Mitt S bygger inga broar till SD

1 Maj. Arbetarrörelsens dag. Man borde gå till Parken. Och jo, jag skall gå. Men inte lika självklart som förr, snarare motvilligt. Jag är förbannad på Socialdemokraterna. Besviken. Sårad. Det innebär inte att jag tänker göra slut, det vore fegt. Hellre kämpa än fly. Ideologin finns ju kvar, såvitt jag vet. Detta om människors lika värde t ex. Vad som förändrats är ryggraden och retoriken. Från fast och övertygande till lös och grumlig. En rad S-utspel på senare tid har haft udden riktad mot ett och samma håll. Invandringen. Människor från andra länder, andra kontinenter. Mitt Europa bygger inga murar, sa Löfven för inte så länge sen. Nej, precis. Och mina socialdemokrater bygger inga broar till Sverigedemokraterna. Det är vad som sker nu...i praktiken. SD sitter still i båten och bara myser, S sköter argumentationen åt dem. Detta är djupt ovärdigt det parti jag röstat på i hela mitt liv. Vämjeligt. Jodå, jag vet att många socialdemokrater tycker tvärtom. Att det är jag som ska hålla flabben och rätta in mig i ledet, ty S har alltid rätt. Alltid, alltid, alltid. Somliga socialdemokrater har ett närmast religiöst förhållningssätt till partiet, större än Gud liksom. Sån är inte jag. Större än SD räcker. Och då menar jag i politisk klass, ideologisk hållfasthet. Går det ut över röstsiffrorna må det vara hänt. Hellre ett 20-procentsparti som man känner igen sig i än ett 30-procentsparti som är förvillande likt ett visst annat. Om några timmar ska jag lyssna på Magdalena Andersson, dagens talare i Parken. Hon får passa sig: minsta SD-klang i retoriken å jag reser mig och går.