En gång var det okej att gå på match...

Apropå allsvenskan. Sorgligt hur snabbt det onormala blir normalt. Nej, jag tänker inte på tabellen, den ”rättar” nog till sig så småningom. Men de folktomma arenorna. Publikförbudet. Jag hör varken beklaganden eller ifrågasättanden, bara acceptans. Mycket märkligt. Spelarna får slänga sig i hög och umgås intimt när de gjort mål, där är fan ingen social distans. Folk får f ö åka till Ullared eller andra köpcentra och trängas skiten av sig, det är okej det med. Hjulen måste snurra, pengarna flöda, shopping undantas från Folkhälsomyndighetens restriktionskatalog. Fotbollsvänner - och idrottsvänner generellt - är tydligen ett värre problem. Mer virusbenägna liksom. Oförmögna att ta eget ansvar. För korkade för att göra egna riskbedömningar. Det hörs kanske att jag inte gillar den publikfria fotbollen? Rätt. Jag gillar inte bröllop utan brudpar heller. Inte fiske utan spö. Inte livet utan vissa risker. Inte pekpinnar utan någon som helst konsekvens. Det blir fejk. Verklighetsfrånvänt. Glädjelöst. Depressionsdrivande. Och vi finner oss i det. Sanna mina ord, snart har alla glömt hur det var att ”gå på match”.