Dramatik på både hög och låg nivå

MFF-Häcken 2-2, 7-8 efter straffar. MFF ledde 2-0, hade greppet om cupbucklan. En utvisning på Oscar Lewicki tidigt i andra halvlek förändrade allt - och jag kan tänka mig att domarinsatsen kommer att diskuteras, åtminstone i de MFF-färgade bladen. Personligen tycker jag att Andreas Ekberg dömde förtjänstfullt. Utvisningen var liksom inte hans "fel" utan helt och hållet Lewicki's eget. För den satsningen finns bara rött kort. Om det varit möjligt borde publikpöbeln också fått ett. För systematisk förföljelse av olycksoffer. Den utsatte Häckenspelaren Abubakari kom alltså tillbaka efter behandling, bara för att belönas med burop och visselorkaner vid varje bollkontakt. Osmakligt men kontraproduktivt: Abubakari var bäst på plan både före och efter händelsen. Det märkliga var egentligen hur MFF föll ihop pga utvisningen. Från full kontroll till total kaos. Så brukar det inte behöva bli när ett lag decimeras...men här tog det cirka tjugo minuter innan nåt som liknade en "blå" reservplan kunde skönjas. Under den tiden gjorde Häcken sina två mål och hade bud på fler. Mot slutet kom dock MFF tillbaka, det skall sägas. Rakip gjorde ett väldigt fint inhopp, Sana likaså. Och Tinnerholm måste sprungit minst ett maratonlopp, gud vet var han hämtade kraft. Adu däremot satt där han brukar sitta nu för tiden. På bänken. I karantän. Med i truppen, utanför gemenskapen. Sorgligt att se, ovärdigt en elitklubb. Straffavgörandet blev dramatiskt. MFF hade greppet även där men med två ovana kort kvar kom de ödesdigra missarna. Rakip först, Tinnerholm sen. Tre givna straffläggare hade redan bytts ut: Rosenberg, Kjartansson, Eikrem. Man kan undra varför, genomtänkt verkade det knappast. Men kul för Häcken att äntligen få vinna en titel, dessutom inför fler fans än jag visste att Hisingelaget hade. Drygt 600 gulsvarta i det blå havet på Swedbank. Och totalt över 22000 åskådare, varav kanske hälften lade mest energi på att vissla och bua. En typisk fotbollsfest i tiden, så att säga.