United finns i Tingsryd, Zlatan

Gudarna skall veta att jag haft fel förr - men: jag tror inte på ryktena om Zlatan & Manchester United. Skulle en av världens största och mäktigaste klubbar punga ut med miljontals kronor på en superstar i 35-årsåldern? Det vore väl närmast unikt i så fall. Nä, jag tror att Zlatan - och United framförallt - har helt andra planer för framtiden. Exakt vilka kan inte ens en stolle som jag spekulera kring, men det klarnar säkert inom kort. Med detta sagt lägger jag nu fotboll, blogg, tv-tittande och allt ordnat liv på hyllan för åtminstone fem dagar. Småland kallar. Tingsryd. Skogen, luften, sjön, tystnaden. Vet ni förresten vad fotbollsklubben där heter? Just det, Tingsryd United. Halleluja.

Stewart seglar än

Rod Stewart på Arenan ikväll. Nostalgi på, bokstavligt talat, hög nivå. Ruggiga basgångar, öronskärande missljud från och till. En fråga om teknik, skulle jag tro. Musik är så förbannat avancerat idag med mixerbord och andra mysterier alldeles vid scenkanten, int faan var det så när jag var ung. Eller när Roddan själv var ung, för den delen. Mannen är faktiskt äldre än jag - men har anpassat sig bättre, det måste jag ge honom. Bitvis hördes hans karaktäristiska röst ikväll, stundtals drunknade den i allt oväsen. Några nummer var riktigt bra, gamla fina Maggie May inte minst. Sailing kom förstås också, tro't eller ej men i en berörande stark tagning. Där visade Rod Stewart vilket proffs han är...den låten måste han ju sjungit tiotusen gånger, ändå kändes inlevelsen som ny. Showen som sådan var på alla sätt bländande och publiksuccén given redan på förhand. Vet inte hur många biljetter som sålts men åtskilliga tusen, definitivt. Legender lockar, särskilt de levande. Och ljudterrorn glömmer vi, nu när det är över.

Croatia vann klassikern

Croatia-Kvarnby 2-1. Final i Malmömästerskapet, vanligtvis förkortat till MM. En klassiker bland stans mindre fotbollsklubbar, dvs alla under MFF. Om alla verkligen ställt upp i år vet jag inte, MM har kanske tappat en del i attraktionskraft. Man har ju hört om forna tiders publikfester, om allt som skrevs då när tidningarna fortfarande var på hugget även utanför den fiiinare idrotten. Ikväll var vi två- eller generöst räknat möjligen trehundra pers på Kroksbäcks IP och ingen press alls, vad jag kunde se. Croatia vann således lite i det tysta - och det var synd på en storslagen prestation. Croatia spelar ju till vardags i femman, Kvarnby i tvåan. En skillnad på tre divisioner borde ge utslag. Kunde man tycka. Men så har vi den slitna gamla klyschan om att vilja slår klass. Där jämnades nivåskillnaden liksom ut. Croatia ville precis hela tiden, Kvarnby ville inte förrän i andra halvlek. Och då var laget decimerat av en utvisning i samband med Croatias 1-0-mål på straff strax före pausvilan. Kvitteringen kom dock och med den allt större bollinnehav, allt intensivare press. Samt blottor bakåt. Det var en sådan Croatia utnyttjade till 2-1. Snyggt och skickligt med Jasmin Paletic som målskytt. Samma kille la in straffen så där hade vi alltså kvällens hjälte. Hoppas han och Croatia får en rad eller två i tidningarna i morgon. MM har förvisso bjudit på skrällar förr, men denna måste sorteras in bland de grövre.

Du kunde ju frågat, Faruk

Mötte min sympatiske granne Faruk igår. Faruk var sur. På Mjällby. - Dom blåste mig på min femling, sa han. - Synd att du inte frågade mig innan du spelade, sa jag. Faruk vet att Mjällby är mitt lag, men han har missat att bäst före löpt ut för överskådlig tid. För både mig och Mjällby, är väl säkrast att påpeka innan nån annan gör det. Faruk hade alltså spelat en 1:a på Mjällby mot Oskarshamn - och så blev det 0-3. Till hans förvåning, men inte min. Mjällby låg i allsvenskan i förrfjol, i superettan i fjol, ligger i division 1 här och nu. Och jag är inte alls säker på att botten är nådd. På den tiden jag bodde i Blekinge var Mjällby ett "ängalag" i distriktsserien, typ dagens division 4. Förr eller senare brukar alla cirklar slutas...

Kort match, lång fest

Min vana otrogen var jag på Swedbank ikväll. Såg MFF mot Falkenberg. Måttligt underhållande, tyvärr. MFF fick två enkla mål alldeles i början, sen dog matchen. Bäst var vädret och näst bäst publiken. Nästan 16000 pers en måndagkväll mot ett bottenlag, det får man säga är imponerande. Di riktiga fansen sjöng i vanlig ordning så det dånade. Tiden ut, inga svackor där inte. Infantila texter men det får man ta, fotbollsfest är liksom ingen litterär sammankomst. Med segern tog MFF över serieledningen, det bör förstås noteras. Liksom att Rosenberg förärades priset som bästa hemmaspelare - trots att han inte var det. Okej, ett mål och ett målpass blidkar alltid en jury, det fattar t o m jag. Men dominanten i MFF - och på planen -var mannen som kommit in från kylan. Just det, Enoch Kofi Adu. Inte en passning fel, vad jag kunde se. Det var han rätt ensam om.

Värdiga mästarlag - minst sagt

Två SM-finaler men inga matcher. Dagens handbollsfest i Malmö Arena kom av sig, Sävehofs damer och Kristianstads herrar var för bra för sportens bästa. Eller om det var Skuru och Alingsås som var för dåliga, sånt kan man stöta och blöta till ingen nytta. 27-22 i damfinalen, 27-18 i herrfinalen - och egentligen var det ojämnare än så. Särskilt herrfinalen. Kristianstad fullständigt mosade Alingsås, guldet var i praktiken hemma redan i halvtid. 18-6 stod det då, sanslösa siffror. Jag har skrivit det förr: när Kristianstad spelar så här står de i nationell särklass. Förstauppställningen med profiler som Simic, Jamali och Fredric Pettersson är t o m av internationellt snitt. Sen måste man inte nödvändigtvis bli imponerad. Laget är köpt färdigt, så att säga. Allt mindre än SM-guld vore fiasko. Annat med Alingsås. Där bygger man laget på lägre budget och mer på hemvävt. En framgångsväg, det med. Dock inte ikväll. Synd om alla tillresta "blå" fans. Men ljuvligt så klart för det brandgula Kristianstadhavet. Fantastiskt hur en hel stad kan ställa upp så för sitt lag, det om något imponerar. Nästan lika mycket som Sävehofs grymma handbollsdamer. Åtta raka SM-guld nu, snacka om vinnarkultur.

Apropå Zlatanfjäsket...

Fjäskar medierna för Zlatan? Frågan var - än en gång - uppe till debatt i tv häromkvällen. Och tittartwittret gav ett närmast entydigt svar: ja, det gör medierna. Själv nöjer jag mig med att konstatera att det i alla fall inte är tvärtom. Alltså att Zlatan fjäskar för medierna. Eller för kvinnliga fotbollsspelare. Eller för kungen & drottningen. Eller för någon överhuvudtaget. Det är detta som gör Zlatan till Zlatan. Jag har inga problem med det, inte alls. Värre, kan jag tycka, är en del annat mediefjäsk. Som Chris Härenstams insmickrande intervjuer i tv. Som Röda-mattan-tramset så fort det vankas nån typ av gala. Som det lokala bugandet här i Malmö för MFF. Det är lätt att gå i fällan, lätt att ta till överord, jag vet det av egen erfarenhet. Idrottens dramaturgi inbjuder liksom till yvigt omdöme - fast lika ofta slår det nog över åt andra hållet. Ord som fiasko, skandal, kris och katastrof verkar trivas särskilt bra just i sportrapporteringen. Annars hade t ex ruggige Wikegård inte haft mycket att säga. Men ponera att hockeyn haft en Zlatan...gud vet om inte expertisens Gossen Ruda varit den förste att kyssa hans skridskor och slicka på hans klubba.

Iskallt hockey-VM

Tittar lite förstrött på hockey-VM. Fel årstid, liksom. Det verkar även de svenska spelarna tycka. 0-6 i kvällens kvartsfinal mot Kanada, pinsam sorti ur turneringen. Och taskigt slut för Pelle Mårts, den avgående förbundskaptenen. Kan inte Wikegård ta över? Vore kul att se värsta besserwissern utsättas för seriös prövning.

Smart att undvika kryssfällan

Nio omgångar spelade av fotbollsallsvenskan - och fortfarande sex lag med nollan intakt i kolumnen för oavgjorda matcher. Ytterst ovanligt, vågar jag påstå utan att ha bläddrat i historieböckerna. Man kan jämföra med det aktuella läget i söderettan där Mjällby och en del andra slocknade storheter huserar: i den serien har man bara kommit fem omgångar men samtliga lag har redan kryssat, en eller flera gånger. Men faktum är att det kan vara smart att undvika kryssfällan. Jag erinrar mig det gyllene exemplet Halmstad BK. Tror det var någon gång på 1990-talet HBK vann allsvenskan trots förlust i nästan var tredje match (åtta av 26 i dåvarande 14-lagsserie). Grejen var att laget kompenserade detta med ett enda kryss och i övrigt alltså idel (17) vinster. Att flera av konkurrenterna hade färre förluster betydde i slutändan ingenting, en normal dos av oavgjorda matcher beseglade deras öde i guldstriden. Nu tror jag ju inte för ett ögonblick att det är HBK-exemplet som lagen i årets allsvenska tagit fasta på, kryssbristen är nog mer en slump. Och den finaste konsten i fotboll är alltjämt att vinna. Gör man det tillräckligt ofta blir allt annat bara kuriosa.

Eurovision Wrong Contest

Temat för årets Eurovision Song Contest var Come Together. När det kom till omröstning blev det precis tvärtom: jurygrupperna och fotfolket gick åt var sitt håll, prislistan kastades om radikalt. Australien blåstes på segern till förmån för Ukraina, länder som Polen och Österrike (mina personliga favoriter) klättrade från bottenslammet till placeringar på övre halvan, Sverige från cirka tio till topp fem. Osv. Experterna satt där till slut med brallorna nere medan en sån som jag satt där med mungiporna uppe. Inte för att jag gillade Ukrainas låt, tvärtom faktiskt. Men hellre den som vinnare än Australien - om nu Eurovision fortfarande ska betraktas som en europeisk angelägenhet. Ponera att t ex Brasilien bjudits in till - och kanske vunnit - Europamästerskapet i fotboll, det vore ungefär samma sak och ungefär lika stolligt. I min snäva lilla värld, är väl bäst att tillägga. En magnifik final i det stora hela, dock inte plumpfri. Alltför mycket tid gick åt till i sammanhanget ovidkommande saker, typ marknadsföringen av Justin Timberlake's nya singel. Måns Zelmerlöw's lika nya likaså. Trodde inte att SVT sålde sig till sånt...men med Eurovision suddas tydligen alla gränser ut, även de etiska. Zelmerlöw lysande annars som programledare. Mede lite högflygande, inte lika bra som hon verkar tro själv. Undrar förresten om någon skulle kunna nynna en enda ton från Ukraina's vinnarlåt. Jag kan inte.

Spritt, sprak, spret

Polen bäst. Österrike och Israel därnäst. Enligt min smak alltså. Vilket bör betyda att ingen av dessa tre vinner Eurovision Song Contest i morgon. Min personliga smak brukar inte få genomslag på det sättet. Istället kan det nog bli Australien som tar hem spektaklet, vad nu Australien har i Eurovision att göra. Ryssland nämns också bland favoriterna men där spökar kanske politiken mer än musiken...till nackdel för sympatierna, så att säga. Tvärtom med Ukraina som därför mycket riktigt blivit en bubblare i segertipsen. Eurovision 2016: sprakande fest, spretande budskap. Det var lugnare på Gunnar Wiklunds tid.

Fadd smak av kursändring i MFF

Yotun, Peru. Carvalho, Uruguay. Adu, Ghana. Rodic, Serbien. Jag vet inte om det är den förråade asylpolitiken som slagit igenom i MFF. Eller om det har betydelse att den nye tränaren är dansk. Jag vet bara att det är som det är: de utomnordiska spelarna gör sig inte längre besvär i startelvan, eller ens som inhoppare. Att skälen skulle vara strikt fotbollsgrundade har jag svårt att tro. Tre av dem var mer eller mindre givna i laget förra säsongen, Adu med status som nyckelspelare. Så mycket sämre kan de inte ha blivit - än. Men snart nog blir de, det ligger liksom i utfrysningens konsekvens. MFF bör förklara sig innan stanken blir alltför besvärande.

Hamréns tråktrupp

Bombfritt i EM-truppen. Som väntat. Förbundskaptenen heter ju Erik Hamrén, inte Putte Kock. En smärre överraskning dock att min gamle Arlövsfavorit Pontus Jansson kom med. Det visar att Hamrén gärna gräver djupt i skafferiet, bara han slipper ta ut Jonas Olsson. Men ingen Abbe Khalili. Ingen Emil Salomonsson. Och ingen joker på anfallssidan. Däremot Erkan Zengin. Punkt, slut.

Nå, blir det nån "Walcott"?

Senare idag ska Erik Hamrén presentera Sveriges EM-trupp i fotboll - och i väntan på det kommer jag att tänka på Svennis. Då när han som engelsk förbundskapten inför VM 2006 chockade alla med att ta ut en totalt okänd 17-åring vid namn Theo Walcott. Har Hamrén nån liknande bomb på gång? Nä, det har han nog inte. Det vore mot hans natur, mot de principer han följt genom åren. Inte för inte har Sverige ett av Europas äldsta fotbollslandslag...många 30-plussare, inga 20-minus överhuvudtaget. Lite synd, kan jag tycka. I en EM-trupp på 23 spelare borde det finnas utrymme för framtiden. En Jordan Larsson. En Carlos Strandberg. En Christoffer Nyman. Någon av dem. På bekostnad av Guidetti som också är (relativt) ung, men vars storhet jag inte riktigt kan ta in. En annan spelare jag gärna skulle se i truppen är den bortglömde (?) Abbe Khalili. Men på mitten är det trångt och krigare som Lewicki och Wernbloom går nog före, är jag rädd. Trots att det är två av samma sort. Avslutningsvis bjuder jag på en logisk kullerbytta: Jonas Olsson, 33, är i mina ögon fortfarande en bättre mittback än t ex Erik Johansson.

Löfven & Lövin?

Romson ut, Lövin in, Fridolin kvar. Det rör på sig i partiet som kallar sina ledare rör. Ska bli spännande och se om Isabella Lövin även tar över Åsa Romsons plats som vice statsminister i regeringen. Radarparet Löfven & Lövin, he he.

Sydis och HD skulle spela boll...

Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad slog sina påsar ihop häromåret, det kan väl inte ha undgått någon. Utom Sporten på Sydis. När MFF och HIF möts i allsvenskt derby finns det fortfarande bara ett lag i spalterna. Varje vinkel är blå, varje spelarbetyg är blått. Hela upplägget blir liksom en partsinlaga, ett MFF-blad. Ska spelarbetyg i fotboll överhuvudtaget ha nån relevans måste båda lagens spelare betygsättas, det är min enkla mening. När så inte sker i Sydsvenskan/HD ens efter en match MFF/HIF går hoppet definitivt förlorat. Om objektivitet alltså.

Andreas Ekberg, min vän

Knappt man vågar avslöja det en dag som denna - men: jag känner Andreas Ekberg. Lite. Så lite som man hinner lära känna en person under en intervjustund. Jag hade en sådan med honom för ett tiotal år sedan. Detta sedan jag fått tips om en ung Lundakille som lagt fotbollsdojorna på hyllan till förmån för en dröm om domarkarriär. Den killen var alltså Andreas Ekberg, gårdagens omstridde huvuddomare i cupfinalen mellan MFF och Häcken. Vid intervjutillfället var han på sin höjd tjugo bast - och omåttligt stolt över sin pipsamling. Jo, faktiskt. Andreas Ekbergs pojkhobby var att samla på pipor. Domarpipor som han köpt, fått eller förhandlat sig till i kontakter med mer eller mindre berömda fotbollsdomare. Även internationella, vill jag minnas. Vi hade just den bilden i tidningen: Andreas Ekberg och hans omfattande samling av begagnade pipor. Ett av de roligaste jobben jag gjorde inom ramen för Lundasport, definitivt det mest udda. Bara några år senare debuterade han så som allsvensk domare. Möjligen som tidernas yngsta, hursomhelst efter en raketliknande vandring genom divisionerna. Idag är Andreas Ekberg fortfarande, såvitt jag vet, allsvenskans yngste domare (31) men redan en av de mer rutinerade. Det är en fascinerande resa han gjort, min gamla intervjufavorit. Synd och skam att han får ta så mycket skit på jobbet, det förtjänar han minst av allt. Andreas Ekberg är en skicklig utövare av ett förbannat svårt uppdrag. Undrar förresten hur han har det med sin pipsamling nu för tiden. Fick han nånsin fatt i en "Colina"?

Dramatik på både hög och låg nivå

MFF-Häcken 2-2, 7-8 efter straffar. MFF ledde 2-0, hade greppet om cupbucklan. En utvisning på Oscar Lewicki tidigt i andra halvlek förändrade allt - och jag kan tänka mig att domarinsatsen kommer att diskuteras, åtminstone i de MFF-färgade bladen. Personligen tycker jag att Andreas Ekberg dömde förtjänstfullt. Utvisningen var liksom inte hans "fel" utan helt och hållet Lewicki's eget. För den satsningen finns bara rött kort. Om det varit möjligt borde publikpöbeln också fått ett. För systematisk förföljelse av olycksoffer. Den utsatte Häckenspelaren Abubakari kom alltså tillbaka efter behandling, bara för att belönas med burop och visselorkaner vid varje bollkontakt. Osmakligt men kontraproduktivt: Abubakari var bäst på plan både före och efter händelsen. Det märkliga var egentligen hur MFF föll ihop pga utvisningen. Från full kontroll till total kaos. Så brukar det inte behöva bli när ett lag decimeras...men här tog det cirka tjugo minuter innan nåt som liknade en "blå" reservplan kunde skönjas. Under den tiden gjorde Häcken sina två mål och hade bud på fler. Mot slutet kom dock MFF tillbaka, det skall sägas. Rakip gjorde ett väldigt fint inhopp, Sana likaså. Och Tinnerholm måste sprungit minst ett maratonlopp, gud vet var han hämtade kraft. Adu däremot satt där han brukar sitta nu för tiden. På bänken. I karantän. Med i truppen, utanför gemenskapen. Sorgligt att se, ovärdigt en elitklubb. Straffavgörandet blev dramatiskt. MFF hade greppet även där men med två ovana kort kvar kom de ödesdigra missarna. Rakip först, Tinnerholm sen. Tre givna straffläggare hade redan bytts ut: Rosenberg, Kjartansson, Eikrem. Man kan undra varför, genomtänkt verkade det knappast. Men kul för Häcken att äntligen få vinna en titel, dessutom inför fler fans än jag visste att Hisingelaget hade. Drygt 600 gulsvarta i det blå havet på Swedbank. Och totalt över 22000 åskådare, varav kanske hälften lade mest energi på att vissla och bua. En typisk fotbollsfest i tiden, så att säga.

Priset är skillnaden...

Alla människor som i någon mening kan definieras normala gör misstag. Stora eller små, flera eller få. Skillnaden ligger i priset: en offentlig person får betala ett högre än en icke-offentlig. Mona Sahlin, för att ta ett aktuellt exempel, måste skämmas inför hela svenska folket medan en gråmus som jag kommer undan med att skämmas över mig själv. Vilket kan kännas illa nog, förvisso. Men jag skulle inte vilja byta, inte springa i flock och gläfsa efter "offentliga olycksfåglar". Det skulle störa hela min övertygelse om mänskligheten: den som aldrig gjort ett misstag har inte levt.

Senapsgul nostalgiväckare

Såg en senapsgul Volkswagen idag. Äkta vara, 50-talsstuket. Vad är det med det då? Ingenting. Bara nostalgi. Man ser inte många folkvagnar av originalmodell nu för tiden. Annat var det förr, när denne gubbe var glytt. Varannan vuxensvenne körde Volkswagen, den andra halvan körde Volvo. Om jag nu får överdriva lite. Obs lite. Min fars sista bil var just en Volkswagen, vill jag minnas. Dock inte en senapsgul, utan en grå eller möjligen blå. Idag vet jag knappt om "folkasnurran" tillverkas längre, jag skulle i vilket fall inte kunna identifiera en. VW ska liksom se ut som VW, annars kan den aldrig bli salig i åminnelse.

Mästare mot alla odds

Leicester vinner Premier League. En helt galen fotbollsskräll, förutsedd av absolut ingen. Som om Gefle skulle vinna allsvenskan, typ. Värdiga mästare är de också, Leicester City. Blott tre förluster på 36 matcher i det som brukar kallas världens tuffaste liga. Utan stora namn, utan spektakulär satsning. Snacka om rund boll.