Mjällby AIF och Marcus Lantz går skilda vägar. Man borde inte bli förvånad över beskedet; Mjällby har utvecklat en märklig förmåga att kludda med tränarposten. Varför Lantz nu sällar sig till raden av ”korttidstränare” på senare år får man gissa, några kort läggs inte på bordet. Den enklaste förklaringen är att han själv tröttnat på pendlandet från hemmet i Göteborg till jobbet på Listerlandet. Men det har ingen sagt så därför är det väl något annat. Missnöje i spelarleden t ex. Ingen tränare blir älskad av alla - och i Mjällby har man kunnat se hur ”stjärnor” som Batanero och Moro förminskats till bänknötare stora delar av säsongen. Klart att de inte är nöjda med det. Lika lite som Victor Gustafson - fjolårets bäste Mjällbyspelare i mina ögon - vill kyssa Lantz’s fötter som tack för att han på sistone lämnats utanför matchtruppen helt och hållet. En tredje teori är att Lantz kommit på kant med den dynamiske sportchefen Hasse Larsson, det lär inte vara så svårt. Vad skilsmässan inte kan bero på är resultaten. Där har Mjällby överträffat alla rimliga förväntningar - och det kan inte gärna vara trots Lantz, snarare tack vare.
*. *. *
Det stör mig f ö att Mjällby offentliggör beslutet nu. Allsvenskan är faktiskt inte slut. Tre matcher återstår, Mjällby har ”småhugg” på en Europaplats. Då vore arbetsro en elementär plusfaktor, föreställer jag mig. Tyvärr signalerar klubben det rakt motsatta: säsongen är över, det gjorda bra nog, femma eller tia i tabellen oviktigt. Frågan är också vem som vågar efterträda Marcus Lantz när resultat inte tycks spela någon roll. Mjällby får se upp, vårda sitt renommé. Kanske begrunda värdet av kontinuitet. Kompetenta tränare står knappast i kö för att komma på blixtvisit till just Listerlandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar