Idag led jag med Kalmar...

Jag har ingenting emot att MFF vinner fotbollsmatcher. Det är trots allt laget i staden där jag lever mitt liv och då måste man ju inte vara legitimerad blådåre för att kunna glädjas åt framgångar, det räcker att vara någorlunda normal människa. Men idag tyckte jag faktiskt synd om motståndarlaget. Kalmar tappade för tredje matchen i rad en 1-0-ledning till 1-2-förlust i slutminuterna, förlorade för sjätte matchen i rad med uddamålet. Hemskt. Allt kan självfallet inte vara otur. Möjligen en del, med bara en gnutta flax hade man säkert fått oavgjort i någon eller några av matcherna. Ett värre problem för Kalmar är nog ändå den förbannade verkligheten. Det finns lite för många ”dåliga fötter” i laget. För låg klass här och där, för tunn trupp. Idag gick dessutom Viktor Elm sönder. Förödande. Elm är kapten i detta bräckliga Kalmar. Oumbärlig, oersättlig. Det var sedan han gått ut som MFF lyckades vända och vinna. Båda målen av Kiese Thelin, som håller på att bli en personlig favorit. Jag är inte säker på att han kan trixa till tre - men spela roll? Inte med den viljan, arbetslusten, närkampsstyrkan. Andra får glänsa med teknisk briljans, Kiese Thelin står för det gedigna hantverket. En stolt yrkesman helt enkelt. Tuggar på, ger sig aldrig, gör mål när man minst anar det. Och utan att tycka det minsta synd om Kalmar, tydligen. Man kan inte vara blödig när man spelar fotboll. Bara när man tittar på.