Exemplet Benjamin Fadi

Tänker då och då på Benjamin Fadi, fotbollskillen från Ghana som spåddes en lysande framtid i MFF. 17 år ung när han kom, 23 fyllda idag. Och bortglömd, slocknad, ratad snart sagt överallt. Det blev en enda säsong i MFF, två allsvenska matcher i form av inhopp. Därefter utlåningskarusellen i väntan på att kontraktet skulle löpa ut. Värnamo. Mjällby. Karlskrona. Korta sejourer, mest bänknötning, mors & goodbye. Det senaste jag läste om Benjamin Fadi rörde ett provspel på Gotland för eventuellt kontrakt med division 2-klubben Visby/Gute. Hur det gick vet jag inte - men fallet som sådant väcker frågor oavsett. Vem var agenten som lyckades placera Fadi i MFF? Vad såg MFF som var värt fyra miljoner (prislappen för 17-åringen)? Vad såg alla journalister som skrev om Fadi i rent lyriska termer? Hur kunde det bli så fel? Vems är ansvaret? Benjamin Fadi's eget? Tränarna som gått bet på att förädla en talang? Klubbarna som gett upp och använt spelaren som "kastdocka"? Agentkrämarna? Svensk fotboll i stort? Jag har inga svar. Bara tankar. På "MFF-fyndet" som försvann - och kring själva fenomenet. Mängder av unga afrikaner söker - med agenters hjälp - fotbollslyckan i Sverige. Eller omvänt: mängder av svenska klubbar söker lyckan i Afrika. Intresset är ömsesidigt, annars hade marknaden snabbkallnat. Ofta går det bra, de goda exemplen överväger. De sämre tystas ner eller faller i glömska. Hoppas Benjamin Fadi har någon självkänsla kvar...och alla drömmar i behåll. Livet är trots allt större än en boll.