Tankar kring nyår

Nyårsafton. Igen. Tiden går fort numera, fortare än förr. Men det är blott en känsla, ingen sanning. Kan ha med ens eget åldrande att göra. Apropå det skänker jag en tanke till alla på Hyllie Parks äldreboende. Änglarna som jobbar ikväll. Damerna och herrarna som bor där - och som en gång firade nyår som du & jag. Inte längre. Lusten finns kanske men kraften är borta och tidsuppfattningen diffus. Kväll som kväll, vid sjusnåret vill man helst nanna kudden. Jag vet, min egen mor är en av de boende på Hyllie Park. En dryg vecka in på det nya året ska hon fylla 98. Det är mänskligt att vara trött då, omänskligt att vara festbenägen. Men en gång i tiden, ack du snälle. Mor har också varit ung. Lidit, njutit, levt livet fullt ut. Bytt falukorv mot oxfilé, "kranavann" mot skumpa, städrock mot festblåsa, vardagstristess mot nyårsglamour. Passa på mens ni kan, brukar hon säga numera. Ett gott råd i all enkelhet. Så tack mor, tack alla älskvärda människor på Hyllie Park. Till er ära klär jag mig i hatt och kravatt ikväll. Gott Nytt År.

Stöddig styrkedemonstration

HK Malmö-Kristianstad 22-24. Ingen bra match av det stjärnspäckade Kristianstadlaget, men väl en styrkedemonstration som hette duga. HKM ledde med fyra bollar i halvtid och med fem, 22-17, drygt tio minuter från slutet. Därifrån gjorde Kristianstad alltså 7-0. Det var det som var styrkedemonstrationen. Avrundad med ett osmakligt agerande av lagets tränare Ola Lindgren. Att slänga in timeoutkortet när det återstår tjugo sekunder och matchen redan är vunnen, det är att håna motståndaren. Trodde att Lindgren, tillika förbundskapten, höll sig för god för sånt. Synd att inte HK kunde knyta ihop säcken, känns som Kristianstad och Lindgren hade behövt en näsbränna. Men deras publik gillar jag, den gjorde Baltiskan till en riktig handbollsarena idag. Över 2000 åskådare, hälften var nog bortalagets. HK saknade, förutom Lönn och Linus Persson, även Pecikoza (stukad fot). Kännbart förstås, även om "återstoden" stred för livet. Dvs de som fick spela. Lindahl kunde kanske inte av medicinska skäl, i vilket fall bänkades han efter en kvart för att aldrig komma tillbaka. Bozo Andjelic däremot hade säkert kunnat men då hade tränare Sivertsson måst gå utanför sina förutbestämda ramar - och se, det klarar han inte av. Notabelt i HK var annars att H 43-förvärvet Simon Nyberg gjorde debut och visade att han blir en tillgång. Fast ännu mer notabelt var att Hampus Nygren fick lämna bänken och spela försvar en stor del av matchen. Det gick rätt hyggligt faktiskt, möjligen för att domarna la den s k ribban högre än högt. I ren eufori passade Nygren dessutom på att göra mål, hans allra första i elitserien. Kanske sista också, slår det mig. Efter VM-uppehållet som nu väntar har ju HK Malmö alla spelare tillgängliga - och då blir det bänken igen för Nygren. Om Sivertsson fortfarande är tränare, vill säga.

Bättre sent än aldrig...

Extravalet ställs in. De rödgröna och Alliansen har i årets elfte timma enats om samarbetsformer som utestänger SD från möjligheterna till politiskt sabotage. Beskedet kom inte oväntat, bara onödigt sent. Nu återstår det att se hur väljarna reagerar. Alltså om SD kommer att växa ytterligare. Omöjligt är det inte. Nu om nånsin kan ju partiet odla sin offerroll - och fiska röster på det. Själv orkar jag inte bry mig om just den saken. Det viktiga är att landet går att styra. Under ordnade former, så att säga. Ja ja, allt är relativt.

Avslöjande matchprotokoll

Har precis följt handbollsmatchen mellan Kristianstad och Malmö online. Själva händelseförloppet alltså. Anmärkningsvärt, må jag säga. Malmö vinner första halvlek 17-16, torskar andra 9-17. Totalt 26-33 i nacken, Malmös fjärde raka förlust. Noterar att Tönnesen saknades - men inte Månsson däremot. Inte alls. Av onlinerapporteringen att döma var det Robert Månsson mot Kristianstad, framförallt i andra halvlek. Månsson gjorde nästan alla Malmömålen där. Och bommade ungefär lika mycket. Vad sysslade alla andra med? Pecikoza, Lindahl, Koch-Hansen, Svännel; rörde de inte bollen sista 30? Att förlora mot Kristianstad är minst av allt någon skam - men ett normalt matchprotokoll ska inte se ut så här. Det avslöjar faktiskt ett lag i kris. Och möjligen en tränare som är oförmögen att ta laget ur densamma.

Handbollsvarianten av Björgen

Norge-Spanien 28-25. Norges handbollsdamer är tillbaka där de hör hemma. På tronen. Känns som de ägt den i tio års tid och bara lånat ut den vid ett par olyckliga tillfällen. Undrar hur de tränar, norskorna. De verkar ju aldrig bli trötta. Ikväll kom jag osökt att tänka på Marit Björgen, skiddrottningen. Handbollsdamerna påminner om henne. Viljan, kraften, snabbheten, uthålligheten; allt samma. Kan inte Sverige kapa modellen rakt av? Nä, så enkelt är det nog inte, jag inser det. Motvilligt. Norge och Linn-Kristin Riegelhut Koren finns i Norge, Sverige och Hanna Fogelström finns i Sverige. Så att säga. Riegelhut Koren har varit med under hela den norska framgångssagan men den här finalen måste ha varit hennes absolut bästa. Tio mål stänkte hon in, de flesta knallhårt i nättaket. Kaxigt och rejält, inte en tillstymmelse av nervdaller. Men Spanien ska ha en eloge, matchen stod trots allt och vägde ända in i slutskedet. Avgörande - jämte den norska uthålligheten - blev nog målvaktsspelet: Navarro i Spanien sjönk i standard allteftersom, Solberg i Norge gjorde precis tvärtom. F ö såg jag att Norge coachades av Åsa-Nisse, det kan ha gjort sitt till. Men allvar: visst är han lik "Knohults-Nesse", den norske förbundskaptenen. Något för intresseklubben att anteckna, kanske. Hursomhelst blev det en fin final mellan de två bästa lagen - och därmed en värdig avslutning på ett succéartat EM.

Bundsen avgjorde bronsdramat

Sverige-Montenegro 25-23. Äntligen! Det Sverige saknat genom hela EM-turneringen, det fanns plötsligt när det gällde som mest. Fullödigt målvaktsspel. Johanna Bundsens slutkvart var magisk. Dessförinnan var hon mänsklig men då, i avgörandets stund, gick hon rätt in i den s k zonen och tog nästan allt. Fantastiskt. Bronset till Sverige, Bundsen till listan över blågula målvaktshjältar. Och Isabelle Gulldén till Guinness rekordbok, skulle jag tro. 27 raka straffar i mål, tvivlar verkligen på att något liknande inträffat i handbollens historia. Bredare analys får jag återkomma till, nu är det dags för finalen.

Stjärna som slocknat?

Såg andra halvlek av PSG:s mållösa ligamatch mot Montpeiller. De 45 minuterna kan min själ ha varit bland det sämsta jag sett i fotbollsväg. PSG gick och spelade, passade bollen i små cirklar, skapade i princip ingenting av värde. Och allra sämst, det smärtar mig att säga, var Zlatan. Om man nu inte räknar den hopplöse inhopparen Bahebeck som verkar ha noll spelförståelse. Men vad har hänt med Zlatan? Vantrivs han i PSG? Känner han av nån skada? Är han slut? Så här loj och oinspirerad har jag aldrig sett honom. Bitvis var han närmast demonstrativt svag. Som när han, till synes av ren slöhet, vägrade ta sig ur offsidelägen. Det var mycket därför PSG-spelet bromsades upp, måltavlan var helt enkelt inte anträffbar. Att Zlatan inte byttes ut säger förstås allt om hans status...

Tappert Sverige, skickligare Norge

Norge-Sverige 29-25. Skicklighet slår tapperhet. Norge var helt enkelt bättre. På alla positioner, i spelets alla delar. Okej, en svensk spelare hade kunnat konkurrera om en plats i det norska laget. Isabelle Gulldén. Ingen annan. Torstensson och Odén hade på tok för hög felprocent, mittsexorna gömde sig och blev mållösa, målvakterna kom inte upp i nivå den här gången heller. Ändå bara fyra mål back, ingen förnedrande utklassning. Viljan och stoltheten fanns där, Sverige sålde sig dyrt. Mer kan man inte begära. Men Norge imponerar. Många nya spelare jämfört med senaste mästerskapet utan att det gör någon skillnad. Modellen är samma: högt tempo, vassa kanter, tajt försvarsspel, blixtrande omställningar. Det kollektiva självförtroendet verkar också vara samma: helt orubbligt. Och så är "världens bästa" Heidi Löke kvar, lika bra som nånsin i mittsexpositionen. Av de nya stjärnskotten lyser det allra mest om kraftpaketet Nora Mörk på högernio...just där är skillnaden kanske som störst gentemot Sverige. Odén och Anna-Maria Johansson i all ära, båda har sina förtjänster, men Mörk's handbollsregister matchar de inte. Dagens enskilt bästa spelare fanns dock inte i den här semifinalen, utan i den andra mellan Spanien och Montenegro. Att spanjorskorna något överraskande kunde vinna med 19-18 berodde nästan uteslutande på Silvia Navarros makalösa målvaktsspel. Över 50 i räddningsprocent i en EM-semi, då förtjänar man final. Och är hon lika fenomenal där kan Norge få problem, den saken är klar. Bronsmatchen tror jag Sverige har en hygglig chans att vinna. Montenegriserna är nog lite tilltufsade mentalt efter Spanienmatchen.

Kloakdemokraterna...

KD tar upp kampen med SD i flyktingfrågan. Minskade bidrag, skärpta krav, tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta etc, etc. Det var Hägglund som sa det vid dagens presskonferens, det var Mattias Karlsson som gjorde segergesten. Övriga partiledare höll sig lite avvaktande men snart ansluter sig hela alliansen, sanna mina ord. Allt för makten. Allt mot den gemensamma huvudfienden. Som alltså inte är eller någonsin varit SD - utan S som i Socialdemokraterna. Frågan är hur SD:s sympatisörer reagerar på utspelet. Håller de fast vid orginalet? Byter de till KD som behöver varje röst för att rädda sig kvar i riksdagen? Blir det en typ av delning, säg tio á femton procent till SD respektive fem á tio till KD? Vill Hägglunds allianskompisar också vara med i racet? Faan, de kan ju få majoritet. M+C+FP+KD+SD...dryga 50 procent är ingen utopi, bara de kan samlas om krafttag mot människor på flykt. Kan S stå emot? Kan jag undgå att spy? Frågor, frågor. Här kommer en till: vilket parti skulle vara skenheligt om inte Kristdemokraterna?

"Finstilt" chefsbyte på Sydis

Anja Gatu ut, Ulf Jarevik in. Först nu ser jag att Sydsvenskan bytt sportchef. Smygvägen, så att säga. Informationen till läsarna har i det här fallet inte varit knapphändig, den har varit obefintlig. Varför vet jag inte. Kanske menar Sydsvenskan att vi inte har med saken att göra? I så fall bevittnar vi ett trendbrott. Chefsbyten på hög nivå - och dit räknas väl trots allt Sporten - brukar uppmärksammas med mer än en finstilt namnuppgift överst på sidan. Minns när Gatu själv tillträdde som chef och krönikör för några år sedan: löpsedel, förstasida, megaintervju, hela paketet. Eller när Rakel Chukri blev kulturchef. Eller när Heidi Avellan tog över efter Per T som chef för ledarredaktionen. Eller när Pia Rehnqvist ganska nyligen utsågs till ny chefredaktör. Intervjuer och presentationer här också, normal kommunikation med läsarna. Men vänta nu. Plötsligt ser jag ett mönster. I samtliga fall är det kvinnor som blivit chefer på tidigare mansdominerade områden. Kanske är det där knuten ligger? Sydis har ju nischat sig på ett ensidigt genusperspektiv under senare år, säkert i goda om än något diffusa avsikter. Skulle "Ulf" vara mindre intressant än "Anja"? Kompetens mindre viktigt än kön? För läsarna alltså. Tror inte det faktiskt. F ö känner jag Jarevik som en trevlig prick. Lustigkurre rent av. Oerhört driven och skicklig på framförallt redigering. Hur han är, eller blir, som chef har jag däremot ingen aning om. Men utgångsläget är gott, kan man väl säga.

Ett ynka mål - och en nypa attityd...

Sverige-Montenegro 29-30. Ett enda mål från gruppseger och fördelen (?) att slippa Norge i semifinalen - och faktum är att Sverige (Ågren) gjorde det målet i slutsekunden. Domarna tog bort det, oklart varför men förhoppningsvis på saklig grund. Måste trots allt uttrycka min beundran för Montenegro. Att komma tillbaka från femmålsunderläge i paus var oerhört starkt, låt vara att medlen kan diskuteras. Jag menar nivån på brutaliteten. Den enda svenska som kunde matcha montenegriserna (heter det så?) i det avseendet var Linnéa Torstensson, övriga skrämdes till handlingsförlamning. Gulldén t ex. Formidabel i första halvlek när hon fick fria tyglar, allt blekare i andra när hon fick stryk. Inte ens Ida Odén stod upp som hon brukar, motståndet gjorde helt enkelt för ont. Någon vacker handboll spelar inte Montenegro, men den är förbannat effektiv i all sin elakhet och inte för inte är de regerande Europamästare. Iögonfallande var skillnaden i fokus och attityd mellan lagen. På den svenska bänken sågs spelare sitta och skratta och flamsa i andra halvlek, på Montenegros bänk lyste det av samlad desperation. Jag gillar sånt, tror att det har betydelse. Skratta kan man göra efter matchen, faan inte mitt under densamma. Sverige har en del att jobba med där, känns det som. Men nu vill jag inte kritisera mer. "Snälla" Sverige gjorde trots allt en bra match, fantastiskt bra så länge Montenegro tillät. Och Norge i semifinal är kanske inte så dumt ändå. Det lär bli mindre brutalt umgänge i alla fall.

Bänka bänkreportern

TV4 ger oss handbolls-EM, det är jag tacksam för. Dock undrar jag lite över Max Grinndals roll. Alltså reportern som i match efter match surrar och snurrar kring den svenska avbytarbänken som vore han medlem av laget. Jo, jag fattar att det är en del av själva dealen. Att TV4 vill komma nära, ge tittarna ett mervärde som det heter. Vi har sett det förr: Patrick Ekwall är väl pionjären på området. Själv tycker jag det är överkurs - och om jag inte misstolkar det svenska förbundskaptensparets ansiktsuttryck i intervjuögonblicken tycker de likadant. Så bänka bänkreportern TV4, det börjar bli hög tid. Annars är det hyggligt bemannat, inte minst i expertleden. Hellgren är allra bäst där, men Per Johansson hotar. Den senare tenderar dock att bli lite "redig" ibland, dvs bättre vetande än alla förbundskaptener i världen. Axnér, expert nr 3, är kanske inte briljant (hans eget favorituttryck) men kan sin sak, gör sitt jobb. Sen kan man ju undra om han vilar tillräckligt mellan matcherna, i rutan ser Axnér konstant sömnig ut. Mycket märkligt, snudd på obehagligt.

Semifinalklart i handbolls-EM - väl?

Sveriges handbollsdamer är klara för semifinal i EM. Okej, inte matematiskt men väl realistiskt. Det enda som skulle kunna hindra det är en holländsk storseger mot Frankrike samtidigt som Sverige förlorar klart mot Montenegro - och så förbannat rund är inte en handboll. Tyskland gav oväntad hjälp ikväll genom att kryssa mot ett skärrat Frankrike, som därmed brände sin chans att passera Sverige i mellanrundans sluttabell. Men framförallt har Sverige sig själv att tacka för det gyllene läget. 31-22 idag mot Slovakien, ingen grann eller felfri handboll men ändå övertygande och stabilt. Precis som tidigare i turneringen. Vem "vi" får i semifinalen avgörs i morgon. Kan bli Norge, kan bli Danmark. Spelar nog ingen större roll, svårt blir det oavsett. Svårt alltså. Definitivt inte omöjligt.

Jaktsäsong på H 43:are

Snappade upp vissa rykten igår om att H 43:s speedige vänstersexa Simon Nyberg skulle vara på gång till HK Malmö. Gärna för mig, Nyberg är en skön lirare med publiktycke. Samtidigt vore det synd om HKM i så fall dumpade Adrian Wolf. Den "evige" bänknötaren har ju äntligen fått speltid på sistone och visat att han faktiskt duger, åtminstone framåt. En intressant fråga är hursomhelst vart de tar vägen nu, alla frikopplade H 43-spelare. Kan tänka mig att flera hamnar i allsvenskan, O/V Helsingborg och IFK Ystad finns ju i det geografiska närområdet. Om HK Malmö har intresse - och ekonomi - för något mer än ryktes-Nyberg vet jag inte, men talangfulle playmakern Julius Andersson hade nog varit en klok investering. Och varför inte hans far, Robert Andersson? Då hade HKM i alla fall fått en tränare som till skillnad från den nuvarande är öppen för den goda idén om att alla i ett lag ska känna delaktighet.

Damer och lillebror bäst i test

Malmö-Lugi i herrarnas elitserie. Sverige mot Frankrike i damernas EM. Mycket handboll idag - och lätt att rangordna underhållningsvärdet. 1/ Dammatchen. 2/ Skånederbyt i Baltiskan. Och minst lika lätt att rangordna bröderna Sivertssons insatser. 1/ Thomas, coach för damlandslaget. 2/ Ulf, coach för HK Malmö. Den senare gjorde mig faktiskt seriöst förbannad. Skadedrabbade HK Malmö har alltså plockat hit en kille från Balkan, Bozo Andjelic, för att få lite stake på niometersbesättningen. Vad händer? Jo, den tilltänkta förstärkningen naglas fast på bänken. Hela matchen senast mot Skövde, hela andra halvlek plus halva första idag mot Lugi. För att han agerade uruselt den korta stund han var på banan? Glöm det. Andjelic hade förvisso någon miss men hann också göra två mål och visa en spelmässig potential som inte kan ha undgått någon. Jo, en. Lagets coach, häpnadsväckande nog. Andjelic satt med handduk över huvudet mot slutet av matchen, förkrossad eller förbannad vet jag inte men förmodligen både och. Jag förstår honom. Handduk över huvudet hade passat bättre på Ulf Sivertsson. Lugi vann förresten med 33-30 i en rätt medioker handbollsmatch. Sämst, jämte Sivertsson, var nog domarparet. Malmöförsvarets behandling av Lugis mittsexa Wickman-Modigh kan omöjligt ha haft stöd i regelboken, ändå fick det passera utan några utvisningar. Glädjande nog halp det föga: bjässen Wickman-Modigh lät sig inte stoppas ens av rena överfall, med åtta mål blev just han något av matchvinnare för Lugi. Men hurra för damhandboll, frestas jag alltså säga efter dagens "dubbelseende". Inte bara för att Sverige slog Frankrike med 29-26 och bäddade för semifinal. Hela EM-turneringen så här långt har kryddats av hård och fartfylld handboll, avsevärt publikvänligare än den gyttjebrottning som ofta bjuds i herrarnas elitserie. Många bra lag på toppen, Sverige ett av dem. Äran tillfaller spelarna men någon del i utvecklingen har säkert lillebror Sivertsson. Hans - och assistenten Helle Thomsens - coaching präglas av en flexibilitet som Sivertsson d ä borde titta närmre på.

Handbollsfest i 3e advent

Frankrike. Det blir nåt för Sveriges handbollsdamer att bita i ikväll. Seger är nog ett måste om semifinalchansen ska leva - och omöjligt är det inte. Bara målvakts- och försvarsspel kommer upp lite i nivå jämfört med hittills i EM. Senast mot Tyskland (39-32!) var det fritt blås och öppna spjäll åt alla håll, riktigt så lär det inte bli mot Frankrike. Själv tänker jag ladda upp med ett besök i Baltiska hallen. Malmö mot Lugi står på programmet där, det får man inte missa.

Sverige stapplade vidare...

Sverige-Holland 30-30. Sverige tog den poäng som krävdes för att säkra vidare avancemang i EM, men övertygande var det inte. Tvärtom faktiskt. Spelare som Jakobsen, Torstensson och A-M Johansson - alla bland förgrundsfigurerna i premiären mot Kroatien - var besynnerligt bleka nu, Torstensson närmast en belastning för laget. Defensiven stämde inte alls och Idehn i målet borde kanske bytts ut betydligt tidigare än fem minuter från slutet, hennes räddningsprocent var besvärande låg. Gulldén gick också ner sig rejält jämfört med premiärmatchen...men därmed slutgnällt. Det blev ju en pinne, det fanns ju spelare som steg fram på ett positivt sätt. Ida Odén inte minst. Typiskt att just hon fixade kvitteringsmålet, ingen annan i laget utstrålar det modet, den kraften, den offerviljan. Odén är en stjärna i blåställ, jag gillar henne skarpt. Men som handbollsvän hade jag unnat holländskorna att få vinna kvällens match. Tyckte de var bättre än Sverige helt enkelt.

Frukostmöte med förhinder

Hösten kom lite sent i år. Idag närmre bestämt, den 10e december. Regn och rusk, vindstyrkor som inte är att leka med. Eller cykla i. Upptäckte jag precis. Hade tänkt bege mig till Baltiska hallen för frukostmöte med Idrottsmuséets Vänner - men gjorde helt om. Ställde in, fegade ur, insåg att det var de bilburnas dag. Jag hör inte till dem, jag hör till den exklusiva lilla föreningsbildningen K.U.K. Karlar Utan Körkort alltså, inget annat. Utmärkande för en K.U.K är gott omdöme i vanskligt läge, typ att avhålla sig vid väderrelaterad Klass 1-varning eller liknande. Från cykling alltså, inget annat. Lite grämer det mig dock att jag missade mötet. Gästtalare var ju Katrine Stjernfeldt Jammeh, Malmös nya Ilmar. Hade sett fram emot att få ge henne en gnutta tröst i en svår tid. Dvs påminna om att inte alla Malmöbor röstar på SD, bara var femte ungefär. Får ta det en annan gång. Godmorron.

Festen över, dags för eftertanke

Olympiakos-Malmö FF 4-2. Två tjusiga omställningsmål av MFF, närmast identiskt lika. Men tack och farväl till både Champions League och den lukrativa tröstturneringen Europa League. Det svenska mästarlaget räckte helt enkelt inte till i den här konkurrensen, förlorade fem matcher av sex. Ikväll var det framförallt försvarsspelet som brast, målvakten Robin Olsen höll faktiskt baklängessiffrorna nere genom ett antal riktigt grymma räddningar. MFF har - fullt berättigat - redan hyllats i alla tonarter för prestationen att ta sig in i CL, dock tycker jag att det finns några kritiska frågor att ställa. Varför har den tidigare nyckelspelaren Simon Thern degraderats till ljummen inhoppare? Det var väl länge sen han blev återställd från sin skada, eller? Varför köptes Agon Mehmeti hem? För att nöta bänk? Blir den upphaussade Kiese Thelin nånsin nåt mer än en oslipad diamant? Och hur står det till med disciplinen i motgångens stund? Rött kort ikväll igen, nu på Adu. Tränare Hareide, själv aldrig sen att obstruera mot domare, har en del att svara på. Och blådårarna i lokalpressen en del att jobba med. Om de vill, vågar och kan.

Imponerande seger - och coaching

Sverige-Kroatien 30-28. Drömstart på handbolls-EM för svensk del. Seger över värdnationen och publiktrycket, mycket imponerande. Gulldén glänste individuellt men allra bäst var nog coachingen. I Thomas Sivertsson och Helle Thomsen verkar svensk damhandboll ha fått ett förbundskaptenspar som klickar perfekt ihop. För visst var det väl fingertoppskänsla bakom det överraskande bytet Ida Odén/Anna-Maria Johansson på högernio? Odén gjorde fem mål i en närmast felfri första halvlek - och avtackades alltså med bänkning i andra. In kom A-M J, veteranen från Skövde som åtminstone jag trodde var något "over the hills" i handbollskarriären. Inte. Johanssons stegisättningar biter än. Tre mål på kontot, plus ett antal yra kroatiskor. En annan veteran som bidrog var Linnea Torstensson. Inte med skyttet så mycket, där var hon bättre förr, men väl med fokus och attityd. Sånt räknas också. Sen kan säkert vissa bitar i det svenska spelet förbättras, trots allt. Kanterna t ex. Framförallt Fogelström brände lite för mycket ikväll. Målvakterna var heller inte särskilt lyckosamma - fast det gjorde inget, Kroatiens var sämre. Holland nästa och känslan kvarstår: Sverige kan vara med och kriga om medaljerna i detta EM.

Potential för medalj

Efter att ha sett Sveriges handbollsdamer i förövningarna mot Brasilien anar jag medaljchans i det EM som nu börjat. Potentialen finns. Inga lätta matcher dock, blåbären har sållats bort i det förberedande kvalspelet. Sverige har Holland, Tyskland och Kroatien som gruppmotståndare, kan slå alla men definitivt inte på halvfart. Kroatien i morgondagens premiär blir en högintressant värdemätare. För en stund sedan såg jag Norges premiärmatch mot Rumänien - och jodå, Norge får nog gälla som huvudfavorit även i detta EM:et. Utklassningen av rumänskorna var total, att segersiffrorna stannade vid 27-19 berodde på norsk generositet i slutet. Bra tv var det också, uteslutande tack vare förre förbundskaptenen Per Johanssons bedövande sakkunskap. Även han lät förresten hoppfull för svensk del.

Sverigedemokrat, kanske?

Man ser mycket när man har tid att titta - och hör mycket när man har tid att lyssna. Så är livet som pensionär, på gott och ont. Senast idag såg och hörde jag nåt som jag helst velat slippa. Nämligen följande. En dam i sjal och långkappa går med sin dramatenvagn längs den kombinerade gång- och cykelbanan utmed Ärtholmerns koloniområde en liten bit från Coop. Bakifrån kommer en annan dam på cykel, barhuvad och rekorderlig och alldeles uppenbart urskånsk. Hon hojtar högt mot den andra damen - och nu citerar jag ordagrant: "hur faan kan du gå mitt i cykelbanan, kärring"? Den promenerande damen svarar på bruten svenska - och faktiskt helt korrekt: "jag går inte mitt i, jag går på sidan". Cykeldamen blir inte svaret skyldig: "håll flabben på daj...jävla pack". Där tog konversationen slut. Undrar vilket parti den rekorderliga damen röstar på.

Tack och farväl, H 43

Sorgligt. Har svårt att komma på nåt annat ord för H 43:s totala haveri. Konkurs mitt under pågående säsong, pang bom och färdigspelat. Det kom lite plötsligt, som flickan sa. Men förvånad borde man kanske inte vara ändå: H 43 var på fallrepet redan för ett par år sedan, räddades den gången av stödinsatser från olika håll. Sen dess har klubben tydligen levt på lånad tid i det Lund som kallas handbollsstad. Usla publiksiffror, inte tillräckligt med sponsorer, inga intäkter som kunnat bära själva huvudvaran (elitlaget på herrsidan); till slut brast linan rakt av, brutalt men logiskt. Hoppas ungdomsverksamheten överlever, att alla ideella ledare i den delen orkar jobba vidare. H 43 som elitklubb lär vi aldrig mer få se.

Olof lärde mig för livet

Jag funderar ibland på det här med generös invandring, på varför jag nästan alltid hamnar på "fel" sida i diskussionen. Den försvarande sidan, så att säga. De flesta jag pratar med är ju kritiska, några till och med hatiska. Fast nöjda. Alltså att de har SD att rösta på, att luta sig mot. Jag försöker verkligen förstå, vill inte döma eller moralisera, men faan så mycket energi det gått åt i alla försvarstal genom åren. Så varför blev jag sån? Jag tror jag vet. Svaret är - Olof. Ja, han hette så, farsans bäste vän när jag växte upp. Olof, berättades det, var båtflykting från krigets Estland. Exakt hur eller varför far min blev vän med honom vet jag inte än idag, drygt sextio år senare. De fiskade ihop, söp ihop under relativt ordnade former, umgicks familjevis i 1950-talets Oskarshamn. Olof gifte sig där med en svensk kvinna, blev pappa, gjorde yrkeskarriär som apotekare. Själv var jag nästan lite mallig över att just vi i vår familj kände Olof. I en parvels ögon då för tiden var han exotisk, närmast mystisk. Pratade bruten svenska, haltade lätt pga skottskador i benen, var som vi och ändå inte. Framförallt minns jag att Olof var gudasnäll, alltid liksom. Det var inte så givet på 50-talet, att pappor var det. Den vidare betydelsen av Olof från Estland i mitt liv förstod jag förstås inte då, den insikten har kommit smygande efterhand och vuxit till övertygelse först nu på senare år. Tack Olof och tack pappa, frid över ljusa minnen i en mörk tid för Sverige.

Alliansen ger SD glansen

Att olika politiska partier sprätter skit på varann under en valrörelse må vara hänt, även om det är barnsligt. Att de fortsätter när valet är över och landet ska regeras, det är ovärdigt människor som gör anspråk på att kallas vuxna. Ansvaret nu faller i första hand på Alliansen som de facto förlorade valet. "Vi överger inte vårt budgetförslag för Stefan Löfvens skull", hör jag den nya stroppiga moderatledaren Kinberg Batra säga. Lööf, Hägglund och Björklund hummar med, lydiga som knähundar. Att man skulle överge sitt budgetförslag av respekt för valresultatet/demokratin finns tydligen inte, viktigast är att jävlas med det gemensamma hatobjektet. Nej, inte Sverigedemokraterna utan Socialdemokraterna. Hellre kaos än stabilitet. Hellre låsta block än lyfta lock. Hellre makt åt SD än makt åt landet. Det är ett ömkligt agerande från Alliansens sida. Hur detta skulle kunna vara uteslutande "Stefan Löfvens ansvar" begriper jag inte - men för all del, det kan bero på att jag inte är politiker.

Bragden var Kallas, inte allas

I princip håller jag med Svenska Dagbladets bragdjury om att laget är större än jaget. Utom ibland. Som t ex när Sveriges skidstafettdamer vinner OS-guld - uteslutande tack vare damen på sista sträckan. Charlotte Kalla alltså. Hon ensam borde fått det bragdguld som SvD nu väljer att fördela på alla fyra i laget, det är min bestämda uppfattning. Bortsett då från att en viss fotbollsspelare med ett förnamn som börjar på Z faktiskt varit etablerad i världstoppen i cirka tolv års tid. Ett slags bragd, det med. Kanske t o m större än ett skidguld i stafett, framförallt om man tar konkurrenssituationen i beaktande. Så att säga.

Ut och jobba, SD-snobbar

Idag meddelade Sverigedemokraterna att de kommer att fälla minoritetsregeringens budget, till förmån då för Alliansens alternativa förslag. Beskedet var väntat men gör mig icke desto mindre illamående. Jag tål inte SD, nämligen. Tål inte politiska partier som gjort affärsidé av tanken om människors olika värde. Personligen bidrar jag hellre till tusen flyktingars försörjning än till en enda Sverigedemokrats. De här kostymklädda nissarna i SD-toppen borde skaffa sig hederliga jobb och bli självförsörjande istället för att ligga skattebetalarna till last. Diska, städa, köra taxi, brassa käk, vårda äldre; det finns mycket samhällsnytta att göra. Men det är klart, SD:arna är nog för fiiina för sånt. De är ju överklass. Akademiker. Gammelmoderater i själ och hjärta. Fast det begriper inte deras väljare. Jo, förresten, allt fler gör. Moderaternas tapp i valet kom just SD till godo, det indikerar att folk på högerkanten liksom hittat hem. Säga vad man vill om gammelmoderaterna - Göran Holm och andra cyniker - men de gjorde i alla fall SD överflödigt på den politiska arenan. Till sist: Mattias Karlsson är onekligen en värdig vikarie för sjukskrivne SD-ledaren Jimmie Åkesson. Samma stil, samma svada, samma argument, samma affärsidé. Och ja, ta mig faan nästan samma dialekt också. Otroligt.

Givare - men också tvivlare

Man ser dem varje dag och överallt numera, människorna som förändrat Malmös gatubild. Eller möjligen anpassat den till någon slags europeisk storstadsnorm. Tiggarna alltså. Rumäner, bulgarer, romer eller icke romer, män som kvinnor. Alla sitter på marken i anslutning till butiksentréer och liknande, alla har pappersmugg som "arbetsredskap", nästan alla har lärt sig att säga "hej" och "tack" på felfri svenska. Hej oftast, eftersom det relativt sällan ges anledning att säga tack. De flesta av oss icke-tiggare går förbi. Låtsas att vi inte ser, saknar kanske lust eller förmåga att hjälpa till. Somliga stör sig på riktigt. Muttrar, svär, tycker att allting var bättre förr. Förbannar EU, hyllar SD. Själv hör jag till den klick som brukar lägga en slant. Det gör mig inte till en finare människa än andra, det gör mig bara till den jag är. Bekymret nu, känner jag, är insikten om den förbannade verkligheten. Mina små bidrag verkar inte göra någon skillnad. Damen utanför Netto t ex, här där jag bor, kommer ju tillbaka dag efter dag. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Oavsett hur många femkronor eller tior jag droppar i hennes mugg. Det gör mig frustrerad, skam kanske till sägandes. Känner liksom inte att jag löser eller ens lindrar problemen, snarare att jag faktiskt underhåller problemen. Skumt. F ö finns det svenska tiggare också fast de sitter inte, de går, står eller irrar runt. Senast igår blev jag uppsökt/attackerad av en cigarettbommande dam i den lägre pensionärsåldern. När hon fick en undrade hon om jag möjligen kunde tänka mig att avstå två. Så utstuderat fräck skulle aldrig en migranttiggare vara, den saken är klar.

MFF bra, Juventus bättre

MFF-Juventus 0-2. En kopia av förra hemmamatchen mot Atletico Madrid. Ett bra MFF, men inte tillräckligt bra i förhållande till motståndet. Och samma förlustsiffror, samma matchbild. Juvespelarna skruvade upp intensiteten i andra halvlek och var lite skickligare i precis allting, även i konsten att falla snyggt. Det påverkade frisparksstatistiken på ett upprörande sätt - åtminstone tyckte MFF:arna det. Själv känner jag inte för att lägga fokus på domarinsatsen, den avgjorde definitivt inte matchen. Det klarade Juve helt på egen hand. Framförallt deras försvarsspel imponerade. Och så bolltouchen, passningssäkerheten, lösningarna. Där skiljde mycket till MFF. Allt går inte att kompensera med hundraprocentig inställning, nånstans krävs spets på själva kvalitén. MFF står på två gjorda mål - och elva insläppta - efter fem Champions League-matcher, det är ett svidande faktum som inte har ett dugg att göra med taffliga domare. Men än en gång: MFF gjorde, med "svenska" mått, en bra match mot Juventus, en hedervärd sorti ur CL. Respekt.

MFF vs Juventus...

Sitter å grunnar på om MFF har nån chans mot Juventus ikväll. Kommer fram till att - nä, så rund är nock inte bollen. Såg Juve's senaste ligamatch, 3-0 borta mot Lazio. Grymt imponerande. Spelare som Pogba, Pirlo, Tevez, målvaktsikonen Buffon...känns som MFF-stjärnorna inte riktigt är på samma planet. Men hoppas det blir fin fotboll och stor publikfest på Swedbank. Och bengalfritt, gärna. Själv nöjer jag mig med tv-fåtöljen och ett levande ljus.

Handbollsfrälst nu, Tinnerholm?

Trevlig läsning om MFF-backen Anton Tinnerholm i Sydsvenskan idag. Jag kan tillföra lite skvaller: Tinnerholm var på handboll i förra veckan. För första gången i sitt liv, minsann. Det berättade han själv när vi råkades under pausvilan i matchen mellan HK Malmö och Sävehof. "Handboll fanns inte på kartan hemma i Åtvidaberg", konstaterade MFF:s östgötafynd. Följdriktigt var han något vilse inför underhållningen i Baltiska hallen - men en sak kunde han inte undgå att bländas av: Nebojsa Simic's målvaktsspel. "Är han så grym alltid", undrade Tinnerholm hänfört. Inte alltid men ofta, sa jag så sanningsenligt som möjligt. Sen skildes våra vägar - och jag tänkte: sympatisk grabb, hoppas han blev handbollsfrälst.

Möte som stämde till eftertanke

Var på frukostträff med Idrottsmuséets Vänner i morse. Givande som alltid, den här gången med proffsboxaren Maria Lindberg som inbjuden hedersgäst/föreläsare. Hennes historia torde vara väl känd vid det här laget: hjärnblödningen under en amatörmatch i Finland på 1990-talet, livstidsavstängningen som följde, den envetna kampen för att få en ny chans. Allt genomlyst i bl a en uppmärksammad tv-dokumentär häromåret. För den som till äventyrs missat bakgrunden bjöd Maria Lindberg på en repetition i morse - men framförallt uppehöll hon sig kring nuet. Boendet i Hamburg, vännerna och livet där, den tyska licensen som gör det möjligt och fullt lagligt för henne att proffsboxas. Ja, inte i Sverige, här ligger boxningsförbundets dom fast. Men på tillräckligt många platser och galor för att bli världsmästare. Tre gånger om, faktiskt. Vilket förstås säger en hel del om proffsboxningen i stort: marknaden är fri, VM-bälten finns hur många som helst. På damsidan är konkurrensen heller inte särskilt mördande, Lindberg själv blev t ex "världsmästare" redan i sin femte fajt. Hursomhelst är det svårt att inte beundra Maria Lindberg. Hennes mod, hennes envishet, hennes passion som möjligen tangerar gränsen för vansinne. Och så hennes förmåga att klä allt i ord. Det blev en fin morgon, fin fast lite vemodig. Tänker på priset som Maria Lindberg fått betala - och som hon anförtrodde mig vid eftersnacket: splittringen inom den egna familjen. Hennes mamma kollar aldrig på en match, vill inte, vågar inte efter den fasansfulla händelsen i Finland. Hennes pappa däremot kollar allt från ringside, vågar inte låta bli att titta. Som utomstående kan man bestämt förstå båda.

Säsongsbästa av HK Malmö

HK Malmö-Sävehof 26-21. Där ser man. Jag trodde det var Malmö som hade kris - men frågan är om det inte är Sävehof. Så här torftigt och glanslöst har jag nog aldrig sett Partillelaget. Kanske har alla spelarförluster på senare år tagit ut sin rätt, nånstans går ju en gräns även för en klubb som gjort sig känd för ständig påfyllnad av nya talanger. Ikväll saknades dessutom Albrechtsson och bröderna Schefvert, tre av de bärande krafterna i dagens Sävehof. Samtidigt känns det förstås fel att förringa minst lika skadedrabbade HK Malmös insats. Denna var säsongens bästa, helt klart. Simic makalös i buren, Carl-Johan A djävulsk i försvaret, Månsson lysande både framåt och bakåt när han nu ställdes mot sin moderklubb. Och så det stora glädjeämnet: Kristian Meijer på högerkanten. Efter en minst sagt trevande inledning i HK-tröjan visade han plötsligt att han inte alls är slut eller passé. Fyra fina mål på kontot, dubbelt så många som i de fem föregående matcherna. Kul, kul. Lindahl var också till sin fördel den här gången, det gjorde att HK fick en högersida som verkligen bidrog. En till detalj måste nämnas: Stian Tönnesens säkerhet på straffkasten. Fem chanser, fem mål. Dvs differensen i slutresultatet. Sävehof å sin sida brände tre av fem...fast mot en målvakt som Simic är det nästan förlåtligt.

En seger som väckte minnen

I åttonde omgången hände det - äntligen: IFK Karlskrona tog sin första seger i handbollens division 1. Sånt förändrar kanske inte livet eller ens sinnesstämningen för folk i allmänhet, men för mig gör det. Jag är ju född i "Pinan", lärde mig allt om handboll där, hängde i Sparrehallens ribbstolar var gång IFK spelade match. Allsvenskan på den tiden, motsvarande dagens elitserie. Herregud, mer än ett halvt århundrade sedan, jag borde kommit över det för länge sen. Glömt, gått vidare, vänt kappan efter vinden och börjat heja på Hästö. Men i helvete. Gammal kärlek rostar aldrig, det är så sant som det är sagt. Vem kan glömma Lars Alexandersson? Inge Fredin? Percy Sellborn? Okej, den senare är det nog bara jag som minns. Sellborn var försvarsklippa i 1950-talets IFK och lämnade varje match rödsvullen i fejan. Han täckte skott, nämligen. Med händer, haka, huvud, allt som tänkas eller inte tänkas kan. I anfallet fick han gömma sig på kanten. Han gjorde minst skada där, sades det. Jag liksom smygbeundrade honom från ribbstolarna och höll på att ramla ner den gången miraklet inträffade. Alltså att Sellborn gjorde mål. Karriärens enda, kändes det som just då. Nå. På senare år har jag mest lidit med IFK. Plågats med IFK. Oroats för IFK. Ekonomin gick ju åt helvete efter en yvig nysatsning på 90-talet, konkursen var nära, raset genom seriesystemet ett faktum. Division 3 så sent som i förrfjol, det är nästan så lågt man kan komma i handboll. Under tiden har Hästö seglat ifrån och blivit den dominerande klubben i "staun", Hästö som knappt fanns på handbollskartan när jag växte upp. Smärtsamt det också från IFK:s horisont, skulle jag tro. Men man vet ju aldrig, pendeln kan kanske svänga tillbaka. Om tjugo år. Eller femtio. Huvudsaken här och nu är att IFK spräckte den där nesliga nollan i vinstkolumnen. 28-23 mot IF Kristianstad, farmarklubb (?) till elitlaget. Mannen bakom det verket var f ö en Malmöbekant: Martin Josefsson, om jag får be. HK:s gamle vänstersexa har återvänt till sin moderklubb och kan tydligen än. Enligt IFK:s egen hemsida gjorde han mål från både höger och vänster samt från strafflinjen. Exakt hur många framgår inte - men fler än Sellborn. Garanterat.

Skakande betyg i Sydis

Hoppsan, jag måste sett fel som tyckte att Zlatan gjorde en mindre lyckad landskamp igår. I Sydis idag får han 4 i betyg, på en femgradig skala. Lysande alltså, nära nog fulländad. För egen del får jag väl hoppas på nya glasögon till jul - och, om möjligt, lite bättre läsförståelse. Så här står det i Sydis om mittbackens Mikael Antonssons insats: "Svag i huvudspelet och tappade sin gubbe i straffområdet vid flera tillfällen. Långsam och trög i vändningarna". Betyget? En 2:a. Dvs godkänd. Grunnar fortfarande på vad som hade krävts för en 1:a...

1-1, 1-1, 1-1...

Montenegro-Sverige 1-1. Tredje 1-1-matchen i EM-kvalet för svensk del. Den här gången ledde vi efter ett tidigt mål av Zlatan, f ö hans nästan enda rätt i matchen. Märkligt att han fick 90 minuter. Montenegros kvittering kom på en "sökt" straffspark, sånt händer. Värre var att Albin Ekdals och Sveriges 2-1-mål på stopptid dömdes bort, det var svårt att se något regelvidrigt i den situationen. Delad pott kändes trots allt rättvist. Sverige dominerade inledningsvis men föll tillbaka, tappade i tempo och passningskvalité. Försökte kanske spela på Zlatans 1-0-mål, vad vet jag. Och det är klart, om inte om varit en lurig montenegrin och en lurad domare så hade det nog lyckats.

En klubb i världen...

Kul att FC Rosengård tagit sig till kvartsfinal i Champions league. Men kom inte och säg att prestationen belyser tillståndet i svensk damfotboll: nio av elva spelare i FCR:s startuppställning igår har utländska pass och representerar alltså andra landslag än det blågula. Att de "vardagsjobbar" i just Malmö beror på att villkoren för damfotboll är bäst här. Pengarna, statusen, mediahypen. Till och med Malmö kommun är med och sponsrar kalaset, det torde vara unikt.

Vilja finns, spelare fattas

HK Malmö-Hammarby 22-23. Jag ska inte klanka på HK Malmö, laget gör säkert så gott det kan. Tyvärr är det inte mycket just nu. Viljan finns där men nåt ännu viktigare saknas. Spelare. Med tre viktiga kuggar långtidsskadade och lika många oviktiga kuggar långtidsbänkade återstår sju man som sliter kopiöst och redan visar trötthetstecken. Det håller inte, det är inte elitseriemässigt. Ändå en tapper match av HK ikväll, snudd på poäng i det nerviga slutskedet. Men i stort var Hammarby bättre, mycket tack vare den eminente playmakern Josef Pujol. Elitseriens mest sevärde spelare, om du frågar mig.

Den mässande Gatupredikanten

Gud vad trött jag blir på Sydsvenskans Gatupredikant. Idag är hon igång igen. Samma gamla visa: damerna särbehandlades negativt på Fotbollsgalan. Sjögran var det synd om, Schelin var det också synd om, alla räliga herrar borde skämmas för att de inte kan stava till jämställdhet. Till och med maten var det fel på; Gatupredikanten blev inte mätt, skriver hon. Stackars. Komma till dukat bord och inte få frossa, det måste varit män som lagat maten och på ren jävulskap lagt upp mindre portioner till kvinnorna. Ack ja, världen är full av problem. Verkliga och konstruerade. För egen del tycker jag att Gatupredikanten borde se sig själv i spegeln. I egenskap av Sydsvenskans sportchef alltså. Hur jämlik är hon i sin syn på olika idrotter? Var håller Gatupredikanten egentligen hus i sin tjänsteutövning? Ja, inte i Baltiska hallen i alla fall. HK Malmö har spelat elitseriehandboll i sex års tid, Gatupredikanten har inte bevistat en enda match. En helt fantastisk prestation, på sitt sätt. Men det är klart, den tongivande spelaren heter ju inte Stina Tönnesen utan Stian Tönnesen. Går hon på hockey? Okej, kan ha hänt någon gång. Innebandy? Vet hon att Höllviken ligger i elitserien (superligan), låt vara med herrlaget? Basket, brottning, boxning, säg en sport vilken som helst? Är hon där? Skriver hon om nåt annat än fotboll? Nä, faktiskt inte. Och inte ens då lever Gatupredikanten som hon lär. Det är MFF, Rosengård, landslagen, mästerskapen, galorna, Rosengård igen - bara det stora, fina, exklusiva. Aldrig nåt om den breda fotbollen som finns därunder. Det osar kring Gatupredikanten, kan jag tycka. Bortskämdhet. Självbelåtenhet. Jämställdhetspopulism. Verklighetsfrånvaro. Inte bra för Sydsvenskan. Inte bra för någon, varken man eller kvinna. Och vad Fotbollsgalan beträffar kan väl damerna få en alldeles egen så di slipper hamna i herrskugga. Programledarparet är ju givet. Gatupredikanten, assisterad av den lille svansviftande redaktören Fiman. Vilken kanal som nu skulle våga satsa på det.

Sätt ner foten, HK Malmö

HK Malmö-Alingsås 19-19. Att kalla detta grishandboll vore att grovt förolämpa grissläktet. Svin bökar inte på det sättet, svin är betydligt mer sofistikierade än t ex Fredrik Teern i Alingsås. För att inte tala om Carl-Johan Andersson i Malmö. Men jag ska inte orda så mycket om matchen, den slutade ju i någon mening rättvist. Och det var inte den smutsiga handbollen som gjorde mig förbannad ikväll - det var istället att jag fick mina farhågor kring konsekvenserna av Ulf Sivertssons ledarskap bekräftade. Victor Grevstad i HK Malmö har hoppat av handbollen, tagit timeout på obestämd tid. Jag förstår honom till fullo: att träna var och varannan kväll bara för att få sitta på en bänk och glo i 60 minuter när det väl vankas match, det kan ta mig faan knäcka vem som helst. Det hedrar faktiskt Grevstad att han stiger av - men det vanhedrar den ansvarige. Sivertssons sätt att coacha laget bygger på en form av mobbing, vissa spelare ges helt enkelt inte chansen att delta aktivt. Och att han inte lärt ett smack av lex Grevstad framgick av dagens match: HK Malmö mönstrade elva utespelare, tre av dem var inte på banan en sekund. Trots att det kom "nödrop" från både höger och vänster. Ja, jag tänker alltså på kantkillarna Meijer och Svännel. Båda var helt under isen, båda missade hårresande i öppna lägen. Utan att bli avlösta en enda gång. I min värld är det inget betyg på HK Malmös bänkspelare, det är ett betyg på HK Malmös nuvarande tränare. Priset får garanterat betalas framöver.

Förmågan saknades, annars var det bra

MFF-Atletico Madrid 0-2. Känns konstigt att säga efter ett nederlag, men det här var en bra match av MFF. Det enda som saknades var det viktigaste. Effektiviteten. Förmågan att omsätta chanser i mål. Inte för att MFF hade många, på sin höjd ett par feta. Men Atletico hade inte heller många, snarare färre. Skillnaden låg i, just det, effektiviteten. Båda Atleticomålen var kliniska avslut av exceptionell klass, sådana som skiljer ut de stora lagen i fotbolls-Europa. Där är inte MFF, inte ens på en bra kväll som igår. Spelare som Tinnerholm, Adu, delvis Rosenberg, gjorde storartade insatser - men ingen av dem hade platsat på en Atleticobänk, det bör man kanske komma ihåg. Lika väl som MFF:s egentliga prestation det här året, alltså att överhuvudtaget kvala in i Champions League's gruppspel.

Alla dessa avhopp...

Jag tror det började med tvillingsystrarna Larsson i Lugi, Linn och Lina. Sen var det Jennie Johansson och ett par till i Eslöv. Och nu Vanessa Tellenmark, Lugi. Unga handbollstjejer som plötsligt hoppar av, lägger ner, sätter punkt. Och då talar vi om framstående spelare i elitserien, några av dem på gränsen till landslaget. Varför tjejer - men aldrig killar på motsvarande nivå - slutar så här tvärt vet jag förstås inte men min misstanke är att det har något med tingens ordning att göra. Killar kan försörja sig, helt eller delvis, på handbollen. Tjejer kan det inte (undantag finns säkert). Ändå förväntas tjejerna träna ungefär lika mycket, avsätta ungefär samma mängd tid som killarna. Självklart kan det finnas andra anledningar också, strikt personliga t ex. Anmärkningsvärt är det i vilket fall, ämnet borde belysas. Själv högaktar jag Tellenmark och alla andra som stigit av elitsatsningen. Det är ett modigt beslut, säkert genomtänkt under vånda. Kanske är tjejer bättre än killar på att planera för ett liv efter handbollen? Kanske för att omständigheterna tvingar dem?

Handbollslandslaget imponerar

Ett sant nöje att se svenska handbollslandslaget just nu. Tiomålssegrar mot både Lettland och Slovakien i EM-kvalets upptakt, samma siffror (33-23) orginellt nog. Spelet har imponerat rakt av - och där har säkert Kim Anderssons återkomst betytt en hel del. Han skjuter kanske inte som i fornstora dar men det gör inget; hans förmåga att sätta andra i lägen är intakt i all sin prakt, jag ser inte någon i handbollsvärlden som kan mäta sig med Kim A i det avseendet. Sen har vi en annan veteran-Andersson som heller inte går av för hackor. Mattias, målvakten. Herregud, vilka räddningar han gör. Och så Andreas Nilsson, min specielle favorit. Gislövspågen som lufsade runt lite ostrukturerat på Lundaspelen för tio år sedan har utvecklats till en mittsexa av internationell toppklass, det är faan i mig nästan ofattbart underbart.

Vem var egentligen Årets tränare?

Idag avslutades fotbollsallsvenskan 2014 - och allt blev vid det förutsägbara: Falkenberg säkrade kontraktet, Mjällby åker ur, Gefle tog kvalplatsen. Starkt jobbat av Falkenberg och en fin fjäder i tränarhatten för Henke Larsson. Han borde vara en seriös kandidat till titeln Årets tränare vid den stundande fotbollsgalan, men så blir det naturligtvis inte. Av någon anledning går utmärkelsen alltid till mästartränaren, i år alltså Åge Hareide i MFF. Jag kan faktiskt tycka det är fel. I alla fall fantasilöst. Henke Larsson har lyckats med det på förhand omöjliga, inget lag i modern tid har varit så degraderingstippat som Falkenberg. Hareide har mer gjort det på förhand förväntade, åtminstone enligt expertisen. Lite djärvare tänk av prisjuryn vore önskvärt, då skulle kanske t o m Åtvidabergs Peter Swärdh ha en chans. För mig är han Årets tränare nästan hver gang. Synd att han lämnade Mjällby. Med Swärdh som tränare åker inget lag ur, det finns det statistik på (tror jag). Men särskilt nedstämd över Mjällbys tillkortakommande är jag ändå inte ikväll, jag var s a s väl förberedd. Föredrar dessutom att glädjas med en helt annan klubb. Trelleborgs FF, nämligen. Allsvenskt så sent som 2011, nu på håret att trilla ner i division 2. TFF slapp nesan, slog Örgryte i dagens avslutande måstematch. Det var min själ bra gjort.

Klas Ingesson i mitt minne

Klas Ingesson är död. Kämparnas kämpe, krigarnas krigare. Beskedet kom inte oväntat, hans öde var känt. Det kom bara så plötsligt; så sent som för någon vecka sedan var Klas Ingesson fortfarande tränare i Elfsborg. Rullstolsburen, märkt av sjukdom, men hängiven och engagerad som i good old days. Det är ju så jag minns Klas Ingesson som spelare. Att han var hängiven. Energisk för ett helt lag. Ingen individualist, ingen virtuos, sällan den som glänste. Men aldrig nånsin den som vek ner sig eller gav upp. Det skulle en djävulsk cancer till för att besegra viljemänniskan Klas Ingesson, det är så jag känner ikväll. Heder åt Elfsborg som tog in honom i värmen under den utmätta tiden, det hade varit lätt att göra tvärtom. Och så slår det mig att på lördag, i allsvenskans sista omgång, möts Brommapojkarna och Elfsborg. Två klubbar i sorg. Ibland tar ödet kusliga vägar.

Tack och farväl till allsvenskan

Mjällby-Kalmar 0-2. Till slut blev verkligheten Mjällbys värsta fiende. Laget höll inte allsvensk klass. Chippen gjorde ingen skillnad. Inte Linderoth heller, på tränarposten. Jo, jag vet att en omgång återstår. Att Mjällby fortfarande kan nå en kvalplats. Allt som krävs är egen seger i Falkenberg samtidigt som Gefle kryssar eller förlorar hemma mot Helsingborg. Men att tro på det är som att tro på tomten och det slutade jag med för 65 år sedan. F ö känner jag sympati för både Falkenberg och Gefle, unnar dem att klara sig kvar. För Mjällby känner jag hjärtklappning - men ikväll mest hjärtesorg. Fotboll gör en knäpp, det är bara att konstatera.

Den svåra frågan om ansvar

Apropå Ernstssonfallet har jag fått ta en del skit de senaste dagarna. Läsare av min blogg menar att jag är snett ute som skuldbelägger Lugi, alltså att ansvaret vilar helt på spelaren själv. I princip kan jag hålla med rent generellt - men så finns undantagen, de exceptionella fallen. Joacim Ernstsson är i mina ögon ett klockrent sådant. Inte för att han tagit mer stryk än någon annan handbollsspelare - det har han knappast - utan för att han så uppenbart farit mer illa av det än någon annan. Tre dokumenterade hjärnskakningar förra säsongen, därtill den hjärtrelaterade kollapsen mitt under pågående SM-final. Det är en olyckskvot långt bortom det normala i en sport som tyvärr blivit alltför brutal. I ett sådant läge vidhåller jag att klubben har ett övergripande ansvar. Det får inte vara livsviktigt att spela handboll. Det får framförallt inte vara livsfarligt. Ernstssonfallet är ett varnande exempel - och jag kan inte se annat än att det var Lugi som LÄT det bli så.

Ansvaret, Lugi?

Den som till äventyrs läser denna blogg vet att jag redan under förra handbollssäsongen tjatade till leda om en viss sak. Just det, Lugispelaren Joacim Ernstssons personliga skadehistorik. Jag hade då sett honom ledas av planen vid UPPREPADE tillfällen, ofta påtagligt groggy efter smällar mot huvudet. Kulmen nåddes under SM-finalen i våras. Då leddes inte Ernstsson av banan, han bars ut på bår till en väntande ambulans. Det hela var ruggigt, skrämmande och så in i märgen upprörande; om Lugi tagit ett uns av ansvar för sina spelares hälsa hade Ernstsson inte varit på banan överhuvudtaget i SM-finalen. Han hade stoppats långt dessförinnan. Av ren omtanke. Idrottsutövare behöver faktiskt den hjälpen ibland, det är inte så jävla lätt att sluta av egen fri vilja. Där svek Lugi - och därför hände det som måste hända: ikväll bröts matchen mellan Lugi och Kristianstad sedan Joacim Ernstsson segnat ner livlös. Ambulanspersonal fick tydligen igång honom efter en stund, prognosen för ett medicinskt tillfrisknande verkar dessbättre vara hygglig. Men för helvete, Lugi. Tala sen om för killen att det är färdigspelat. Erbjud ett ledarjobb, visa lite människokärlek. Bättre sent än aldrig.

Sargat HK starkt nog för seger

HK Malmö-Drott 28-22. Linus Persson, Adam Lönn och Jim Andersson satt på läktaren, alla långtidsskadade. Carl Johan Andersson fick rött kort (tre utvisningar) ganska tidigt i andra halvlek. Och strax därpå hade även Fredrik Lindahl spelat färdigt. Skadad han med, i bästa fall en lårkaka. Med ett sådant manfall var det faktiskt en aktningsvärd prestation av Malmö att vinna. Låt vara att motståndet gjorde sitt till; Drott i den här tappningen är inget bra elitserielag, snarare tvärtom. Matchens gigant fanns i Malmömålet. Just det, Nebojsa Simic. Igen. Killen är makalös i tänt tillstånd, ikväll måste han ha legat kring 50 i räddningsprocent. Sen är det svårt att inte beundra Stian Tönnesen. Den mannen är så handbollssmart att han liksom styr över allt: laget, tempot, matchen, domarna. Debut i Malmötröjan gjorde Kristian Meijer, det gick sådär. Tre missade kantavslut, ett mål på kontring, men nästan full speltid. Om tränare Sivertsson visat samma tålamod mot alla hade inte Grevstad behövt sitta bänk varenda jävla match. Hampus Nygren fick dock spela ikväll, det bör påpekas. Försvar i slutet av matchen, ettrigt och bra. Men det berodde på omständigheterna, inte på att Sivertsson lagt om kurs i sitt ledarskap. Tyvärr.

Ingen skam, bara en påminnelse

Atletico Madrid-MFF 5-0. Genanta siffror, men ingen skamlig insats av MFF. Bara en brutal påminnelse om verkligheten: Atletico tillhör toppskiktet i europeisk fotboll, MFF är bäst i Sverige. Och däremellan finns ett ljusår. Led lite med alla MFF-fans som kanske spenderat en kvarts månadslön för att kunna vara på plats, för dem måste 0-5 kommit som ett slag i ansiktet. Särskilt som det bedrägligt nog stod 0-0 i paus. När förlorade förresten MFF senast en match med såna här siffror? Känns som long ago. Ska man leta alibi får det bli följande: MFF är i slutet av sin säsong. Hårt matchat, naturligt slitet. Atletico Madrid å andra sidan är i upptakten av sin. Fräscht, vitalt och spelsuget. Förutom den grundläggande nivåskillnaden då.

Välkommen seger, ovälkommen skada

HK Malmö-Önnered 23-17. Äntligen. I femte försöket kom säsongens första hemmaseger för HK. Stabilt och säkert, om än inte särskilt övertygande rent spelmässigt. Det ville till att Simic i buren hade en fin kväll - och att hans kollega i Önneredsmålet inte hade det. Däri låg den stora skillnaden mellan lagen. En ljusglimt i HK var väl annars Nikolai Koch-Hansen som i Lönns frånvaro fick förtroendet på vänsternio och gjorde fyra mål. Samtidigt sänkte sig mörkret över hemmalaget: Linus Persson gick sönder i en sammanstötning med Önneredförsvaret. Axeln, tydligen. Den typen av skador brukar kräva lång rehab, det vet f ö Persson av egen bitter erfarenhet. Framöver lär det alltså bli ett Malmölag utan både Lönn och Persson, hur det ska gå vågar man knappt tänka på. Att det gick bra ikväll berodde inte så lite på motståndet.

Stinkande myndighetsfasoner

Jag röker. Tio till femton cigg om dan. Mot bättre vetande men av egen fri vilja. Aldrig inomhus dock och bara undantagsvis på balkongen. Jag går ut när jag behöver skämmas. Förlåt, röka menar jag. Det är så fint ordnat här i huset att jag s a s kan välja sida. Antingen går jag rakt ut genom entrédörren eller också går jag genom källaren i motsatt riktning. Frizon som frizon. Mest brukar det bli att jag röker på framsidan av huset. Tio meter från lekplatsen, typ. Mera sällan på baksidan. Fem meter från busskuren, typ. Man är väl hänsynsfull...har jag ibland tänkt så där lite skamset självbelåtet. Men nu ser jag att Folkhälsomyndigheten inte är riktigt nöjd. Rökning i anslutning till lekplatser och busskurer - och en del andra "allmänna" områden - ska förbjudas i lag. Gränsvärdena framgår emellertid ej. Exakt hur långt ifrån lekplatsen måste jag förflytta mig med ciggen för att undgå böter eller eventuellt fängelsestraff? Detaljplanen undrar jag också över. Spelar det roll om lekplatsen är tom i blossögonblicket? Eller om busskuren är avfolkad? Det kan ju dyka upp någon under rökningens gång, måste jag fimpa då? Får jag förresten röka när jag cyklar? Tänk om jag passerar förbjudet område? I den takt jag trampar skulle det kunna få förödande konsekvenser, är jag rädd. Folkhälsomyndigheten har bestämt lite att jobba på - och det gör den säkert gärna. Under tiden går jag ut och tar mig ett bloss. I den äppelkindade präktighetens namn, amen.

Allt ljus på pappa...

Har följt Zlatandokumentären i TV5. Intressant, bitvis smått gripande. Men också väl tillrättalagt, kan jag känna. Zlatan själv har tydligen dikterat vissa villkor, framförallt "upprättelsen" av hans pappa. En fråga blir hängande i luften: mamma då? Har hon ingen del alls i att det gått Zlatan väl? Följer även hon hans karriär match för match? Är hon lika stolt som pappa? Mamma Ibrahimovic nämns inte med en stavelse i dokumentären. Märkligt, med tanke på upplägget.

Plikten framför allt

Sverige-Liechtenstein 2-0. Två skitmål och en pliktskyldig seger. Plus en oväntad present i form av Rysslands poängtapp mot Moldavien. Det artar sig väl för Sverige i EM-kvalet. Durmaz var guldkornet ikväll igen, övriga gjorde sitt jobb. Montenegro borta nästa gång lär bli tuffare men förhoppningsvis är Zlatan tillbaka då.

Trendbrottet närmar sig...

Hammarby-H 43 28-25. Jag hade unnat H 43 en eller ännu hellre två poäng i den här tv-sända matchen. Chansen fanns men förmågan saknades. Av mentala skäl, skulle jag tro. Ett lag som aldrig vunnit vågar liksom inte vinna, tidigare förluster blir som spöken. Känslan här var ändå att trendbrottet närmar sig, att H 43 snart tar den där första segern som kommer att lätta på trycket. Som handbollsvän hoppas jag det. H 43 har så mycket som väcker sympati: låg lokal profil i den eviga skuggan av Lugi, ständig kamp för "brödfödan" (=förlängd elitseriestatus), ambitiös och omfångsrik ungdomsverksamhet. Och så Robert Andersson, dagens A-lagstränare. Det är möjligt att han drev stjärnan Zoran Roganovic på flykt - eller också är det jag som är helt ute och reser i konspirationsträsket. Men oavsett vilket högaktar jag Anderssons sätt att coacha: ingen är större än laget, alla som kallas till match vet att de kan få speltid. För den oinvigde låter nog detta som självklarheter men alla som följer handbollen - inte minst i Malmö - vet att det inte alls är så. Synd att inte Andersson och H 43 fått resultaten med sig - men som sagt: dagens match gav hopp om en ljusnande framtid.

Sveriges bästa Svensson

Sverige-Ryssland 1-1. Två oavgjorda matcher nu i EM-kvalets upptakt för svensk del. Poängmässigt hade det varit bättre med en seger och en förlust, fotbollsmässigt hade det varit önskvärt med bättre passningsspel. Men okej, målet var snyggt: Durmaz delikata inspel, Toivonens distinkta avslut, allt enligt skolboken. Zlatan saknades, Ekdal likaså. Vad det betydde kan man bara spekulera om. Kanske mycket, kanske ingenting? Kul att Jimmy Durmaz fick göra en bra landskamp, det var han som stod för det mest konstruktiva i Sveriges spel. Bäste svensk fanns dock utanför planen: ex-stjärnan Anders Svensson, numera expertkommentator i tv. I den rollen var han befriande "osvensk", till skillnad från de flesta andra i genren. Starkt jobbat, Svensson.

Hemmastarka HK ett minne blott

HK Malmö-Redbergslid 28-29. Hemmastarka HK har blivit hemmasvaga HK. Detta var tredje raka förlusten i Baltiskan, alla med uddamålet. Och jag säger det igen: det går inte att skylla på otur. Laget fattas helt enkelt kvalité och därmed förmågan att stänga matcher som står och väger. Ikväll var heller inte målvakten Simic till sin fördel, det gjorde allting ännu marigare. Sen är andelen tekniska fel fortsatt alldeles för hög, bänken alldeles för tunn och tränare Sivertsson alldeles för passiv. Okej, det är hans stil, yvighet i sig behöver kanske inte vara någon plusfaktor. Men glöd och engagemang är aldrig fel och när inte det synliggörs från bänken får man s a s de spelare man förtjänar ute på banan. Jag är rädd att HK Malmö går en riktigt dyster säsong till mötes. Bakom förstauppställningen finns - av Sivertssons coaching att döma - i princip ingenting. Ponera att skador kommer, vilket det tämligen säkert gör förr eller senare. Vad händer då? Men nog av domedagsprofetior, fler lag än HK är förstås känsliga för skador. Kvällens behållning var i mina ögon RIK:s nr 9, den eminente playmakern Stojcevski. Hans linjeinspel till Mario Lipovac var sånt där handbollsgodis som man sällan ser nu för tiden. En får tacke.

Ljungskile - den oslagbara trean

Vem sa att trepoängsregeln i fotboll saknar betydelse? Kolla på läget i superettans topp: Hammarby och Sundsvall ligger på uppflyttningsplatserna med fem respektive sju förluster efter de 27 omgångar som spelats, Ljungskile är trea trots blott två förluster i protokollet. Hade seger gett två poäng som det gjorde förr skulle Ljungskile faktiskt toppat tabellen. Laget har s a s kryssat bort serieledningen. Elva oavgjorda matcher är ingen "hit", Bajen och Sundsvall har betydligt färre. Nämner det mest som kuriosa - och med en förhoppning att Ljungskile återställer ordningen i slutspurten. Ett lag som är nästan oslagbart förtjänar mer än en tredjeplats.

Det särklassiga mästarlaget

Tolv poängs ledning med tre omgångar kvar. Undrar när allsvenskan senast hade ett så särklassigt mästarlag som årets MFF? Konkurrenterna bör bocka och buga - men också skämmas. AIK, Elfsborg, Göteborg, Häcken, Djurgården som jag själv tippade; ingen har stått upp, alla har dekat ner sig när de väl haft chansen till kontakt. MFF har varit ensamt om att visa stabilitet över tid, ingen egentlig svacka på hela säsongen. Trots, eller möjligen tack vare, dubbelt så mycket jobb som konkurrenterna. MFF har ju parallellt med allsvenskan haft Champions League att tänka på - och dessutom klarat av att göra succé även där. Allt kan inte skyllas på överlägsna resurser. Elfsborg, Göteborg och inte minst AIK har förfogat över spelartrupper som åtminstone på papperet fullt ut matchar MFF:s. Skillnaden måste nog sökas i allt det andra: tränare, ledarstab, organisation runt laget. Där har årets MFF lyckats sätta allting rätt. Om sånt är tur eller skicklighet vet jag inte, gissningsvis både och. Men för allsvenskans skull hoppas jag konkurrenterna skärper sig till en annan säsong, avgjort långt i förväg känns lite visset.

Jorden går inte under...

Mjällby-Brommapojkarna 0-1. Om jag är knäckt? Inte precis. Bara ordinärt nedstämd. Det här resultatet låg liksom i farans riktning. Mjällby är inte allsvenskt nog för att vinna måstematcherna - och BP är inte så jävla kass att de förlorar oavbrutet serien ut. Nu kommer de två klubbarna att slå följe till superettan, nåt annat har jag svårt att se. Blekinge gråter men jorden går inte under, livet tar inte slut.

Roganovic vs Andersson

Igår kväll tyckte jag synd om H 43 i text-tv. Ja, jag följde Lundaderbyt i handboll där. Såg att H 43 gick loss i andra halvlek och ledde ända fram emot slutet, innan Lugi vände på kuttingen och stal alltihop. Med, om jag uppfattade det rätt, Zoran Roganovic som matchvinnare. Han av alla. H 43-ikonen som aldrig kunde tänka sig att byta klubb, allra minst till Lugi. Men lik förbannat gjorde det. Snacka om svikare. Skämt åsido; Roganovic är professionell handbollsspelare, gör sitt jobb oavsett vem det "drabbar". Men jag undrar hur H 43-tränaren Robert Andersson kände sig efter derbysmällen. Det var han som förminskade Roganovic i H 43 förra säsongen. Bänkade honom, markerade missnöje på olika sätt, kanske rent av provocerade fram flytten. Hursomhelst var Roganovic's åtta mål igår kväll förödande för klubben han blivit ett med - och möjligen även för Robert Anderssons trovärdighet som tränare.

Grön rödgrön regering

En påfallande grön regering han presenterade idag, Stefan Löfven. Inte så att det kryllar av miljöpartister - 6 av 24 i ministerraden, om jag räknat rätt - utan grön i meningen oerfaren. Flera av namnen har jag, som ändå är hyfsat intresserad av politik, aldrig hört talas om. Det behöver inte betyda att det blir dåligt, men möjligen lite uddlöst i skarpa lägen. Sådana lär uppstå med jämna mellanrum under mandatperioden. Det parlamentariska läget kräver så att säga viss pondus - och pondus kommer inte sällan med erfarenhet. Har Löfven själv pondus? Ja, kanske han trots allt. Fridolin?Inte vad jag kan se. Margot Wallström som utrikesminister? Nja, tycker mig känna en doft av populism i den utnämningen. Åsa Romson som vice statsminister? Måtte Löfven hålla sig frisk. Nä, för mig hade gärna t ex Göran P fått göra comeback. Sahlin likaså. Och Jan Eliasson. Och Birger Schlaug. Och Wetterstrand. Men de vill kanske inte, vad vet jag. Avundsvärt är det nog inte, det där med ministerjobb. Fast di har visst bra betalt, har jag hört. Det unnar jag dem. Nästan.

MFF är med i racet

Malmö FF-Olympiakos 2-0. Ett svenskt lag som tar för sig i Champions League, det var min själ inte igår. Fantastisk match av MFF, rättvis seger även om målen var lite slumpartade. Båda i öppen bur av Rosenberg efter grekiskt försvarssjabbel, särskilt grovt vid det första. Men MFF skapade också målmöjligheter av egen kraft och skicklighet, flera riktigt heta. Olympiakos hade mer boll men färre chanser. Hörde Lagerbäck säga i tv att matchen lika gärna kunde slutat 3-3 eller 4-4, det förstår jag inte alls. Skulle Robin Olsen släppt in allt som kom i hans väg? Någon enstaka kanonräddning tvingades han till, resten var tämligen pliktskyldiga ingripanden. Men imponerande är han förvisso, MFF-keepern. Påminner en del om Möller, tycker jag. En annan MFF:are jag lärt mig uppskatta är afrikanen med det skånskklingande namnet Adu. Han är diskret som spelartyp, glänser inte, gör bara ett förbannat nyttigt jobb för laget. Och så Rosenberg. Kunde aldrig tro att han hade så mycket kvar att ge efter alla år i proffssvängen, ofta som bänknötare dessutom. Men mannen har ju allt kvar: hungern, spelintelligensen, målsinnet. Mäktigt att skåda! Allra bäst ikväll var kanske ändå resultatet som meddelades från den andra matchen i gruppen: Atletico Madrid-Juventus 1-0. Det innebär att alla fyra lagen står på tre poäng efter två omgångar - även den tänkta strykpojken från staden där jag bor. Man behöver inte vara blådåre för att gilla läget.

Illavarslande HK-mönster

HK Malmö-Ystad IF 21-22. Förra säsongen hade HK Malmö en sjusärdeles förmåga att vinna de jämna matcherna. Den här säsongen verkar det bli tvärtom. Kvällens förlust var HK:s tredje raka, alla med knapp marginal. Tillfälligheter? Otur? Tror inte det. Lutar alltmer åt att det är en tränarfråga. Magnus Andersson var en mästare på att entusiasmera och engagera sina spelare, han hade därtill en taktisk blick som ofta blev helt matchavgörande. Ulf Sivertsson kan säkert lika mycket handboll rent teoretiskt - men hans ledarstil är så tillbakalutad att klockorna stannar. Var finns temperamentet? Glöden? Glädjen? Trivs Sivertsson i HK? Trivs spelarna med honom? Jag vet, frågorna är tidigt väckta, säsongen är ung. Men laget ser verkligen inte bra ut, framförallt anfallsspelet går på tomgång. Ikväll bjöd HK på rena orgien av s k tekniska fel, Adam Lönn till den grad att han faktiskt blev en tillgång för Ystad. Ljuset i mörkret var än en gång Simic, målvakten. Vilket förstås säger en del om laget i övrigt. Ystad var inte heller särskilt övertygande, dock bättre än Malmö. Borgstedt är ett vasst nyförvärv, precis som Anders Persson i buren. I andra halvlek visade dessutom unge Lukas Nilsson musklerna: fyra mål i viktiga lägen, ett klipp i skottet som imponerade. Mest iögonfallande var väl annars skillnaden i coaching: Seifert i YIF visade närvaro. Punkt.

Kom igen, Mjällby

Nej, jag såg inte Mjällbys tillkortakommande i Malmö. Befann mig till havs för inköp av våtvaror, om det nu duger som alibi. Hursomhelst rasar den vidare, den allsvenska bottenstriden. Mjällby har en riktig måstematch härnäst. Brommapojkarna hemma. Nåt annat än tre poäng finns inte - utom i mina mörkaste tankar. Vet inte varför men årets Mjällby ger mig ingen ro, ingen känsla av förtröstan. Hoppas jag har fel. Allsvenskan behöver Blekinge, för att liksom bli salongsfähig. Så att säga.

Söder på Sydis...

På 1990-talet liksom i början av 2000-talet gjorde han sig känd eller snarare ökänd som insändarskribent, i Sydsvenskan inte minst. Problemet med hans alster var att de hela tiden balanserade på gränsen till det publiceringsbara. En del stoppades, annat passerade i det fria ordets namn. Björn Söder var hans namn, främlingsfientlighet och homofobi hans tankegods. En rå ton löpte alltid genom hans insändare och på Sydis blev han en snackis: "nåt från Söder idag"? Igår blev den här mannen vald till (andre vice) talman i Sveriges Riksdag. Han, den kanske mest obehaglige av alla obehagliga Sverigedemokrater. I "demokratins" namn, amen.

Uppryckning slår guldryck...

Känns som det var igår Mjällby stod på 18 poäng och sladdade i kön av den allsvenska tabellen. Nyligen var det i alla fall. Nu, fyra matcher senare, är läget så sensationellt mycket bättre att jag nästan får slut på orden. Kryss borta mot Häcken och därefter tre raka segrar; simsalabim och tjofaderittan, plötsligt har Mjällby 28 poäng och fast mark under fötterna. Otroligt. Särskilt anmärkningsvärt rent resultatmässigt är de senaste två 1-0-vinsterna mot Elfsborg respektive AIK. Dessförinnan hade Mjällbys veterankeeper Asper två nollor på 23 matcher, så snacka om skön fördubbling. Ett krux bara: än är ingenting klart, fem á sex poäng ytterligare lär behövas för nytt kontrakt. Klart är det däremot i toppen. MFF tar guldet, framförallt av egen imponerande kraft men också för att konkurrenterna varit vänliga nog att gå bort sig i omgångar. Att Malmö, genom FC Rosengård, tar guldet även på damsidan tycker jag är en ickefråga. Allt annat hade varit fiasko för en klubb som kunnat handplocka toppspelare från när och fjärran, mest fjärran. Delvis tack vare dig & mig, dvs kommunal sponsring.

Full bänk - för syns skull

Att kallas till match efter match men aldrig få spela kan tyckas märkligt. Lite som att komma till sin arbetsplats men inte få lov att jobba. En form av utfrysning, eller mobbing om man så vill. Med chefen/coachen som härskare. Jag vet att jag vidrört ämnet förr - men igår kväll aktualiserades det på nytt. HK Malmö hade full bänk i handbollsderbyt mot Kristianstad, fyra av spelarna (fem med andremålvakten) satt där bara för syns skull. Odugligförklarade av tränare Sivertsson, jag kan inte tolka det på annat sätt. Risken med den typen av coaching är att man splittrar laget, äventyrar moralen och sliter ut "de betrodda". Garantin är att de som aldrig får förtroendet att spela heller inte får någon utveckling som spelare. Det är illa, mycket illa.

Stjärngarnityr utan glans

HK Malmö-Kristianstad 26-27. Sur förlust för HK, kvitteringsläget fanns men sjabblades bort. Å andra sidan kan man tycka att Kristianstads namnkunniga lag borde stängt matchen tidigare, t ex vid ledning 23-17 långt in i andra halvlek. Där och då anades en viss klasskillnad mellan lagen. Kristianstad hade bättre tempo, mer fysik, fler spelare att gå runt på, lättare att göra mål. Och invaggades kanske i falsk säkerhet, vad vet jag. Mot slutet var det i alla fall inte mycket glans kvar över stjärngarnityret, mest gnäll och frustration. I skottgluggen: domarna förstås. Kristianstad - tränare Lindgren inte minst - ansåg sig förfördelat och laget "vann" mycket riktigt utvisningsstatistiken med 8-2 eller nåt liknande. Dessutom fick HK sex straffar, Kristianstad blott en. Själv tyckte jag domarna var bra, brutalhandboll ska beivras oavsett vem som utövar den. En eloge till HK som stod upp och gjorde match av det hela. Tönnesen var förresten förbluffande säker på de där straffkasten, satte alla sex. Fast allra bäst var Pecikoza på linjen. Den offensiva alltså. Defensivt slet han efter förmåga, ganska ofta dessvärre förgäves. Mot sig hade han nämligen den flinke Andreas Cederholm, Kristianstads genomgående bäste spelare den här kvällen. Det fotarbetet matchade inte Pecikoza, hur gärna han än ville.

Ett avgörande oavgjort

Sju sidor MFF i dagens Sydis. Bl a en krönika med rubriken "Slarv och dåligt fokus avgjorde Skånederbyt". Avgjorde? Jag trodde det blev oavgjort. Men visst, språket har förflackats, ordens valör och innebörd betyder inte längre något särskilt, allt passerar tjofaderittan. Annars hade man kunnat tro att det var krönikören själv som hemföll åt slarv och dåligt fokus. En till liten detalj, när jag ändå ojar mig: utkämpades inte Skånederbyt mellan TVÅ lag? Sydsvenskan betygsätter bara det ena, spelare för spelare. Var HIF:arna statister? Starkt av dem i så fall att fixa 1-1.

Mjällby skakar mitt inre

Har Mjällby sparat det bästa till sist? Jag börjar nästan tro det. Eller hoppas, i alla fall. Dagens 1-0-seger över Elfsborg var så skön att det gjorde ont. "Såg" matchen på text-tv, var tvungen att gå ut och ta ett lugnande bloss vid pass 16.48. Då stod det fortfarande 1-0 i rutan men i vitt, dvs obekräftat slutresultat. När jag kom in igen var det ett blått 1-0, dvs bekräftat slutresultat. Man måste inte vara född bleking för att inse vidden av detta. Fast jo, det måste man kanske. Mjällby lämnade över nedflyttningsplatsen till Falkenberg - och kvalplatsen till Norrköping. Tillfälligt är förstås säkrast att tillägga. För mig känns den nya situationen hursomhelst mentalt omskakande. Jag har ju genom hela säsongen förberett mig på Mjällbys degradering, tänkt och känt och t o m skrivit att den var oundviklig. Och det är den kanske, än har vi inte sett slutet. Men en sak är säker: skulle det visa sig att jag haft fel kommer jag att tokjubla hela vägen till barskåpet.

Sånger för själ och hjärta

Köpte en ny skiva när jag var i Ullared häromsistens. Sonja Aldéns senaste. I Andlighetens Rum heter albumet och jag rekommenderar det gärna varmt. Här finns kompositioner av t ex Afzelius och bröderna Gärdestad men även ett par klassiker ur psalmboken. Dessutom Dan Anderssons tonsatta dikt Omkring Tiggar'n Från Luossa, liksom något av sångerskan själv. Med mera, med mera. Allt är finstämt och lågmält arrangerat, Aldén sjunger rörande vackert. Musik som gjord för den yttersta dagen. Eller strax dessförinnan.

Klass slår vilja

Juventus-Malmö FF 2-0. Taktiskt en närmast fulländad insats av MFF, fotbollsmässigt ändå en nivåskillnad som blev helt avgörande. Juventus var så mycket skickligare med bollen, så mycket snabbare i steget mellan tanke och handling. Målet/målen bara måste komma - och kom i andra halvlek: båda genom Tevez, den gamle strikern. MFF har ingen anfallare av den kalibern, även om jag ser att Rosenberg får en s k max-5:a i Sydsvenskans betygsättning idag. Själv tyckte jag att han blev ett tämligen lätt offer för Juveförsvaret men det kan bero på att jag har en annan färg på glasögonen. Eller att jag behöver nya, kanske. Men Robin Olsen, målvakten, var kanon, där såg vi något av ett internationellt genombrott. Matchen som sådan måste varit oerhört energikrävande för MFF:s del, risk finns nog för baksmälla i vardagen. Dvs i den allsvenska spurten. Derbyt mot HIF närmast lär väl ge en fingervisning.

Han gav passionen en röst

Minns att han ringde mig på tidningen en gång, bara för att diskutera vidare kring något jag skrivit om ungdomsidrott. Sen träffade jag honom vid ett par tillfällen i samband med handbollsmatcher. Växlade några ord, fascinerades av hans vänlighet. Framförallt hörde jag honom på tv som passionerad kommentator. Konståkning, ridsport, simhopp, handboll, fotboll; stort som smått, inget var honom främmande, ingen kunde förmedla spänningen som just han. Roger Blomquist. Att läsa om hans alltför tidiga bortgång gör ont.

Läget, Löfven?

Apropå föregående inlägg så höll jag visst på att glömma det viktigaste. Maktskiftet. Moderatalliansen får gå, en socialdemokratiskt ledd regering tar vid. Dessvärre på ett mandat som är så tunt att kaos hotar per omgående. S och den tilltänkta samarbetspartnern MP samlade alltså cirka 38 procent av rösterna i valet, det regerar man inte ett land på. Löfven, som idag var fräck nog att nobba V, hoppas tydligen på blocköverskridande lösningar. Men skulle centern och folkpartiet plötsligt bli sossevänliga bara för att omständigheterna är som de är? Tillåt mig tvivla.

Om gränserna var stängda då?

13 procent i riket. 20 procent och mer därtill i massor av skånska kommuner. Valets vinnare blev Sverigedemokraterna, förlorare blev alla vi som tror på en gnutta mänskligt förnuft. Sensationellt? Inte det minsta. Snarare förutsägbart. Hela Europa ser ut så här idag. Främlingsfientliga eller öppet rasistiska partier röstas in i parlamenten - och ytterst är anledningen en och samma: världen brinner, människor flyr för sina liv. Det ska dom ge faan i, menar SD och deras gelikar runt om i Europa. Krigsoffren ska hjälpas i närområdet, dvs mitt i helvetet. Då belastar de inte oss, då kan vi fortsätta glo på tv och låtsaslida lite avmätt, som om världsproblemen inte angick just oss. Och då, slår det mig, kan SD packa ihop. Varför skulle folk rösta på ett sådant parti om gränserna var stängda? I det perspektivet köper jag valresultatet, hur motbjudande det än är. Tack för ordet.

Rätt resultat i usel match

HK Malmö-H 43 19-19. Sällan man sett en jämnare handbollsmatch än denna. Bättre har man sett däremot, det skall gudarna veta. Skönt att slutresultatet blev rättvist, ingen förtjänade att vinna. Vill man vara positiv kan man förstås framhålla försvarsspelet, det var effektivt i båda lagen. Målvakterna också bra, framförallt Jacobsson i H 43. I övrigt kan det mesta förbigås med tystnad - särskilt HK-nestorn Tönnesens insats. Punkt.

Valet det allt överskuggande

Idag ger det sig. Kan HK Malmö för en gångs skull vinna över H 43 och på så vis frälsa stadens alla handbollsnördar? Skojar bara. Det finns tyngre händelser och viktigare frågor denna söndag. Valet. Blått eller rött? Brunt inflytande? Maktskifte eller status quo? Ikväll vet vi. Kanske. Det kan bli en rysare, ett avgörande först på "stopptid". Som god demokrat får man acceptera resultatet, hur det än blir. Men under tiden är det inte förbjudet att hoppas. På att Alliansen ryker alltså. Åtta års enträget jobb för splittring i Vi (som jobbar) och Dom (som inte jobbar) borde vara nock. Eller är "Vi" så lättköpta?

Broiler med hybris

Löfven eller Lööf? Svetsarn eller broilern? Frågan är tydligen het på sociala medier just nu, allt pga en pappersbunt som Lööf räckte över men Löfven slog ifrån sig mitt under pågående debatt i TV4. Uppseendeväckande, kan man väl säga. Osvenskt politiskt beteende från båda parter, ett brott mot vår slätkammade tradition. Själv har jag inga problem med att välja sida. Löfven - sju dar i veckan. Det var Lööf som provocerade, det är Lööf som i valrörelsens elfte timma fått hybris. Hennes lilla parti, som ingen riktigt kan förklara varför det finns, har nämligen ökat någon procentenhet i mätningarna. Från nedflyttningsfarozonen till säker mark, för att tala idrottsspråk. Den politiska broilern Lööf, högst avlönad av alla partiledare, verkar inte kunna hantera detta. Hon fattas liksom något. Ödmjukhet, tror jag. Lite hyfs, lite stil, lite värdighet. Igår gick hon definitivt över gränsen - och jag förstår faktiskt att Löfven blev uppriktigt förbannad. Det är en mänsklig svaghet att bli det. Huruvida det är "statsmannamässigt" får väljarna avgöra på söndag. Tycker de att kylig arrogans och stroppig besserwissermentalitet är bättre, ja då vinner Alliansen igen. Gud förbjude.

Zlatanätaren Edström

Hörde att Ralf Edström gått hårt åt Zlatan i radion under gårdagens EM-kvalmatch. Det förvånar mig inte alls, Edström har aldrig varit sen att kritisera Sveriges fixstjärna. Den här gången var det tydligen försvarsjobbet som störde Edström. Alltså att Zlatan inte deltog tillräckligt där utan överlät allt åt lagkamraterna. Jaha. Skulle Sverige spelat med elva man på egen planhalva? Räckte det inte med tio? Och vänta nu, hur var Edström själv som "försvarsspelare"? Värdelös, vill jag minnas. Sant är att Zlatan inte gjorde någon glansfull landskamp igår men det var ändå han - jämte Källström - som stod för det mest konstruktiva i Sveriges spel. Vem skulle gjort det bättre? Elmander? Hysén? Seriöst? Problemet här är nog snarare Ralf Edströms analytiska förmåga. Med de egna rötterna i 1970-talets fotboll kan han ha missat en del av utvecklingen, helt enkelt. På hans tid fanns det heller inga som hette nåt på "-vic" i det svenska landslaget - och definitivt ingen spelare eller personlighet av Zlatan Ibrahimovic's kaliber. Edström själv var väl närmast, men ändå ljusår ifrån. Möjligen är det där skon klämmer, jag börjar snart tro det.

Oglamouröst - men bra...

Österrike-Sverige 1-1. Resultatmässigt en helt okej start på EM-kvalet för svensk del. Spelmässigt sådär. Framåt hände inte mycket. Zlatan var både om- och kringskuren, kom inte till en enda målchans på hela matchen. Men ett Z blev det ändå i protokollet. Zengin, nämligen. Turkproffset överraskade alla med två riktiga rökare. Den första betydde 1-1, den andra rammade ribban. Det var i princip allt Sverige hade i anfallsväg. Desto mer från Österrikes sida, fast mest hörnor. Tror det blev 13-1 eller nåt där. Isaksson var som alltid utmärkt i det svenska målet - och backlinjen som alltid lite svajig. Granqvist undantagen. Han var faktiskt kvällens svensk, tycker jag. I övrigt var det hårt och beundransvärt jobb, inte minst av mittfältstrion Larsson-Källström-Ekdal. Glamourfaktorn glömmer vi.

Handbollspremiär i faggorna

Den här veckan är det elitseriepremiär i den finaste av (inomhus)sporter. Handbollen alltså. Vad gäller de skånska lagen tror jag att Ystad går mot en hygglig säsong, men Malmö mot en kärv. "Mirakeltränaren" Magnus Andersson har tackat för sig, Tönnesen och Pecikoza blir inte yngre. Lugi tror jag inte heller på i år. Tongivande pjäser som Hallberg och Hippe har försvunnit, tränarduon bakom fjolårets framgång likaså. För H 43 blir det upp till bevis. Klarar sig laget utan "pappa" Roganovic? Det är trots allt ett par hundra mål som går bort - eller måste göras av andra. Misstänker att det blir tufft, att H 43 i bästa fall får gå kvalvägen till nytt kontrakt. Köpe-Kristianstad, slutligen, går utanom toton. Där finns resurser som övriga bara kan drömma om. Och någon gång måste ju toksatsningen lyckas, det är simpel logik. Så SM-guldet till Kristianstad, allt annat vore nästan märkligt. Ystad och kanske Lugi till slutspel, Malmö och H 43 utanför detsamma. Det är vad jag ser i min grumliga kristallkula. Spelet kan börja.

Konfronterad av "sanningsägare"

Äcklas av Sverigedemokraternas tv-reklam. Den lismande Åkesson, de försåtliga budskapen, fy faan. Men det går säkert hem i stugorna, rassar och nassar finns det gott om. Låt vara att de kallar sig "invandringskritiska" nu för tiden. Det har Åkesson lärt dem. Själv konfronterades jag med en av hans sympatisörer helt nyligen. Satt på en bänk utanför ett köpcentrum när mannen ifråga bara dök upp, minst lika ivrig och påstridig som en tidstypisk telefonikrämare. Hans fråga löd ordagrant så här: "Vet du att idag bor där fler blattar än svenskar i Sverige"? Jag noterade mannens blick och insåg snabbt att jag nog borde vakta min tunga, livet är mig ändå fortfarande ganska kärt. "Var har du läst det"? tordes jag dock replikera. Svaret kom som en kaskad: "I Aftonbladet...Expressen...överallt. Läser du inte själv din fubbick? Rösta på Jimmi, han e den ende som har klart för sig". Sen drog mannen vidare, klart besvärad över att jag inte jamsat med reservationslöst. Men det var där andra som gjorde, det kunde jag inte undgå att höra. Damer, herrar, mest äldre och till synes alldeles normala människor, inte alls lika "hardcore" SD som mannen med den flackande blicken. Den skillnaden märks förstås inte i en valurna - och det är därför jag fruktar att Sverigedemokraterna får uppemot 20 procent av rösterna nästa söndag.

Stakethäng på temat "bättre förr"

Min vana trogen var jag och kollade på Croatia idag. Det kan man numera göra i trygg förvissning om att få se mål. 6-3 senast mot Lunds FF, 2-4 nu mot Lunds SK. Dagens Croatia blandar och ger på ett sätt som gårdagens Croatia knappast hade tillåtit sig. Tänker på laget som åren kring 1990 var Malmös tredje bästa - och hela Sveriges allra bästa i kategorin "invandrarlag". Dvs det första som nådde så högt i fotbollens seriesystem som division 2 (tredje nivån vid tiden ifråga). Den perioden är alltjämt en snackis bland de trogna stakethängarna vid division 5-matcherna på Sorgenfri IP. Idag var de där igen. Tiotalet gubbar i min egen ålder, alla med korrekta referenser till allt av "croatisk" betydelse. Som Pajen, den store målskytten när det begav sig. Som Goran Voloder, den kanske störste talangen av dem alla. Som Robert Ekholm, mittfältsmaskinen som hellre dog än förlorade en boll. Som Michele Liuzzi, mittbacksresen som hördes över hela stan. Som gentlemannen Nikola Corak, lagets hjärta. Som Puskas Ljungberg, tränaren bakom verket. Vackra minnen är god tröst, det inser man snabbt under ett ordinärt "häng" med veteranklacken. Mycket angenämt. Dagens spelare ska däremot vara glada att de slipper höra omdömena kring sina prestationer, särskilt efter en match som denna mot LSK. "Skit" var det i särklass snällaste. Väl hårt, kan jag personligen tycka.

Ju fler skandaler...

Nya skandaler ploppar upp kring Sverigedemokraterna så här i valspurttider. Partiledaren himself har tydligen momsfifflat, toppnamnet i Halmstad har ertappats med att städa i hakkorsprydda kläder. Förutom då att SD-politiken i sig är en stor fet skandal (min uppfattning). Men det är klart. Begrundar man effekterna av alla tidigare avslöjanden och skandaler kring SD så närmar sig väl partiet egen majoritet nu. Det är s a s demokratins pris. Jag menar, att alla får rösta.

Okej offensiv, darrig defensiv

Sverige-Estland 2-0. Genrep inför EM-kvalstarten mot Österrike på måndag - och en hållen nolla som Sverige inte riktigt förtjänade. Försvarsspelet var darrigt, särskilt i första halvlek. Ett bättre lag än Estland - Österrike t ex - hade garanterat gjort åtminstone något mål av allt som bjöds. Framåt däremot var det svenska spelet rätt okej. Forsberg och Bahoui fick starta på var sin sida om Zlatan, båda tog för sig på ett imponerande sätt. Även Hrgota som byttes in i andra halvlek visade frön av spännande potential. Passningsspelet i det stora hela var bättre än tidigare, men det kan i någon mån ha berott på det tillåtande motståndet. Målen gjorde så klart Zlatan. Hans 49e och 50e i landslagsdressen, nytt svenskt rekord. Den mannen knäcker.

Leve finnkampen - i alla väder

Tidig söndagmorron. Det pågår ett regn utanför mitt fönster. Ett ihärdigt smattrande, överröstat endast av åskan. Läskigt. Är det början på indiansommar'n, månne? Det ska ju bli en sån, läste jag. Hoppas di har bättre väder i Finland, annars lär det inte bli nån finnkamp idag. Vilket vore synd. Finnkampen i friidrott är en raritet, en evergreen, en hjärtekrossare för nostalgiker. Kändes faktiskt gammal redan när jag var ung - men har överlevt alla trender, alla nycker, alla ösregn å hällregn å åskregn som ryms i ett mannaminne. Till och med resultatnivån har överlevt i vissa grenar. 14.25 på 5000 meter, 2,12 i höjd, strax över 15 meter i tresteg, knappa 65 meter i slägga...sånt gav poäng även på 1950-talet. Gör inget, stör inget. Leve igenkännandets glädje. Men bu för det vansinnesregn som här och nu börjar likna en smärre naturkatastrof.

Tingsryds blåaste Karlsson

Innan jag åkte hem från Tingsryd i morse hann jag med en visit hos min vän Karlsson, som bor mitt i byn. Är du HÄR? utbrast han förvånat. Underförstått att jag borde varit i Malmö och sett Matchen. Det hade minsann han gjort. Dryga 40 mil i bil fram och tillbaka för 90 minuters fotboll när man kan se den i tv...men säg inte det till Karlsson, han är blå så in i själen. Har alltid varit, det var det första jag lärde mig när jag tack vare en gemensam vän fick stifta hans angenäma bekantskap för rätt många år sedan. Karlsson hade en hel pärm med MFF-klipp. Lagbilder, Alfabilder, historik, allt från förr och nu. Undrar hur många såna fans MFF har i Småland. Fler än man kan tro, kanske. Hursomhelst. Karlsson var lycklig i morse, det vill jag lova. Själv "såg" jag matchen i radio, modernare än så är inte mitt sommarviste i Tingsryd. Dessutom är jag inte lika blå som Karlsson - men det har jag aldrig vågat berätta för honom, min fege jävla bleking. För Karlsson är det alldeles självklart att alla Malmöbor ska vara blå, helst alla Tingsrydsbor också. Och visst, 3-0 mot Salzburg imponerar. Och visst, MFF i Champions League är megastort. Men lik förbannat framhärdar jag: heja Mjällby.

Nu bloggar jag ut

Dags igen. Tingsryd kallar. Sensommarfiske, björnbärsjakt längs skogspromenaden ner mot sjön. Tid för eftertanke i den tysta ensamheten. Fyra dagar, kanske fem. Eller också tre. Beror på läget här hemma, det finns förpliktelser man inte bara kan fly ifrån. Underbart är kort, plågsamt är långt.

Nu stiger SD igen

Ser att Sydsvenskan ägnar ett uppslag åt en Sverigedemokrat som uttryckt sig som en Sverigedemokrat. Dvs rasistiskt och motbjudande i största allmänhet. Märklig nyhetsvärdering, kan jag tycka. Men effekten blir säkert den vanliga: SD stiger i opinionen. Gissningsvis till 15 á 20 procent på själva valdagen. Man kan klökas för mindre.

CL-drömmen lever...

Tycker inte MFF behöver be om ursäkt för "drömresultatet" 1-2 i Salzburg igår kväll. Tur har aldrig varit förbjudet i fotboll, somliga hävdar t o m att bra lag förtjänar den. I så fall är MFF kanske bättre än någon utanför den trängre kretsen kunnat ana...för visst, 1-2 kändes både smickrande och tursamt, det kunde dragit iväg mot något mycket värre. Österrikarna hade åtminstone tre bollar i trävirket, ytterligare någon som mirakelräddades av Helander strax före mållinjen, andra tillbud att förtiga. Men samtidigt. MFF kom faktiskt igen efter 0-2-målet. Lyfte spelet, jämnade ut bollinnehavet, skapade en del egna chanser. Rosenberg brände två öppna (den första redan tidigt i matchen vid 0-0), Kroon var där också och sniffade på nätkänning. Innan Emil Forsberg tystade ett helt stadion (minus en bortaklack) med sitt osannolika reduceringsmål i slutminuterna. Snacka om bjudning från Salzburg's sida i den situationen. Nu lever matchen och därmed CL-drömmen för MFF, returen i Malmö nästa vecka kan bli en riktig rysare. Och publikfest, hursomhelst. Men klarar MFF att hålla nollan mot detta offensivt präglade Salzburg? Tvivlar. Kan man förlita sig på turfaktorn två gånger i rad? Tvivlar på det också. En till sak: tyckte att Simon Kroon var bäste MFF:are igår. Han, Halsti och Robin Olsen i målet. Den på sina håll upphaussade Ricardinho föll däremot ur ramen. Knappt en passning rätt på hela matchen, det var märkligt att se.

Rött kort till domaren

Jag har alltid gillat Andreas Ekberg, Lundakillen som blev allsvensk fotbollsdomare redan i 25-årsåldern. Idag, vid 29, är han såvitt jag vet fortfarande allsvenskans yngste domare - men mitt gillande vinner han inte längre. Inte efter braktabben i gårdagens match Djurgården-Mjällby. Hur Ekberg kunde få Mjällbybacken Thorissons misslyckade rensning till en avsiktlig bakåtpassning till Asper i målet är en fullständig gåta och möjligen det mest horribla domslut jag sett. Nej, jag säger inte att det avgjorde matchen, Djurgården hade garanterat vunnit ändå eftersom Mjällby är ett förbannat ihåligt lag. Men 1-0-skänken från Ekberg var skam och skandal, oavsett. Finns inte röda kort för domare?

Bragdguldet till Meraf Bahta

Meraf Bahta. Vilken löpare, vilken fajter, vilken ledstjärna för svensk friidrott. Hennes EM-guld idag på 5000 meter blir nog en klassiker, en sån där triumf som tål att ses om och om igen år framöver. Jag trodde hon var slagen när den här omöjliga hollandsetiopiskan smög upp jämsides i upploppskurvan - men icke. Bahta hade krafter kvar. Svarade. Drog ifrån på ren djävulsk vilja. Så himla, förlåt uttrycket, osvenskt. Okej, Meraf Bahta kommer från Eritrea, vilken betydelse det har i sammanhanget vet jag inte. Och för mig spelar det ingen som helst roll. Hon var ung när hon kom som flykting, hon har på intet sätt myglat sig till svenskt medborgarskap, tvärtom har hon fått vänta omänskligt länge. Hon har också fått åtminstone en del av sin friidrottsskolning i Sverige - och skiljer sig därmed på alla sätt och vis från den särbehandlade "kollegan" Abeba Aregawi. Hoppas Bahta får bragdguldet, det tycker jag hon förtjänar. Dessutom bör de manliga svenska friidrottarna på EM skänka henne en tacksamhetens tanke...deras tillkortakommanden glöms väl antagligen bort nu.

Bestulen vinnare

Vad är det nu för jävla trams att ta ifrån den suveräne fransmannen på 3000 meter hinder EM-guldmedaljen? Visst, killen slet av sig linnet på upploppet när segern var klar men vaddå? Får man inte vá glad i friidrott? Får man inte tappa fattningen i triumfens ögonblick? Får man inte vá som, säg en fotbollsspelare? Såna sliter ju tröjan av sig så fort de gör mål - och inte blir de av med målet för det. Ge fransmannen hans guld, allt annat är stöld.

Mästerskap eller firmafest?

Med all respekt för förbundskaptenen Torneklints ambition att vara alla svenska friidrottares Moder - börjar det inte bli lite väl många pinsamheter redan nu i EM? Stavhoppare som springer igenom fyra av fem försök, 10000-meterslöpare som lufsar runt på över 30 minuter, släggkastare som är metervis från final, sprinters som gör tider som knappt var gångbara för 50 år sedan, bröderna Arrhenius som gör som de brukar i mästerskapen, dvs ingenting. Listan på undermåliga prestationer kan göras hur lång som helst, jag har säkert glömt något av det värsta. Känslan så här på tredje EM-dagen är att 60 deltagande svenska friidrottare är typ 40 för många - om måttstocken vore att kunna konkurrera åtminstone lite, lite. Men förbundskaptenen verkar hyfsat nöjd och TV4 spelar med i firmafesten, så förmodligen är det jag som har missförstått alltihop.

Stor prestation av Härstedt

Några usla men många bra svenska insatser första EM-dagen i friidrott. Den allra bästa hamnade lite i medieskugga, tycker jag. Tänker på Axel Härstedt i diskus. På förhand den sämste av de tre svenska deltagarna i grenen, i tävlingsögonblicket den ende som visade sig uppgiften kvalificerad. 61,51 i sista kastet, vilket tog honom till final. En otroligt stark prestation, helt oförutsägbar. Och själv föll jag väl lite extra för att Härstedt var en av "mina pågar" på den tiden jag skrev Sport i Omkretsen i Sydis. Då tävlade han för IK Finish i Vellinge/Höllviken och var besatt av att någon gång nå 50 meter med seniordiskusen. Tiden går, somliga når längre än de kunnat drömma om i ungdomens dar. Men gud så mycket jobb som ligger bakom, det ska man komma ihåg. Respekt, Axel Härstedt.

Blomberg min favorit

Jag har en favoritspelare i fotbollsallsvenskan. Nej, det är ingen Mjällbyare. Ingen MFF:are heller. Inget stort omsusat namn överhuvudtaget. Min favorit är Johan Blomberg i Halmstad BK. Vet inte ens om han har någon agent. Fast det har han nog, alla i allsvenskan har väl agent nu för tiden. Dock har jag aldrig sett just Blomberg valsa runt i ryktesfloran...kanske för att han lever sin dröm redan med allsvenskan och är lycklig med det. Min gissning, observera. Baserad på den bild jag fick av Johan Blomberg vid ett intervjutillfälle för sju, åtta år sedan. Lundagrabben Blomberg var talangfull mittfältare i Lunds BK vid den tiden, men han stack inte under stol med att han ville vidare. Och "vidare" var allsvenskan, inte mer men heller inte mindre. Gärna MFF, kanske HIF. Bara han fick chansen. Det blev Halmstad, via en omväg till Ängelholm i superettan. Blomberg har gått en lång och säkert mödosam väg mot erkännandet - och jag är jätteglad att han lyckats. Igår blev han förresten målskytt igen för HBK, bara en sån sak. Allsvenskan skulle behöva fler spelare av hans sort. Lojala, ödmjuka, envisa, jordnära. Jag menar för att balansera alla stora egon.

Cronqvist en sillastrybare?

Glömde säga att jag såg Malmöprofilen Bosse Cronqvist i Hällevik igår. Cronqvist, med förflutet som antingen tränare eller sportchef i bl a IFK Malmö, FC Rosengård och Lunds BK, bar Mjällbybricka om halsen och såg ut att röra sig i den innersta kretsen. Har han börjat jobba för Maif? Det har i så fall undgått mig. Eller var han där bara i något annat mer "oskyldigt" ärende? Vad jag inte såg däremot var sillabilen. Den höll till nere vid hamnen eftersom det pågick en jazzfestival där parallellt med fotbollen. Snacka om dåligt omen; sillabilen SKA vara på plats när Mjällby spelar, annars doftar det varken Strandvallen eller poäng.

Den kortkorta Linderotheffekten

Mjällby-Örebro 0-1. 90 minuter. Längre än så varade alltså inte Linderotheffekten för Mjällby. Efter 3-0 mot Göteborg har följt två raka 0-1-förluster, förödande nog i s k sexpoängsmatcher. Men som jag skrivit tidigare vid flera tillfällen: jag tror inte det spelar någon roll vem som tränar Mjällby. Materialet duger inte. All spetskompetens är såld, kvar finns bara arbetshästar och hantverkare. Beundransvärda i och för sig, men lite många av samma sort för att det ska bli ett allsvenskt lag av det hela. Men glömmer jag inte Chippen nu? Svar nej. Jag var på plats igår och såg hans beramade comeback. Det gick sådär. Chippen hade mycket boll och gjorde absolut inte bort sig - men han gjorde heller ingen skillnad i positiv bemärkelse. Att den förlorade sonen kommit hem för att bli Mjällbys frälsare, det måste man nog vara hellörad för att tro på. Örebro vann i mina ögon gårdagsmatchen rättvist. Och del i det hade f ö förre Mjällbyspelaren Marcus Pode. Det var hans perfekta passning som öppnade upp för Kamara's avgörande mål. Kul att Pode blommat upp lite i sin nya miljö, i Mjällby fick han mest bära vatten.

Talande "blå" siffror

Det kom ett sms när jag satt på Polenfärjan. Från min fru. 2-0, stod det. Varken mer eller mindre. Min fru är inte den som lägger ut texten i onödan - och i det här fallet räckte det länge med två siffror delade av ett bindestreck. MFF gick vidare i CL-kvalet, vann över Sparta Prag med exakt den marginal som förutsättningarna krävde. Starkt. Imponerande. Men inte helt överraskande: årets MFF har hittills satt allting rätt. Hareide som ny tränare. Olof Persson som ny ass. Daniel Andersson som ny sportchef. Tillskotten på spelarsidan, alla har levererat. Förmågan att ersätta skadade nyckelspelare (Molins, Thern) och bara trampa på som om ingenting hänt. Ta tabellraden i allsvenskan: 12 4 1 efter sjutton omgångar, man får nog gå tillbaka till Houghton's tid för att finna nåt liknande. Om ens då. MFF är nära ett nytt allsvenskt guld redan nu - och dessutom äckligt nära Champions League. Ett dubbelmöte ifrån, närmre bestämt. Mot vem avgörs idag. Har på känn att det kan kvitta...

Kryssning före fotboll

Som god Malmöbo borde man kanske gått på Swedbanks ikväll för att se MFF mot Sparta Prag i CL-kvalet. Men nej, jag kan inte. En gubbakryssning till Polen, planerad sedan länge, ligger i vägen. Äta, dricka, slappa. Viktigt att bejaka sånt, annars kan man bli fotbollsidiot på riktigt. Men MFF har en chans ikväll, det tror jag. Good luck.

Ordningen återställd - på gott och ont

Daniel Nannskog tillbaka, ordningen återställd i Fotbollskväll. Ledighet efter VM visade sig vara den simpla förklaringen till hans frånvaro de senaste veckorna - och det tycker jag fortfarande att programledare Nyström kunde klargjort för tittarna. Tystnad väcker bara frågor. Men nog om det och över till en annan ordning som återställdes denna kväll. Nämligen Mjällbys läge i tabellen. Prekärt igen. Förlust i Gävle var precis vad laget inte behövde. Nu blir hemmamatchen mot Örebro på lördag närmast ödesmättad, Mjällbyseger känns faktiskt som ett måste. Usch.

På Torneklints sida

Ser att Sverige skickar över 60 aktiva till friidrotts-EM. Det kan bara tolkas på två sätt. Antingen att Sverige plötsligt blivit en stormakt i just friidrott - eller också att Sverige fått en förbundskapten som är ännu snällare än alla företrädare på posten. Jag lutar starkt åt det senare. Karin Torneklint är de aktivas vän, nominerar hellre än nobbar, det har hon visat även vid tidigare mästerskapsuttagningar. Resultatet blir därefter och kommer att bli så den här gången också: de allra flesta slås ut i försökstävlingarna eller hamnar på undanskymda placeringar i startfälten. Några få kan vara med och kriga om medalj - och om någon vinner är allt förlåtet. Ungefär så. Skulle kritik på temat "turistresa" blossa upp brukar Torneklint kontra med att ingen friidrottare blir bättre av att inte få tävla i tuff konkurrens. Möjligt att hon har en poäng där, tesen är i vilket fall rätt effektiv. Själv smyggillar jag liksom Karin Torneklint, både den tuffa (mot media) och den snälla. Ett EM i friidrott vore f ö jäkligt trist utan försökstävlingar och kvalificeringsheat, det måste jag säga. Så heja Sverige, visa att generositet är nåt fint.

Ett inlägg räcker

Har precis plockat bort föregående inlägg om buset vid Coop. Vill inte använda min blogg till upprepat gnäll om samma sak, så att säga. Vill framförallt inte att det ska låta som jag avskyr förtappade människor generellt. Det gör jag nämligen inte. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra, kanske för att jag själv gick på slak lina i yngre dar. Men annars är jag nog som alla andra numera: när något drabbar just mig rinner sinnet. Tur att det går fort över.

En illusion och en cykel fattigare

För ett par timmar sen var jag ursinnig. För en timme sen var jag arg. Här och nu är jag mest beklämd. Allt pga di förbannade tiggarna utanför Coop, av vilka en stal min cykel vid 15-snåret. Kedjelåset låg kvar på marken, avknipsat med adekvat verktyg. Äckel där. Cykeln var ett arvegods från min käre storebror, den var lite mer än bara ett "trampetyg" för mig. Det begär jag förstås inte att du tjuven ska förstå, din livssituation tillåter dig nog inte att tänka efter. En sak ska du ha klart för dig: jag och många med mig vet vem du är. I din ordinarie syssla - tiggeriet - löpte du nästan amok utanför Coop idag, ingen slapp undan. Såg att du slutligen fick napp hos en vettskrämd äldre dam i rullstol. Sedel t o m, inte mynt. Strax därpå stal du min cykel och drog. Jag borde kanske varslat faran, varit mer vaksam. Men nu är det så att jag alltid trott gott om folk, urskiljningslöst liksom. Kalla mig naiv, det är så jag känner mig just nu. Jag har alltså gett dig pengar, mer än en gång. Så som jag gett dina tiggande olycksbröder och olyckssystrar pengar vid upprepade tillfällen. Idag var ni fem till antalet utanför Coop och - begrunda nu detta rassekärringar och nassegubbar - ni var ta mig faan "rena" svennar allihop. Inte rumäner, inte romer, inte blattar nånstans. Inga muggar hade ni heller, och inga filtar att sitta på. Behövs inte. Svennetiggarna jobbar stående och gående, pengarna ska placeras i näven. Inte en enda gång till från min sida, det svär jag dyrt och heligt.