Olof lärde mig för livet

Jag funderar ibland på det här med generös invandring, på varför jag nästan alltid hamnar på "fel" sida i diskussionen. Den försvarande sidan, så att säga. De flesta jag pratar med är ju kritiska, några till och med hatiska. Fast nöjda. Alltså att de har SD att rösta på, att luta sig mot. Jag försöker verkligen förstå, vill inte döma eller moralisera, men faan så mycket energi det gått åt i alla försvarstal genom åren. Så varför blev jag sån? Jag tror jag vet. Svaret är - Olof. Ja, han hette så, farsans bäste vän när jag växte upp. Olof, berättades det, var båtflykting från krigets Estland. Exakt hur eller varför far min blev vän med honom vet jag inte än idag, drygt sextio år senare. De fiskade ihop, söp ihop under relativt ordnade former, umgicks familjevis i 1950-talets Oskarshamn. Olof gifte sig där med en svensk kvinna, blev pappa, gjorde yrkeskarriär som apotekare. Själv var jag nästan lite mallig över att just vi i vår familj kände Olof. I en parvels ögon då för tiden var han exotisk, närmast mystisk. Pratade bruten svenska, haltade lätt pga skottskador i benen, var som vi och ändå inte. Framförallt minns jag att Olof var gudasnäll, alltid liksom. Det var inte så givet på 50-talet, att pappor var det. Den vidare betydelsen av Olof från Estland i mitt liv förstod jag förstås inte då, den insikten har kommit smygande efterhand och vuxit till övertygelse först nu på senare år. Tack Olof och tack pappa, frid över ljusa minnen i en mörk tid för Sverige.