En vinnare i tiden

Det finns mycket man kan förundras över. Ett litet exempel i marginalen är Eurovision Song Contest. Eller litet och litet: som tv-spektakel lär ESC vara världens mest betittade program. Vilket man förvisso också kan förundras över. Finns det så många självplågare på jorden? Ja, tydligen. Jag är en. Fråga mig inte varför, ty det veten jag icke. Man sitter där år efter år, inser att tv:n kallas dumburk av en anledning. Hör Sanna Nielsen fnittra så fort Sverige får poäng, ser de saliga hårdfansen dregla av lycka framme vid scenkanten. Nästan uteslutande män, faktiskt. Från världens alla hörn, eller åtminstone Europas. Flaggor, vimplar, glitter, banderoller, ballonger, hjärtan, ännu mera glitter...typ Pridefestival i megaformat. Ett på sitt sätt ganska fascinerande skådespel. Fast obegripligt. Ramen matchar liksom inte tavlan, dvs det jag tror ändå ska föreställa själva poängen med Eurovision Song Contest. Musiken. Sångerna. Artisterna. Kalla mig gnällgubbe, det ligger säkert något i det, men i mina ögon och öron är klassen generellt tämligen påver. Mer division 5 än Premier League, så att säga. Och inte faan kommer det tiotusen pers till Kroksbäck för att kolla på Croatia. Sen melodierna. Det är som om alla redan är skrivna, som om skafferiet tömdes nån gång på 90-talet. Kvar finns bara möjligheten att leka med teknikens under - och där sparas sannerligen inte på krutet. Nå. Nu tänkte jag avrunda med en s k logisk kullerbytta. Årets ESC var bättre än på bra länge! I all min kräsenhet såg och hörde jag cirka tio tänkbara vinnare. Ett problem bara. Ingen av dem vann. Det gjorde Israel med ett farsartat stycke musikslakt, helt i takt med tiden.