Jag tänder ett ljus. Sätter på mig en röd slips. Slår på tv:n och bläddrar bland dokumentärerna som redan ligger ute till hans ära. Gustav Rask har gått bort. Eller Sven Wollter som han egentligen hette. Mannen som tände en hel lägereld på 1970-talet. Fem miljoner svenskar lär ha följt tv-serien, byggd på Vilhelm Mobergs roman om livet i 1800-talets fattig-Småland. Och då ska man komma ihåg att Sverige vid den här tiden hade runt åtta miljoner invånare. Småbarn borträknade måste nästan alla ha bänkat sig för att se ”Raskens”. Serien gick i åtta avsnitt år 1976, jag vill minnas om onsdagskvällar. Med den ”indelte” soldaten Rask i huvudrollernas huvudroll. Att förklara tittarsuccén enbart med honom är möjligen att överdriva, men inte med mycket. Wollter gick från etablerad skådespelare i mängden till hyllad stjärna i var mans mun, Rasken blev liksom hans identitet för lång tid framöver. Ett sällsamt genombrott, och trots allt lite svårförklarligt: Gurie Nordwall som Raskens fru Ida var ju lika bra hon. Tyckte i alla fall jag. Men för henne upphörde (den breda) berömmelsen i samma ögonblick som tv-serien tog slut. Sven Wollter för sin del blev egentligen bara större och större som skådespelare. På film, på teater, på stora och små scener. Det sista jag själv såg av honom var biofilmen ”En sång för Martin”. Där gestaltar Wollter en demenssjuk kompositör. Så gripande, så annorlunda mot tv-serien 25 år tidigare. Men ändå med vissa beröringspunkter i rollprestationen. Inlevelsen, utspelet, trovärdigheten. Allt som slutligen gjorde Gustav Rask till - Sven Wollter.
* * *
Sven Wollter avled i sviterna av covid-19, 86 år gammal.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar