Än slank de dit, än slank de hit...och än slank de ner i diket. Ja, förlåt. Läget lämpar sig kanske inte för tramsiga trudelutter. Men det är svårt att låta bli när man begrundar de senaste coronadirektiven från regeringen, alias Folkhälsomyndigheten. Var det inte vissa lättnader som presenterades vid den där presskonferensen för någon vecka sen? Jag vill minnas det. Föralldel, jag kan också ha drömt. I tider som dessa går man lätt vilse i sin egen verklighetsuppfattning. Hursomhelst - detta är jag säker på - tog det ett dygn eller två innan Regeringsmyndigheten gjorde helt om. Skärpta restriktioner, tillbaka till det ”nya normala”. Fast värre. Alibit: fler konstaterade fall, risk för ökad smittspridning.
* *. *
Att opponera mot sådant är att gräva sitt eget dike, eller något ännu djupare. Det tänker jag inte göra. Makten vet alltid bäst, även i de vingliga stunderna. Man ska vara ödmjuk inför auktoriteter, gärna lägga sig platt. Och helst isolerat. Hålla i, hålla ut. Hur länge kan ingen säga, men sannolikt för överskådlig tid. Det handlar om solidaritet, tror jag. Med de drabbade, de hotade, de skräckslagna. Med alla som låtit rädslan att dö besegra lusten att leva. Min fulla respekt, existensiella avväganden är upp till var och en. Jag märker själv hur det blivit allt svårare att kämpa emot. Och då menar jag inte viruset utan pekpinnarna uppifrån. Man ska vara lydig, fin och följsam, annars kan man bli stämplad som en säkerhetsrisk för landet. Lite så kan jag känna i mörka stunder.
* * *
Kapitulerat har jag dock inte. I stridbara ögonblick bubblar mitt inre fortfarande av tvivel. Dessa återkommande hot om sjukvårdens kollaps t ex. När hörde någon Tegnell varna för idrottens kollaps? Kulturlivets? Företagsamhetens? Framtidshoppets? Allt detta är redan - i varierande omfattning - existerande faktum. Vad gör det med landet Sverige? Vad blir det vi lämnar efter oss till kommande generationer? Och apropå det: här och nu under pågående pandemi tycker jag mig ana början på ett generationskrig. Äldre skuldbelägger yngre, den ökade smittspridningen är liksom deras fel. Kan så vara, men personligen blir jag föga upprörd. Gammal idag var ung igår. Med allt vad det innebär av ohämmad livslust och inbillad odödlighet. Tids nog väcks insikten, längs vägen måste sorglösheten få spelrum.
* * *
Igår besökte jag Minneslunden. Hälsade på mor & bror. Tände ljus, reflekterade över livets förgänglighet. ”Berättade” i tysthet om corona. Det är en otroligt fin plats, Minneslunden på Limhamns kyrkogård. Som allra vackrast kanske just en allhelgonahelg. Ljusen, blommorna, stillheten, vördnaden. Nära och kära som kommer och går, sörjandets ordlösa gemenskap. Utan några som helst restriktioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar