Tårdränkt fotbollsfinal

Real Madrid-Liverpool 3-1. Två målvaktstavlor. Ett drömmål. Män som rullade runt och vred sig i plågor. Män som grät som barn. Män som förvisso också spelade fotboll. Mycket fick man se innan Champions league-pokalen hamnade där den brukar hamna. Detta var alltså tredje raka triumfen för Real Madrid - och den här gången kan man inte ens "skylla" på Ronaldo. Fixstjärnan var tämligen blek, andra glänste desto mer. Framförallt Gareth Bale när han väl blev inbytt i andra halvlek. Hans 2-1-mål på en s k cykelspark måste gå till konsthistorien, kapitel fulländade mästerverk. Bale gjorde även 3-1 men i det fallet med god assistans av Liverpools målvakt som blev finalens verkliga olycksfågel. Real's 1-0 var nämligen också en målvaktsskänk, modell udda: ett utkast rakt på Benzema's utsträckta fot så att bollen med knapp styrfart returnerades in i tom bur. Dagen var liksom inte Liverpools någonstans. Anfallsesset Salah, som inlett matchen strålande, gick ut skadad redan efter en halvtimma. Det var som om hela Liverpool där och då tappade tron, eller i alla fall förmågan. Ingen är oersättlig, sägs det, men Salah är nog nästintill för sitt lag. Annars var det tårarnas final i hög grad. Tror aldrig jag sett så många hejdlöst gråtande fotbollsspelare. Salah när han tvingades bryta. Realbacken Carvajal dito. Förlorare när matchen var över. Vinnare likaså. Tårsprut överallt. Nästan lite rörande. Eller lite fånigt, beroende på vad man har för ingångsvärden i sitt eget betraktande. För mig får fotbollsstjärnor gärna böla, bara de ger faan i att filma. Vilket de förstås inte lät bli i den här finalen heller. Veklingar där. Se och lär av handbollens stålmän.