Inre röst, ingen tröst

Allt oftare viskar min inre röst: ”tagga ner, du är 75. Hetsa inte upp dig över en boll, bli inte sur för att Mjällby förlorar”. Lätt för dig att säga, viskar jag tillbaka. Med viss tvekan. Förstår ju att den inre rösten vill mig väl och bara manar till besinning. Senast i morse kom en påstötning. Efter avslutad frukost satt jag i godan ro nere på ciggbänken och funderade över dagens tv-utbud. Göteborgsderby 14.30, Sirius-MFF 17.30. Ett Stockholmsderby också, det kan jag se i efterhand. Fotboll dagen lång, mumsfillibabba. Det var då min inre röst började mumla. Om frisk luft. Om värdet av rörelse. Om faran med stillasittande. Om ett liv utanför ”boxen”. Sådana saker. Som om covid 19 inte fanns. Som om jag inte gjorde mänskligheten - eller åtminstone smittskyddsinstituten - en tjänst genom att sitta isolerad på kammaren och lapa fotboll. Tunga argument, om jag får säga det själv. Och upphetsningen spar jag f ö till i morgon. Då är det Mjällby. Dagens matcher kollar jag lite av okynne. Eller av trots. Fast mest av allmänintresse. Om min inre röst ursäktar.