Ett ynka mål - och en nypa attityd...

Sverige-Montenegro 29-30. Ett enda mål från gruppseger och fördelen (?) att slippa Norge i semifinalen - och faktum är att Sverige (Ågren) gjorde det målet i slutsekunden. Domarna tog bort det, oklart varför men förhoppningsvis på saklig grund. Måste trots allt uttrycka min beundran för Montenegro. Att komma tillbaka från femmålsunderläge i paus var oerhört starkt, låt vara att medlen kan diskuteras. Jag menar nivån på brutaliteten. Den enda svenska som kunde matcha montenegriserna (heter det så?) i det avseendet var Linnéa Torstensson, övriga skrämdes till handlingsförlamning. Gulldén t ex. Formidabel i första halvlek när hon fick fria tyglar, allt blekare i andra när hon fick stryk. Inte ens Ida Odén stod upp som hon brukar, motståndet gjorde helt enkelt för ont. Någon vacker handboll spelar inte Montenegro, men den är förbannat effektiv i all sin elakhet och inte för inte är de regerande Europamästare. Iögonfallande var skillnaden i fokus och attityd mellan lagen. På den svenska bänken sågs spelare sitta och skratta och flamsa i andra halvlek, på Montenegros bänk lyste det av samlad desperation. Jag gillar sånt, tror att det har betydelse. Skratta kan man göra efter matchen, faan inte mitt under densamma. Sverige har en del att jobba med där, känns det som. Men nu vill jag inte kritisera mer. "Snälla" Sverige gjorde trots allt en bra match, fantastiskt bra så länge Montenegro tillät. Och Norge i semifinal är kanske inte så dumt ändå. Det lär bli mindre brutalt umgänge i alla fall.