Farväl till Sorgens År

Skitår är en populär etikett på det 2020 som nu rinner ut. Låter det inte lite futtigt? Som språkligt armod långt bortom det anständiga? Vi talar trots allt pandemi. Över åttatusen döda. Ett samhällsbygge som prövats i alla sina beståndsdelar - och fallit ihop i vissa. En kultursektor som blöder bort. En idrott endast på elitnivå och då utan publik. En restaurangnäring reducerad till onödigheter i marginalen. Människor i förtvivlan. Människor i skräck. Människor som blivit offer för det nya normala: håll i, håll ut, allt roligt är farligt. Skitår? Jag skulle hellre säga Ett Sorgens År.

*. *. *

Ett sådant år prövas vi alla. Vågar vi gå utanför dörren? Vågar vi träffa nära och kära? Vågar vi trotsa Folkhälsomyndigheten? Vågar vi leva? Eller är depression ett rimligt pris för att låta bli? För mig är svaret lätt. Livet först, även under en pandemi. Och i livet inkluderas INTE social isolering, däremot ett visst mått av risktagande. Så har det alltid varit. Det enda nya är att vi nu matas dagligen och stundligen med varningar och förmaningar - coronan har som ingen tidigare pandemi rört upp ren domedagsstämning i statlig regi. Som om alternativet vore evigt liv. Bara vi skötte oss. Slutade umgås. Gjorde som Löfven sa - och inte som han gjorde.

*. *. *

Ja, han togs tydligen med brallorna nere i julruschen, statsministern. Justitieministern Morgan Johansson likaså. Och flera potentater med dem. Har dom inte hört talas om Aftonbladet? Lena Mellin ser dig, det är en annan sida av pandemin: moralkrönikörerna ligger i bakhåll, myser som barnrumpor när de kan fälla en  tolvtaggare. Själv kunde jag inte bry mig mindre. Skulle inte Löfven - under ordnade former - få handla en julklapp? Mig veterligt har han inte bett oss andra att inte göra det. Bara vädjat om viss försiktighet. Ansvar, omdöme. Vet inte om han tänker upprepa just de orden i sitt nästa tal till nationen, för mig får han gärna. Ministrar som handlar klappar, vad är det om inte en skithändelse?

*  *  *

Jag önskar så att jag kunde säga Gott Nytt År. Självklart kan jag, men inte utan att det klingar falskt. Det gamla normala kommer inte tillbaka bara för att vi byter siffra i historieboken. Tvärtom. Det nya normala består bortom både vår och nästa år. Trots vaccin, trots alla nödrop. Jag hörde själv Årets Svensk på tv härommorgonen. Anders Tegnell alltså. Jodå, han anade ljuset. Senhösten 2021, närmre bestämt. I allra bästa fall. Då har ännu en publikfri allsvenska lagts till handlingarna. Ännu en dödskyss delats ut till kulturen. Ännu ett helt år av tro, hopp och tvivel gått förlorat. Ikväll ska jag ta mig ett stort jävla järn. Sen ska jag ta hand om min hälsa. Och be en liten bön. Tack för uppmärksamheten.

Jag tror mig ana ljuset

Det klickas som aldrig förr på den här bloggen. Anledningen är min ojämna kamp mot coronaviruset. Jag kunde valt att stänga bloggen. Tysta ner, låtsas som ingenting, bäddat in mig i den personliga integriteten. Men det hade inte varit jag. Öppenhet är bäst, så länge man inte har nånting att dölja. Och varför skulle jag dölja att även jag fått covid-19? Såg i tidningen idag att över två miljoner människoliv gått till spillo i sjukdomen. Åttatusen bara i Sverige. Man kan bli mörkrädd för mindre. Ödmjuk för ännu mindre; jag lever, har kraft att kämpa. Nära och kära som bär mig genom svårigheterna. Kan berätta att jag anar ljuset. Igår var jag uppe hela dan. Hann inbilla mig att ”faan mannen, det har vänt”. Inte riktigt. Syresättningen sa nåt annat. Idag är jag lite trött igen. Och smaksinnet är fortsatt ett sorgebarn, jag känner i princip ingen skillnad på clementin och gräddbulle. Men det var värre för en vecka sedan. Mycket värre. Jag tror jag har en rimlig chans att komma tillbaka nu. Det känns så.

Julen 2020

God Jul, bröder och systrar med eller utan covid. Glöm inte bejaka livsglädjen. Och aptiten. Lilla nubben, icke att förakta. Själv avstår jag mat & dryck. Alla vet varför. Men jag sörjer inte den jul som försvann, det vore ju fullständigt meningslöst. Jag kommer igen. Exakt när kan ingen säga, men någon gång någonstans. Till dess: ta hand om er. Och tack för alla sympatiyttringar.

Tankar från covidverkstan...

Vaknade med en känsla att allting var bättre. Satte mig på sängkanten - och insåg snart att jag hade drömt. Ingenting är bättre. Allting är likadant. Som igår. Som i förrgår. Som för tio dagar sen när det började. Konstant illamående. Djävulsk trötthet. Illavarslande sjukdomskänsla i kroppen. Men nej, ingen panik. Jag syresätter själv blodet något sånär, behöver inte sjukhusvård. Nära igår dock. Ambulansen var här och gjorde en s k bedömning, detta på anmodan av 1177. Mina värden var låga, allmäntillståndet miserabelt. Men jag ”klarade mig”. Vem vill ligga på sjukhus över jul? Vem vill åka blåljus rakt ut i ovissheten? Väldigt många tvingas göra det, alla mina tankar går till dem. Jag har haft tur. Än så länge. Även om ”tur” förvisso känns som ett konstigt ord när man mist hela det normala välbefinnandet.

Bekräftelsen

Covid. Provsvaret kom på sätt och vis som en lättnad. Man slipper famla efter alternativa förklaringar. Något ”snällare”. Nånting som går över med vila och vatten. Något som inte hade släckt hoppet om en jul med barn och barnbarn. Nu är det som det är. Endast det värsta att förhålla sig till. För tydlighets skull: medlidande undanbedes, jag har själv valt att utmana ödet.

Påtvingad skrivpaus

Tänk att skriva kan kännas som ett oöverstigligt kraftprov, rent fysiskt. Så är det just nu. Jag är sjuk. Inte rädd, inte panikslagen. Men sjuk på ett sätt som jag nog aldrig varit sjuk tidigare. Testade för covid igår, inväntar svar. Framförallt inväntar jag normal ork. Punkt.

Sverige straffade ut sig

Danmark-Sverige 24-22. Farväl till alla medaljdrömmar på handbolls-EM för svensk del. De var i och för sig långsökta från början. Sverige tillhör inte topp fyra på damsidan, möjligen topp åtta. Frankrike, Ryssland och Norge står i egen klass, om inte någon av dom tar EM-guldet måste bollen blivit platt. Detta var dock en hedersam insats av Sverige. Ja, utom straffskyttet. Att missa fem av sju är inte hedersamt. Det är, med all respekt för de danska målvakterna, undermåligt. Och vi som en gång hade ”världens säkraste” straffläggare i Gullden.

*. *. *

Gullden är fortfarande med, men tyvärr något bedagad. Liksom Hagman. Tidsfaktorn är obarmhärtig: minsta lilla tapp av snabbhet och explosivitet får genomslag, särskilt i umgänget med pålästa motståndare. Gullden hade några ljusa stunder igår, absolut. Men ”bär” laget som förr gör hon inte längre - och någon kronprinsessa i playmakerrollen skymtas inte. Emma Lindkvist skulle kunna vara ett alternativ, men då måste förbundskaptenen tänka nytt. Idag används ju Lindkvist som ”avig” högernia. Det är inte hennes naturliga position, hon har mer av en spelfördelare i sig. Lindkvist gör hursomhelst en bra turnering, och hörde till de bättre även mot Danmark. Ryde i buren, Rask på kanten och Lagerquist i försvaret andra plus.

*. *. * 

Ett typiskt svenskt ”problem” är jämnheten. Ingen sticker ut från kollektivet på något uppseendeväckande vis. Ingen gör tio mål på egen hand. Ingen lyckas fullt ut i match efter match, sällan ens över en hel enstaka match. Typexempel igår: Thorleifsdottir som inledde med två mål och sedan försvann. Danmark hade åtminstone Mette Tranborg, den långa (196 cm) högernian. Ett ständigt hot som ibland skjuter hellre än bra - men aldrig ger upp. Sex projektiler drog hon in bakom Ryde. Det, i kombination, med straffskyttet, blev avgörande. Stör mig lite på att Danmark nu har en semifinalplats i egna händer. Att som värdnation ändra spelordning i mellanrundan för att ge konkurrenterna en jobbigare väg fram, nej tack. Man behöver ju inte fuska bara för att det är tillåtet.

Handboll med inslag av både fest och pest

Förlåt att jag återkommer idag igen. Kan bara inte låta bli efter gårdagens handbollsdramer i tv. Jag tar dem i tur och ordning - och börjar då med Skandalen i Lund. Ja, någon mer passande beskrivning kommer jag inte på för Händelsen som överskuggade alla andra händelser i returmötet mellan Lugi och HK Malmö. Nämligen domslutet som fällde ett offer och friade en förövare. Möjligen helt enligt regelboken, vilket i så fall inte ursäktar någonting. Skandal är skandal. Och förblir skandal så länge någon tjafsar emot eller gömmer sig bakom idiotiska regler.

*. *. *

Så här gick det till, om du nu missade matchen. Lugis Hugo Forsberg kommer fri i en kontring. Hoppar in i målgården i full fart. Och dundrar från typ en meters håll bollen rakt i ansiktet på Malmömålvakten Anton Hellberg. Självklart inte med flit eller med uppsåt att skada. Men rimligen med någon form av personligt ansvar. Det finns liksom tusen andra ställen att skjuta på i ett sådant läge: armar, ben, ribba, stolpar, en jävla massa nätmaskor inte minst. Vi snackar trots allt elitspelare, inte korpklåpare. Nå. Över till Hellbergs reaktion. Högst mänsklig, skulle jag säga. En knuff i bröstet på Forsberg, förmodligen några okvädningsord också. Allt i spontan dimma pga denna ruggiga träff i skallen. Malmömålvakten fick sedan ledas av banan påtagligt groggy - och det är då domslutet kommer. Eller snarare dråpslaget: rött kort på Hellberg, ingenting på Forsberg. Ett rättshaveri de luxe, oavsett handbollens alla svårbegripliga regler.

*. *. *

Som knock på knocken har väl Anton Hellberg en avstängning att se fram emot nu. Direktrött kort brukar inkludera den risken. Hans olycka var f ö inte HK:s enda. Både Blickhammar och Johannes Larsson fick bryta pga skador. Till synes rätt besvärliga, i Larssons fall knät. Skulle han bli borta står HK helt naket på högersexpositionen. Förödande förstås, fullgoda alternativ går sällan lösa så här års. En ganska väsentlig sak var annars helt rättvis i derbyt. Slutresultatet. 26 lika, delad pott. Unga Lugi stod upp jättestarkt, kom tillbaka från jobbiga underlägen, tog fajten. Jag blev än en gång särskilt imponerad av Casper Käll. Där andra bökar och bråkar eller grinar och gruffar, där håller han huve’t kallt och fokuset intakt. Killen lirar handboll, helt enkelt. Bättre än de flesta i rollen som playmaker, väl så bra som pappa Pelle när han hade sin tid.

*. *. *

Kvällens andra ”drama” var dessbättre mera normalt. Sverige-Ryssland i damhandbollens EM-turnering. Ryskorna vann med fyra bollar, 30-26. Men det betyder inte att Sverige gjorde någon dålig match. Tvärtom. Moralen var hög, inget underläge för svårt för att inte spjärna emot. En tapper insats av det svenska laget. Lagerquist bäst som nästan alltid, nya Thorleifsdotter en positiv överraskning. Synd att förbundskaptenen Axner skulle behöva stå och liksom försvara sig inför tv-kamerorna. Ibland är ju faktiskt förklaringen till en förlust väldigt okomplicerad. Motståndet är för bra, kort sagt. Så var det här: Ryssland hade en fart och en spelskicklighet som tog ut sin naturliga rätt. Kul match, fin handbollsunderhållning, skön kontrast till ”kriget” i Lund. Punkt.

Allsvensk sammanfattning 2020

Årets suverän: Malmö FF. Vinner med en marginal på nio poäng, nytt rekord sedan allsvenskan utökades till 16 lag. Guldet som sådant var väntat men knappast särklassen. Då stannade MFF ändå på 60 poäng, i underkant av snittet för ett mästarlag. Mer behövdes inte, konkurrenterna vek ner sig.

Årets trend: Kryss. Jag har inte bemödat mig att räkna men ett otal matcher har slutat oavgjorda. Värst i klassen: Elfsborg. Boråslaget kryssade i 15 matcher, dvs varannan gång. Ett slags rekord, det med. Dock ingen särklass: ytterligare sex lag noterade tvåsiffrigt i kolumnen för oavgjort. Kuriosa för intresseklubben var annars att tvåan Elfsborg förlorade färre matcher än guldsuveränen MFF. Tre mot fyra.

Årets lag: Vet att jag i ett svagt ögonblick redan utnämnt Östersund. Det var när laget mot alla odds säkrat kontraktet. Men därefter följde sex raka förluster med en målskillnad på 2-20...och bortspelade hedersbetygelser så klart. Nej, skall något kallas Årets lag måste det förstås bli Mjällby AIF. Femma i sluttabellen. Som nykomling. Före storheter som t ex Norrköping, Hammarby, AIK. Imponerande!

Årets tränare: Marcus Lantz i Mjällby? Joakim Persson i Varberg? Hugget som stucket, men jag fastnar för Persson. Han hade ännu tuffare odds emot, ännu mindre som talade för allsvensk överlevnad. Varberg slutade elva på betryggande avstånd från farozonen, Persson lyfte laget till en konkurrensduglighet ingen trodde fanns. Dessutom var han skönt bonnig bland alla ”kamrerer” i tränarkåren.

Årets flop: Flera om budet. Sett till förhandstipsen framförallt Hammarby och AIK. Sett till hur serien inleddes IFK Norrköping. Vad som såg ut som ett blivande mästarlag förvandlades till en medelmåtta i nära nog fritt fall, slutligen passerat även av Mjällby. Sett till hur serien slutade kan föralldel Helsingborg och Falkenberg också nämnas i denna kategori. Båda åkte ju ur, föga sensationellt dock.

Årets fynd: Astrit Selmani, Varberg. Malmöpåg som aldrig platsade i MFF men via omvägar till mindre klubbar på lägre nivåer visade att han visst det duger i allsvenskan. Åtminstone under Jocke Perssons ledarskap. Selmani gjorde 14 mål, överträffades i skytteligan endast av Nyman i Norrköping på 18.

Årets ”var tog dom vägen”: Rasmus Bengtsson i MFF. Linus Hallenius i Norrköping. Kevin Walker i Djurgården. David Batanero och Mamadu Moro i Mjällby. Och säkert flera med dem. Petade, dumpade, ratade. Offer för bättre vetande tränare - eller för sin egen otillräcklighet? Svaren lär utebli men mystiskt var det.

Årets spöke: Corona. Avfolkade arenor, noll stämning. Kusligt. Må det aldrig återupprepas.

Årets All Team’s Stars: En per lag alltså. Som omväxling och för att göra alla glada. Håll till godo! Mv: Oskar Jansson Örebro. Backlinje: Johan Larsson Elfsborg, Piotr Johansson Kalmar, Jesper Löfgren Mjällby, Eric Kahl AIK. Mittfält: Haris Radetinac Djurgården, Daleho Irandust Häcken, Anders Christiansen MFF, Axel Björnström Sirius. Anfall: Astrit Selmani Varberg, Christoffer Nyman Norrköping. Avbytare: Aly Keita Östersund, Martin Olsson Helsingborg, Abbe Khalili Hammarby, Alhassan Yusuf Göteborg, John Chibuike Falkenberg, 

Om karriär och karaktär...

Pawel Cibicki, den olyckan. Det låg nästan i korten att han skulle strula bort sin fotbollskarriär. Denna rundgång från klubb till klubb och land till land. Dessa utlåningar och korttidskontrakt härs och tvärs. Vem är mentalt rustad för sånt? Verkligen inte alla, definitivt inte den karaktärssvage. Det säger jag inte att Cibicki är. Känner honom inte alls, vet inget om hans personlighet, har bara då och då genom åren bländats av hans obestridliga fotbollstalang. Och frågat mig varför det varit så tyst om honom på senare tid. Nu rullas alltså sanningen upp inför öppen ridå: Cibicki står under åtal för mutbrott och spelfusk, rättegång väntar någon gång under kommande år.

*. *. *

Pawel Cibicki, som numera representerar en polsk klubb av lägre dignitet, nekar till brott och ska betraktas som oskyldig så länge dom inte fallit. Men oavsett är det en sjaskig historia som presenteras - och som det verkar pyrt läge rent juridiskt för de åtalade. Cibicki är därvidlag blott en av fyra, alla fotbollsspelare med Malmöanknytning. De övriga tre dock på lägre nivåer, vilket ”räddar” deras anonymitet i medierna. Har man spelat i MFF får man tydligen skylla sig själv, Cibicki ensam blir offentlig egendom i härvan. Som f ö mer än något annat - tycker i alla fall jag - blottlägger en helt sjuk spelmarknad. I det här fallet med gult kort på Cibicki (då Elfsborgsspelare) som ett i mängden av bisarra bettingobjekt. Som gjort för exakt det som åtalet gäller: mygel, mutor, fusk. Snacka om anstiftan till brott.

*. *. *

Utifrån kan det tyckas märkligt att Cibicki figurerar i ett så skitigt sammanhang. Som välbetalt fotbollsproffs har han tjänat pengar som ”vanligt folk” bara kan drömma om. Men samma här: tjäna är en sak, förvalta en helt annan. Personlig karaktär individuell: vissa har stram, andra har slapp. Cibicki medger i förundersökningen att han fastnat i ett förödande spelberoende. Vilket då - enligt åklagaren - skulle förklara nästa steg. Desperationen, gränsöverskridandet, det fria fallet bort från fair play. Som sagt, rättegång återstår. Cibicki kan frias, Cibicki kan fällas. Någon betydelse för hans fortsatta fotbollskarriär ser jag inte att det kan få. Vilken seriös klubb vill ”ta i” ett olycksbarn som gått vilse i sitt eget inre kaos?

Nödrop från skräckslagen krönikör

I pandemins spår: en sportkrönikör i min älskade morgontidning ropar på hjälp nästan varje dag nu. Han vädjar liksom om allmän rädsla. Nationell samling mot livets förgänglighet. Inklusive nedstängning av all idrott till dess att ”faran är över”. All respekt, men krönikörens förnuft är inte mitt. Därmed inte sagt att han har fel och jag har rätt. Vi råkar antagligen bara se lite olika vägar ut ur mörkret. Eller in i evigheten, om man vill vara drastisk. Jag tycker barnsligt nog (?) det är ganska okej att ha kul under tiden. Isolering, distansering, lockdown’s och dylikt kan aldrig vaccinera oss mot Ödet, det är min bestämda uppfattning. Så krönikören får ursäkta: gärna mer idrott åt folket. Inte mindre - eller som i hans tankesmedja ingen alls någonsin. Vem kan säga när en fara är över? Virusspöken och annat skit lurar överallt. Har alltid gjort, kommer alltid att göra. Det enda nya här och nu är den statligt utlysta pandemipaniken. Till den blir det säkert anledning att återkomma. En annan gång, i en annan sinnesstämning.

MFF-ikonernas sorgliga sorti

Det har sina sidor att byta tränare. Fråga Rasmus Bengtsson. Fram till i fjol något av en kultfigur i MFF. Given mittback, aldrig ifrågasatt. Sen kom Jon Dahl Tomasson - och han såg något som ingen av hans företrädare på tränarposten sett: Bengtsson duger inte. Inte på bänken, inte i matchtruppen, minst av allt på planen. Det enda jag förstår av saken är Bengtssons reaktion. Ilskan, frustrationen, den djupa besvikelsen över att ha blivit dumpad. Alla klarar inte att stänga in sina känslor i det läget - och jag tycker faktiskt det hedrar Bengtsson att han helt öppet vädrar sitt missnöje. Även om somliga säkert menar att han därmed vanhedrar klubbmärket.

*. *. *

I MFF ska man helst inte bete sig mänskligt. Hellre tiga än tala, alltid respektera alla tränarnycker. Som Behrang Safari. En annan MFF-ikon som kommit till korta inför Tomasson, men till skillnad från Bengtsson svalt förtreten. Fotbollsstjärnor är som folk är mest. Olika. Vissa blir mer sårade än andra över upplevda oförrätter. Jag ser inga problem med detta, inga ”rätt” eller ”fel”. Möjligen anar jag något slags oskriven kod som väl Bengtsson i så fall brutit emot. Nämnas i sammanhanget bör kanske hans besvärande skadehistorik, i vad mån den bidragit till Tomassons dumpning vet jag inte. MFF håller ju tyst om allt sånt nuförtiden. Bengtsson själv hävdar dock att han varit spelduglig och i full träning länge, då är det väl så.

*. *. *

Priset för frispråkigheten verkar nu bli att Rasmus Bengtsson gjort sitt i MFF. Det förändrar i och för sig ingenting i sak: Bengtssons tid tycktes vara över i samma ögonblick som Tomasson blev tränare. Ett sorgligt slut. Ovärdigt ur alla aspekter. Och ja, jag lider mer med Bengtsson än med klubben. Samma gäller Safari, som tidigt lät meddela att detta skulle bli hans sista säsong i MFF. Den fick han tillbringa på bänken, successivt utfasad t o m från inhopp. Av ett enda skäl: Jonas Knudsen, som tog över vänsterbacksplatsen, var bättre på att göra långa inkast. Som om det inte heter fotboll av en anledning. Men visst, MFF tog ju guldet. Då är allt förlåtet. Eller?

HIF ut - men vem slår följe?

Ikväll blev det klart: Helsingborgs IF åker ur fotbollsallsvenskan. Kalmars 1-0-seger borta mot AIK klippte sista livlinan. Jag är inte förvånad. Inte bestört eller särskilt nedstämd. HIF rönte exakt det öde man tjänat ihop till under säsongen. Den började illa, slutade ännu sämre, däremellan kom heller aldrig någon rejäl uppryckning. Hyggliga spelare på pappret, inget fungerande lag på planen. Ansvaret faller tungt på tränaren Olof Mellberg, det går inte att komma ifrån. Många av spelarna har sett vilse ut. Otrygga i systemet. Hämmade prestationsmässigt. En offensiv kraft som Max Svensson blev under Mellbergs ledning ”talangen som försvann”. Ur startelvan till bänken. Oklart varför men svårbegripligt för oss som bara tittar på.

*. *. *

Den återstående frågan nu är vem som slår följe med HIF till superettan. Kalmar jublade ikväll som om faran vore över för deras del - men så är det ju inte. Falkenberg, tre pinnar bakom, har Mjällby hemma i sista omgången. Vinst där och Kalmar måste ta poäng mot Häcken för att hålla undan. Ett Häcken som har den viktiga tredjeplatsen att bevaka. Upplagt för en riktig tvåfrontsrysare på söndag. Själv har jag lite svårt att förhålla mig till läget. Jag gillar verkligen Kalmar. Veterantränaren Nanne, den siste aktive Elmbrodern Viktor, Romario som varit i klubben så länge att man nästan glömt att han är brasse. Piotr Johansson inte minst. En av alla dessa MFF-plantor som fått se sig om efter ny fotbollsmiljö - och slutligen tycks ha landat alldeles rätt. Samtidigt hyser jag sympati för Falkenberg. Och fascineras av tanken att lilla Halland kan bli Stockholms jämlike i nästa års allsvenska. Tre klubbar i högsta serien, mot en enda i ”feta” Skåne.

*. *. *

Dock kan det vara lömskt att gå händelser i förväg. Kalmar och Falkenberg slåss trots allt bara om en kvalplats. Och där väntar sannolikt ett formstarkt Jönköping Södra. Det kan förvisso bli Degerfors som vacklat betänkligt på sistone - men möter avsågade jumbon Ljungskile i slutomgången. En poäng räcker, det vore förbluffande om inte Degerfors fixar det. Men som sagt, Jönköping skojar nog varken Kalmar eller Falkenberg med.  Den som håller i och håller ut får se: först kring lucia skingras alla dimmor detta märkliga fotbollsår.

Orealistiska spekulationer...

Jag läser i tidningarna att Janne Andersson varit på blixtvisit i Milano för att träffa Zlatan. Om en eventuell landslagscomeback, sensationellt nog. Eller ska jag säga sorgligt nog? Betänksam är jag i alla fall. Och inte så lite förvånad. Överväger verkligen Andersson på fullt allvar att ”göra om” sitt landslag? Skräddarsy en roll åt Zlatan, liknande den han har i Milan? Dvs överordnas de jobbiga delarna av lagspelet för att orka med det begränsat extravaganta. Ett sådant drag vore väldigt olikt Andersson - och väldigt olikt ett svenskt fotbollslandslag. Nä, jag tror inte det kommer att ske. Tror inte på vrida-klockan-tillbaka-idén överhuvudtaget. Och då är jag ändå hopplöst förlorad i Zlatan Ibrahimovic som fotbollsartist. Anser att han bör nämnas i samma andetag som Messi och Ronaldo. Men nästa år - när en landslagscomeback i så fall skulle bli aktuell - blir han trots allt 40. Det finns gränser, även för ett exklusivt undantag som Zlatan. Och säkert även för Janne Andersson när han fått grunna närmare på saken.

Olika hedras fotbollens hjältar

Diego Maradona är död. Människan, problembarnet, fotbollsguden. Kanske den största världen skådat, även om jämförelser av det slaget är omöjliga att göra. Maradona hade sin storhetstid på 1980-talet. Bar Argentina till VM-guld, Napoli i Italien till ligaseger. Och dessvärre sig själv till fördärvet. Droger, doping, diverse affärer; Maradona tycktes gå i alla fällor. Karriären blev därefter. Glansfull, men relativt kort på yppersta toppen. Ett par misslyckade comebackförsök, senare några gåtfulla tränaruppdrag längs en egentligen kusligt snabb resa mot uttrycket ”en skugga av sitt forna jag”. I Argentina var rörande nog allt förlåtet: geniet Diego förblev större än tragedin Maradona. Landssorg i dagarna tre nu, så avtackas endast en odödlig hjälte.

*. *. *

Vill man kan man jämföra detta med den svenska småaktigheten. Idag exemplifierat av Sydsvenskans sportkrönikör Max Wiman. I sitt eftermäle till Maradona radar han upp ett antal likvärdiga (?) namn ur fotbollens stjärnkatalog. Allt från Pele och Puskas förr i tiden till Messi och Ronaldo i våra dagar. Wiman hade säkert kunnat räkna upp 100 till -och ändå inte nämna Zlatan Ibrahimovic. Man kan, och får, så klart tycka vad man vill om den mannen men sanna mina ord: i vilket annat civiliserat fotbollsland som helst hade Zlatan nämnts bland tidernas största. Inte här. Framförallt inte i Skåne, och minst av allt i Sydsvenskan. En förklaring kan vara att krönikören helt enkelt är vad som på ren skånska brukar kallas ”pågaputt”. Vilket är en mix av sårad, arg och ledsen, sällan nyttig för sakligheten. Detta pga Zlatans brott. Nej, han har inte dopat sig. Aldrig figurerat i några drogskandaler. Zlatans brott är värre än så: han har köpt aktier i Hammarby.

*. *. *

Jag kan förstå att vanliga MFF-fans provoceras av sådant. Zlatan var trots allt ”blå” några år av sin ungdom. Men att sportkrönikören på en oberoende tidning helt ogenerat bekänner färg på det här sättet är lite väl barnsligt. Personliga känslor ödelägger liksom ordens trovärdighet, ut kommer bara en partsinlaga. Som möjligen kan älskas av statysabotörer och andra Zlatanfiender. I den världen är 1 Diamantboll större än 12 Guldbollar. Tio år på den internationella fotbollstoppen mer imponerande än tjugo. Förminskning viktigare än förstoring. Allt annat bättre än Sveriges one & only. Hade Diego Maradona förstått någonting av detta? Låt mig gissa: nej, absolut ingenting. Frid och ljus över hans minne.

Allt förlåtet nu, Thern?

För några veckor sedan gick Norrköpingsspelaren Simon Thern ut i ett högljutt angrepp på domarkåren i den allsvenska fotbollen. Thern menade att just hans lag var särskilt hårt drabbat. Av feldömda straffar och andra konstigheter som kostat poäng i förödande omfattning. Igår kväll var Simon Thern tyst, såvitt jag vet. Kanske av chock, kanske av eftertankens kranka blekhet. Om Norrköping missgynnats tidigare fick man ju tillbaka nu. Med ränta. Tre straffar på tretton minuter mot Falkenberg! Nytt allsvenskt rekord, vågar jag påstå utan att ha kollat. Lite svårt att snacka om ett förfördelat Norrköping i det läget. Särskilt som två av straffarna var rena gåvobrev från domaren. Den tredje diskutabel, men möjligen korrekt. Nyman satte hursomhelst alla straffarna, 0-1 förvandlades till 3-1 (och så småningom 4-1). I sak kan jag förstås hålla med Thern: fotbollen infekteras då och då av skumma domslut. Hoppas han beklagade Falkenberg den här gången, att oja sig bara i ”eget bo” imponerar inte.

Pandemin pausar parollerna

Idrotten känns plötsligt väldigt liten. Ja, inte bara känns. Den är de facto liten. I pandemin prövas liksom parollerna: idrott främjar hälsa och välstånd, idrott bygger broar, idrott fostrar och förenar. Etc, etc. Fraser i frysbox just nu. Gäller inte när de behövs som mest. Jag opponerar inte, jag konstaterar. Förundras nästan inte längre över den gåtfulla konsekvensanalysen i beslutsfattandet. Ta handbollen. Hela seriesystemet stängt - utom herrligan och dess motsvarighet på damsidan. Är risken för smittspridning lägre där? Varför då? Men jag ska inte göra mig dummare än jag är: elitspelare har handbollen som sitt levebröd, låt vara mer eller mindre. Och yrkesförbud får ju inte regeringen utfärda...bara hobbyförbud.

*. *. *

Det är därför de lägre serierna stängts. Formellt av handbollsförbundet, men på direktiv uppifrån. Att det finns allsvenska spelare med ligaliknande avtal och villkor hör tydligen inte hit. Eller också skulle det bli för komplicerat att ta åtgärdspaketet till individnivå. ”Du och du får spela, men inte du”. Handboll är trots allt en lagsport. Om eller när allsvenskan och serierna därunder kommer att återstartas är i skrivande stund oklart. Smittspridningen avgör. Ytterst har regeringen bollen, får man anta. För min högst personliga del kan det nästan kvitta, intresset har minskat i takt med alla ”tal till nationen” och liknande. Lider dock med klubbarna, ledarna, spelarna, hela detta i grunden fantastiska förenings-Sverige. Eliten är bara spiran på pyramiden. Det lilla i det stora. Inte ett dugg mer värd i det perspektiv som överskuggar allt annat just nu. Folkhälsan.

*. *. *

Ska man pausa idrottens fundament, dvs seriespelet, bör det ske rakt över. Då hade det liknat någon form av solidaritet. Och konsekvens. Och trovärdighet i själva smittspridningsfrågan. Nu blir det en markering som ingen (?) riktigt begriper. Och i förlängningen tekniska problem som inte låter sig lösas av simpel tjänstemannakonst. Seriesystemet bygger på upp- och nedflyttningar, piskor och morötter, kompletta omgångar inom en schemalagd tävlingssäsong. Vad händer med detta? Från division 1 och nedåt har det redan varit stängt ett bra tag. Allsvenskan pausades i helgen, preliminärt fram till jul. Under tiden ”försvinner” massor av matcher i ett uppskjutetvakuum. Det är svårt att se hur man ska kunna komma ikapp - om nu seriespelet överhuvudtaget kan återupptas. Men, men. Jag förstår att jag resonerar om futtigheter här. Idrotten var större och mer respekterad förr.

MFF-legendarens grymmaste match

Man kan möjligen diskutera vem som är tidernas bäste MFF:are (de flesta skulle förstås säga Bosse Larsson). Vad man inte kan diskutera är frågan om tidernas meste MFF:are. Ingen rör Krister Kristensson, mittback på den tiden sådana kallades centerhalv. Krister gjorde 626 A-lagsmatcher mellan 1963 och 1978. 626; risken för att rekordmannen en gång kommer att detroniseras är icke-existerande. Dagens fotboll är inte ”sån”. Förmodligen inte morgondagens heller. Utlandskarriärer lockar. Samma runda boll, men grövre slantar. Klubbkänslan förhandlingsbar. På Kristers tid var en komplett karriär i MFF nånting att vara stolt över. Visst, enstaka stjärnor kunde bli proffs då med men inte kreti & pleti som nu.

*. *. *

Jag hade nöjet att vara arbetskamrat med Krister Kristensson under alla åren på Sydis. Så var det förr: allsvenska fotbollsstjärnor jobbade som ”vanligt folk”. Fast inte riktigt. Matcher och träningar krävde ibland lösningar utanför boxen, så att säga. Inga problem på Sydis. Förstående chefer fanns det gott om. Någon med gult hjärta, fler med blått, alla med fotbollsintresse. Krister fick den ledighet han behövde - och Sydsvenskan fick en ”stjärna” på lönelistan. Win-win, innan uttrycket var uppfunnet. Själv blev jag en ganska hårdkokt blådåre under just den här perioden. Tack vare Krister faktiskt. Mittbacksklippan som närmast personifierade stöddigheten i MFF var, tro’t eller ej, mjuk under ytan. Vänlig, tillmötesgående, garanterat chosefri. Det hände mer än en gång att jag ringde honom efter match, lindrigt eller inte alls nykter, för att analysera skeendet ner på detaljnivå. Inga problem där heller, Krister tog sig tid. En bra påg, helt enkelt. Dessutom förbannat rolig. De vitsar jag asgarvat mest åt i livet har en och samma avsändare: tidernas meste MFF:are.

*. *. *

Och varför skriver jag allt detta, undrar du kanske. För att jag är berörd över den match Krister Kristensson utkämpar just nu. Hans 627e, om man så vill. Jag röjer inga hemligheter, Krister själv har berättat öppet i Expressen. Om den banala olyckan som skulle få förödande konsekvenser; infektion, kallbrand, amputation. Krister säger i intervjun att han ”gett sig faan på att en dag kunna gå med rullator”. När jag erinrar mig hans fotbollskarriär svider en tår i ögonvrån. Han, den osårbare. Atleternas atlet. Detta robusta praktexemplar. Då när livet lekte, när benen bar och matcher staplades på rad. 38 i landslaget, icke att förglömma. Inför ödet är vi alla små och utlämnade, gamla meriter saknar betydelse. Man kan möjligen kalla sådant en form av rättvisa. Grym rättvisa då. Men det gläder mig trots allt att Krister yttrar de där orden om ”gett sig faan på”. Så snackar en sårad MFF-legendar, där känner jag igen mannen som aldrig gav en boll förlorad.

Tänk på procenten...

Jag sitter här och tänker på Johan Giesecke. Smittskyddsexperten, känd från tv. Det där han sa i våras när coronaviruset var en ny och motbjudande bekantskap för världen. ”Alla i Sverige kommer att få det men 99 procent kommer inte att märka av det”. Precis så sa Giesecke. Och eftersom ingen sagt emot - nej, inte ens Folkhälsomyndigheten - får man väl anta att karl’n visste vad han pratade om. 99 av 100, 990 av 1000, drabbas utan att insjukna överhuvudtaget. Sensationella siffror, måste man ju konstatera. Vilken annan sjukdom kan uppvisa liknande procentsatser?

*  *. *

Nu, ett halvt år senare, försöker jag få ihop Giesecke’s utsaga med regeringens allt skarpare krav på befolkningen. Det är inte helt enkelt att finna någon röd tråd. Jag skulle snarare säga att det är omöjligt. Visst, i Sverige bor cirka tio miljoner människor. Den återstående procenten i Giesecke’s profetia omfattar alltså runt 100 000 individer. I sig en aktningsvärd andel. I det stora hela fortfarande en ynka procent av totalen. Flertalet i den här gruppen insjuknar kontrollerat, återhämtar sig utan sjukhusvård. Andra drabbas hårdare, många direkt livshotande. Ibland oförklarligt, ofta mer naturligt kopplat till ålder, allmäntillstånd, bakomliggande sjukdomar. Hittills har drygt sextusen människor i Sverige gått bort i covid-19. Medelåldern här ligger en bit över 80, åtminstone var det så senast jag såg en uppgift om saken.

*. *. *

Under samma tid - vi talar om ungefär åtta månader - har mångdubbelt fler i det här landet gått bort av andra anledningar. Detta är i all sin sorglighet helt normalt; cirka 90 000 människor dör i Sverige varje år. Sjukdom, olyckor, brott, personliga tragedier; allt inkluderat. Utan dagliga rapporter om exakta tal i medierna. Corona har satt en ny relativiserande norm för nyhetsvärdering, inget annat ”räknas”. Det är säkert inte avsikten, men så blir resultatet. Ett slags samspel mellan statsmakterna. Regeringen, Folkhälsomyndigheten, media. Budskapet löper liksom stafett. Håll i, håll ut. Respektera alla restriktioner, rätta in dig i ledet. Ja, jag försöker. Orkar inte kämpa eller käfta emot längre...bara lite i mina mörkaste stunder.

*. *. *

För övrigt saknar jag Giesecke i tv, har inte sett honom på länge. För mycket Tegnell numera, för lite Giesecke. För mycket domedag, för lite framtidshopp. Är viruset som skonar 99 procent av befolkningen värt allt detta? Hoppsan, där ställde jag en förbjuden fråga. Förlåt.

Fet plånbok, mager utdelning

Man ska inte gotta sig åt andras olycka - men ibland frestar det på. Som nu när FC Rosengård förlorar sin sista match i damfotbollens allsvenska. 0-1 hemma mot Växjö. Samma Växjö som Rosengård utarmade på spetskvalitet häromåret. Detta genom att helt enkelt - och fräckt - köpa Växjölagets två bästa spelare. Så kan de resursstarka klubbarna agera, Rosengård är inte den enda men ganska säkert nr 1 på damsidan. Allt för det allsvenska guldet. Det fiffiga i kråksången är emellertid att fotboll spelas med hjärna, hjärta och i någon mån fötter, inte med feta plånböcker. Därför gläds jag skamlöst över Växjös seger. Och har heller inga problem med att den tunga och självutnämnda förhandsfavoriten FC Rosengård snuvas på guldet av Göteborg. Slutligen med hela sju poäng, en marginal som brutaleliminerar alla bortförklaringar. Faktum är att FCR bör känna tacksamhet över andraplatsen. Kristianstad hade chansen att gå förbi, men brände den via förlust mot Linköping.

Vårda tränarfrågan, Mjällby

Mjällby AIF och Marcus Lantz går skilda vägar. Man borde inte bli förvånad över beskedet; Mjällby har utvecklat en märklig förmåga att kludda med tränarposten. Varför Lantz nu sällar sig till raden av ”korttidstränare” på senare år får man gissa, några kort läggs inte på bordet. Den enklaste förklaringen är att han själv tröttnat på pendlandet från hemmet i Göteborg till jobbet på Listerlandet. Men det har ingen sagt så därför är det väl något annat. Missnöje i spelarleden t ex. Ingen tränare blir älskad av alla - och i Mjällby har man kunnat se hur ”stjärnor” som Batanero och Moro förminskats till bänknötare stora delar av säsongen. Klart att de inte är nöjda med det. Lika lite som Victor Gustafson - fjolårets bäste Mjällbyspelare i mina ögon - vill kyssa Lantz’s fötter som tack för att han på sistone lämnats utanför matchtruppen helt och hållet. En tredje teori är att Lantz kommit på kant med den dynamiske sportchefen Hasse Larsson, det lär inte vara så svårt. Vad skilsmässan inte kan bero på är resultaten. Där har Mjällby överträffat alla rimliga förväntningar - och det kan inte gärna vara trots Lantz, snarare tack vare.

*. *. *

Det stör mig f ö att Mjällby offentliggör beslutet nu. Allsvenskan är faktiskt inte slut. Tre matcher återstår, Mjällby har ”småhugg” på en Europaplats. Då vore arbetsro en elementär plusfaktor, föreställer jag mig. Tyvärr signalerar klubben det rakt motsatta: säsongen är över, det gjorda bra nog, femma eller tia i tabellen  oviktigt. Frågan är också vem som vågar efterträda Marcus Lantz när resultat inte tycks spela någon roll. Mjällby får se upp, vårda sitt renommé. Kanske begrunda värdet av kontinuitet. Kompetenta tränare står knappast i kö för att komma på blixtvisit till just Listerlandet.

Rasken I Paradiset

Jag tänder ett ljus. Sätter på mig en röd slips. Slår på tv:n och bläddrar bland dokumentärerna som redan ligger ute till hans ära. Gustav Rask har gått bort. Eller Sven Wollter som han egentligen hette. Mannen som tände en hel lägereld på 1970-talet. Fem miljoner svenskar lär ha följt tv-serien, byggd på Vilhelm Mobergs roman om livet i 1800-talets fattig-Småland. Och då ska man komma ihåg att Sverige vid den här tiden hade runt åtta miljoner invånare. Småbarn borträknade måste nästan alla ha bänkat sig för att se ”Raskens”. Serien gick i åtta avsnitt år 1976, jag vill minnas om onsdagskvällar. Med den ”indelte” soldaten Rask i huvudrollernas huvudroll. Att förklara tittarsuccén enbart med honom är möjligen att överdriva, men inte med mycket. Wollter gick från etablerad skådespelare i mängden till hyllad stjärna i var mans mun, Rasken blev liksom hans identitet för lång tid framöver. Ett sällsamt genombrott, och trots allt lite svårförklarligt: Gurie Nordwall som Raskens fru Ida var ju lika bra hon. Tyckte i alla fall jag. Men för henne upphörde (den breda) berömmelsen i samma ögonblick som tv-serien tog slut. Sven Wollter för sin del blev egentligen bara större och större som skådespelare. På film, på teater, på stora och små scener. Det sista jag själv såg av honom var biofilmen  ”En sång för Martin”. Där gestaltar Wollter en demenssjuk kompositör. Så gripande, så annorlunda mot tv-serien 25 år tidigare. Men ändå med vissa beröringspunkter i rollprestationen. Inlevelsen, utspelet, trovärdigheten. Allt som slutligen gjorde Gustav Rask till - Sven Wollter.

*  *  *

Sven Wollter avled i sviterna av covid-19, 86 år gammal.

Ett guld som bara fick passera...

Aldrig har ett MFF-guld rönt så lite ståhej som årets. Icke en själ på Stadion i avgörandets stund, förutom några ackrediterade undantag från mediasfären. Ingen stämning, ingen spänning. Inga festligheter på lokal för ”hjältarna”. Inget särskilt pådrag i tv. Händelsen liksom bara passerade i skuggan av det glädjedödande coronaspöket. Så trist, så futtigt, så ovärdigt fotbollsallsvenskan. Sen kan man alltid fundera kring hur mycket MFF själv bidrog till att avdramatisera prestationen. Har man ”guld” som ett uttalat och stående mantra blir ju allt annat än just guld s a s mer upphetsande. Åtminstone utanför den trängre kretsen. För den breda massan av allmänt idrottsintresserade behövs ett moment av överraskning, beställningsverk utlöser sällan folklig hänförelse.

*. *. *

För egen del är jag ganska imponerad ändå. MFF har stått i särklass i årets allsvenska. Om det beror på egen styrka eller konkurrenternas svaghet vet jag inte, sannolikt både ock. Där alla andra dippat och svackat  har MFF gått nästan som tåget. Nyttjat förutsättningarna, kan man också säga: bästa spelarna, bredaste truppen, starkaste övertygelsen på den egna förmågan. Dessutom klarat sig hyggligt från skador. Målvakten Dahlin undantagen, men där kom Marko Johansson in och visade att han håller måttet med råge. En annan yngling har dock fått mer uppmärksamhet: Anel Ahmedhodzic, den utmärkte mittbacken. Han lär vara förlorad för MFF nu, världen lockar. Friska miljoner, frestande fotbollsäventyr. Och MFF får påspädning i kassakistan, drygar ut försprånget gentemot konkurrenterna även där. En kittlande fråga är vem som ska ersätta. Dags för Pontus Jansson att vända hem, kanske?

*. *. *

Tre omgångar från slutet leder MFF allsvenskan med tio poäng tillgodo på Elfsborg. Vill man kan man slå sitt eget rekord från 2017. Då vann MFF med sju poäng, största differensen hittills mellan ettan och tvåan i en 16-lagsallsvenska. Tveksamt dock om detta räcker som morot, när allt är klart brukar förnöjsamheten smyga sig på. Vad som återstår av riktigt intresse är medaljstriden i övrigt. Två silver (stora och lilla, gud vet varför) och ett brons ska fördelas. Spekulanterna är många, teoretiskt även Mjällby. Fast det vore onödigt fantastiskt, säsongen för mitt speciella lag är verkligen god nog som den redan är. Jag hoppas att Elfsborg försvarar sin andraplats. Boråslaget har faktiskt inte förlorat fler matcher än MFF (3), däremot kryssat i tid och otid. Om sedan Häcken slutar trea och Norrköping fyra blir alla nöjda och glada. Minus klubbarna och människorna i 08-bältet.

Plump a la Trump

Rösträkningen klar, USA-valet över. Joe Biden ny president. Så långt torra och odramatiska fakta. Återstår gör dock det svåraste: att förmå den detroniserade presidenten att avgå. Erkänna sig besegrad, komma ut som någorlunda tillräknelig demokrat. Inte mycket tyder på att Donald Trump är mäktig något sådant - men möjligen kan han få hjälp. Av partiapparaten t ex. Republikanerna är väl trots allt större än sin uppblåste ledare, om inte riskerar de att reduceras till marionettliknande bananrepublikaner. Utträdet löser sig nog, beklämmande bara att det ska behöva bli en fråga.

*. *. *

Om allt blir så mycket bättre med Joe Biden? Vet ej, beror på vad man menar med ”bättre”. Sjuttio miljoner amerikaner ville faktiskt ha kvar Trump, det viftar man inte bort med en flugsmälla. Något säger det röstetalet så klart också om skillnaden mellan USA och Sverige. Här hade han förmodligen fått rött kort även i en primitiv drängstuga, där kunde han få nyckeln till Vita Huset. I ett svårt splittrat land kan en egotrippad despot bli lika dyrkad som avskydd, Trumpexemplet talar för sig själv. Och nu ska alltså tidernas ”grabbigaste” president efterträdas av tidernas stabbigaste. Inte så kul det heller. Vid 78 borde man nog inte ha precis det ämbetet. Eller också borde man, kanske är det jag som fått det naturliga åldrandets problematik om bakfoten.

*. *. *

Det bästa med Joe Biden kan, när allt kommer omkring, visa sig vara - Kamala Harris. Hans utvalda vicepresident. Hon är förhållandevis ung och jämförelsevis ytterst vital. Skärpt, karismatisk, politiskt och juridiskt erfaren. Övertygande i tv, går genom rutan. Värdigheten personifierad. Harris är alltså blott en ”olycka” från tyngsta posten - och jag vill gärna tro att hon vore väl skickad för att i så fall bli USA:s första kvinnliga president. Fast då uppstår förstås ett annat problem. Vad ska hennes make kallas? ”The first gentleman of United States”? Är dagarna för ”the first lady” räknade? Den som lever får se. Och problem skrev jag förresten bara på skoj. Det seriösa problemet heter fortfarande Donald Trump. Måste han avhysas med milt våld, eller? Ovärdig fortsättning lär följa.

*. *. *

Idag avgjordes guldstriden i fotbollsallsvenskan. I den mån man kan tala om strid. MFF slog Sirius med 4-0 och befäste sitt tiopoängsförsprång i toppen. Tre matcher återstår, marginalen kan krympa, men särklassen består. Mer om detta senare i veckan.

Gammal man gör så gott han kan

Länge sen jag skrev nåt om Zlatan. För mycket varumärke i sporten, så att säga. Jag föredrar att minnas den gamle - eller snarare unge - Zlatan. Tiden fram t o m PSG i Paris, alla åren på svindlande toppnivå. Det är möjligt att han fortfarande, 39 år fyllda, är Sveriges bästa fotbollsspelare. Hur man nu mäter sånt. Kanske är han också hela världens bästa 39-åring - men det beror i så fall på att konkurrensen i det åldersspannet är väldigt mager. Zlatan själv är ju lite som en amerikansk presidentkandidat: aldrig för gammal, stapplar hellre fram på kvartsfart än slutar med åtminstone halvfart i behåll. Det är så klart upp till honom. Jag som hängiven beundrare tycker dock inte det är roligt längre. Visst är det bra att platsa i Milan på tjugonde året av utlandskarriären. Och visst imponerar sju mål på en handfull matcher i Serie A. Men. Den som tar detta för något slags bevis på en evigt ung Zlatan sitter nog fast i ett romantiskt skimmer av den komplette fotbollsartisten. Idag gör Zlatan vad ålder och omständigheter tillåter: står rätt, ransonerar krafterna, använder sin säregna skicklighet där det fortfarande går. Snabbheten är borta, de magiska dribblingarna avlägsna minnen. Och senast igår kom en obarmhärtig påstötning om tidens tand: Milan föll 0-3 mot Lille i Europa league, Zlatan byttes ut efter en dryg timme utan att ha varit med i matchen.

Bäst med derbyt? Publikförbudet...

Inte ofta jag blir förbannad av fotboll. Igår blev jag. Skånederbyt HIF-MFF var nog den sämsta match jag sett i årets allsvenska. Alla dessa felpassningar. Allt detta stök och bök, fumlande och famlande efter mål och mening. För en gångs skull kändes publikförbudet rätt, en matchbiljett kostar trots allt några hundra spänn. Den här tillställningen hade nog fått reklameras, något lite måste man ju kunna kräva för pengarna. MFF vann 1-0. Svag prestation, tunga poäng. HIF var egentligen mindre uselt i spelet - men desto mer märkt av det utsatta tabelläget. Utan självförtroende blir det enkla svårt, det möjliga nästintill omöjligt. Allra sämst var planen - om man nu ska leta efter ursäkter till det kvalitativa armodet. Men låt mig avsluta i positiv anda vad gäller MFF: Nielsen, Ahmedhodzic samt Marko i buren var bra. Faktiskt.

Konkurrenter utan mod och förmåga

Nähä. Inte Djurgården heller. Förlust i Falkenberg, tack och adjö till stil och klass värdigt ett topplag. Vet inte vad som är mest pinsamt med årets fotbollsallsvenska: mina förutsägelser eller konkurrenternas totala oförmåga att utmana MFF. Så fort det öppnar sig en liten, liten chans till närkontakt gör de på sig. Kryssar, kryster, snavar, snubblar. Törs inte. Faan, man kommer att bli tvåa på runt 50 poäng, kanske färre ändå. I fjol krävdes det 65, i förrfjol dito. Allsvenskan 2020 är sorglig ur många aspekter, den värsta förstås coronarelaterad. Publikfri fotboll genom en hel säsong, tveksamt om ens tabellen bör räknas. Det säger jag inte för att dissa MFF. Om något lag saknat sin ”tolfte spelare” är det väl just MFF. Riktiga proffs klarar dock att göra jobbet även under onormala omständigheter. Men bara för jag skriver det hotar säkert förlust i kvällens Skånederby mot HIF. All min respekt, slutligen, för Falkenberg. Sju poäng på de tre senaste, hopp om kontraktet. Må det gå vägen. Frågan vem som ska åka ut ”istället” lämnar jag öppen av ren självbevarelsedrift.

Livet i allhelgonatid

Än slank de dit, än slank de hit...och än slank de ner i diket. Ja, förlåt. Läget lämpar sig kanske inte för tramsiga trudelutter. Men det är svårt att låta bli när man begrundar de senaste coronadirektiven från regeringen, alias  Folkhälsomyndigheten. Var det inte vissa lättnader som presenterades vid den där presskonferensen för någon vecka sen? Jag vill minnas det. Föralldel, jag kan också ha drömt. I tider som dessa går man lätt vilse i sin egen verklighetsuppfattning. Hursomhelst - detta är jag säker på - tog det ett dygn eller två innan Regeringsmyndigheten gjorde helt om. Skärpta restriktioner, tillbaka till det ”nya normala”. Fast värre. Alibit: fler konstaterade fall, risk för ökad smittspridning.

*  *. *

Att opponera mot sådant är att gräva sitt eget dike, eller något ännu djupare. Det tänker jag inte göra. Makten vet alltid bäst, även i de vingliga stunderna. Man ska vara ödmjuk inför auktoriteter, gärna lägga sig platt. Och helst isolerat. Hålla i, hålla ut. Hur länge kan ingen säga, men sannolikt för överskådlig tid. Det handlar om solidaritet, tror jag. Med de drabbade, de hotade, de skräckslagna. Med alla som låtit rädslan att dö besegra lusten att leva. Min fulla respekt, existensiella avväganden är upp till var och en. Jag märker själv hur det blivit allt svårare att kämpa emot. Och då menar jag inte viruset utan pekpinnarna uppifrån. Man ska vara lydig, fin och följsam, annars kan man bli stämplad som en säkerhetsrisk för landet. Lite så kan jag känna i mörka stunder.

*  *  *

Kapitulerat har jag dock inte. I stridbara ögonblick bubblar mitt inre fortfarande av tvivel. Dessa återkommande hot om sjukvårdens kollaps t ex. När hörde någon Tegnell varna för idrottens kollaps? Kulturlivets? Företagsamhetens? Framtidshoppets? Allt detta är redan - i varierande omfattning - existerande faktum. Vad gör det med landet Sverige? Vad blir det vi lämnar efter oss till kommande generationer? Och apropå det: här och nu under pågående pandemi tycker jag mig ana början på ett generationskrig. Äldre skuldbelägger yngre, den ökade smittspridningen är liksom deras fel. Kan så vara, men personligen blir jag föga upprörd. Gammal idag var ung igår. Med allt vad det innebär av ohämmad livslust och inbillad odödlighet. Tids nog väcks insikten, längs vägen måste sorglösheten få spelrum.

*  *  *

Igår besökte jag Minneslunden. Hälsade på mor & bror. Tände ljus, reflekterade över livets förgänglighet. ”Berättade” i tysthet om corona. Det är en otroligt fin plats, Minneslunden på Limhamns kyrkogård. Som allra vackrast kanske just en allhelgonahelg. Ljusen, blommorna, stillheten, vördnaden. Nära och kära som kommer och går, sörjandets ordlösa gemenskap. Utan några som helst restriktioner.

Minivarning för det osannolika

Åtta poängs försprång med femton poäng kvar att spela om. MFF har, minst sagt, ett gyllene läge för ytterligare ett guld i fotbollsallsvenskan. Men, men. Den som tror att det redan är klart bör kanske trots allt besinna sig. Djurgården, nu enda återstående hotet, har ett betydligt lättare restprogram och kan mycket väl gå rent. Särskilt som det regerande mästarlaget sent omsider tycks ha prickat en oemotståndlig formtopp. Ponera då att MFF förlorar en av sina fem återstående matcher (Hammarby borta?) och kryssar i tre. Mer behövs inte. Utopiskt? Knappast. Sannolikt? Förstås inte. Nästan allt talar fortfarande för MFF. Jobbet ska göras bara - och ibland tenderar själva färdigställandet att bli jobbigare än man trodde.

Ovissheten efter Sjöstedt...

Avskedsintervju med Jonas Sjöstedt på tv i morse. Jag kommer att sakna honom i den politiska debatten - men framförallt tror jag att Vänsterpartiet kommer att sakna honom. Nooshi Dadgostar, som tar vid på ledarposten, får ingen lätt mantel att axla. Inte om partiets uppgång i väljaropinionen på senare år har nära koppling till Sjöstedts starka ledarskap, vilket åtminstone jag är övertygad om. Å andra sidan gör V nog rätt som väljer något helt annat än en sämre råkopia av J S. Dadgostar är kvinna. Ung (35), skånska med invandrarrötter, riksdagsmeriterad, säkert debattkompetent på sitt sätt. Men företrädarens pondus och patos matchar hon inte, risken för att hon kommer till korta mot övriga partiledare finns. Särskilt som hela klabbet är emot: ingen vill ha med V att göra, låt vara att bevekelsegrunderna är lite olika. Sjöstedt var bra på att vända det läget till partiets fördel, runt tio procent av rösterna skojar man ju inte bort. Intressant i sammanhanget är annars att Nooshi  Dadgostar blir ”tungan på vågen” i ett stycke svensk politisk historia. Med hennes inträde får Sverige för första gången fler kvinnliga än manliga partiledare. 5-4, mp:s ena språkrör inräknat. Lycka till.

Gott & blandat från fotbollshyllan

Häcken-Mjällby 2-2. Hej då alla hjärnspöken. Mjällby kommer att spela allsvensk fotboll även 2021. Matematiskt säkerställt är det kanske inte, men att spekulera i sånt blir bara ansträngt och långsökt. Den här pinnen undanröjde de sista tvivlen. Om Mjällby förtjänade den kan förstås alltid diskuteras. Matchbilden var extremt ensidig - i Häckens favör. Delvis för att Mjällby ville ha det så: ligga lågt, rada upp en försvarslinje av handbollsmodell, stänga i mitten, låta Häcken spela runt. Och ställa om vid tillfälle. Det kunde blivit fullskalig succe. Mjällby ledde 2-0 efter häpnadsväckande effektivitet i de sporadiska framstötarna. Men tre poäng hade varit för bra, en enda kändes till slut ändå som en seger. Eriksson i buren var dagens man. Någon av alla hans räddningar var bortom sans och vett. Bergström måste jag nämna också: bulldozern i anfallet assisterade till båda målen.

*. *. *

MFF-Göteborg 3-1. Nej, inga synliga tecken på biverkningar i MFF av kallduschen mot Djurgården senast. Gedigna lag ”duschar” sällan två gånger om, de samlar ihop sig och kommer igen. Och får för säkerhets skull straff efter halvannan minut. Eller får och får; såvitt jag kunde se var domslutet korrekt. Christiansen förvaltade straffen väl, MFF fick den flygande start som kanske behövdes för att lätta på trycket. Lite darr anades dock när Marko Johansson åkte kana i vätan och lät Göteborg utjämna till 1-1. Kul att den unge MFF-målvakten senare fick tillfälle att även visa sin obestridliga talang. Göteborg var inte ofarligt, men möjligen negativt sargat av tidigare resultat. Laget har alltså fyra vinster på 25 matcher. Vad sånt gör med självförtroendet kan man ju gissa, allt annat än gott förstås. Och oflyt är en grym följeslagare: vid det definitivt avgörande 3-1-målet i dagens match är det en Göteborgsback som nickar bollen i egen kasse. För MFF innebar segern ett kliv närmre Pokalen. Så nära nu att spekulationer börjar kännas ansträngda och långsökta även i den frågan.

*. *. *

Bubacarr Jobe. Nån som minns den lille (167 cm) gambianen som lyckliggjorde Mjällby i fjol? Jag gör. Killen gjorde tio mål i superettan och blev fansens specielle favorit. Men följa med till allsvenskan fick han inte. Mjällby avyttrade honom till Örgryte för fortsatt spel i superettan. Vad Jobe själv tyckte om det förmäler inte historien - men vi var några som blev behärskat sura, s a s på hans vägnar. Och inte blev vi gladare för att också Öis vägrade inse den lilles storhet. Jobe har knappt fått spela på hela säsongen, bara i korta sporadiska inhopp. Men så igår! Äntligen fick ”Bubba” starta en match - och vad händer? Han gör ett äkta hattrick i första halvlek, tre raka mål mot topplaget Öster. Snacka om käftsmäll på alla tvivlare. För mig var detta helgens gladaste fotbollshändelse. Öis vann f ö med 4-1, och slutresultatet fastställdes av en annan f d  Mjällbyikon: Moestafa El-Kabir.

Myt under hot

Myten om de 30 poängen, är den sakligt grundad? Bestämde mig för att forska i ärendet (säg vad man inte har tid till som pensionär). Vad det handlar om är alltså den poängskörd som blivit ett slags stående målsättning bland fotbollsklubbar som vill säkra förlängt allsvenskt kontrakt. Sant, visar det sig. Men bara nästan. Sedan allsvenskan utökades från 14 till 16 lag 2008 har inget lag åkt direkt ut på 30 poäng. Mjällby delar rekordet på 29, noterat 2014. Det året hamnade Gefle på kvalplats trots 32 inspelade poäng, också det rekord i sitt slag. Gefle räddade sedan kontraktet via kval, precis som Halmstad (31 p) året före. Sämre gick det för Jönköping 2017. 30 poäng men kval - och sur degradering efter förlust mot Trelleborgs FF.

*. *. *

Så sent som i fjol kom dock en påminnelse om att fotbollen inte känner någon logik: Falkenberg stannade på blygsamma 25 poäng utan att behöva kvala. Hursomhelst. Garanti medföljer inte myten, så att säga. Och just i år pekar en del mot att ”30” lever farligt. Helsingborg på kvalplatsen har i skrivande stund 22 poäng, Göteborg ovanför strecket 24. Men sex omgångar återstår, båda kommer att ta fler poäng. Frågan är hur många, jag tänker inte spekulera. Det enda som är säkert är att Årets lag kan räknas bort från farozonen. Ja, jag syftar så klart på Östersund. Hårt drabbat av ”allt möjligt strul”, bottentippat av i princip alla. 33 inspelade poäng redan, otroligt imponerande. Mjällby har 31. Också bra, bör räcka. Jag säger bör, inte ska. Försiktighet är en dygd, inte minst ett år som detta.

*. *. *

I veckan presenterade regeringen vissa lättnader i levnadsvillkoren för oss 70-plussare. Ödmjukt tack. En annan ”gåva” var att trehundra personer nu tillåts att gå på match. Generellt tydligen. Lingonserie eller elit, buske eller mastodontarena, handboll eller fotboll. Samma. Kom igen regeringen, visa lite verklighetsuppfattning kring idrott. Trehundra rakt över är inte seriöst.

Känn ingen skam, IFK Malmö

När IFK Malmö efter 77 svåra år - jag överdriver men det känns så - äntligen når en framgång i fotboll, ja då riktas fokus mot att klubben trotsat coronarestriktionerna. Uppemot 300 personer släpptes tydligen in vid den avgörande matchen i söndags. Trehundra. På ett stadion som rymmer nästan 30000. Väl medveten om den tillåtna gränsen på 50 har jag ändå svårt att bli upprörd. Skam till sägandes blir jag snarare upprymd. Hellre lite civil olydnad än slavisk lydnad i civilisationen. Om en viss krönikör fått bestämma hade ju gator och torg och idrottsanläggningar och gud vet allt legat tomma och öde. I den heliga skräckens namn, amen.

*. *. *

Jag tror det ligger i människans natur att vilja leva den stund vi har på jorden. Göra egna val, egna riskbedömningar. Gå på match, gå på konsert, gå dit lusten bär. Räkna upplevelser hellre än dagar. Ja, även under en pandemi. De allra flesta inser att livets förgänglighet inte kom med corona. Något alternativ om evigt liv finns inte heller, mer än möjligen i extremreligiösa kretsar. Statligt beordrad isolering och distansering kan kanske fungera under begränsad tid, vi är trots allt ett fogligt folk. Men i längden - aldrig. Därför var det sorgligt att höra socialministern på tv i morse. Hon flaggade för skärpta restriktioner. Till sommaren. 2021 alltså. Nån som tyckte sig ana ljuset? Var god och släck. Som dysterkvist överträffade ministern faktiskt megafonen, alias krönikören.

*. *. *

Jag vet. Sverige är lindrigt drabbat jämfört med många andra länder. Av panikåtgärder mot viruset, menar jag. Det är en tröst, om än en ganska klen: de åtgärder vi har har vi ju trots allt här, i Sverige. Och alltmer talar för att det ”tillfälligt normala” kan bli det ”bestående normala”. Bytt bytt, kommer aldrig igen liksom. Om vi inte gör som de trehundra fotbollsvännerna i söndags. Tar besluten i egna händer, ger lusten en chans mot rädslan. Bejakar livet, inklusive dess risker. Slutligen: känn ingen skam, IFK Malmö. Anledning saknas.

Ingen guldglans om den kollapsen

Djurgården-MFF 3-2. Jaha. Vad säger man direkt efter en sån här match? Att den allsvenska guldstriden öppnades, om nu någon trodde att den var stängd? MFF ledde 2-0 i 80e minuten, hade så långt spelat som det anstår ett blivande mästarlag. Sen sket sig allt. På tio minuter. Med all respekt för ett krigande Djurgården: den fatala upplösningen väcker frågor om MFF:s spelarbyten i slutet. Christiansen och Nalic ut, Adrian och Sarr in. Berodde det på skador (som i så fall inte syntes)? Trodde tränare Tomasson att matchen var körd, segern klar? Hur stöddig får man vara? Sista tio spelade MFF med Adrian och Rakip på centralt mittfält. Duktiga killar men inga duellvinnare, inget som skrämmer en retad motståndare. Trycket mot backlinjen blev plötsligt enormt - från att ha varit närmast obefintligt. Djurgården å sin sida fick bingo  i byteskarusellen. Chilyfia och Holmberg kom in med en speed och energi som verkade ta andan ur MFF, Holmberg blev f ö tvåmålsskytt. Sammantaget var detta fotboll på hög allsvensk nivå - med ett slut som nog kan sätta sig i skallen på MFF:arna en tid framöver. Och kanske ge bränsle åt andra guldpretendenter. Osvuret är bäst, som oraklet Putte Kock sa när han inte vågade tippa.

Vakna Mjällby, allsvenskan har börjat om

Det bästa med en fotbollsmatch kan ibland vara slutsignalen. Idag längtade jag efter den redan i tolfte spelminuten. Då hade Hammarby precis gjort 3-0 mot Mjällby. Tre mot noll. Efter tolv minuter. I ett sådant läge återstår - förutom 80 minuters speltid - två alternativ. 1. Allt kan bara bli värre. 2. Allt kan bara bli bättre. Ett tredje alternativ kan förvisso vara att stänga av tv:n, men fullt så ”spontan” är jag icke. Nu blev det ju tack och lov bättre, med Mjällbyögon sett. Slutresultatet skrevs till 4-2. Laget föll inte ihop, moralen höll för ett hedervärt kom-igen. Men inledningen, vad hände där? Myten om Mjällbys starka försvar framstod som ett skämt, agerandet vid alla tre baklängesmålen var långt under allsvensk klass.

*. *. *

Det stör mig att Hammarby inte behövde vara särskilt bra för att vinna komfortabelt. Visst, bättre än Mjällby, åtminstone i den offensiva delen. Hammarby hade speed, kreativitet, spelare som gjorde skillnad. Bojanic, Ludvigsson, Söderström på vänsterkanten inte minst. Försvarsmässigt däremot kändes det ”jämnvirrigt” mellan lagen. Men lämnar man 0-3 i handicap blir det förstås svårt oavsett. Mjällby plågas också av att anfallsesset Ogbu hamnat i en tydlig formsvacka. Överarbetar, tappar bollar, kör fast. Jag blev förvånad att Moro byttes ut, så ”helig” tycker jag inte att Ogbu (eller någon annan för den delen) ska vara. En sak ”vann” Mjällby. Vackraste målet. Batanero’s vänsterpärla som fastställde slutresultatet förlät allt - utom de inledande tolv minuterna.

*. *. *

Dagens stora glädjeämne vad gäller fotboll inträffade här i min egen stad. IFK Malmö såg till att säkra seriesegern i division 2. Såvitt jag förstår ganska otippat - men ack så välkommet. För Malmöfotbollen i stort är det uteslutande positivt att gapet mellan MFF och ”näst bästa lag” minskar, detta har länge nog stuckit ut som en avvikelse från jämförbara städer. Med avancemanget till division 1 stärker IFK Malmö sitt varumärke, höjer sitt marknadsvärde och sin attraktionskraft. Vill jag gärna tro, i alla fall. Rätt skött kan ”Di Gule” kanske nå forna höjder. Ska vi säga inom fem år?

Försvunnen fotbollsmodell

Vad hände med ”den svenska modellen”? Nej, ingen politik den här gången. Jag menar i fotboll. Försvarsstyrkan, disciplinen, organisationen, grovjobbet; allt det där som genom åren blivit något av ett signum för landslaget. Småtråkigt ja, men hyfsat framgångsrikt. Är modellen skippad, eller? Har vi fått för oss att vi kan matcha de stora fotbollsnationerna på deras villkor? Kan inte låta bli att undra, tycker att tecken i den riktningen skymtats allt tydligare. Senast igår mot Portugal, 0-3. Fjärde raka förlusten i Nations league, i och för sig en turnering som kanske endast intresseklubben antecknar.

*. *. *

Sverige har av någon anledning - jag har glömt hur och varför - hamnat i A-gruppen. Med Frankrike, Portugal och Kroatien. Europas ”grädde”. Mycket begärt att vi ska kunna hävda oss där förstås. Men jag är rätt säker på att ”den svenska modellen” hade gjort livet lite mer komplicerat för motståndarna. Jobbigare att skapa chanser, svårare att göra mål. Inte som igår när portugiserna fick vinna under närmast lekfulla former. Kanske är förklaringen så enkel som att Sverige helt plötsligt saknar rätt spelartyper för att upprätthålla modellen. Jansson/Lindelöf är liksom inte det bästa mittbacksparet i modern blågul tid. Vems felet är vet jag inte, förmodligen bådas. Även om Jansson ensam får ta skiten på sociala medier. Hela backlinjen är f ö ett problem. Otajmad, oelastisk, ”osvensk” om man så vill. Fast där får man väl inkludera lagbalansen i stort; försvarsspel börjar ju i anfallet, sägs det.

*. *. *

En annan förklaring kan vara att förbundskaptenen Janne Andersson gått vilse. Tappat karta & kompass, förlorat orienteringsförmågan. Jag ser ingen kylig analytiker längre, ingen slipad taktiker. Jag ser bara en sur gubbe som skyller allt på domarna. Gult kort igår, både på honom och den assisterande förbundskaptenen Wettergren för upprepade protester. Så lågt, så ovärdigt. I min egen lilla bok kvalificerade sig Andersson för rött i 87e minuten. Då bytte han in Martin Olsson och Sebastian Larsson. Som för att understryka att gammalt nog ändå är bäst - och framtiden en senare fråga. Själv stängde jag av tv:n i det ögonblicket, ridån gick ner. Men Alexander Isak var bra i sitt inhopp. Och Kulusevski glimtade till då och då. Alltid något.

Arbetsrätten i fokus

Mycket tjafs om arbetsrätten i gårdagens partiledardebatt. Nuvarande regler - baserade på turordningsprincipen sist in-först ut vid uppsägningar - är ju under hot. Inte så att de ska skrotas rakt av, även om det kan låta så när vänsterledaren Sjöstedt luftar sin indignation. Vad det handlar om är vissa ganska försiktiga justeringar, t ex fem undantag istället för två eller tre som hittills från turordningsregeln. Men visst, liggande förslag är helt klart arbetsgivarvänligt, det kommer man inte ifrån. Själv är jag faktiskt ”liberal” i frågan. Dvs kluven. Tänker å ena sidan att sist in-först ut bra. Å den andra kan jag känna att principen är dålig, eller i vart fall diskutabel.

*. *. *

Översatt till idrottssammanhang skulle det betyda att ett fotbollslag aldrig kunde förnyas och föryngras. Veteranerna hade hängt kvar, enbart för att de är just det. Veteraner. Kunniga, erfarna, hedervärda på alla sätt och vis. Kanske lite ”over the hills”  prestationsmässigt men trygga i systemet, givna i laget. För tydlighets skull: jag jobbade själv fackligt på 90-talet, var med om förhandlingar som rörde just detta ämne. Jag respekterade gällande arbetsrätt då - och jag gör det fortfarande. Men om man för ett ögonblick tänker sig in i hur det är att vara ung, hungrig, ambitiös, tekniskt driven...ja, det är då man kan bli ”liberal”. Mixat är nog bäst i spelet om jobben. Lätt att säga förstås, förbannat svårt att göra.

*. *. *

För övrigt bör man kanske begrunda väljarperspektivet på frågan. Cirka 60 % procent röstade de facto på partier som öppet förespråkar förändringar i arbetsrätten. Det tyder på att ”folk i allmänhet” inte bryr sig särskilt mycket om saken. Alternativt inte förstår bättre. Bäst i debatten var Per Bolund, mp. Men det är jag som tycker det, förmodligen ingen annan.

Fyra matcher - men bara en Skjorta

Såg fyra fotbollsmatcher på tv igår. Nytt personligt rekord. Om jag är stolt? Inte precis. Om jag är bakis? Något. Idag blir det halverad dos. Två matcher, drygt tre timmar istället för drygt sex. Och på det en partiledardebatt, för att påminna mig själv om att livet och tv-utbudet faktiskt innehåller mer än fotboll. Noterade förresten att det var något slags världsdag för mental hälsa just igår. Men då var jag redan utom räddning, den fjärde och sista matchen var slut. Spanien-Schweiz i det där tramset som kallas Nations league. Ett ganska ointressant hittepå som jag gott kunde avstått - om jag tänkt efter före.

*. *. *

De andra tre matcherna var från den svenska superettan. Riktig tävlingsnerv, klart intressantare. Där såg jag bl a hur Trelleborgs FF klarade 1-1 mot Akropolis som inte är från Aten utan från Stockholm. Ett svårslaget lag, fast alltför kryssglatt för att kunna hota om uppflyttningsplatserna. TFF å sin sida lever farligt i den andra änden av tabellen. Det märks på spelet: stressat och pressat, mer kval än kvalitet. 1-1 igår var tursamt, målet på en slumpartad straff i slutsekunden. Viktig poäng förstås. Bottenstriden ser ut att bli raffinerad, TFF behöver antagligen vinna tre av de sista åtta matcherna för att undgå nedflyttning. Svårt att se hur det skall gå till för ett lag som inte vunnit någon av sina nio senaste. Umeå borta härnäst är av direkt ödeskaraktär.

*. *. *

I superettans topp tronar Degerfors. En klassiker i svensk fotboll, allsvenskt redan på den tiden man samlade Alfabilder. 1950-talet, närmre bestämt. Jag minns framförallt målvakten. Skjorta Bergström. Skjorta var förvisso ett smeknamn ty ett sådant bar alla riktiga fotbollshjältar förr - men Skjorta skiljde sig från mängden, inte en knatte visste vad karl’n egentligen hette. Möjligen John, säker är jag minst av allt. Han efterträddes f ö senare av Sippa. Med efternamnet Tinglöf. Dagens Degerforsmålvakter har, såvitt jag vet, inga smeknamn. Men de är förbannat bra, fullt i klass med Skjorta och Sippa. Förstekeepern är afrikan, hans ersättare amerikan. Det moderna Degerfors IF speglar sin samtid. Lite hemvävt, lite utombys eller importerat. En skön mix - och en fotboll som är den bästa jag sett från ett superettanlag på många år. Jodå, Mjällby 2019 inräknat.

Detta med livet och påsen...

”Livet är som en påse. Tomt och innehållslöst om man inte fyller det med någonting”. Så filosoferade Hasse Alfredson redan för ett halvt århundrade sedan. Då var det humor på hög nivå, skrattkittlande visdomsord i en tidstypisk revy. Han skulle bara visst hur det blev, Alfredson. Med livet och påsen alltså. När det prövas mot ett lömskt virus som kallas corona. När staten stjäl kommandot över påfyllnaden av kvalitet. Hur inte minst hans egen bransch - kultur & nöje - drabbas. Hur påsen plötsligt blir både tom och lös - och all underhållning något helt försumbart.

*. *. *

Igår kom det bekräftande beskedet från Folkhälsomyndigheten, alias regeringen. Underhållningsindustrin, inkluderande kultur, nöje, idrott, särbehandlas negativt på fortsatt obestämd tid. Den halvt utlovade höjningen till 500 personer vid ”allmänna sammankomster” uteblir, 50 kvarstår som ett rent hån. Det kunde lika gärna varit 0, fråga vilken klubbkassör eller nöjesarrangör som helst. Anledningen till de inhiberade lättnaderna är ”ökad smittspridning” i samhället. Ingen dramatisk, snarare ytterst begränsad. Och på intet sätt kopplad till just kultur & idrott. Ändå är det där - bara där - staten sätter in stöten. Shopping är okej, krogträngsel får passera.

*. *. *

Nöjes-Sverige är under hot nu, det behöver man inte vara part i målet för att inse. Elitidrott överlever inte utan publik. Inte teaterkonsten heller. Eller scenkonst generellt. Alla dessa restriktioner och pålagor leder förr eller senare till utbredd föreningsdöd. Kulturellt beckmörker. Staten kan ju inte i evighet pumpa in lånade stödmiljarder, någonstans går väl gränsen även för den sortens idioti. Själv är jag så innerligt trött på att vara en del av alibit för alla pekpinnar uppifrån. 70 plus, astmatiker, lätt överviktig...urtypen för personer staten säger sig vilja skydda. Vilket i och för sig inte är sant: det är vården som ska skyddas från eventuell överbelastning, inget annat. Livet har sina risker, den värsta är nog att inte våga leva.

I huvet på en handbollsnörd

I tider som dessa får man kämpa med sitt handbollsintresse. Fem omgångar in i ligaspelet har jag inte sett en enda match. Det kan inte ha hänt sen barndomsåren i Oskarshamn - och då var förklaringen naturlig: handboll fanns inte på kartan i den stan. 65 år senare heter förklaringen besöksförbud, relaterat till ett elakartat virus. Matcher får spelas, men inte beskådas. Jo, i tv förstås. Om man har lust - och råd - att köpa på sig rätt kanaler. Personligen har jag råd men saknar lust. Fotbollssäsongen är ju förlängd pga den fördömda coronan, man tvingas helt enkelt prioritera. Av mentalhygieniska skäl. Och sociala, delvis. Skulle man se allt man ville se hade man förmodligen slocknat för gott i tv-fåtöljen. Utan fru, utan vänner.

*. *. *

Helt har jag nu inte släppt handbollen. Jag tar del av matchresultat och målprotokoll, följer mina Karlskronalags öden och äventyr - IFK:s framförallt - mera närgånget online. Och jodå, jag vet att det  inom kort blir tillåtet att gå på match. Eller åtminstone möjligt. Om man har tur i lottdragningen, vill säga.  Myndigheten som bestämmer åt oss har satt gränsen vid 500 åskådare - och det slår ju lite olika beroende på var i landet handbollsklubbar och handbollsnördar är hemmahörande. På vissa platser är 500 i paritet med det ”gamla normala”. På andra, Kristianstad inte minst, är det en droppe i ett läktarhav. Och det är då, förmodar jag, som lotten kommer att avgöra vem som får respektive inte får kolla på match live. Ett farsartat scenario som jag helst väljer att inte medverka i. Osäkert dock om det blir ett problem just här i Malmö.

*. *. *

 Som HK Malmö inlett ligaspelet lär 500 räcka som publiknorm en tid framöver. Tre förluster på fem matcher väcker inte den nörd som slumrar. Vanans makt kan också vara en faktor att beakta. Handbollsvänner är ju trots allt som människor generellt; sårbara för störningar i ingrodda rutiner, svåra att återerövra genom ett knapptryck. Jag tror alltså inte på någon rusning eller hausse bara för att Myndigheten gläntat på dörren. Rädsla slår mod, statliga restriktioner trumfar mänskligt förnuft. Det riktigt sorgliga med detta är de logiska följdfrågorna. Vilken arenaidrott överlever utan publik? Vilka sponsorer vill stötta verksamheter som inte längre utgör någon allmän lockelse? Vilka klubbar kan avlöna spelare i det ”nya normala”? Dystra tankar. Förhoppningsvis ogrundade. Men lik förbannat förankrade i en bister verklighet.

Tack för det adrenalinruset...

Mjällby-Helsingborg 3-2. Helt ärligt: jag hade varit nöjd med 2-2. Mer än nöjd. Helsingborg var bättre än Mjällby stora delar av matchen. Kunde också avgjort i slutminuten när Max Svensson måttade en frispark mot krysset. Otagbar, trodde jag, men det var att underskatta Mjällbykeepern Carl-Johan Eriksson grovt. Hans briljanta tv-räddning förhindrade 2-3 - och så blev det tvärtom på stopptiden. Mjällby avgjorde, David Löfquist blev hjälten. Ett urläckert mål. Moro’s förarbete, ”Lökens” viljeladdade praktnick, adrenalinruset som följde. Mitt alltså. Man blir aldrig för gammal för att vara glyttig, det är det som är så fint med fotbollen. Däremot blir man mindre enögd med åren. Idag led jag faktiskt lite med HIF, det hade jag aldrig gjort som ung sillastrypare.

*. *. *

För Mjällby var detta en befriande seger. Något tursam, ja. Men laget har haft sin beskärda del av oturen också. I tre matcher under säsongen har stopptidens absoluta slutsekund kostat Mjällby totalt fem poäng. Göteborg och AIK borta, Kalmar hemma. Allt jämnar ut sig, om inte fullständigt så delvis. Kul att se Batanero i startelvan, med honom får Mjällby bättre klass på passningsspelet. Sabovic och Moro fick nöja sig med inhopp, men båda tog ut frustrationen över detta på rätt sätt. Sabovic fixade 2-2-målet (med bistånd av en HIF-back), Moro dukade som sagt upp för Löfquist’s smått osannolika 3-2. Duon gjorde verkligen skillnad, bytena blev rena bingon för Mjällby. Cred till tränare Lantz för det. Men mest cred till Eriksson i buren; det var han som skipade orättvisa med Helsingborgsögon sett.

*. *. *

Svalkade av mig med att se Kalmar-MFF. En jämförelsevis helt odramatisk historia. MFF vann lekande lätt med 4-0. I frånvaro av Kiese Thelin fick Nalic chansen från start. Den tog han fullt ut, i min bok var han dagens bästa MFF:are. Kanske för att Kalmar bjöd på de ytor en begåvad lirare gillar och behöver. Jag som gammal Oskarshamnare har annars lite sekundärfeeling för Kalmar - men detta såg inte bra ut. Skador och spelartapp har ställt till det, nedflyttningsrisken börjar bli akut. Sköra lag har heller ingen tur ens med domsluten: en situation i första halvlek borde resulterat i frilägesutvisning på Nielsen i MFF och straff för Kalmar. Signalen uteblev till allmän förvåning.

Våga och vinn Mjällby!

Varje match är viktig, men vissa viktigare än andra. Mjällby har en sådan idag: Helsingborg hemma. Vinst är en nåd att stilla bedja om, det skulle innebära att Mjällby distanserar sig ganska rejält från nedre kvalstrecket. Förlust däremot och allt ställs på ända. Särskilt om det går som jag tror i Göteborg: blåvitt slår Varberg. Då sugs både Mjällby och Varberg ner i ovissheten, fyra respektive tre poäng till ”spökstrecket” är inte mycket att gå på med sju matcher kvar. Jag hoppas på det bästa - och fasar för det värsta. Mjällby har ju egentligen gjort en stark säsong så här långt, ett olyckligt slut vore i någon mening nästan orättvist. Tycker dock laget sett lite ängsligt ut på sistone, därav min oro. Inte bara laget förresten. Tränare Lantz blandar och ger inom allt striktare ramar. Krigare går före lirare, råstyrka före explosivitet. Detta har drabbat t ex prestigevärvningarna Batanero och Moro, båda utanför startelvan i de senaste matcherna. Ja, Batanero stora delar av säsongen. Inte Lantz’s typ av spelare, tydligen. Jag tycker det är synd. En modig och tillitsfull tränare placerar inte sin spelskickligaste mittfältare i ”karantän” för att han gör färre löpmeter än arbetshästarna. Båda sorterna behövs. Hoppas Markus Lantz spänner av och låter Batanero starta idag. Gärna Moro också, i anfallet. Och Joel Nilsson på kanten. Våga är bättre än fega, alla dar i veckan.

Pensionärskamp om presidentposten

”Vill du bli respekterad av din avbild får du visa din avbild respekt”. Fina visdomsord, hämtade från sången Ikaros av och med Björn Afzelius. Kommer osökt att tänka på dem nu när jag sett och hört delar av första debatten i det amerikanska presidentvalet mellan Donald Trump och Joe Biden. Med en lättare travestering av Afzelius text ligger det nära till hands att nynna  ”vill du bli respekterad av din samtid får du visa din samtid respekt”. Gör Trump det? Biden? Ja, Amerika anser kanske det. Världen är stor, människor olika. Till och med valsystemen är olika. Det amerikanska begriper nog bara amerikaner, om ens de. Men det är ju sympatiskt att inte åldringar diskrimineras ”over there”. Eller?

*. *. *

Trump är ungefär lika gammal som jag. Runt 75. Gud give att vi inte har några andra likheter. Joe Biden är äldre, närmare 80. Det syns. Och hörs. Ålder tar trots allt ut sin rätt överallt i världen. Tv-anpassad  smink & styling biter tyvärr inte på allmän stabbighet. Och definitivt inte på stil och värdighet. I en svensk kontext, är väl bäst att tillägga. Normalt här behöver ju inte vara normalt där, så att säga. Äldre amerikanska män verkar åtnjuta en status som äldre svenska män bara kan drömma om. Precis som äldre amerikanska kvinnor då. Jag har funderat på något slags svensk motsvarighet till Trump-Biden-duellen. Svårt. Går inte. För det första har vi en pensionsålder att beakta, låt vara flytande för just politiker. För det andra har vi ett flerpartisystem. För det tredje en syn på demokratibegreppet som stänger ute rena monster från inflytande.

*. *. *

Som tv-show betraktat är en amerikansk presidentvalskampanj dock ganska underhållande. Lite som ”Ullared” i kanal 5. Bara man ställer förväntningarna rätt - lågt, helst under bältet - funkar det. Och jag skulle inte bli förvånad om Trump vinner igen. Onkel Joe leder i opinionsmätningarna, men det gjorde visst Hillary Clinton också senast det begav sig. Att betvinga Trump borde annars vara den enklaste sak i världen, kan man tycka. Den dumheten, den retoriken, den totala bristen på värdighet. Men det förutsätter förstås en rejäl utmanare. Någon som kan höja nivån, inte kopiera den sittande presidentens rekordlåga. Och få folket med sig. Förlåt. Elektorerna, menar jag. Individuella röster avgör ju inte valet i ”världens mäktigaste demokrati”. Är farbror Biden mannen? Tvivlar.

Eftertankar kring ett matchavgörande

Har sovit på saken. Hjälper föga. Mjällbys 0-1-förlust i Stockholm igår förblir upprörande. Jag menar att den kan tjäna som exempel på storklubbarnas fördel med avgörande domslut. De vet hur man ska bete sig, helt enkelt. Tjafsa, protestera, filma, konfrontera domaren på vägen ut till halvtidsvila. AIK är särskilt framstående på detta, man skulle nästan kunna tro att det ingår i träningen. Igår var det allsvenskans yngste domare - Adam Ladebäck, 28 - som sattes under systematisk press. Jag säger inte att han medvetet gynnade AIK, men det omedvetna kan också vara en ödesfaktor. Och fotbollsdomare är människor, inga felfria robotar. Det fatala här var att när Mjällbys Moses Ogbu försökte ”spela” AIK:are på tilläggstiden slutade det med gult kort för filmning. Plus tilläggstid på tilläggstiden för påstådd spelfördröjning. Och så 1-0-målet då efter en mystisk dubbelhörna långt efter att matchen borde/skulle varit över. Inget lag förtjänar att förlora på det sättet. Ännu mindre förtjänar något lag att vinna under så suspekta former som AIK tilläts göra igår. Punkt.

Nära nu, MFF

Inget är klart förrän räkneverken stannat men nog börjar de kännas långsökta nu, spekulationerna om var det allsvenska fotbollsguldet 2020 kommer att hamna. Det lär bli som tjugo gånger förr: i Malmö. MFF-Häcken 3-0 var resultatet alla vänner av ovisshet inte behövde. Åtta poängs försprång med åtta matcher kvar, att MFF skulle släppa det ryms knappast inom sannolikhetsläran. Okej, Häcken har en hängmatch tillgodo och kan krympa marginalen till sex poäng. Dessutom är bollen rund och ödet nyckfullt - och ett pånyttfött Norrköping (ny tvåa i tabellen) kan möjligen gå rent resten. Utan att dock komma ikapp. Såvida inte MFF förlorar tre av sina sista åtta matcher, alternativt kryssar i fem. Som sagt. Långsökt, alldeles på gränsen till uteslutet.

*. *. *

Söndagsmatchen i Malmö avgjordes på försvarsspelet. MFF:s var solitt och gediget, Häckens var allt annat. Något förvånande: före match var Häcken det lag som släppt in minst antal mål av alla. Det kunde man inte tro när Toivonen fick göra 1-0 från öppet läge, eller när Kiese Thelin tilläts sparka respektive toffla in tvåan och trean utan resolut ”mothugg”. Skäligen enkla mål, ovärdiga en (f d) guldaspirant. Sagt med all respekt för MFF:s effektivitet förstås. Rent spelmässigt kändes kanske 3-0 i överkant, Häcken hade lika mycket boll som MFF. Tråkigast, som vanligt numera, var ramen runt matchen. Seriefinal på ett öde stadion, snacka om saknad stämning.

*. *. *

Ikväll såg jag AIK-Mjällby. Jag nästan vägrar skriva att AIK vann med 1-0. Det korrekta slutresultatet var nämligen 0-0. Stopptiden angavs till två minuter, det avgörande målet föll efter drygt tre. Att AIK hade ett kompakt övertag matchen igenom hör inte hit, ett rån är ett rån. Det kan bli svårt för Mjällby att resa sig efter detta, är jag rädd. Usch. Länge sen jag var så förbannad pga fotboll.

”Doktor” Lundh diagnosticerar

Det är något mycket märkligt med fenomenet Zlatan Ibrahimovic. Knappast någon skulle bestrida att han är Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider, men det räcker liksom inte. Han borde vara präktig i största allmänhet också. Snäll i omklädningsrummet. Fin mot lagkamrater, fin mot ledare, fin mot allt och alla. Och allra finast mot journalister, Olof Lundh i synnerhet. Mer svensk, så att säga. Slätkammad och småsympatisk, konflikträdd och auktoritetssvag.  Problemet, tror jag, är att då hade Zlatan Ibrahimovic inte varit Zlatan Ibrahimovic.

*. *. *

Lundh, fotbollsjournalistikens egen Ibra om man så vill, har alltså kommit ut med en bok i dagarna. Jag har inte läst den, recensionerna räcker. Av dessa framgår att Zlatan varit mobbare och pennalist under sina år i landslaget. Förödmjukat andra spelare. Knäckt somliga. Och fått hållas eftersom ledarna ”inte kunnat hantera honom”. Några direkta bevis presenteras dock inte; Lundh hänvisar till anonyma källor och kommer undan med det. Ett privilegium som förstås tär på författarens trovärdighet. Men samtidigt göder det Zlatanhat som länge nog exploaterats i det sociala medieträsket. Och förvisso även i verkliga livet - minns statyvandalismen.

*. *. *

Man kan så klart fundera över Olof Lundhs syfte med boken. Förutom det självklara i att tjäna pengar. Skandalisera Zlatan? Ja, baserat på det innehåll som läckt ut är det svårt att se något annat mera ädelt. Det är den tid vi lever i: skvaller, misstänkliggörande, karaktärsmord. Allt är okej, gränser suddas ut. Jag menar inte att man ska krypa för stjärnorna - men att diagnosticera andras personliga särdrag för egen vinning är i min värld lika ointressant som motbjudande. Dessutom smakar det sd-unket. Vem skulle skriva en bok om typ Svenne Svensson’s eventuella dumheter i ett omklädningsrum?

Tidstypiska tecken & tankar

Hålla i och hålla ut är tidens mantra. Upprepat ännu en gång av statsminister Löfven vid gårdagens pressträff om coronaläget. Får jag ha en personlig uppfattning? Tack. Då tror jag att hålla av och hålla om hade varit så mycket bättre. För folkhälsan. Alltid. Mer riskabelt? Ja, kanske det. Men när blev livet riskfritt? Isolering och distansering en mirakelkur mot Ödet? Publikförbud på nöjesevenemang relevant i förhållande till respekten för folkrörelse-Sverige? Hur tänker pappa staten där?

*  *  *

I veckan presenterade Sveriges Europakommissionär Ylva Johansson ett nytt förslag i den brännande frågan om EU:s asyl- och migrationspolitik. Fokus, visade det sig, ligger i hög grad på återvandring. Eller ”hjälp i närområdet”, som SD brukade säga redan när det partiet kallade sig BSS. Budskapet var genomskinligt då och är lika genomskinligt nu: migrant bliv i ditt armod, kom inte hit och möga ner. Med all respekt för Ylva Johanssons svåra uppdrag: detta är inte det EU jag röstade för en gång i tiden. Men framförallt: detta är inte det EU människor på flykt behöver.

*  *  *

Fotboll så. MFF 5-0 igår! Starkt jobbat, låt vara att Lokomotiva Zagreb tydligen höll medioker klass. Det lär bli tuffare nästa vecka. Då kommer spanska Granada på besök för en direkt avgörande match om en plats i Europa league’s gruppspel. Men oavsett resultat kvarstår faktum: MFF är numera det enda svenska klubblag som höjer sig över otillräckligheten i internationell konkurrens.

Man är väl pensionär - och Mjällbykär

Så här års brukar handbollen få mycket av min uppmärksamhet. Inte nu. Gå på match är förbjudet, som bekant. Och jag vägrar köpa på mig en massa tv-kanaler, Dplay med fotbollen får räcka. Man är väl pensionär. Om sig och kring sig liksom. Fostrad att försaka, lärd att prioritera. Snål? Absolut inte, det är bara som det låter. På Dplay kan jag se Mjällby och allt annat i allsvenskan till rimligt pris. I tider som dessa får man vara nöjd så - och tänka att handboll kanske blir publiktillåtet nästa år eller nästa igen. Myndigheten som värnar folkhälsan bestämmer. Mjällby förresten. 1-0 mot Örebro senast, tunga tre poäng. Försvarsmässigt säsongens bästa insats, skulle jag säga. En mittback som Jesper Löfgren ger begreppet ”klippa” full täckning, en anfallare som Jacob Bergström måste vara värsta bulldozern allsvenskan skådat. Härligt Mjällby. Ett par poäng till och kontraktet är säkrat.

Om tillståndet i MFF

Skador som mörkas. Spelare som offentligt vädrar sitt missnöje över att vara petade. En tränare som snålar på allt: byten, kommentarer, taktiska dispositioner. Det är nåt sjukt med årets MFF. Krisdiagnoser brukar kunna ställas på bottenlag, inte på ett lag som de facto leder allsvenskan nio omgångar från slutet. Men okej, kris är kanske fel ord för tillståndet i MFF. Skört ett bättre. Upplösningen lär bli avgörande. Allsvenskt guld och gurglet mildras, avancemang i Europa league och branden är släckt. Bom på bom däremot...då skulle jag inte vilja vara i Jon Dahl Tomassons kläder. Den nye MFF-tränaren kom till dukat bord, sades det inför säsongen. Bredaste truppen, dyraste förvärven, bästa förutsättningarna på alla plan. Ingen kan hävda att han misslyckats rent resultatmässigt. Inte än. Det står och väger - och i MFF är det ju som det är och alltid har varit: succé finns egentligen inte, bara beställningsjobb och annars fiasko. Tufft att vara tränare på de premisserna. Sen vet jag inte om Tomasson är ensam ansvarig för den här nya tystnadskulturen runt MFF. Dimridåerna kring skadeläget på spelarfronten, vägran att offentliggöra en startelva eller ens en trupp dan före match. Som om det inte angick någon utanför ”familjen”. Mycket märkligt. Vad sedan laget anbelangar undrar jag varför Ola Toivonen alltid ser så förbannat sur ut när han spelar. Är det inte roligt med fotboll? Är det jobbigt att vara den högst betalde stjärnan i allsvenskan? Armbågen i nyllet på en motståndare senast, var den nödvändig? När blev det fel med lite positiv energi? Är det inte en lagkaptens uppgift att förmedla det? Och en tränares, för den delen. Frågor, frågor. Men som sagt. MFF leder allsvenskan. Tabellen blåljuger inte. Möjligen döljer den dock en illavarslande disharmoni.

En gudinna bland gudar

Det känns lite vemodigt att ta del av nyheten om Anita Lindbloms bortgång. En gång i tiden hade jag ett förhållande med henne. Eller till henne, rättare sagt. I smyg. Jag var mitt uppe i tonårsbruset, hade gudar som Elvis, Roy Orbison och Jerry Lee. Inte kunde väl en svensk sångerska erövra ett hårt grabbhjärta i den konkurrensen? Jo, Anita Lindblom kunde. Hon blev min hemliga gudinna bland de offentliga gudarna. Det var något med hennes röst, något med hennes stil och framtoning. Nåt fantasieggande, på skamgränsen till förbjudet. Anita Lindblom var före sin tid, ett salt bland allt det söta i 1960-talets början. Sångerskor skulle vara som Siwan, Lill-Babs, Ann-Louise. Omtyckta men oförargliga, omskrivna men okontroversiella. Inget för en 16-åring med brylcreme i kalufsen och Jerry Lee på repeat. Anita Lindblom blev förvisso också omskriven. Mer än någon annan - och mest i den dåtida skvallerpressen. Aldrig för några virkade koftor eller mysiga bakrecept, det hade inte rimmat med hennes profilbild. Skandaler, påhittade eller verkliga, passade bättre. Äktenskapet med Bosse Högberg, proffsboxningens värsta problembarn. Bråken. Skilsmässan. Den egna artistkrisen. Rykten om än det ena, än det andra. Allt  hängdes ut till lösnummerförsäljning. Anita Lindblom kan ha varit den första som fick privatlivet reducerat till allmängods. Karriären på stjärnhimlen blev därefter. Kort. Alltför kort. Anita Lindblom flydde landet redan på 70-talet, bosatte sig för gott i Frankrike. Släckte ner, lämnade de stora scenerna. Och fick ro i själen, förhoppningsvis. Med sin bortgång vid 82 träffar hon själva refrängen i sin monsterhit från ungdomens fagraste vår: Sånt är livet. 

Besök i småklubbsvärlden

Vaddå publikförbud i fotbollen? Inte på Kroksbäck när Croatia spelar. 50 inträdesbiljetter lär vara tillåtet att sälja, men idag var vi nog 150 på plats. Ingångsmöjligheterna till arenan är många, en liten klubb som Croatia kan helt enkelt inte ha ”säkerhetsvakter” överallt. Hoppas Folkhälsomyndigheten har överseende med verkligheten. Själv har jag inga problem: människans rätt till egen riskbedömning bör värnas, småklubbarnas chans till överlevnad likaså. Med det sagt över till matchen som stod mellan Croatia och Heleneholm. Ett Malmöderby i den sydvästra division 5-serien. Slutresultatet blev 2-4 och kan endast ha glatt den högljudda bortaklacken. Vänner av ”rättvisa” hade inte mycket att hämta. Vänner av Croatia om möjligt ännu mindre. Heleneholm gjorde fyra mål på typ två chanser, Croatia två på lågt räknat åtta. Varken ödet eller skickligheten var på hemmalagets sida. Ej heller försvarsspelet, inklusive det mellan målstolparna. Förlusten kan dessutom slå hårt: med topplagen Husie och Bellevue kvar på programmet riskerar Croatia att dras in i nedflyttningsstriden. Före matchen var läget det motsatta: seger och Croatia hade fått seriöst häng på toppskiktet. Så kan det gå i en enkelserie, tio omgångar kort. Det skulle varit elva, men slagpåsen Serbija drog sig ur efter åtta raka smällar. Också det lite typiskt småklubbsfotbollen. Lag kommer och går, ibland mitt under pågående serie.

Gammal tabell rostar aldrig...

1. Elfsborg 59 poäng. 2. Häcken 57. 3. MFF 56. Nej, detta är inget tips om hur fotbollsallsvenskan 2020 kommer att sluta. Bara en påminnelse om 2012. Då slutade den precis så - och lite intressant är det ju. Samma tre lag belägger de tre första platserna här och nu, om än i annorlunda inbördes ordning. En annan sak som sticker ut med 2012 är mästarlagets poängskörd. Elfsborgs 59 räckte för guld just det året, men hade inte gjort det någon annan gång under det senaste decenniet. Statistiken visar att runt 65 är det mera normala. Ibland fler, då och då något färre. Men vem vet, i årets krysspräglade allsvenska kan kanske Elfsborgs ”bottenrekord” vara under hot. Precis som det MFF-guld nästan alla experter förutspått. På sistone har Elfsborg och Häcken - i den ordningen - framstått som bättre lag. Roligare att titta på, positivare fotboll, tydligare spelidé. MFF föll i Örebro, följde upp med 0-0 mot ett decimerat och defensivt AIK. Leder fortfarande men övertygar inte. Vilket förstås i sig är övertygande...jag menar, leda utan att övertyga. Trenden pekar dock åt fel håll för MFF. Flytet finns inte riktigt där, inte tempot heller. Truppen är uttunnad  (Bachirou, Molins, Prica), coachingen tveksam. Mest av allt saknas en striker. Kiese Thelin i all ära. Han jobbar och sliter, stångas och bökar, gör mål också men med väldigt ojämna mellanrum. Någon klockren avslutare är han alltså inte - fast sådana dräller det knappast av rent generellt i årets allsvenska. MFF har Norrköping borta på söndag. Lättare vändpunkt för ett eventuellt trendbrott finns. Vid sunda vätskor och full potential är Norrköping nog bästa laget av alla. 65 poäng kan man förvisso inte nå längre, formsvackan har varit alltför lång och alltför kostsam. Men som sagt. 59 var gott nock för guld 2012, så kan det bli även i år. Pass på.

”Sluta nicka Irma sockerdricka”

När jag var ung fanns ett uttryck som användes flitigt, åtminstone i mina suspekta umgängeskretsar. Det löd ”upp å nicka sockerdricka”. Innebörden var något diffus, poängen låg väl mest i själva ordleken. Hursomhelst. Idag kommer jag att tänka på just det uttrycket varje gång jag ser Irma Helin i tv. Damen är expertkommentator i Dplay’s fotbollssändningar - och hur hon har det med sockerdrickan vet jag förstås inte. Men nickar gör hon. Oavbrutet. Så fort hon kommer i bild. Och liksom förbereder sig för att få Ordet. Detta sker vanligtvis via överlämnande från någon annan expert, ty experter växa numera som svamp ur jord när det vankas fotboll i tv. Irma Helin är en av de senaste. En av de kunnigaste också, skulle jag nog säga. Om det inte vore för det förbannade nickandet. Vad eller vem är det hon nickar bifall till? Jobbet?Expertkollegorna? Sig själv? Kameran? Tittarna? Nä, det sista kan vi stryka. Nickandet signalerar snarare det motsatta: Irma Helin är viktigare än tittaren, viktigare t o m än matchen. Vill ni se en stjärna, se på mig. Typ. Men föralldel, det kan vara jag som missuppfattat alltihop. Nicka-nicka-nicka är kanske det nya normala, Irma Helin blott en ödmjuk trendsättare? I så fall ber jag om ursäkt för ett plumpt inlägg.

Mjällbys märkliga Hallandskomplex

Det är något med Halland som verkar passa Mjällby ungefär som klumpfot i tumvante. Dvs helst inte. Resultaten hittills i allsvenskan talar för sig själv: Falkenberg hemma 0-1, Varberg borta 0-1. Och så idag: Varberg hemma 2-3. Tre försök, noll poäng. Jag ska inte säga ofattbart, nöjer mig med märkligt. Många skulle nog hävda att Mjällby i grunden är ett bättre fotbollslag än både Falkenberg och Varberg. Men tyvärr räknas inte ”i grunden”. Prestationen i nuet avgör, lag får som regel de poäng de förtjänar. Visst kan man tala om marginaler hit eller dit, om flyt och oflyt. För stunden då - i längden jämnar det säkert ut sig, en sluttabell ljuger sällan. Idag nästan bad Mjällby om förlust. 0-2 efter sex minuters spel, billiga mål båda. Svårt att vända sånt mot alla lag, men inte minst detta energisprängda Varberg. Skenbart var det  förstås nära. Mjällby gjorde 1-2 och 2-2 i andra halvlek, glömde Hallandskomplexet och gick för ett segermål. Vilket straffade sig brutalt när Varberg gavs chansen till en snabb omställning. Dumt och oförsiktigt av Mjällby. En poäng hade varit bra att ha. Nu fattas fortfarande sex till de där 30 som brukar krävas för nytt kontrakt. Kan låta enkelt med elva matcher kvar men det ska göras också. Jag har mina dubier, målvaktsspelet t ex känns som en betydande osäkerhetsfaktor. Dessutom återstår en spöklik bortamatch i Falkenberg. Från det ena till det andra hörde jag att MFF fick 0-0 mot ett AIK som drabbades av två utvisningar. Låter inte som en prestation av ett blivande guldlag. Återkommer i det ämnet under veckan.

Målen räknas, inget annat

65-35 i bollinnehav. 12-5 i avslut på mål. Och ändå förlust, 2-3. MFF fick en påminnelse i Örebro ikväll. Dels om det gamla glyttiga talesättet ”bollen är rund”. Dels om sin egen dödlighet. Eller åtminstone sårbarhet. Backlinjen var inte bra nog. Knappast mittfältsbalansen heller. Christiansen gick ut tidigt, skadad. Bachirou är såld, Innocent indisponibel. Kännbara avbräck även för ett lag med MFF:s omtjatade bredd. Baklängesmålen var dessutom i hög grad självförvållade. De två första föregicks av fatala felpass från Ahmedhodzic respektive Lewicki, det tredje kom på en helt korrekt straff som Rakip dock kunnat undvika om han tänkt efter före. Men all respekt för Örebro. Målen räknas, effektiviteten talar. Det andra är bara värdelös statistik.

Föryngrat, förbättrat, förändrat...

Sverige-Portugal 0-2. Jämfört med Frankrikematchen i lördags var detta inte bara ett föryngrat Sverige. Det var ett förbättrat. I 44 minuter. Sen visade Gustav Svensson - en av sex nya i startelvan - varför amerikanska ligan inte är någon bra plattform för landslagsspel. Tempot saknas. Tajming. Klass generellt. Därför händer det som hände: Svensson kommer för sent in i duellerna, träffar fot istället för boll. Två gånger om, därav utvisningen i 44e. Med en efterföljande frispark som Ronaldo förvaltade till 0-1. Där dog matchen, resten blev portugisisk uppvisning. Har ett svenskt landslag någonsin fått springa så här mycket utan att komma åt bollen? Tvivlar. Andra halvlek var nästan plågsam att se. Okej, njutbar också om man tog av de blågula glasen. Portugal spelar fotboll på en annan nivå än Sverige, elva mot tio blir skillnaden förödande. Vilken trygghet med boll! Vilken teknisk briljans! Och vilken Ronaldo! Det hade spekulerats huruvida Portugal kanske var ett bättre lag utan den 35-årige fixstjärnan, ungefär som när snacket gick och alltjämt går om att Sverige skulle bli bättre utan Zlatan. Man ska inte väcka den ikon som slumrar: Ronaldo svarade med två fantastiska mål igår kväll. På en Robin Olsen som - i konsekvens med matchbilden - nog var Sveriges bäste. Berg fick mycket beröm i tv, det gjorde mig kluven. All respekt för hans arbetsinsats, bollvinster kring eget straffområde och så. Men är inte mannen anfallare? Hans primära uppgift att göra mål? Har jag missförstått något? Isak och Kulusevski var med från start den här gången. Båda inledde lovande, båda ”försvann” successivt sedan Sverige decimerats. Hoppas inte Gustav Svensson får för mycket skit nu. Det är inte hans fel att han blir uttagen i landslaget.

Folkfest som blivit firmafest

Sverige tog en dubbel i helgens Finnkamp. Förr i tiden hade det klassats som en bedrift, idag blir det mer ett konstaterande av något förutsägbart. Den stora starka stolta friidrottsnationen Finland är ett minne blott. Sveriges tillbakagång också ett faktum, men jämförelsevis mindre omfattande. Publikintresset är inte heller vad det en gång var, i år dessutom begränsat av välbekanta säkerhetsskäl. Allt har sin tid, Finnkampen dock ett evigt. Med snart hundra år på nacken är den en klassiker, ett av några få sportevenemang som kan kallas så med åtminstone korn av täckning. Folkfest är det ju inte längre, snarare firmafest i en glesnande friidrottsfamilj. Vilket understryks i tv-sändningarna. Där sitter ex-stjärnorna Kajsa Bergquist och Alhaji Jeng som expertkommentatorer - och ingen kan förstås ifrågasätta sakkunskapen. Problemet är att det blir för mycket ryggdunk, för lite kritisk analys. T ex kring det rimliga i att släppa fram 15-åringar - aldrig så talangfulla - i ett seniorlandslag. Eller varför Sverige inte kan mönstra fullt lag i en specifik gren. Eller något om resultatnivån, även när den råkar vara generande låg. Allt slätas över, Bergquist och Jeng vill liksom inte vara partykillers. Annars gillar jag själva kampen fortfarande. De små prestationerna i det tysta. De taktiska uppläggen i löpgrenarna. De nya stjärnskotten man inte visste fanns. Tänker här framförallt på syskonparet Emil & Alice, dessvärre med olika efternamn som jag i skrivande stund tappat bort. Han (19 år) vann 10000 meter efter ett ”kenyanskt” slutvarv. Hon (15) sprang in som trea på 800 meter efter ett förbluffande väldisponerat lopp. Emil & Alice kan bli en välsignelse för svensk friidrott. Kan bli. Säkert är det inte. Tidigare exempel, inga namn, på fjärilslätta unga löpare som flugit en sommar eller två för att sedan försvinna finns. Själva livet är ofta mer komplicerat än en löpsträcka.