Livet längs leden...

Tog en cykeltur idag. Sydkustleden. Den sträcker sig från Malmö ner mot Näset, och i förlängningen Falsterbo. Tror jag. Cyklade inte hela, eller ens halva. Flåset har flytt, lagom är min bästa vän. Slog mig ner några hundra meter bortom bron. Där, på höjden av en brantare stigning, finns bord och bänkar. Som på beställning. Tid för eftertanke och reflektion, vidunderlig utsikt över havet. Satt där nog en timme, njöt av stillheten. Trafiken över bron var som dagens vindstyrka: svag till måttlig. Och nästintill enkelriktad - mot Sverige. Funderade på varför, förbudet åt andra hållet är ju hävt. I luften icke ett plan. Underligt det med. Kastrup är väl öppet? Det enda som flög runt min utsiktsplats var måsar. Inte mig emot. Jag tillhör den utdöende klick av mänskligheten som tycker att måsar har ett existensberättigande. Utom när de fiser mig i skallen (vilket har hänt). Sen gjorde sex damer mig den äran, där uppe på fikatoppen. Eller mig och mig, kanske var det utsikten som lockade. En av dem hostade, förhoppningsvis bara som en protest mot mitt rökande. Damerna var i grupp, ett flanerande sällskap. Alla cyklar nämligen inte Sydkustleden. Somliga går. Och vissa springer. Snabbare än vissa cyklar. Ja, ja. Nåt får man bjuda på. Det var länge sen jag såg någon poäng i att cykla fort, långsamheten är att föredra. Ur flera aspekter, men kanske mest den olycksförebyggande. Nu är jag nyss hemkommen, hel och stärkt inför kvällens begivenhet i tv. Mjällby alltså. Mot Kalmar. I fotbollsallsvenskan. Två lag som också varit ute och ”cyklat” på sistone. Mjällby har tre raka förluster, Kalmar sju raka utan seger. Krismöte är knappast för mycket sagt.