Länge sen jag skrev nåt om Zlatan. För mycket varumärke i sporten, så att säga. Jag föredrar att minnas den gamle - eller snarare unge - Zlatan. Tiden fram t o m PSG i Paris, alla åren på svindlande toppnivå. Det är möjligt att han fortfarande, 39 år fyllda, är Sveriges bästa fotbollsspelare. Hur man nu mäter sånt. Kanske är han också hela världens bästa 39-åring - men det beror i så fall på att konkurrensen i det åldersspannet är väldigt mager. Zlatan själv är ju lite som en amerikansk presidentkandidat: aldrig för gammal, stapplar hellre fram på kvartsfart än slutar med åtminstone halvfart i behåll. Det är så klart upp till honom. Jag som hängiven beundrare tycker dock inte det är roligt längre. Visst är det bra att platsa i Milan på tjugonde året av utlandskarriären. Och visst imponerar sju mål på en handfull matcher i Serie A. Men. Den som tar detta för något slags bevis på en evigt ung Zlatan sitter nog fast i ett romantiskt skimmer av den komplette fotbollsartisten. Idag gör Zlatan vad ålder och omständigheter tillåter: står rätt, ransonerar krafterna, använder sin säregna skicklighet där det fortfarande går. Snabbheten är borta, de magiska dribblingarna avlägsna minnen. Och senast igår kom en obarmhärtig påstötning om tidens tand: Milan föll 0-3 mot Lille i Europa league, Zlatan byttes ut efter en dryg timme utan att ha varit med i matchen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar