Nio MFF-fingrar på pokalen...

Göteborg-MFF 2-1. Någon måste vinna, lika självklart som att någon måste förlora. Det är det som skiljer en cupfinal från en allsvensk match i lunken. Annars var ju detta som gjort för delad pott: jämnt och tätt, aldrig någon påtaglig dominans för något av lagen. Och mycket riktigt 1-1 vid full tid. Målen närmast lite slumpartade. Särskilt Göteborgs: MFF-veteranen Safari snubblar på sig själv, tappar bollen, skapar situationen som via Karlsson-Lagemyr’s klassavslut tar matchen till förlängning. Cirka fem minuter återstod när ”olyckan” var framme, MFF hade nio fingrar på pokalen. Synd om Safari som idag får ta massa skit på (a)sociala medier. Pöbeln förstår liksom inte att fotbollsspelare - även MFF:s - är människor och därmed kan begå misstag. Bara när det egna laget gynnas är det okej. Inget grandiost tankegods, om man säger så. Att Göteborg sedan avgjorde i förlängningen låg nästan i korten. Det sena kvitteringsmålet gav ny energi, MFF å sin sida fick en kalldusch att bearbeta. Mentalt svårare, helt klart. Cuphjälte blev f ö planens äldste spelare: Alexander Farnerud, 36. Det var han som stötte in 2-1-målet. Slutligen. En cupfinal utan publik. Så fattigt, så futtigt. Som skumpa utan bubbel. Fast värre.

Trivsammare på bänken?

Mjällby bryter avtalet med Marko Johansson. Om det nu inte är tvärtom: Johansson som bryter med Mjällby. En tredje variant kan vara att MFF helt enkelt bestämt sig för att plocka hem en målvaktstalang man haft utlånad till olika klubbar i fyra års tid. Uppgifterna kring ärendet spretar - men skit samma: Mjällby är inte betjänt av spelare som vantrivs (Johanssons egen sammanfattning av tiden i klubben). Föredrar han bänken i MFF må det så vara, vad det gör med hans utveckling är kanske underordnat trivselfaktorn. Själv utesluter jag inte att Marko Johansson kan bli en framtida stormålvakt i MFF (eller annorstädes). Han har talangen. En högstanivå som redan är imponerande. På minuskontot tendenser till övermod. Viss brist på pondus i straffområdesspelet. Men killen är 22, har långt kvar till bästa målvaktsåldern. Hoppas det går honom väl i karriären - och att han en dag kan säga något gott även om Mjällby AIF.

Högt pris för vågad satsning

Rikard Norling sparkas från tränarjobbet i AIK. Gårdagens besked kom inte överraskande, mer som en bekräftelse på fotbollens egna trygghetslagar. När förväntade resultat uteblir offras tränaren. Inte spelare. Inte sportchef eller klubbdirektör. Det enkla går före det komplicerade, panik före uthållighet. Trist, kan jag tycka. Även om ”offren” går oskadda rent ekonomiskt: lön kontraktstiden ut gäller. Hursomhelst. Utan Norling blir allsvenskan en filosof fattigare. Hans utläggningar om livet och fotbollen har nästan blivit små tv-klassiker. Om allsvenskan blir en skicklig tränare fattigare vet jag inte. Men i alla fall en modig. Norling valde förnyelse och föryngring inför den här säsongen. Släppte fram talangfulla tonåringar, alla på en gång. Bänkade erfarenheten, bytte spelidé rakt av. Så brukar inte tränare göra, resultatmålen tillåter liksom inga experiment utanför boxen. Rikard Norling vågade - men fick också betala priset.

Fega lag får inga segrar

Mjällby-Kalmar 2-2. Mjällby får hörna med knappa minuten kvar av stopptiden. Leder 2-1, har matchen. Men ger bort den. Svagt, oproffsigt, smått otroligt. Fast rättvist. Fega lag förtjänar inte att vinna - och sett över hela matchen var Kalmar det bättre laget. Mjällby slutade spela efter 2-0. Eller rättare sagt: övergick till att spela på klockan. Med vissa spelare gående på knäna - utan att tränare Lantz gjorde ett enda byte. Inte allsvensk klass över den coachingen, tyvärr. Stopptidsmål är f ö säsongens trend. Vet inte vilket i ordningen detta var, känslan är att det händer i var och varannan match. Starkt jobbat Kalmar.

Livet längs leden...

Tog en cykeltur idag. Sydkustleden. Den sträcker sig från Malmö ner mot Näset, och i förlängningen Falsterbo. Tror jag. Cyklade inte hela, eller ens halva. Flåset har flytt, lagom är min bästa vän. Slog mig ner några hundra meter bortom bron. Där, på höjden av en brantare stigning, finns bord och bänkar. Som på beställning. Tid för eftertanke och reflektion, vidunderlig utsikt över havet. Satt där nog en timme, njöt av stillheten. Trafiken över bron var som dagens vindstyrka: svag till måttlig. Och nästintill enkelriktad - mot Sverige. Funderade på varför, förbudet åt andra hållet är ju hävt. I luften icke ett plan. Underligt det med. Kastrup är väl öppet? Det enda som flög runt min utsiktsplats var måsar. Inte mig emot. Jag tillhör den utdöende klick av mänskligheten som tycker att måsar har ett existensberättigande. Utom när de fiser mig i skallen (vilket har hänt). Sen gjorde sex damer mig den äran, där uppe på fikatoppen. Eller mig och mig, kanske var det utsikten som lockade. En av dem hostade, förhoppningsvis bara som en protest mot mitt rökande. Damerna var i grupp, ett flanerande sällskap. Alla cyklar nämligen inte Sydkustleden. Somliga går. Och vissa springer. Snabbare än vissa cyklar. Ja, ja. Nåt får man bjuda på. Det var länge sen jag såg någon poäng i att cykla fort, långsamheten är att föredra. Ur flera aspekter, men kanske mest den olycksförebyggande. Nu är jag nyss hemkommen, hel och stärkt inför kvällens begivenhet i tv. Mjällby alltså. Mot Kalmar. I fotbollsallsvenskan. Två lag som också varit ute och ”cyklat” på sistone. Mjällby har tre raka förluster, Kalmar sju raka utan seger. Krismöte är knappast för mycket sagt.

Inre röst, ingen tröst

Allt oftare viskar min inre röst: ”tagga ner, du är 75. Hetsa inte upp dig över en boll, bli inte sur för att Mjällby förlorar”. Lätt för dig att säga, viskar jag tillbaka. Med viss tvekan. Förstår ju att den inre rösten vill mig väl och bara manar till besinning. Senast i morse kom en påstötning. Efter avslutad frukost satt jag i godan ro nere på ciggbänken och funderade över dagens tv-utbud. Göteborgsderby 14.30, Sirius-MFF 17.30. Ett Stockholmsderby också, det kan jag se i efterhand. Fotboll dagen lång, mumsfillibabba. Det var då min inre röst började mumla. Om frisk luft. Om värdet av rörelse. Om faran med stillasittande. Om ett liv utanför ”boxen”. Sådana saker. Som om covid 19 inte fanns. Som om jag inte gjorde mänskligheten - eller åtminstone smittskyddsinstituten - en tjänst genom att sitta isolerad på kammaren och lapa fotboll. Tunga argument, om jag får säga det själv. Och upphetsningen spar jag f ö till i morgon. Då är det Mjällby. Dagens matcher kollar jag lite av okynne. Eller av trots. Fast mest av allmänintresse. Om min inre röst ursäktar.

Mjällbys rop på hjälp

Mjällby-Elfsborg 0-5. Som jag befarade: Mjällby är redan tröttkört. Möjligen gäller det även tränaren Marcus Lantz, i vilket fall såg han sliten ut i tv-intervjun direkt efter den här förnedringen. Ja, nåt annat ord kommer jag inte på. Elfsborg gjorde 1- och 2-0 inom loppet av 25 sekunder tidigt i matchen och vid 4-0 efter en dryg halvtimme fanns det anledning att frukta tvåsiffrigt. Mjällby kom sent eller fel in i varenda situation, klasskillnaden var monumental. Tack och lov slog Elfsborg av på takten, nöjde sig med att spela av andra halvlek. Hur Mjällby ska kunna resa sig efter detta är jag inte människa att se. Kvällens match kändes nästan som ett rop på hjälp. Eller åtminstone efter en vilopaus. Och efter en tränare som kan bestämma sig. Vilken är egentligen startelvan? Vem är förstemålvakt? Problemet för Mjällby är att man har två jämna alternativ på den posten - dessvärre med ojämnheten som gemensam nämnare. Ikväll fick Carl-Johan Ericsson chansen. Det gick sådär, milt uttryckt. Så nästa gång är det säkert Marco Johanssons tur igen. Mjällby har f ö släppt in åtta mål på de två senaste matcherna, lika många som man släppte in på de åtta föregående. Kalmar hemma på måndag. Jag bävar redan.

Vad Norling sa - och inte sa

Det är inte lätt att vara fotbollstränare. Såg tv-intervjun med Rikard Norling efter AIK:s 2-2-match mot Varberg. Norling var inte glad. Inte förbannad heller. Han var förkrossad, gav intryck av att behöva psykologstöd. Jag led med honom. AIK har haft en trubbig serieupptakt, behövde så väl de tre poängen som man också hade fram till slutminuten. Nånstans hedrar det AIK-tränaren att han tog ut den akuta frustrationen på sitt eget lag, sina egna spelare. Inte ett ord om domslutet som gav Varberg kvitteringschansen. Inget om otur, orättvisa, dålig plan. Och allt vad tränare brukar skylla på när förväntade resultat uteblir. Själv tyckte jag att Varbergsstraffen i slutet var horribel. AIK-backen hade ingen som helst avsikt att fälla Varbergsanfallaren Selmani - det var Selmani som hade avsikten att bli träffad/fälld. Kvalificerat fusk enligt min mening. Ett absurt skådespel tillika: Selmani faller, gallskriker, rullar runt, reser sig och slår in straffen. Allt i samma rörelse liksom. Så var det sagt. Tur att inte jag är tränare. Eller domare för den delen. Om så vore hade Varberg tagit en poäng på sina två senaste hemmamatcher, inte fyra som nu. Straff mot Mjällby, straff mot AIK. Båda i slutminuten, båda ”sökta” av egna spelare. Usch. Hoppas Rikard Norling - och andra prövade tränare - repar sig.

Målvaktsspelets betydelse...

Rättvis Örebroseger mot Mjällby ikväll, 3-1. Matchen belyste målvaktsspelets betydelse. Närmre bestämt i samband med två frisparkar. En för Mjällby i slutet av första halvlek vid ställningen 1-1. Löfquist sköt till synes perfekt tätt intill stolpen - men Örebrokeepern Oskar Jansson hann dit och räddade. En för Örebro kort efter pausvilan. Besara sköt från närmast identiskt läge men till synes mindre perfekt, Marko Johansson hann inte dit pga fel utgångsposition. 2-1 Örebro, ridå ner för Mjällby. Ingen skugga på Johansson, han räddade storartat vid andra tillfällen i matchen. Och kan inte gärna lastas för att han saknar Janssons rutin. Hade han haft den skulle han ”läst” frisparken bättre, det är jag övertygad om. I det stora hela tyckte jag Mjällby såg slitet ut. Tätt matchande kräver sin tribut, särskilt när spelprogrammet är en provokation mot sportslig rättvisa. Detta var alltså Mjällbys sjätte bortamatch på nio omgångar. Inget annat lag i allsvenskan har drabbats på liknande sätt. Härnäst väntar dock hemmamatch. Mot Elfsborg. Hoppas Mjällby kan studsa tillbaka, säker är jag inte efter kvällens oroande insats.

Idag led jag med Kalmar...

Jag har ingenting emot att MFF vinner fotbollsmatcher. Det är trots allt laget i staden där jag lever mitt liv och då måste man ju inte vara legitimerad blådåre för att kunna glädjas åt framgångar, det räcker att vara någorlunda normal människa. Men idag tyckte jag faktiskt synd om motståndarlaget. Kalmar tappade för tredje matchen i rad en 1-0-ledning till 1-2-förlust i slutminuterna, förlorade för sjätte matchen i rad med uddamålet. Hemskt. Allt kan självfallet inte vara otur. Möjligen en del, med bara en gnutta flax hade man säkert fått oavgjort i någon eller några av matcherna. Ett värre problem för Kalmar är nog ändå den förbannade verkligheten. Det finns lite för många ”dåliga fötter” i laget. För låg klass här och där, för tunn trupp. Idag gick dessutom Viktor Elm sönder. Förödande. Elm är kapten i detta bräckliga Kalmar. Oumbärlig, oersättlig. Det var sedan han gått ut som MFF lyckades vända och vinna. Båda målen av Kiese Thelin, som håller på att bli en personlig favorit. Jag är inte säker på att han kan trixa till tre - men spela roll? Inte med den viljan, arbetslusten, närkampsstyrkan. Andra får glänsa med teknisk briljans, Kiese Thelin står för det gedigna hantverket. En stolt yrkesman helt enkelt. Tuggar på, ger sig aldrig, gör mål när man minst anar det. Och utan att tycka det minsta synd om Kalmar, tydligen. Man kan inte vara blödig när man spelar fotboll. Bara när man tittar på.

Fjällströms fotboll är inte min

Expertkommentator. Se där en ny födkrok för fotbollens slocknade stjärnor. Dplay, med sändningsrätt för både allsvenskan och superettan, kan väl nästan mönstra en komplett elva. Pär Hansson, Christoffer Andersson, Robert Åhman Persson och Stefan Ishizaki är några av de senaste tillskotten - och jag gillar dem alla, mer eller mindre. Svårare har jag för en ”tungviktare” i expertleden som Jens Fjällström. För mycket analys, för många ord. Fotboll är ingen vetenskap, det är en i grunden rätt okomplicerad sport som utförs av mänskliga varelser. Vissa gör det skickligare än andra, allt annat vore ju märkligt. Men Fjellström verkar älska att grotta ner sig i petitessträsket. I detaljerna. I djupsinnigheten. Det visar i och för sig att han tar expertuppdraget på allvar, vilket självklart är ett plus. Dessutom är han verbal, till skillnad från en del andra i branschen. Synd att han tappar enkelheten, rakheten - och allt oftare låter som besserwisser. Nu ska jag snart se MFF-Kalmar, kanske får jag Fjellström på köpet. Inga problem, det går att leva med. Dagens fotbollsexperter är generellt något vassare än den jag upplevde i barndomen. Ja, det fanns blott en. Bassen Sköld vid namn, bisittare till Lennart Hyland. I radion ty detta var före televisionens tid. Bassen var inte mycket för analys eller för att prata överhuvudtaget. Men när han väl sa nåt (max två gånger per halvlek) lyssnade man. Om jag minns rätt.

Inte Mjällbys kväll - eller spelprogram

Av alla matcher jag sett i årets fotbollsallsvenska ska ju nån vara den sämsta - och den såg jag ikväll. Varberg=Mjällby 1-0. Herregud så torftigt. Riv och slit, stök och bök i 93 minuter. Varbergsmodellen. Sagt med motvillig beundran för en nykomling som ingen tagit riktigt på allvar. Mjällby gjorde det kanske men gick i fällan, föll in i samma spelstil. 0-0 hade varit det logiska slutresultatet och säkert tillfredsställt båda parter. Domaren ville annat. I slutminuten. Jag säger inte att den avgörande straffen var feldömd, jag konstaterar bara att situationen gav utrymme för den sympatiska (oskrivna) regeln om ”hellre fria än fälla”. Vilket domaren gjorde på stopptid då Mjällby förnekades en straff trots tydlig hands i Varbergs målområde. Det där med konsekvens är inte domarnas bästa gren, det har demonstrerats vid flera tillfällen på sistone. Och när jag ändå surar: nästa gång möter Mjällby Örebro. Borta. Sjätte bortamatchen av nio möjliga. Vad är det för jävla spelprogram? Kom inte till mig och säg att det jämnar ut sig på sikt. Resor sliter, det finns liksom en anledning bakom det normala med växelvis matchande hemma/borta. Vad har Mjällby gjort för att förtjäna detta?

En gång var det okej att gå på match...

Apropå allsvenskan. Sorgligt hur snabbt det onormala blir normalt. Nej, jag tänker inte på tabellen, den ”rättar” nog till sig så småningom. Men de folktomma arenorna. Publikförbudet. Jag hör varken beklaganden eller ifrågasättanden, bara acceptans. Mycket märkligt. Spelarna får slänga sig i hög och umgås intimt när de gjort mål, där är fan ingen social distans. Folk får f ö åka till Ullared eller andra köpcentra och trängas skiten av sig, det är okej det med. Hjulen måste snurra, pengarna flöda, shopping undantas från Folkhälsomyndighetens restriktionskatalog. Fotbollsvänner - och idrottsvänner generellt - är tydligen ett värre problem. Mer virusbenägna liksom. Oförmögna att ta eget ansvar. För korkade för att göra egna riskbedömningar. Det hörs kanske att jag inte gillar den publikfria fotbollen? Rätt. Jag gillar inte bröllop utan brudpar heller. Inte fiske utan spö. Inte livet utan vissa risker. Inte pekpinnar utan någon som helst konsekvens. Det blir fejk. Verklighetsfrånvänt. Glädjelöst. Depressionsdrivande. Och vi finner oss i det. Sanna mina ord, snart har alla glömt hur det var att ”gå på match”.

Nära tre poäng, ännu närmre noll

MFF-Norrköping 1-1. Säsongsbästa av MFF i en dryg timme. Ledningsmål av Rieks, goda intentioner framåt och stabilt bakåt. Tills orken tröt. Eller om det var modet. Inte bara bland spelarna. Tränare Tomasson tordes inte göra mer än två byten - trots att han förfogar över allsvenskans bästa bänk. Åtminstone sägs det så. MFF försökte ”grisa” hem de tre poängen, stänga ytor och spela på klockan. Det kunde gått mot ett sämre lag, inte mot detta imponerande Norrköping. Som till slut faktiskt låg närmast segern. En stolpträff från Jonathan Levi på stopptid studsade ut istället för in, marginalen var väl någon enstaka centimeter. Nära en isande kalldusch för MFF alltså. Sett över hela matchen kändes oavgjort ändå rättvist; Norrköpings kvitteringsmål föll först i 87e minuten och då på ett stolpe in-skott från inhopparen Pontus Almqvist. En av flera unga intressanta spelare i allsvenskans just nu bästa lag. MFF har nästan ingenting av den varan. Enda undantaget är mittbacken Anel Ahmedhodzic. Han gjorde en stark match ikväll, inte felfri men det är ju mycket begärt. Bland veteranerna glimtade Toivonen till, Rieks och A C mer än så under MFF:s ”roliga timme”. Kring Tomassons sätt att coacha laget kvarstår dock alla frågetecken. Kvarstår gör även luckan mellan lagen i tabellen. Norrköping 17 poäng, MFF 10. Brant uppförsbacke för den eviga guldfavoriten...

Säsongsbästa av ”slitet” Mjällby

Mjällby-Häcken 3-1. Jag befarade att Mjällby skulle vara slitet efter den utdragna cuprysaren mot MFF i veckan. Icke. Eller i så fall maskerade man det väl. Den här matchen var helt enkelt sensationellt bra från Mjällbys sida. Häcken kom till Strandvallen obesegrat men hade inte en chans. Sabovic gjorde 1-0 i första halvlek, Moro 2- och 3-0 tidigt i andra. Med tanke på Mjällbys försvarsstyrka kunde jag sitta tillbakalutad i tv-fåtöljen resten av speltiden. Trots Marko Johansson. Ja, tyvärr. MFF-lånet i Mjällbyburen hade ingen lyckad kväll. Bjöd på reduceringsmålet, darrade vid ett par andra tillfällen. Dock utan att segern nånsin kändes hotad. Hoppas Johansson kommer igen, han kan ju så mycket bättre än detta. Om laget i övrigt kan så mycket bättre är nog tveksamt. Nästan allt kuggade i: passningar, duellspel, löpstyrka, arbetsglädje, effektiviteten i avsluten. Till och med domsluten, skulle kanske en och annan Häckenvän fylla i. Om jag inte misstar mig i ren upphetsning ligger Mjällby tvåa nu. I allsvenskan. Det är knappast riktigt klokt.

MFF mörkar, hovpoeterna hukar

Föregående inlägg om Mjällby-MFF kom lite hastigt på, jag kunde ju t ex nämnt att Mjällby bytt ut sju spelare från startelvan i senaste allsvenska matchen mot Östersund. Med all respekt för truppen i dess helhet uppstod ändå flagranta tomrum efter normala trumfkort som Agardius, Löfquist, Batanero och Joel Nilsson. De tre senare byttes in sent omsider men då var matchbilden redan ”satt”, svår att göra något åt. MFF däremot kom i princip ordinarie. Minus Anders Christiansen som gissningsvis är skadad. Veta kan man inte, det nya normala med MFF är locket på. Ingen matchtrupp, ingen laguppställning, ingen öppenhet kring eventuella skavanker. Media ska hållas kort, tydligen. Fotbollsvänner i allmänhet och supportrar i synnerhet också kort, liksom av bara farten. Osmakligt, MFF. Otidsenligt. Och obegripligt. Vad finns att dölja? Vad är det som inte tål ljuset? Eller har MFF blivit en intern angelägenhet, offer för sin egen stöddighet? Och varför spelar lokalpressen med i den vämjeliga smörjan? Jag ser inga kritiska frågor någonstans. Ingenting om talangen som försvann - Adi Nalic. Ingenting om det uppskrivna ”mandatet” som havererat - nye tränaren Tomassons satsning på yngre förmågor. MFF tuggar på i veteranspåret, ostört så att säga. Det är som om klubb och hovpoeter förenas i den bisarra drömmen om guld varje år - och glömmer värdet av både förnyelse och ödmjukhet. Om matchen igår kan tilläggas att spelkvaliteten var blandad, mestadels låg. Särskilt vid en jämförelse med den andra cupsemifinalen mellan Elfsborg och Göteborg. Även där krävdes förlängning för ett avgörande, dock inga straffar eftersom Göteborg gjorde 1-0 i tid. Målskytt: Victor Wernersson, ytterligare en bortsorterad MFF-planta.

MFF vann ”lotteriet”

Mjällby-MFF 0-0 efter full tid och förlängning, 2-4 efter straffar. ”Komma undan med blotta förskräckelsen” är en sliten klyscha i idrottssammanhang. Passade bra när MFF vann gårdagens cupsemifinal på Strandvallen. Straffavgöranden är alltid lite av ett lotteri, säger inget om matchbild och spelskicklighet i övrigt. Men möjligen något om mental styrka: MFF:arna var kallare från ”punkten”, ett par av Mjällbys straffskyttar darrade inför uppgiften och missade grovt. Mer behövdes inte för att skipa något slags rättvisa. MFF var ju det bättre laget, det måste även en sån som jag medge. Pressen mot Mjällbymålet var långa stunder närmast kompakt - men hemmakeepern Carl Johan Ericsson hade sin kväll, briljerade med flera tv-räddningar. Samtidigt som MFF ändå var fortsatt trubbigt i anfallsspelet. Temposvagt, omständligt, uddlöst, alltför ofta alltför lättläst för Mjällbys välsmorda backlinje. MFF kunde trots allt avgjort matchen under den förlängda speltiden. I de absoluta slutsekunderna fick - och då menar jag FICK - man nämligen straff. Dessbättre räddade Ericsson, domaren slapp avgöra matchen. Tappert kämpat Mjällby, men tuff förlust. Redan på söndag väntar allsvensk match mot Häcken. Orkar man, går det att skaka av sig 120 energikrävande minuter ”till ingen nytta” på ett par dygn? Tvivlar. MFF å sin sida får vila till måndag. Då kommer Norrköping till Malmö för att hänga av förhandsfavoriten från guldstriden. Eller?

Go’morron SVT - dags att vakna

Två programvärdar. En nyhetsuppläsare. En som rapporterar om sport. En på kultur & nöje. Och så en meteorolog för att tillfredsställa svenskens omättliga behov av väderprognoser. Totalt sex personer som via förutbestämt kallprat bollar över ordet till varann, timme ut och timme in. Jag pratar om Morgonstudion i SVT. Bra eller dåligt är en fråga om tycke och smak, jag skulle nog säga gäsp. Upplägget lämnar noll utrymme åt improvisation, allt är som gjutet i orubbliga betongblock. Men. Smått sensationellt är ändå det jämställdhetsperspektiv Morgonstudion lanserar. I morse var fem av de sex huvudpersonerna av ett och samma kön. Häromdan sex av sex. Och sällan eller aldrig färre än fyra av sex. Ponera att slagsidan varit åt det manliga hållet...man behöver inte ha någon yvig fantasi för att föreställa sig styv kuling medelst proteststorm i de korrekta feministleden. Nu hörs inte ett pip. När ”mor” läser nyheterna är det rätt, så att säga. En väldigt udda syn på jämställdhet, oklart vad den bottnar i. Rätta till gamla SVT-synder? Vilka då, mera exakt? Inte ens i forna tiders Sportspegeln satt sex gubbar uppradade i studion. Och i vilket fall är ett eventuellt revanschmotiv genomkorkat: snedvridna strukturer blir ju inte mindre snedvridna bara för att de byter kön. Hur svårt kan det vara med 3/3?

Onormalt är det nya normala

Sirius tvåa. Varberg trea. Mjällby sexa. Före alla Stockholmslagen. Före MFF, som hittills mest liknat en koloss på lerfötter. Den allsvenska tabellen, som den ser ut just nu, hånskrattar fotbollsexpertisen rätt upp i ansiktet. Får se framåt vintern om (o)ordningen rättar till sig, mycket talar väl för det trots allt. Igår såg jag Mjällby ta ännu en 1-0-seger. Inte på tur, inte av en slump; Mjällby var helt enkelt bättre än Östersund. Eller Höstersund, frestas jag skriva. Plus åtta en kväll i juli, det var vad den jämtländska metropolen hade att erbjuda. Brrr. David Löfquist gjorde målet, enkelt men rasande vackert. Mjällby borde gjort fler - men då hade det inte varit Mjällby. 1-0 är liksom mallat, möjligen 2-1 nån gång när proppen går. Noterade att Marcus Lantz nöjde sig med ett enda byte (det andra kom när matchen i princip var slut). Jag tolkar det - välvilligt - som taktisk list. Mjällby möter ju MFF i cupsemifinal redan i övermorgon. Kan tänka mig att Lantz vill ha fräscha utvilade spelare där, att det blir nytt på säg fem positioner. Utan att det behöver innebära någon försvagning. Bredden är Mjällbys styrka, nästan alla kan ersättas rakt av. Med reservation för de tre i backlinjen och ”gamle” Löfquist som verkar pånyttfödd. Om det räcker mot ett retat MFF återstår att se. Normalt icke - men pass på: det nya normala är att allt har blivit onormalt.

Uppvaktning undanbedes...

Hej där ute. Idag fyller jag 25. För tredje gången. Minns jag rätt kändes det något roligare första gången. Då var man ung, vild och sorglös, såg inte slutet för all framtid. Andra gången var på sitt sätt ännu bättre. Då hade jag precis upphöjts till journalist på Sydsvenskan. Barndomsårens drömyrke. Jag var fortfarande under något slags utveckling som människa. Oförändrat misstagsbenägen, det ska gudarna veta. Men lite vassare i konsekvensanalysen, om jag får säga det själv. En hejdundrande fest hade vi också, då vid 2x25. Inte nu. Fel läge liksom. Party under pågående pandemi, nej tack. Fel ålder också, i och för sig. De stora kalasens tid är förbi...usch vad det tar emot att säga. Man blir nog lite trött med åren, trots allt. Men också tacksam, ödmjuk. Ett långt liv är inget man förtjänar eller kvalificerar sig för, att hävda något sådant vore att skymfa alla som fått ett alltför kort. Ödet bestämmer - och ödet är en nyckfull vän: blandar och ger, skonar och tar, känner ingen rättvisa överhuvudtaget. Lycka och sorg är livet i en korg, det inser man om inte förr vid cirka 3x25. Här sätter jag punkt, annars tar vemodet överhanden. Skål alla underbara människor, tack för uppmärksamheten.

Fokus på Mjällby - och MFF

Några fotbollstankar denna höstliknande sommarlördag. Först det som ligger närmast hjärtat: Mjällby AIF. 1-0 mot Helsingborg senast, tredje raka segern om man räknar in cupmatchen mot Falkenberg. Skönt orosdämpande, så att säga. Och goda tecken i laget, liksom i Marcus Lantz’s sätt att coacha runt på materialet. Mjällby har faktiskt en rätt vass trupp. Många alternativ, tuff konkurrens om platserna. Inte minst framåt: Bergström, Moro, Ogbu, Sabovic, Silverholt...varav endast två kan starta. Aldrig lätt för en tränare att hålla alla varma och nöjda, men Lantz bemödar sig väl om saken. Byter smart och systematiskt, tvekar inte att vila Bergström efter ett par succéartade men krävande insatser. Mot Helsingborg fick istället Moro förtroendet - och han tackade med att göra målet. Fingertoppskänsla, brukar sånt kallas. Vilket möjligen är ett annat ord för tur, beroende på vem man frågar. Personligen gladdes jag mest åt Marko Johanssons målvaktsspel i Helsingborgsmatchen. Killen är utlånad från MFF för fjärde säsongen i rad, dock den första i Mjällby. Nu fick han tillfälle att visa sin högstanivå och den är grym. Så grym att man inte riktigt fattar varför MFF placerat honom i lånekarusellen. Okej, han har en lägstanivå också, Johansson. Men vilken målvakt har inte det? Apropå MFF förresten. Nån som kommer ihåg Adi Nalic? Talangen som lånades ut till AFC Eskilstuna i fjol. Gjorde succé där, plockades tillbaka, höjdes till skyarna. Eller åtminstone till en startplats i MFF:s båda matcher mot Wolfsburg på försäsongen. Sen öppnades falluckan igen. I de två senaste matcherna har Nalic inte ens synts till på bänken. Ny utlåning är att vänta. Rätt eller fel kan alltid diskuteras, själv är jag mest förundrad. Varför har dagens MFF så svårt att förädla unga utvecklingsbara spelare?