Fegt Rosengård vann derbyt

Har precis sett Malmöderbyt i damfotboll, Rosengård mot LB07. Rosengårdsseger 2-0 efter två tidiga mål, det första på straff. LB07 såg inledningsvis ut som den "lillasyster" man faktiskt är visavi Rosengård - men i andra halvlek släppte ödmjukheten och matchen blev jämn. I ett avseende vann LB07 med 3-0, vill jag påstå. Tänker på möjligheterna till spelarbyten. LB07 gjorde sina tre i god tid, Rosengård gjorde inget förrän det var för sent. "Storasyster" fegade ur. Tordes inte, litade inte på sin bänk. Först i 92a minuten gjorde man klart för dubbelbyte. Problemet var att slutsignalen ljöd i 93e - utan föregående avbrott. De två unga spelarna blev blåsta på inhoppet. Av sin egen tränare. Ett inhopp som i sig hade drag av förnedring: några sekunders speltid, vad är det för mening med det? Växer talanger av sånt? Stimuleras fotbollsglädjen? Gynnas laget på sikt? Har dygnet 24 timmar? Hög tid för FC Rosengård att ta sig en funderare. Med elva betrodda spelare vinner man kanske matcher här och nu - men aldrig nån framgång i längden. Om nu framtiden är intressant, vilket jag förutsätter. Se och lär av LB07, får man föreslå det?

Exemplet Benjamin Fadi

Tänker då och då på Benjamin Fadi, fotbollskillen från Ghana som spåddes en lysande framtid i MFF. 17 år ung när han kom, 23 fyllda idag. Och bortglömd, slocknad, ratad snart sagt överallt. Det blev en enda säsong i MFF, två allsvenska matcher i form av inhopp. Därefter utlåningskarusellen i väntan på att kontraktet skulle löpa ut. Värnamo. Mjällby. Karlskrona. Korta sejourer, mest bänknötning, mors & goodbye. Det senaste jag läste om Benjamin Fadi rörde ett provspel på Gotland för eventuellt kontrakt med division 2-klubben Visby/Gute. Hur det gick vet jag inte - men fallet som sådant väcker frågor oavsett. Vem var agenten som lyckades placera Fadi i MFF? Vad såg MFF som var värt fyra miljoner (prislappen för 17-åringen)? Vad såg alla journalister som skrev om Fadi i rent lyriska termer? Hur kunde det bli så fel? Vems är ansvaret? Benjamin Fadi's eget? Tränarna som gått bet på att förädla en talang? Klubbarna som gett upp och använt spelaren som "kastdocka"? Agentkrämarna? Svensk fotboll i stort? Jag har inga svar. Bara tankar. På "MFF-fyndet" som försvann - och kring själva fenomenet. Mängder av unga afrikaner söker - med agenters hjälp - fotbollslyckan i Sverige. Eller omvänt: mängder av svenska klubbar söker lyckan i Afrika. Intresset är ömsesidigt, annars hade marknaden snabbkallnat. Ofta går det bra, de goda exemplen överväger. De sämre tystas ner eller faller i glömska. Hoppas Benjamin Fadi har någon självkänsla kvar...och alla drömmar i behåll. Livet är trots allt större än en boll.

Norrköping utmanar Stockholmslagen

Allsvenskan går till VM-vila och en kvartssummering kan vara på sin plats. Allt enligt haltande tabellordning. 1 Hammarby 26 p. Makalös offensiv kraft, accentuerat av tre spelare i skytteligans övre skikt. Osäkrare bakåt, 14 insläppta på elva matcher osar inte direkt guld. 2 AIK 24 p. Obesegrat. Men med sex kostsamma kryss längs vägen: två vinster och fyra förluster hade gett lika många poäng. Kan bli första laget i historien som går igenom allsvenskan utan förlust - utan att vinna den. 3 Norrköping 23 p. Seglar upp som en seriös utmanare om titeln. Jättestark vår, välbalanserat lag. 4 Djurgården 20 p. Avslutade med fyra raka segrar - och med fyra mål av Kadewere i 5-1-krossen på Sirius. Tog cupen, har potential för en dubbel. 5 Örebro 19 p. Oväntat stabilt, för mig kanske vårens största överraskning. 6 Östersund 17 p. Startade knackigt, har arbetat sig in och upp. I de fina stunderna alltjämt allsvenskans mest sevärda lag. 7 Kalmar 17 p. Nu känner man nästan igen Nannes hårt arbetande KFF. Däremot känner jag inte igen gamle strikern Fejzullahu: bra med bollen men mållös i match efter match, totalt uddlös. 8 Häcken 15 p. Blandar och ger - som alltid. 9 Sundsvall 15 p. Bara tio spelade matcher, två färre än vissa andra. Ett lag att imponeras av, en enskild spelare att bländas av: David Batanero. 10 MFF 15 p. Expertisens dåliga samvete. Och sin egen värsta fiende. Guld tar man inte på gamla meriter eller på ett anrikt klubbmärke. Guld tar man på det lag och spelarmaterial som finns här och nu. Det märkliga är inte att de regerande mästarna ligger tia, det märkliga är att ingen s k expert varslade "faran". 11 Göteborg 13 p. En annan stukad storhet. Egentligen värre ute än MFF, som ju trots allt har pengar till en köpesommar. Blåvitt sitter där med sin lågbudget, oklart exakt varför men förmodligen självförvållat. 12 Elfsborg 12 p. Två raka trepoängare på slutet, avvärjd kris. Gott så, Boråslaget står för fin fotboll och god talangproduktion. 13 TFF 11 p. Bra jobb med små medel. Kan klara sig - mot alla odds. 14 BP 10 p. Kämpar på i skuggan av de "stora" Stockholmslagen, knaprar då och då poäng hemma på glest befolkade Grimsta IP. Beundransvärt. 15 Dalkurd 5 p. Inledde lovande, rundade av med en pinne i Malmö. Däremellan ett antal matcher av otillräcklig klass. Krävs mycket för ett allsvenskt liv efter detta. 16 Sirius 5 p. Målvaktsstrul, spelartapp, skador, eländes elände. Här kommer nog VM-vilan som balsam på svårläkta sår. Punkt.

Tårdränkt fotbollsfinal

Real Madrid-Liverpool 3-1. Två målvaktstavlor. Ett drömmål. Män som rullade runt och vred sig i plågor. Män som grät som barn. Män som förvisso också spelade fotboll. Mycket fick man se innan Champions league-pokalen hamnade där den brukar hamna. Detta var alltså tredje raka triumfen för Real Madrid - och den här gången kan man inte ens "skylla" på Ronaldo. Fixstjärnan var tämligen blek, andra glänste desto mer. Framförallt Gareth Bale när han väl blev inbytt i andra halvlek. Hans 2-1-mål på en s k cykelspark måste gå till konsthistorien, kapitel fulländade mästerverk. Bale gjorde även 3-1 men i det fallet med god assistans av Liverpools målvakt som blev finalens verkliga olycksfågel. Real's 1-0 var nämligen också en målvaktsskänk, modell udda: ett utkast rakt på Benzema's utsträckta fot så att bollen med knapp styrfart returnerades in i tom bur. Dagen var liksom inte Liverpools någonstans. Anfallsesset Salah, som inlett matchen strålande, gick ut skadad redan efter en halvtimma. Det var som om hela Liverpool där och då tappade tron, eller i alla fall förmågan. Ingen är oersättlig, sägs det, men Salah är nog nästintill för sitt lag. Annars var det tårarnas final i hög grad. Tror aldrig jag sett så många hejdlöst gråtande fotbollsspelare. Salah när han tvingades bryta. Realbacken Carvajal dito. Förlorare när matchen var över. Vinnare likaså. Tårsprut överallt. Nästan lite rörande. Eller lite fånigt, beroende på vad man har för ingångsvärden i sitt eget betraktande. För mig får fotbollsstjärnor gärna böla, bara de ger faan i att filma. Vilket de förstås inte lät bli i den här finalen heller. Veklingar där. Se och lär av handbollens stålmän.

Nåt på ingång, HIF Karlskrona?

Apropå handboll. Silly season är ju igång - men i HIF Karlskrona händer absolut ingenting. I alla fall inget som kommit ut i offentligt ljus. Jag menar i form av nya spelare. Vilket lär behövas om klubben har högre ambition än att bli slagpåse i ligan. Spelare som flytt är det nämligen gott om. Tidigare Hampus Olsson, Jakob Nygren och Filip Ottosson, alla de vänsterhänta. Nu även Gustaf Hallén, begåvad playmaker. Kvar finns Möller-Madsen, 38, och Grundsten, 36. Okej, några till. Men inte ett lag som duger i konkurrensen, den saken är klar. När tänker HIF Karlskrona presentera ett nyförvärv?

Oron i HK Malmö

Fredrik Petersen lämnar HK Malmö till förmån för IFK Ystad. Inte visste jag att Ystads andraklubb i handboll hade sådana ekonomiska muskler. Halvt skämt åsido: Ystadpågen Petersen vill avrunda karriären där "gräset är grönast", dvs hemmavid. Det går att förstå, rent mänskligt. Petersen har gjort det bra under sina dryga två år i Malmö, jag kommer att sakna honom. Liksom jag saknat Pecikoza - och kommer att sakna Linus Persson. För att inte tala om kämpen Hampus Nygren. Den stora frågan är hur HK Malmö går vidare efter alla spelartapp. Framtidslöften (?) som Lidbeck och Möllerström har ju också lämnat, veteranen Kvalvik likaså. Och målvaktsfyndet Saeverås, icke att förglömma. Omfattningen är olik HKM. Ett par av "flyttfåglarna" är förvisso ersatta med nya namn, men mycket återstår innan truppen kan anses komplett och likvärdig med årets i slagstyrka. Orkar ordförande Rasmusson och övriga eldsjälar i HK Malmö dra sitt skötebarn ett varv till? Bygga om, köpa nytt, drömma vidare stort, dyrt och vackert. Räcker entusiasmen? Pengarna? Eller var SM-finalen för några veckor sedan ett slags vägs ände för klubben där "alla" en gång ville spela?

Lex Innocent

God morgon. Får jag lov att malla mig lite? Tack. Redan den 18e april skrev jag här på bloggen "jag vägrar tro att killen är oduglig". Inlägget handlade om dåvarande MFF-tränaren Magnus Pehrssons behandling av Bonke Innocent. Utfrysningen, i praktiken nästan ett slags yrkesförbud. Bilden som Pehrsson förmedlade och lokalmedia köpte rakt av: Innocent var tidernas floppvärvning i MFF. Idag vet vi bättre, eller hur? Töntjournalisterna som gick i M P:s ledband hyllar plötsligt "superfloppen", överdriver lovorden. Själv ler jag i mjugg, eller vad det heter. Ingen spelare ska dömas osedd. Än mindre på tränarord. Elementär baskunskap, formulär 1A. Skönt att inte behöva vara efterklok...

Avvärjd kris, välkommet flyt

MFF-Häcken 2-0! Visst kan det vara värt ett utropstecken. Äntligen en MFF-seger, äntligen lite medgångsflyt likt fjolårets. Matchen var jämn, Häcken saknade inte chanser. Men antingen avvärjde Fredrik Andersson skickligt eller också var där en stolpe i vägen. När man inte sköt utanför, vill säga. MFF hade färre möjligheter men tog bättre vara på dem. Rieks 1-0 behärskat efter uppoffrande förarbete av Svanberg och Rosenberg. Den senare 2-0 på en straff av holländskt snitt. Pang bom i nättaket mitt i målet...en sämre dag hade det nog blivit ribbträff. Karaktärsmässigt en storartad insats av MFF. Spelmässigt en blandad. Smått sensationellt var det blå innermittfältet. Bonke Innocent och Samuel Adrian hette spelarna där. En som gjorde sin andra match från start, en som gjorde sin första. Lät bräckligt, blev stabilt. Imponerande! Om MFF:s förre tränare - han som gömde Innocent längst in i frysen ett helt år - såg matchen rodnar han säkert ännu. Av skam.

Fotbollsöverdos i sammanfattning

Årets mål. Årets målvaktsräddning. Årets punktmarkering. Årets blunder. Undrar om jag inte fick uppleva allt detta igår, möjligen jämte Årets överdos. Jag såg nämligen fyra hela fotbollsmatcher. En live, tre på tv. Nytt personligt rekord i onytta s a s. Men som sagt, jag kan ha blivit rikligt belönad. Det mål Norrköpingsbacken Thorarinsson bombade in på stackars Dalkurd går rimligen inte att överträffa. Inte i kraft. Inte i precision. Inte av någon, allra minst av honom själv. Snacka om projektil i krysset, snacka om chanslös målvakt. Lyckträff? Ja, vad annars. Hoppas Thorarinsson vårdar minnet ömt, han lär aldrig göra om ett mål som detta. Drömskottet betydde 3-2 i en underhållande match som Norrköping till slut vann med 4-2. Lite typiskt att det drabbade Dalkurd. Bottenlag är sällan vän med Fader Flyt, alla "konstigheter" går emot. Årets målvaktsräddning så. Den kom i Norrlandsderbyt Sundsvall-Östersund. Hur bortalagets äventyrlige keeper Aly Keita (tagen till nåder efter en tids petning) fick fatt i den boll som via en försvarare ändrade riktning från skarp vänster till skarpare höger...ja, det övergår mitt begränsade förstånd. Mannen måste ha vänt i luften, tänjt sig bortom det tänjbara. En makalös räddning, tillika helt matchavgörande. Östersund höll undan, vann med 3-2. Punktmarkeringen och Blundern bjöds förresten också här. Östersund hade således avdelat Mensiro som häftplåster på Sundsvalls spelskicklige strateg Batanero. Matchen igenom, oavbrutet. Som i handboll där ju "punktning" är ett vedertaget - och ganska vedervärdigt - vapen. I fotboll ser man det nästan aldrig, kanske för att "lönsamheten" är mera tveksam. Större spelyta, svårare jobb, fler alternativ till motdrag. Men här bet onekligen Östersunds taktiska list. Mensiro såg till att passningskonstnären Batanero knappt fick låna bollen innan han byttes ut med kvarten kvar. Scenariot var iögonfallande - utom på tv-kommentatorn, vars namn jag glömt. Blunder, kanske? Hursomhelst berörde han det inte med ett ord. Mycket får man vá med om under en fotbollsöverdos, den saken är klar. Och då har jag inte ens nämnt livematchen. Croatia mot Trelleborgslaget Skansen på Kroksbäck. En annan värld, en annan kvalité. Och en annan publiksiffra: jag skulle gissa att vi var cirka 35 personer på plats. 33 av oss glada: Croatia vann 2-1.

Spelet bättre, krisen värre

Hammarby-MFF 3-2. Nej, ingen omedelbar Danneeffekt för MFF. Tvärtom, fördjupad kris. Den här smällen var nog den värsta hittills. Ledning två gånger, 1-0 och 2-1, spelmässigt en förbättring mot tidigare. Men lik förbannat noll poäng. Det där med förbättring gäller nämligen inte försvarsspelet. Hammarby fick göra 2-2 och 3-2 alldeles för lätt...om nu MFF fortfarande gör anspråk på att vara ett topplag. Och det gör man tydligen: såg i tidningen att vd:n Niclas Carlnén visserligen hade reviderat målsättningen om guld till en förhoppning om topp tre. "Då blir jag nöjd", sa Carlnén. Jag är rädd att han blir missnöjd när allt ska summeras. Topp tre...med det försvarsspelet? En backlinje som inte hänger ihop. Som inte markerar vid fasta situationer. Som inte kommer rätt i duellspelet. Som inte krymper ytor för motståndaren utan snarare öppnar dem. Ikväll blev Lasse Nielsen dessutom utvisad tidigt i andra halvlek. Helt korrekt, men inte vad MFF behövde. En annan sak MFF inte behöver är förstås den mängd av skador som tunnat ut truppen. En handfull "normala" startspelare var borta även mot Hammarby, mest saknades målvakten Dahlin. Fredrik Andersson i all ära men inte lyser det av pondus kring honom. Det positiva i MFF ikväll var inställningen. Löpviljan, kämpaglöden. Främst personifierat av Oscar Lewicki. Strandberg också till sin fördel, Rosenberg lysande så länge han orkade. Bonke inledde lovande men försvann efterhand. Fullt naturligt: priset för ett år i karantän är förlorat matchtempo. För ordningens skull bör jag kanske påpeka att båda ytterbackarna, Binaku och Larsson, var bra på halva jobbet, dvs i den offensiva delen. Härnäst väntar formstarka Häcken för Malmös svårt stukade storhet. En till förlust och 1999 börjar spöka på allvar...

Allsvenskan, Andersson?

Förbundskapten Janne Andersson har presenterat den svenska VM-truppen i fotboll. 23 spelare, idel utlandsproffs. Som om allsvenskan vore en lingonliga. Som om t ex Hammarby, AIK och Norrköping vore skitgäng jämfört med t ex bottenlag i italienska serie A eller dito i brittiska andraligan. Som om gamla meriter vore bättre än färska. Andersson må tycka så, fotboll handlar ju mycket om just det. Personligt tyckande, ibland kanske färgat av fördomar. För egen del håller jag allsvenskan kär, därför blir jag smått förbannad när själve förbundskaptenen dissar den å det grövsta.

Elfsborg "överträffar" MFF

Redan för ett par veckor sedan ställde jag frågan: om det är kris i MFF, vad är det då i Elfsborg? Igår kom svaret: kollaps. 0-5 borta mot Häcken, två självmål inklusive. Självmål av ett slag man inte ser ens i knattefotboll. Hur svårt kan det vá att bakåtpassa till egen målvakt? Behöver Elfsborgs backar vit käpp? Uppenbarligen såg de ju inte sin målvakt på ett par meters håll...bollen slogs liksom i blindo rätt in i öppen bur. En gång är ingen gång, två gånger är ett makabert skämt. Elfsborg har en seger på åtta matcher, MFF har trots allt tre på nio. Det finns grader i helvetet. Men än så länge är Jimmy Thelin kvar som tränare i Elfsborg. Synd om honom: kom från askan i Jönköping, hamnade mitt i elden. Hoppas han får ett anständigt slut. Jag menar, pöbelfritt och så. Sen vet jag vem som kan ta över jobbet. Han finns i Malmö och blev ledig igår.

Knepig lösning på tränarfrågan i MFF

Så kom beskedet: Magnus Pehrsson får kicken som MFF-tränare. Sportchefen Daniel Andersson tar över. Jag kan tycka att det är en halsbrytande manöver. Det var Andersson som anställde Pehrsson. Det är Andersson som sålt spelare och köpt spelare - och då är det han, inte Pehrsson, som rimligen har det yttersta ansvaret för att laget inte duger i förhållande till alla yviga mål som satts upp. Samtidigt förstår jag MFF-dilemmat. Meriterade tränare går inte omkring lediga såhär års, marknaden är väl i princip stängd. Så vem skulle man ta, nu när Pehrssons förtroende ansågs förbrukat? Någon av assistenterna? Fjellström, Olof Persson. Båda? Nja, det hade också varit märkligt. Är Pehrsson i någon mening skyldig till krisen så är ju de assisterande tränarna medskyldiga, det är simpel logik. Och då återstod bara den ytterst ansvarige, hur knepigt det än kan låta. Daniel Andersson saknar, såvitt jag vet, all erfarenhet av kvalificerat tränarjobb. Det behöver inte vara en nackdel - men risken finns så klart. Lycka till, modigt att våga. Intrycket från min begränsade horisont är att tränarjobbet i MFF borde granskas av arbetsmiljöinspektionen. Så fort det inte blir guld kommer där en pöbel gläfsande, det är faan inte klokt.

Stolthet slår stöddighet

TFF-MFF 1-0. Liten slår stor. Fattig slår rik. Stolthet slår stöddighet. Ja, efter en sån här match kan man stapla både floskler och sarkasmer på hög. Trelleborg, med någon bråkdel av MFF:s budget, avgör i 90e minuten. Ett viljemål med flera vinnarskallar inblandade, eldfängde rödtoppen Lasse Nielsen sist på bollen. Flyt, javisst. Men flyt kommer inte ur en slumpgenerator, flyt förtjänar man. TFF gjorde en taktiskt fulländad match. Hade en spelidé, en tro, en övertygelse, en sjuhelsickes moral. MFF hade - Bonke Innocent. Jo, hör och häpna. Killen som suttit ett helt år i frysbox och stämplats som oduglig byttes in redan i 40e minuten. Inte för att Magnus Pehrsson plötsligt kommit på bättre tankar utan för att läget är som det är i MFF just nu. Skador, skador, skador, ont om alternativ. Pehrsson tvingades helt enkelt spela Bonke, det fanns ingen annan när Traustason gick sönder. Och vad händer? Precis det jag misstänkt. Bonke Innocent börjar med en tvåfotare, vinner bollar, fördelar passningar med god precision. Glänser kanske inte, men vem faan gör det i detta MFF? Bonke är bäst ikväll, visar med eftertryck att han visst duger. Frågan är om Pehrsson gör det som tränare. Rent statistiskt nej: MFF har nu 0-10 på sina fyra senaste bortamatcher, tränare brukar inte komma undan med sånt. Själv vill jag ogärna strö salt i öppna sår - men vad gäller derbyt kan jag inte låta bli och påpeka att de fem bästa MFF:arna återfanns i TFF. Marko Johansson, Dennis Hadzikadunic, Alexander Blomqvist, Erik Andersson, Freddie Brorsson. Samtliga utlånade eller dumpade från de regerande mästarna, som hellre köper färdigt utifrån. Grattis till revanschen, grabbar.

En vinnare i tiden

Det finns mycket man kan förundras över. Ett litet exempel i marginalen är Eurovision Song Contest. Eller litet och litet: som tv-spektakel lär ESC vara världens mest betittade program. Vilket man förvisso också kan förundras över. Finns det så många självplågare på jorden? Ja, tydligen. Jag är en. Fråga mig inte varför, ty det veten jag icke. Man sitter där år efter år, inser att tv:n kallas dumburk av en anledning. Hör Sanna Nielsen fnittra så fort Sverige får poäng, ser de saliga hårdfansen dregla av lycka framme vid scenkanten. Nästan uteslutande män, faktiskt. Från världens alla hörn, eller åtminstone Europas. Flaggor, vimplar, glitter, banderoller, ballonger, hjärtan, ännu mera glitter...typ Pridefestival i megaformat. Ett på sitt sätt ganska fascinerande skådespel. Fast obegripligt. Ramen matchar liksom inte tavlan, dvs det jag tror ändå ska föreställa själva poängen med Eurovision Song Contest. Musiken. Sångerna. Artisterna. Kalla mig gnällgubbe, det ligger säkert något i det, men i mina ögon och öron är klassen generellt tämligen påver. Mer division 5 än Premier League, så att säga. Och inte faan kommer det tiotusen pers till Kroksbäck för att kolla på Croatia. Sen melodierna. Det är som om alla redan är skrivna, som om skafferiet tömdes nån gång på 90-talet. Kvar finns bara möjligheten att leka med teknikens under - och där sparas sannerligen inte på krutet. Nå. Nu tänkte jag avrunda med en s k logisk kullerbytta. Årets ESC var bättre än på bra länge! I all min kräsenhet såg och hörde jag cirka tio tänkbara vinnare. Ett problem bara. Ingen av dem vann. Det gjorde Israel med ett farsartat stycke musikslakt, helt i takt med tiden.

Spännande tystnad i HIF Karlskrona...

Vad stort sker, sker i tysthet, sägs det. Så jag undrar vad HIF Karlskrona har i görningen. Inte ett enda nyförvärv presenterat ännu, bara (tunga) spelarförluster. Efter en säsong som gav ynka elva poäng i handbollsligan. Visst, det är långt till nästa säsong. Men andra klubbar har redan sett om sina hus, Skövde inte minst (Richard Hanisch ett av flera nytillskott). Fast ny tränare har man i alla fall ordnat i Karlskrona. Robert "Knirr" Andersson. Hoppas han får nåt att jobba med - snarast. Annars finns inga lediga objekt kvar.

Flaggan uppe - och brallorna nere...

SM-final i handboll, cupfinal i fotboll. Malmöintressen i båda, dessvärre också förlust i båda. Fast på helt olika sätt, det kan inte nog poängteras. Kort sagt: HKM föll med flaggan i topp, MFF föll med brallorna nere. Bedrövelsen först. MFF förlorade alltså mot Djurgården med sitt nya favoritresultat 0-3. Jag såg inte hela matchen men tillräckligt mycket för att övertygas: årets MFF är inte bättre än såhär. Ett på sin höjd ordinärt allsvenskt lag, söndersålt av sportchefen Daniel Andersson. Priset för att man samlar på pengar istället för på spelarkvalité? Ja, kanske är det så. Nästan alla de bärande spelarna från fjolårets guldtrupp har avyttrats. Kvar finns komplementen och ett par åldrade kämpar "over the hills" - jämte ett antal nyförvärv som hittills inte varit i närheten av att fylla ut tomrummen. Jag vet inte hur många felköp en sportchef kan göra utan att bli ifrågasatt...men bra många, verkar det som. Bänk-Bonke. Rieks. Traustason. Eric Larsson. Strandberg. Binaku. Ssewankambo. Listan kan göras lång, utan att man ens nämner olyckan Sarfo. Fokus för missnöjet riktas dock som alltid mot tränaren, det är enklast så. Och förmodligen ryker han väl nu, Magnus Pehrsson. Om han inte stiger av självmant, vill säga. Jag skulle inte bli förvånad: att som tränare leva med den kravbild som finns i och runt MFF måste vara hälsovådligt, inte minst mentalt. Nej, över till nåt roligare. Handbollen! Andlöst spännande, vettlöst målvaktsspel i båda burarna. Därav "snåla" 20-20 vid full tid och förlängningsdramatik för ett avgörande. Kändes nästan lite snöpligt att favorittyngda Kristianstad vann där, 23-22. Vilken otroligt tapper match av HK Malmö, så nära en jätteskräll. Beutlers insats ska jag sent glömma, karl´n var fullständigt fenomenal. Finalen som sådan hade allt - ja, åtminstone allt utom skönspel. Vad nu skönspel är för något förutom en floskel...i dagens handboll är det snarare så att brutalast vinner. Och där gick Kristianstad - med de utmärkta domarnas goda minne - lite, lite plus på Malmö vad gäller medlen i försvarsjobbet. Men, men. Den som föredrar något snällare handboll fick kanske sitt lystmäte i damfinalen som föregick "herrkriget". Fast spänningen var förstås total även där. H65 från Höör hade greppet om pokalen men Sävehof kom tillbaka, för att slutligen vinna på matchens sista skott. Målskytt och guldhjälte: Ida Odén, veteranen som före finalen lät meddela att detta var hennes farväl till topphandbollen. Ett rörande fint slut, må jag säga.

Bortglömd HKM-ikon

Intressant och ambitiös sammanställning av HK Malmös historik i gårdagens Sydsvenskan. Ett förbiseende dock, ett mycket märkligt. I mängden av betydelsefulla HKM-profiler som räknas upp - ledare, tränare, spelare - nämns i den senare kategorin inte den som verkligen borde nämnas. Mirsad Pecikoza alltså. Han kom till klubben 2008 och spelade fram till 2017. Nio hela säsonger i rak följd, ensam om att ha varit med på hela resan mot den SM-final HK Malmö utkämpar i eftermiddag. Ja, den missar han förstås. Pecikoza fick sluta ett år för tidigt, så att säga. Motvilligt. Men HKM ville förnya och föryngra på mittsexpositionen, det är så elitidrott fungerar. Ingen sentimentalitet, inget gullande med oldboysen. Skulle vá Beutler möjligen, annars inte. Personligen kan jag tycka det är synd: en SM-final hade varit själve klubbikonen så väl unt. Det optimala slutet, rosen på tårtan liksom. Nu blir det inte så - men det ursäktar knappast Sydsvenskans "glömska".

Pöbelartad "uppvaktning" av Pehrsson

Jag nås av initierade uppgifter om att MFF-tränaren Magnus Pehrsson uppvaktades av ett 80-tal supportrar efter kvällens förlustmatch mot Göteborg (1-2). Uppvaktningen bestod i smädelser och hot samt krav på omedelbar avgång. Polis och vakter fick tillkallas för att i görligaste mån civilisera läget. Ja, herregud. Mycket kan man ifrågasätta och diskutera kring Pehrssons ledarskap. Som utfrysningen av Eikrem i fjol. Som den mystiska följetongen om Bonke på bänken. Som psykologin i att byta ut en spelare direkt efter att denne gjort ett mänskligt misstag - vilket skedde ikväll med Eric Larsson. Där har M P en hel del att förklara, kan jag absolut tycka. Men under ordnade former, inte inför en skränande pöbel. Ingen fotbollstränare i världen förtjänar uppvaktning av det slaget. Och förresten. Ett supporterminne...hur kort kan det vá? Pehrsson tog ju faktiskt guld med MFF 2017, hyllades som kung i blådårelandet. Glömt idag tydligen. Att det ska vá så förbannat svårt att förlora en fotbollsmatch...

Poängfattig partiledardebatt

Någon undrade om jag sett söndagskvällens partiledardebatt i tv. Svar ja. Nästan hela. Tillräckligt mycket för att frestas betygsätta "spelarna". Så här får det bli, skala 1-5 och extremt subjektivt. 1. Annie Lööf (C). Principfast och rakryggad, inte lika grälsjuk som förr. Står upp där andra vacklar, i Den Allt Överskuggande Frågan inte minst. Stark 3:a. 2. Isabella Lövin (MP). Bättre än sitt renommé, bättre än sitt skamfilade parti. 2,5. 3. Jonas Sjöstedt (V). På tårna, som alltid. Lite överspel i retoriken dock. En 2:a med spets. 4. Ulf Kristersson (M). Märks att han bemödar sig. Diffust om vad. Att vara bättre än företrädaren? Inga problem, det lyckas. Att bli statsminister efter valet? Risken finns. 2, inte mer. 5. Stefan Löfven (S). Ingen lysande debattör, det skall gudarna veta. Men ganska "okej", för att använda ett ord ur hans egen favoritvokabulär. 2:a även här. 6. Jan Björklund (L). Ny frilla, typ pojkaktig. Vet inte om han vill fånga sin flyende ungdom - eller sina flyende väljare. Svårt vilket som. 1,5...halvan för att jag innerst inne gillar mannen. 7. Ebba Busch Thor (KD). Något snyggare än tidigare kd-ledare som Alf Svensson och Göran Hägglund, det måste jag ge henne. Men har det politisk betydelse? Förhoppningsvis inte. Betyg: 1. 8. Jimmie Åkesson (SD). Förutsägbar så att klockorna stannar. Önskar att man kunde vifta bort honom som man viftar bort en sommarfluga - men det går inte. Var femte röstberättigad svensk tycker som Åkesson i hans Allt Överskuggande Fråga. Sorry, inte jag. 0,5 med tvekan.

Hockey-VM...nu?

Plötsligt blev det sommar. Och därmed hockey-VM. Vem bryr sig? Inte jag. Ishockey hör vintern till, det lärde jag mig redan som barn. På månskensrinkarnas och iskylans och Lasse Janssons tid. Lasse Jansson? 1950-talets megastjärna i Oskarshamn, han som gjorde att man gick på match oavsett. Jag menar, snålblåst och minus 15, spela roll. Inte när man fick se Oskarshamn spöa Åseda, framförallt inte när man fick se Lasse Jansson trolla med pucken. Jansson värvades till Malmö senare, spelade för MFF några år. I tredjekedjan. Eller om det var andra, hockeylagen var inte så tjockt bemannade förr. Lasse Janssons stjärna blinkade ytterst sporadiskt i Malmö, kan man säga. I Oskarshamn lyste den konstant. Ack ja, goa minnen. Är förresten inte säker om Jansson hade hjälm på huvet när han gled omkring som isens kung, det kan ha varit toppaluva. Sommar var det i vilket fall icke. Dagens hockey är i alla avseenden annorlunda: snabbare, råare, delvis bättre, delvis sämre. Men värst är nog att den saknar respekt för kalenderåret. Heja Jansson.

Fingret i luften...

Ser att Jimmie Åkesson får bre ut sig över tre sidor i Sydis idag. Tiderna förändras. En gång för inte särskilt länge sedan höll Sydsvenskan Åkesson - och andra liknande proselyter inom politiken - tämligen kort, skrev man så skrev man i alla fall inga idolporträtt. Men visst, jag förstår tidningens dilemma. SD har blivit en politisk maktfaktor, skvalpar just nu kring 18 procent i opinionen. I valet kan det nog öka till 25, jag skulle inte bli förvånad. Då är det svårt att tiga ihjäl partiledaren. Det är med medierna som med många av politikerna: fingret i luften, känna hur vindarna blåser, anpassa sig därefter. Ingen rak linje, inget självständigt mod. Jo, jag vet att det är på ledarsidorna sådant ska tydliggöras. Men även där svajar Sydis numera, det räcker att läsa vissa av gästkrönikörerna för att inse det. Min djupaste respekt för seniorkolumnisten Per T Ohlsson, som idag framstår som den siste "renhållaren" i liberal press. Jimmie Åkesson kan jag bara gratulera. Grabben har inte bara blivit rumsren. Han har dessutom blivit mediaren. Det är min själ bra jobbat. Eller dåligt, beroende på tycke & smak.

Storslagen succé, HK Malmö

HK Malmö-Alingsås 28-23. Förtrollningen bröts, i femte och avgörande matchen stannade segern äntligen hemma. Därmed bröts också en svit: Alingsås som SM-finalist. Fyra raka hann det bli, de tre senaste mot Kristianstad. Mer av samma hade väl känts sådär - omväxling förnöjer ju, även i handboll. Så bra jobbat Malmö, storslagen prestation. Vilken handbollskväll detta blev i Baltiskan! 3000 åskådare, elektrisk stämning, två supertaggade lag. Bättre blir det inte, rent upplevelsemässigt. Vad matchen höll för kvalité vet jag knappt, spela roll liksom. Huvudsaken var kampen. Intensiteten. Kulmen. Då när Malmö fick tre, fyra, fem mål upp på Alingsås, då när publiken insåg att saken var klar. Den stående ovationen blev ovanligt lång, säkert ett par minuter. Någon spelare i HKM nämner jag inte ikväll, alla som var på banan bidrog. Däremot nämner jag gärna Stian Tönnesen och Konrad Rasmussen, tränarna bakom verket. Från läktarperspektiv kan man alltid ha synpunkter på coaching och liknande...men till syvende och sist är det resultaten som räknas. Och då är succé ordet, alldeles oavsett utgång av det som återstår. Finalen alltså. Mot stora, tunga, ruggiga Kristianstad. I Göteborg, löjligt nog. Lycka till, HK Malmö. Guldet blir svårfångat - men glansen är redan ett faktum.

Pinan i Parken

Parken, 1 Maj. Tillfälligt duggregn som övergick i bestående hällregn. Vindar som pendlade mellan styv kuling och styvare fuling. Publikuppslutning som ökade från svag till måttlig först när demonstrationståget tog plats. Musikkår, fanor, plakat, stridsrop, dock inget mot den förbannade kylan. På scenen ett antal talare, finansministern som sig bör sist ut. Och så valår i retoriken: löften och utfästelser droppades i takt med nederbörden från skyn. Småputtrigt, förutsägbart, nästan lite familjärt. Cyklade hem. Inte nyfrälst, det kan jag inte påstå. Däremot fortsatt övertygad om att S är bäst skickat att leda detta land. Trots allt.

Mitt S bygger inga broar till SD

1 Maj. Arbetarrörelsens dag. Man borde gå till Parken. Och jo, jag skall gå. Men inte lika självklart som förr, snarare motvilligt. Jag är förbannad på Socialdemokraterna. Besviken. Sårad. Det innebär inte att jag tänker göra slut, det vore fegt. Hellre kämpa än fly. Ideologin finns ju kvar, såvitt jag vet. Detta om människors lika värde t ex. Vad som förändrats är ryggraden och retoriken. Från fast och övertygande till lös och grumlig. En rad S-utspel på senare tid har haft udden riktad mot ett och samma håll. Invandringen. Människor från andra länder, andra kontinenter. Mitt Europa bygger inga murar, sa Löfven för inte så länge sen. Nej, precis. Och mina socialdemokrater bygger inga broar till Sverigedemokraterna. Det är vad som sker nu...i praktiken. SD sitter still i båten och bara myser, S sköter argumentationen åt dem. Detta är djupt ovärdigt det parti jag röstat på i hela mitt liv. Vämjeligt. Jodå, jag vet att många socialdemokrater tycker tvärtom. Att det är jag som ska hålla flabben och rätta in mig i ledet, ty S har alltid rätt. Alltid, alltid, alltid. Somliga socialdemokrater har ett närmast religiöst förhållningssätt till partiet, större än Gud liksom. Sån är inte jag. Större än SD räcker. Och då menar jag i politisk klass, ideologisk hållfasthet. Går det ut över röstsiffrorna må det vara hänt. Hellre ett 20-procentsparti som man känner igen sig i än ett 30-procentsparti som är förvillande likt ett visst annat. Om några timmar ska jag lyssna på Magdalena Andersson, dagens talare i Parken. Hon får passa sig: minsta SD-klang i retoriken å jag reser mig och går.