Toivonen - eller Nalic?

Ola Toivonen till MFF? Rykten går, än så länge obekräftade. Själv skulle jag inte bli förvånad över en affär, möjligen en aning konfunderad. Har MFF skippat föryngringstanken, övergett hoppet om t ex Adi Nalic? Toivonen är trots allt 34. Inte slut, men heller ingen framtidsman. En säsong eller två, mer kan knappast MFF få ut av liraren som alltid varit en av mina favoriter. Toivonen har en fotbollsintelligens utöver det grå vardagliga och kan säkert fortfarande lysa i allsvenskan - om man nöjer sig med det kortsiktiga perspektivet. Går MFF i den fällan (?) lär det drabba den tolv år yngre Nalic. Som förstås såg ut att ligga risigt till redan innan: efter Wolfsburgmatchen i Europa league försvann han ur startelvan, i cupmatcherna som följde blev det bänken. Ett lite märkligt sätt att lyfta en kille man talat om i närmast lyriska termer inför den säsong som nu stundar. Förhoppningsvis ”oroar” jag mig i onödan. För visst vore det kul om MFF någon gång gav framtidsvisionerna en ärlig chans?

Delseger för förnuftet

Regeringen, alias folkhälsomyndigheten, ger klartecken för fotbollsstart. I vilken omfattning vet jag inte, har missat detaljinformationen. Kanske rör det bara elitfotbollen? Hursomhelst är beskedet en (del)seger för sunt förnuft. Att belägga tiotusentals unga friska människor med yrkes- eller hobbyförbud har varit underligt länge nog, inte minst ur ett folkhälsoperspektiv. 98 procent av alla som drabbas av det satans viruset märker ju inte ens av det. Inte om smittskyddsexperten Johan Giesecke vet vad han talar om - och det får man väl förmoda. Nej, jubla över klartecknet tänker jag inte göra. Det överlåter jag åt det tv-bolag som sitter på sändningsrätten till allsvensk fotboll - och nu kan räkna med anstormning efter abonnemang. ”Gå på match” tillåts nämligen inte, lagen ska mötas i ödelagda arenor. Oklart hur länge, men säsongen ut vore ingen överraskning. Viruset har bollen, så som livet har sina risker.

Inför myndigheten är vi alla lika

Blåsningen. Kommer inte på nåt bättre ord för folkhälsomyndighetens nya besked till landets 70-plussare. De aviserade lättnaderna uteblir, det ”nya” är att allt blir vid det gamla. Snacka om mycket väsen för absolut ingenting. Ridå.

Virus i nyhetsrapporteringen?

Dagarna går, restriktionerna består. I eftermiddag väntas dock folkhälsomyndigheten tillkännage en liten justering av begreppet ”70 plus”. Alla i den gruppen känner sig liksom inte gamla och skröpliga, väldigt många är faktiskt påfallande vitala. Detta faktum verkar ha nått folkhälsomyndigheten nu - och det är klart: sen insikt är bättre än ingen insikt alls. Kanske sätts den nya riskgruppsgränsen vid 80, fast mera troligt vid ”75 plus”. Att människor skulle få bestämma själva över sina öden och äventyr är uteslutet, den rätten upphörde för tre månader sedan. På goda grunder, jag vet. Coronaviruset skojar man inte bort. Å andra sidan stänger man inte ute det heller, inte ens genom kraftfulla inskränkningar av normalt mänskligt liv. Nu säger du kanske ”men kolla på Danmark, Norge, Finland, de har stängt ner mycket tuffare och har bara 1000 döda tillsammans, Sverige ensamt har 4000”. Då skulle jag kunna kontra med Italien, Spanien, England, länder som infört närmast undantagstillstånd och lik förbannat drabbats av dödstal som vida överstiger Sveriges. Men det gör jag inte. Statistik av det slaget är bara ”luft”, lösryckta siffror från olika sätt att räkna. Och makabert nog även olika sätt att värdera människoliv: många länder exkluderar äldreboenden (eller liknande) från underlaget. F ö ser jag en tragikomisk jätterubrik på sidan A6 i dagens Sydsvenskan. ”Över 4000 döda - Tegnell positiv”. Verkligen? I samma tidning läser jag på Sporten att Sydsvenskan fått ”exklusiv rätt att närvara under ett träningspass för FC Rosengårds fotbollsdamer”. Inkluderande, håll i er nu, tillfälle att intervjua några av spelarna ”på distans”. Ja, herregud. Man kan väl konstatera att Sydsvenskans nye chefredaktör haft lite otur i upptakten. Att behöva stå som ytterst ansvarig för sådana här nyhetsvärderingar - och rubrikformuleringar - kan inte vara kul.

Skakande tv-dokumentär

Igår såg jag första delen av SVT:s dokumentärserie ”Att rädda ett barn”. Fasansfullt, jag ryser än. Det handlar alltså om en vårdnadstvist, förvisso inget ovanligt i detta avlånga skilsmässoland. Men denna är exceptionell, möjligen unik vad gäller vidriga ingredienser. Med en åttaårig pojke som oskyldigt offer. Kort: pappan har i domstol tilldömts ensam vårdnad om barnet, mamman begränsad umgängesrätt. Redan det uppseendeväckande. Det normala i sammanhanget är delad vårdnad, det näst mest normala är mamman som ensam vårdnadshavare. Bedömningar av det slaget görs inte godtyckligt eller slumpartat, tvärtom. Alla som varit med om det kan säkert vittna om långa utredningar, minutiösa analyser av ”barnets bästa”. Sen kan någon part känna sig förfördelad, det är fullt förståeligt. Men därifrån till att agera som mamman gjort i det här specifika fallet...med all respekt för hennes förtvivlan kan jag inte se att det är värdigt någonstans. Smutskastningen av pappan. Kidnappingen av barnet. Försvinnandet. Egenmäktigheten. Och värst av allt: mamman har hejats på av ”högre instanser”. En intresseorganisation för barns rättsskydd (BRY), en legitimerad psykoterapeut vid namn Hans Cagnell. Den senare satt i tv och avfärdade pappan som pedofil och psykopat, möjligen också knuten till maffian eftersom han har sicilianska rötter. Cagnell grundade sin diagnos helt och hållet på mammans uppgifter, pappan hade han aldrig träffat. Och myndigheterna som gång på gång kommit fram till att mammans anklagelser är grundlösa...jodå, Cagnell satte diagnos även där: ”idioter”. Bevara mig väl för en sån psykoterapeut. Det enda som påminde om maffia i programmet var tantmaffian på BRY. Så enögda, så fanatiska i sin övertygelse att en mamma per definition alltid har rätt. Var det inte barnet som skulle räddas? Säkrast att tillägga: två avsnitt återstår, oklart var tragedin slutligen tar vägen. Del ett lovade knappast gott...

Enkelspårigt i sexträsket

Köpa sex. Jag har alltid undrat hur det överhuvudtaget är möjligt. Inte så mycket för moralen, den är ju som den är. Kraftigt varierande från person till person. Somliga har dubbel, andra ingen alls, flertalet en någorlunda hygglig. Nej, jag är mer förundrad över det rent tekniska. Hur någon kan vara - bokstavligt talat - i stånd att genomföra en så fin akt på så vidriga premisser. Betal & betäck, typ. Bordell som ett slags Ica-butik, med kassakö och det hela. Inklusive svängdörrar. Jag förstår faktiskt ingen av parterna. Och med det sagt skiljer jag mig alltså från moralfeministerna som nu springer i drev efter Paolo Roberto. Den upphöjde stjärnkändisen togs ju med brallorna nere häromsistens, avslöjad som en av dessa patetiska män som klarar av att idka sex på budgivning. Vilket så klart inte vore möjligt utan säljare. Men se, så får man inte tycka, säga eller skriva. Då blir moralfeministerna störda. I deras världsbild är kvinnor alltid viljelösa offer, befriade från personligt ansvar, helt utlämnade åt de ruggiga karlkräken. En nedlåtande kvinnosyn från ett oväntat håll, så att säga. Jag är rätt övertygad om att kvinnor/tjejer är starkare än så - oavsett de omständigheter som brukar åberopas. Fattigdom, social misär och diverse andra ”alibin”. Självklart finns det ömmande fall, tragiska bakgrunder...men därifrån till generaliseringar om viljelösa offer, det är helt enkelt inte trovärdigt. En förkrossande majoritet av alla tjejer med nämnda ”riskfaktorer” väljer väl att INTE sälja sin kropp, eller? Märklig marknad förresten: sälja är okej, köpa ett lagbrott. I andra sammanhang brukar sådant kallas logisk kullerbytta. Här får det nog kallas dubbelmoral. Och över alltihopa härskar hallickar och bordellmammor. Män som kvinnor. Där också.

Nådastöt åt sommardrömmar

Svensk, bliv i ditt län. Endast så kan gårdagens nya direktiv från regeringen, alias folkhälsomyndigheten, uppfattas. Inga bilresor längre än två timmar, inga tåg, bussar eller färjor ut i det fria. Flyg? Ännu mindre, finns knappt på kartan. ”Hemester” är tidens semester, så att säga. Restriktionerna gäller fram till den 15e juli. Minst, underströk statsministern. Eller om det var utrikesministern. Såvitt jag förstår betyder det att även fotbollsallsvenskan kan hälsa hem, start efter 15/7 omöjliggör definitivt genomförandet av ett normalt seriespel. Mig kvittar det. Jag har tröttnat, vant mig av. Men det är trist för de närmast berörda: klubbar, spelare, eldsjälar på olika nivåer, supporters. Inom alla idrotter, inte bara fotboll. Värst av allt är förstås att isoleringsstrategin fortsätter för överskådlig tid. Trots allt ihärdigare expertvarningar om dess konsekvenser. Depression, demens, diverse andra livshotande sjukdomstillstånd; väldigt mycket av detta hämtar sin näring i social isolering. Och hårdast drabbar åtgärderna dem de avser att skydda: äldre-äldre, inte sällan redan ensamma i livet. Om det inte vore för de barn och barnbarn som de nu inte får träffa. Utom på egen risk då...och det är det inte många som vågar, skräcken är naturligt nog starkare än modet. När budskap ”uppifrån” hamras in dagligen blir det till slut omöjligt att stå emot - om man inte vill bli kallad lagbrytare. Själv balanserar jag nog på gränsen. Om ett par veckor beger jag mig nämligen till Småland för några dagars fiskesemester. Bilresan upp tar två timmar. Okej, lite drygt kanske. Hoppas Ödet förlåter mig.

Är boten värre än soten?

Såg Agenda på SVT igår kväll. Välgörande. Äntligen några röster som ifrågasatte Folkhälsomyndigheten. Eller rättare sagt: ifrågasatte konsekvenserna av isoleringsstrategin. ”Låt inte boten bli värre än soten”, som riksdagens grand old lady Barbro Westerholm (L) så fyndigt uttryckte det. Själv 86 fyllda har hon s a s äldreäldreperspektivet. Och är ett lysande exempel på att människor aldrig kan dras över en kam, givet specifik ålder. I det här fallet alltså ”70 plus”. Westerholm var kritisk mot den urskiljningslösa metodiken - och förstod heller inte logiken. En bekant till henne upplevde att hon inte kunde ta emot besök från sin egen dotter, men väl från hemtjänsten. Och då av ett tiotal olika personer på en enda vecka. Nä, vem förstår en sådan bedömning av smittskydd och smittorisk? Folkhälsomyndighetens representant i studion skruvade på sig lätt besvärad innan han påpekade vad alla kanske vet men väldigt många glömt: ”det finns inget förbud utfärdat, bara råd eller rekommendationer”. Besöksförbud är det däremot på landets äldreboenden. Konsekvenserna av detta togs också upp och Westerholm var inte ensam på barrikaderna, en i sammanhanget kompetent chefläkare gav understöd. Liksom på sitt sätt statistiken: trots förbudet, trots mantrat ”skydda de äldreäldre”, har närmare tvåtusen människor gått bort i covid-19 på just äldreboenden. I frånvaro av nära & kära. Dubbel sorg, hjärtskärande grymt. Vårdpersonal i all ära men ingen kan, eller borde behöva, vara ställföreträdande son eller dotter i avskedets stund. Sagt och skrivet med respekt för läget. Folkhälsomyndigheten vill oss väl, det kan ingen betvivla. Sen bör formerna för välviljan kunna diskuteras - och det var vad som gjordes i Agenda. Gott så.

Skratta lagom, Tegnell

Upptäckte att det är två månader sen jag skrev om corona för första gången. Tid går fort, även när känslan är att den står still. En del har förstås hänt under de här sextio dagarna. Företag har gått i konkurs. Människor har blivit arbetslösa. Regeringen har pytsat ut miljarder för att förhindra total samhällskollaps. Döden har blivit en nyhet i medierapporteringen. Skräcken har fått fäste i folkdjupet. Och Anders Tegnell har blivit superkändis. I veckan satt han och gapskrattade hos pös-Steffo i TV4. Jag har ingenting emot glada människor, tvärtom, men i vissa lägen betackar jag mig. Tegnell är trots allt boss för den myndighet som - rätt eller fel - ”beställt” Sveriges virusstrategi. Offren för den strategin gapskrattar inte. De lider. Av existensiell kris i många fall. Vad sådant gör med folkhälsan borde kanske Tegnell ta sig en funderare på. Om han har tid mellan alla skojiga tv-framträdanden.

Ingen kommer undan...

Mycket Corona nu. Mycket tjat, jag vet. Kör ändå ett varv till, känner att jag måste. Alltså. Johan Giesecke var på tv igår morse. Den profilerade smittskyddsexperten lät då meddela att ”alla kommer att få viruset”. Alla? frågade programledaren, synbart skakad. - Ja precis. Alla, upprepade Giesecke utan tillstymmelse av reservation. Dock hade han en tröst med i bagaget, den gode Giesecke: ”98 procent kommer inte att märka av det”. En finjustering faktiskt, tidigare har Giesecke talat om 99. Nå. Så dags verkade programledaren förstummad, därför uteblev den naturliga följdfrågan. Jag menar, om ALLA får viruset, om INGEN kommer undan ens om de klär sig i säck, aska och munskydd...vad har vi då alla restriktioner till? Jag, och säkert många med mig, trodde att det var för att begränsa smittspridningen, minska omfattningen, skona de svaga inte minst. En missuppfattning tydligen. Alla får det. Trots distans, isolering, avstånd, avhållsamhet, gud vet allt vad folkhälsomyndigheten ber oss om. Till ett pris som inte går att överblicka. Bara att begrunda: en halv miljon människor i arbetslöshet stundande sommar, ekonomisk kris, existensiell kris, platt fall och stel skräck. Och allt detta för att Kina stängde. Ja, här lutar jag mig mot en annan tungviktare i expertfloran. Nämligen Jan Albert, smittskyddsprofessor. Han sa just så i tv härförleden: ”om inte Kina stängt ner hade förmodligen ingen annan gjort det heller”. Slutligen en synpunkt på den dagliga redovisningen av antal döda i covid -19. Cirka tretusen nu, sorgligt nog. Men samtidigt ointressant så länge siffran inte sätts i relation till hur många som gått bort av andra orsaker under samma tid (betydligt fler). Resultatet blir bokstavligt talat att endast covid -19 räknas och synliggörs. Tragedier differentieras, anhörigsorg relativiseras. Lägg ner rapporteringen eller gör den komplett. Tack.

Trixar Tegnell till tre?

Hålla i och hålla ut är tidens mantra. Hålla av och hålla om är försatt i karantän. Hur länge nyordningen kommer att vara är en öppen fråga; månader, år, för gott, inte ens folkhälsomyndigheten kan säga något säkert. Och då är det illa. Epidemiologer och smittskyddsexperter har ju blivit allmänhetens nya hjältar, Anders Tegnell lite av landsfader. De pratar, vi lyssnar. De pekar, vi lyder. Och i ”vi” inkluderas även landets regering. Inte en jävel protesterar, inte en käft ifrågasätter. Alla rusar åt samma håll, villigt eller ovilligt men dock. Själv funderar jag en del över hur det står till med ”hjältarnas” fotbollsintresse t ex. Går dom på match? Har dom favoritlag? Respekt för idrottens betydelse i ett folkhälsoperspektiv? Kan Tegnell trixa till tre? Såna saker. Fullt möjligt att det genomgående svaret är ”ja” - men i så fall: vad gjorde deras företrädare för fel? De som värnade folkhälsan under asiaten, hongkong, svininfluensan...utan att stänga ner idrottslivet eller för den delen andra ännu viktigare samhällsfunktioner. Tankar bara, i viss frustration över rådande tillstånd. Så korkad att jag gör anspråk på att veta bättre än Tegnell och grabbarna är jag inte.

Orättvist men oemotståndligt

Mästarnas mästare är en slitstark tv-klassiker, om än på sportsligt tvivelaktiga grunder. Att tussa ihop 60-plussare som lagt av med aktiv idrott för länge sen med hälften så gamla ”mästare” som slutat alldeles nyligen, det blir ju som det blir. Orättvist. Delvis oseriöst. Om inte den gamle heter Stenmark, undantagsfenomenet som faktiskt vann Mästarnas mästare när han var runt 55. Bra tv är det hursomhelst. Underhållande, sekvensvis rörande. Dessutom lärorikt. Ja, även för de gravt sportnördiga. Vem hade hört talas om Pernilla Johansson, kampsportsmästare? Henrik Wingstedt, friåkare på skidor? Två exempel ur årets startfält - till raden av doldisar som passerat genom åren. Tycker nog att detta är programmets styrka: ingen är för liten, inget är för smått, alla får va’ med. Somliga får sin stund i ljuset retroaktivt, andra bara förlänger sin. Mixen gör helheten, så att säga. Och inget blir sämre av att programledaren heter Micke Leijnegaard. Lågmäld och sympatisk, mån om att inte ta plats för egen vinning. Många av dagens s k tv-profiler har väldigt mycket att lära av den mannen.

Berörande om Kallur

Flera sportdokumentärer finns tillgängliga på SvT Play, vilket är tacknämligt i tider som dessa. Själv har jag sett ett par. En om Zlatan där innehållet dessvärre känns lite söndertjatat. Desto mer berörande är den om Sanna Kallur. Häckstjärnan som erövrade världen på löparbanorna - och hela svenska folkets sympati för sitt sätt att vara. Kallur förställde sig aldrig: hon jublade i tv, grät i tv, berättade, förklarade, filosoferade, var öppen med känslosvallet som ingen annan. En unik idrottspersonlighet, omöjlig att inte tycka om. Eller i någon mening skrämmas av. Jag tänker här på hennes ursinniga kamp för att komma tillbaka från alla de skador som sabbade karriären. Fixeringen, besattheten, trotset mot det där som brukar kallas sunt förnuft. Den osannolika comebacken vid OS 2016, 35 fyllda. Det ofrånkomliga ”priset”: Kallur slogs ut i försöken, tiden - och konkurrenterna - hade sprungit ifrån henne. Storartat och grymt i ett och samma löpsteg. Se gärna dokumentären, om du inte redan gjort det. Sagan om Sanna Kallur är värd varje tiondels sekund.