Skakande tv-dokumentär

Igår såg jag första delen av SVT:s dokumentärserie ”Att rädda ett barn”. Fasansfullt, jag ryser än. Det handlar alltså om en vårdnadstvist, förvisso inget ovanligt i detta avlånga skilsmässoland. Men denna är exceptionell, möjligen unik vad gäller vidriga ingredienser. Med en åttaårig pojke som oskyldigt offer. Kort: pappan har i domstol tilldömts ensam vårdnad om barnet, mamman begränsad umgängesrätt. Redan det uppseendeväckande. Det normala i sammanhanget är delad vårdnad, det näst mest normala är mamman som ensam vårdnadshavare. Bedömningar av det slaget görs inte godtyckligt eller slumpartat, tvärtom. Alla som varit med om det kan säkert vittna om långa utredningar, minutiösa analyser av ”barnets bästa”. Sen kan någon part känna sig förfördelad, det är fullt förståeligt. Men därifrån till att agera som mamman gjort i det här specifika fallet...med all respekt för hennes förtvivlan kan jag inte se att det är värdigt någonstans. Smutskastningen av pappan. Kidnappingen av barnet. Försvinnandet. Egenmäktigheten. Och värst av allt: mamman har hejats på av ”högre instanser”. En intresseorganisation för barns rättsskydd (BRY), en legitimerad psykoterapeut vid namn Hans Cagnell. Den senare satt i tv och avfärdade pappan som pedofil och psykopat, möjligen också knuten till maffian eftersom han har sicilianska rötter. Cagnell grundade sin diagnos helt och hållet på mammans uppgifter, pappan hade han aldrig träffat. Och myndigheterna som gång på gång kommit fram till att mammans anklagelser är grundlösa...jodå, Cagnell satte diagnos även där: ”idioter”. Bevara mig väl för en sån psykoterapeut. Det enda som påminde om maffia i programmet var tantmaffian på BRY. Så enögda, så fanatiska i sin övertygelse att en mamma per definition alltid har rätt. Var det inte barnet som skulle räddas? Säkrast att tillägga: två avsnitt återstår, oklart var tragedin slutligen tar vägen. Del ett lovade knappast gott...