Stewart seglar än

Rod Stewart på Arenan ikväll. Nostalgi på, bokstavligt talat, hög nivå. Ruggiga basgångar, öronskärande missljud från och till. En fråga om teknik, skulle jag tro. Musik är så förbannat avancerat idag med mixerbord och andra mysterier alldeles vid scenkanten, int faan var det så när jag var ung. Eller när Roddan själv var ung, för den delen. Mannen är faktiskt äldre än jag - men har anpassat sig bättre, det måste jag ge honom. Bitvis hördes hans karaktäristiska röst ikväll, stundtals drunknade den i allt oväsen. Några nummer var riktigt bra, gamla fina Maggie May inte minst. Sailing kom förstås också, tro't eller ej men i en berörande stark tagning. Där visade Rod Stewart vilket proffs han är...den låten måste han ju sjungit tiotusen gånger, ändå kändes inlevelsen som ny. Showen som sådan var på alla sätt bländande och publiksuccén given redan på förhand. Vet inte hur många biljetter som sålts men åtskilliga tusen, definitivt. Legender lockar, särskilt de levande. Och ljudterrorn glömmer vi, nu när det är över.