Uppvaktning undanbedes...

Hej där ute. Idag fyller jag 25. För tredje gången. Minns jag rätt kändes det något roligare första gången. Då var man ung, vild och sorglös, såg inte slutet för all framtid. Andra gången var på sitt sätt ännu bättre. Då hade jag precis upphöjts till journalist på Sydsvenskan. Barndomsårens drömyrke. Jag var fortfarande under något slags utveckling som människa. Oförändrat misstagsbenägen, det ska gudarna veta. Men lite vassare i konsekvensanalysen, om jag får säga det själv. En hejdundrande fest hade vi också, då vid 2x25. Inte nu. Fel läge liksom. Party under pågående pandemi, nej tack. Fel ålder också, i och för sig. De stora kalasens tid är förbi...usch vad det tar emot att säga. Man blir nog lite trött med åren, trots allt. Men också tacksam, ödmjuk. Ett långt liv är inget man förtjänar eller kvalificerar sig för, att hävda något sådant vore att skymfa alla som fått ett alltför kort. Ödet bestämmer - och ödet är en nyckfull vän: blandar och ger, skonar och tar, känner ingen rättvisa överhuvudtaget. Lycka och sorg är livet i en korg, det inser man om inte förr vid cirka 3x25. Här sätter jag punkt, annars tar vemodet överhanden. Skål alla underbara människor, tack för uppmärksamheten.