April, april...men var är poängen?

Ovanligt glyttigt - och lättgenomskådat - aprilskämt i Sydsvenskan idag. Det här med konstgräs på Swedbank stadion alltså. MFF spelar tydligen med i tramset, åtminstone ger skribenten sken av det. Man vet aldrig; skribenten ifråga är själv en känd tramsebytta, "verket" måste s a s bedömas utifrån det. Men nog har världen skådat fyndigare aprilskämt...

HK har ödet i egna händer

Ser man på. Inför sista omgången av handbollens elitserie har HK Malmö återtagit platsen på rätt sida om slutspelsstrecket. Det trodde jag inte för en vecka sen. Nu återstår bara att besegra RIK på onsdag - och det bör väl gå. RIK har ingenting att spela för, som det heter. Mer än äran, är förstås säkrast att tillägga. Bommar HK chansen lär Drott gå förbi. Halmstadlaget möter hopplöst svajiga Ystad hemma, det låter i rådande läge som en given tvåpoängare. Alltmedan storheter som Sävehof och Skövde får göra upp i inbördes möte om att undgå kvalserieplatsen. Men heja HK, jag är dösugen på att få se lite mer handboll i Baltiskan innan säsongen är över.

Det hattricket hade jag velat se...

Önnered-HK Malmö 22-28. Den här matchen hade man velat se på plats istället för online. Då hade man kanske bättre förstått hur det gick till när Nebojsa Simic gjorde tre mål. Killen är som bekant målvakt i HK Malmö, hans primära uppgift är att förhindra mål. Att han gör dem, tillika tre gånger om i en och samma match, är häpnadsväckande och måste helt enkelt vara tidernas målvaktsprestation på elitnivå. En annan Malmöspelare som utmärkte sig var Adam Lönn, dock på ett mer traditionellt sätt. Lönn är skytt, ska göra mål. Elva stycken blev det idag, nytt prydligt säsongsrekord, jämte betydligt färre bom än vanligt. Sen fanns det en tredje Malmöspelare som utmärkte sig i matchen, dessvärre på ett mindre smickrande sätt. Tänker på Mirsad Pecikoza. Efter en privat orgie i regelfel, tappade bollar och missade avslut landade han på -3,53 i protokollet. Ska man jämföra med t ex forna tiders skolbetyg motsvarar det varken BC eller C, utan snarare D. Vilket stod för klandervärd (ja, av någon anledning minns jag det). Men starkt av Malmö att vinna, nu lever slutspelshoppet in i sista omgången.

Inte bländande - men gediget

EM-kval: Moldavien-Sverige 0-2. Det kräver viss konst att plocka blåbär även i fotboll - och Sverige är faktiskt rätt bra på den konsten. Inte så att spelet är direkt bländande eller överlägset B-nationernas, bara lite bättre organiserat och lite mer disciplinerat. Det räcker som regel till tre poäng i matcher som "ska" vinnas. Dessutom har Sverige Zlatan. I förhållande till sin egen kapacitet var han egentligen inte särskilt bra ikväll, i förhållande till övriga spelare på planen var han lik förbannat outstanding. Och självklart gjorde han båda målen. Vem skulle annars göra dem? Kiese Thelin har kanske sina förtjänster men dit hör definitivt inte förmågan att avsluta. Tvivlar på att han kunnat styra "vådanicken" till 1-0 i öppen bur så som Zlatan gjorde. Sveriges, och Zlatans, andra mål kom på straff som Forsberg sökte - och fick. Som sagt, bländande var det inte. Mer en typisk svensk arbetsseger över ett motstånd som var tappert men torftigt.

Mörker över Malmö

Arma Malmö. Mord igen igår natt. Vet inte vilket i ordningen, bara sen årsskiftet. En sak är säker: det blir allt svårare att hävda att Malmö är en fantastisk stad i positiv mening. Verkligheten talar ett annat språk.

Feminist i drängstuga

All respekt för Max Wiman, krönikör, reporter, analytiker på Sydsvenskansporten. Förr krävdes det åtminstone tre man för att leverera de textmängder Wiman numera sprätter ur sig på egen hand, hans motor är på så vis imponerande. Eller också skrämmande, beroende på hur man ser det. Det speciella med Wiman, förutom textmängderna, är hans genusbetingade reflex. Den styr liksom skrivandet. Ofta på ett hedervärt sätt, absolut. Ibland på ett halsbrytande sätt, lika absolut. Som idag när Wiman skriver att beteckningen Riksserien (på damhockeyns högsta liga) ger obehagliga associationer till ett fasansfullt rike under andra världskriget. Där hänger jag inte med. Menar Wiman att hockeyförbundet ser på kvinnliga hockeyspelare ungefär som nassarna såg på judar och romer? Eller är det ordet "riks" som väcker anstöt? Får Wiman i så fall obehagliga associationer även av t ex riksdag och riksbank? Lite sökt blir det allt, när man hela tiden letar fel med en feministisk ficklampa. Ett problem, tror jag, kan vara Wimans "utsiktsposition". Sydsvenskans sportredaktion alltså. Såvitt jag vet finns där för tillfället inte en enda fast anställd kvinna. Bara gubbs i övre medelåldern. Blir nästan lite komiskt i skenet av rubriken till dagens Wimankrönika: Välkommen till damernas värld.

Nytt liv i slutspelsracet

Jag hade en gång en kalkyl...men ack vad den sprack. Handbollens elitserie alltså. Slutspelsstriden. Tog för givet att Sävehof skulle vinna kvällens match mot Hammarby och hänga av konkurrenterna kring strecket. Icke sa nicke. Sävehof är inte längre vad Sävehof en gång var, det lyckades jag glömma eller förtränga. Partilles stukade stolthet klappade igenom totalt mot Bajen, var aldrig nära. 0-6 i upptakten, 2-10 lite senare, 26-31 till slut. Och vips trillade HK Malmö in i slutspelsracet igen. Liksom Drott, i ännu högre grad. Ja, teoretiskt även Skövde. Så nu avstår jag från att tippa, det får bli som det blir. Men kul att serien lever in i det sista, avgjort i förväg är för trist.

Dags för självrannsakan

Drott-HK Malmö 28-25. Som jag befarade: adjö till slutspelet för Malmös del. Hårt men välförtjänt. Inleder man en andra halvlek med tio mållösa minuter och sex bortskjutna skott av en och samme spelare, då kan det bara gå åt helvete. Nej, jag såg inte matchen, följde den protokollvis online. Det räckte. Hoppas nu att HK Malmö är ödmjuka nog för självrannsakan. Det är lätt att skylla på skador och ett idiotiskt spelprogram på slutet - men det finns annat att begrunda och utvärdera. Lönns odisciplinerade skytte t ex. Ett mål på tio skott i andra halvlek i dagens match, inget lag tål sånt övermod från en enskild individ. Kantspelet. Noll mål från vänster idag, nåt enstaka från höger. Ingen tillfällighet, mer en påminnelse om hur det sett ut säsongen igenom. Kontringsfasen. Klent där också, få enkla mål. Och så det som allt mynnar ut i: Sivertssons coaching. Eller kanske snarare brist på coaching. Men till slut en hyllning. Nebojsa Simic, målvakten. Mer eller mindre fantastisk under hela sin tid i HK Malmö. Det är honom verkligen väl unt att byta upp sig till IFK Kristianstad. Lycka till, säger jag med ett stänk av saknadens vemod.

Tufft läge nu för HK Malmö

Mardrömsresultat i handbollens elitserie för HK Malmö ikväll. Hammarby vann, Sävehof tog poäng i Lund. Det innebär, om jag får tippa, att HKM måste ta fem poäng på sina tre sista matcher för att nå slutspelet. Nästintill full pott alltså mot Drott, Önnered och RIK, alla på bortaplan. Sannolikheten för ett sådant utfall är inte direkt hög. Mitt resonemang bygger på att Hammarby, med två matcher kvar, vinner mot Drott hemma i sista omgången. Då slutar Bajen på 31 poäng. Samma med Sävehof, som har tre matcher kvar. Hammarby och Skövde hemma, däremellan ett för tillfället "mätt" Kristianstad borta. Två segrar=31 poäng, jag skulle bli mycket förvånad om inte Sävehof klarar det. Och då sitter HK Malmö där. Med 26 inspelade poäng och snaran om halsen, som det heter. Tufft läge. Förlust mot Drott i morron och tåget går. Seger och spåret är lik förbannat svårframkomligt. Att HK har ett plus i sin förnämliga målskillnad förändrar inte själva poängbehovet. F ö är det väl säkrast att tillägga att varken Lugi eller Ystad är helt slutspelsklara än. Men stopp för spekulationerna, snart nog har vi facit.

Mannen utanför Netto

Jag ser honom varje dag - och då menar jag varje dag. Måndag till söndag, vecka efter vecka. Mannen utanför Netto, mittemot min balkong. Han är en av alla dessa EU-migranter som medierna skriver om, en av alla dessa tiggare som Medelsvensson pratar om. Relativt ung, jag skulle gissa 30-35. Hel och ren, diskret och vänlig. Mannen utanför Netto gör kort sagt ingen förnär. Såvida man inte stör sig på själva fenomenet. Vilket många, eller kanske alltfler, gör. Jag kan förstå dem också. EU-migranterna testar oss, liksom. Tiggeri utanför varje köpcentrum, varje butik. Tiggeri även vid bankomater. Tältläger i parker och på industritomter. Omfånget. Ingen kan precisera det, men intrycket är att "EU-populationen" i stan numera överstiger tusen med råge. Fram växer ett nytt Malmö - utan att Malmöborna tillfrågats. Sånt är inte bra, tänker jag. Sånt kan till och med vara farligt, inser jag. Undrar om mannen utanför Netto gör några sådana reflektioner. Förmodligen inte. Hans fokus ligger säkert på den egna verkligheten. Filten på marken, pappersmuggen, mynten som eventuellt droppas i. Familjen hemma i Rumänien, överlevnadsvillkoren. Personligen har jag svårt att bara gå förbi, bara negligera. Varför skulle jag? Mannen har min sympati, mina mynt också då och då. Han råkar vara född i utanförskap, jag i innanförskap, ingen av oss har valt föräldrar. Det är den känslan jag alltid landar i...även i de mest frustrerade ögonblicken över Malmös förvandling.

Ständigt denne Zlatan

Rabalder kring Zlatan - igen. Den här gången för ett verbalt utbrott riktat mot Frankrike i allmänhet men mot landets fotbollsdomare i synnerhet. Löjligt, tycker jag. Rabaldret alltså. Samtidigt säger det allt om vår tid. Inget är längre privat, personlig besvikelse eller frustration i nederlagets bittra stund fångas in och kablas ut över hela jävla världen. Blir en "affär", höjd över snart sagt allting i det fritt svävande nyhetsflödet. Jag kan försäkra att spontant och ogenomtänkt skitsnack direkt efter förlorad match förekom även på "den gamla goda tiden", skillnaden är att det då fick stanna där sådant hör hemma. I spelargångarna. I omklädningsrummen. Sen var det glömt. Men man ska kanske inte klaga. Fortfarande kan nog Zlatan och andra stjärnor t ex släppa sig utan att den eventuella stanken når sociala medier.

Hallå Sverige: Karlskrona kallar...

Tack Skånela, känner jag mig manad att säga. Märstalagets vinst över Helsingborg i handbollsallsvenskan igår innebar att Hästö blev seriesegrare i kavaj - och att Karlskrona därmed skriver om sin idrottshistoria. Elitseriespel i både ishockey och handboll, det har aldrig hänt, aldrig ens varit nära. Skrällen nu är så klart hockeyn, i handboll har det trots allt handlat mer om en tidsfråga för elitcomebacken. En lång sådan, förvisso. Tjugo år har gått sen sist, och då var det anrika IFK Karlskrona som fortfarande var bäst i stan. Hästö har liksom kommit smygande förbi, gått en längre väg till framgången. Många egna talanger i laget under de första åren i allsvenskan, efterhand dock alltfler värvningar utifrån för att få den spets som målet krävt. Till den här säsongen kom bl a Lars Möller Madsen och Johannes Sandgren, båda men framförallt den senare har gjort formidabel succé. Även på tränarsidan har Hästö gått tufft - och förmodligen dyrt - fram: Ulf Schefvert de senaste två åren, dessförinnan Magnus Andersson. Till och med klubbnamnet putsades upp inför denna säsongen - Hästö IF blev HIF Karlskrona. Kanske var det ett sponsorkrav, kanske bara en fix idé. Folket i stan verkar inte bry sig särskilt mycket om just den saken, de flesta säger fortfarande Hästö. Samma här. F ö går det spännande rykten om klubbens fortsatta satsning. Dalibor Doder, landslagets gamle playmaker, sägs vara på ingång. Även målvaktsikonen Dan Beutler har nämnts, men där är visst Malmö med och hugger. För egen del kan jag bidra med en liten påminnelse: Tobias Karlsson, landslagskaptenen, kommer ursprungligen från just Hästö. Han har dessutom varit synlig vid ett par av lagets matcher under säsongen - och så närmar han sig åldern där spelare i proffssvängen inte sällan drabbas av hemlängtan. Fast detta ingår alltså inte i ryktesfloran, det är blott och bart min egen önskedröm.

Måns Mums & Hasse Hero

Apropå det här med att "gå genom rutan". Måns Zelmerlöv gjorde det ikväll. Lundakillen, som numera talar någon sorts Stockholmsskånska, vann Melodifestivalen i utklassningsstil. Okej för mig, jag gillar Måns. Eller Mums, som vissa föredrar att kalla honom. Hans vinnande nummer hette f ö Heroes - vilket ledde tanken till en skåning som fortfarande både talar och sjunger på oförfalskad skånska. Hasse Andersson alltså. Kvinnaböske, startfältets farfar. Hos Europajuryn hade han förvisso inte mycket att hämta men när de svenska telefonrösterna räknats steg han som en änglahund till en slutlig tredjeplats. Före Saade, före Svenning, före alla möjliga popsnören. Så fanns det nån hjälte ikväll så var det nog Andersson, 67. Bra jobbat.

Ödet håller vad det lavar

"Lavat" är ett skånskt uttryck för sådant som kan förefalla uppgjort, fixat, tillrättalagt. Kom att tänka på det igår kväll när alla puckar i världen plötsligt gick Malmö Redhawk's väg. En enda match (inom ordinarie speltid) vann laget i kvalserien, den sista. Det, i kombination med rätt resultat på andra håll, räckte för att vända ett hotande fiasko till en möjlig succé. Fast med lavat menar jag inte att parterna skulle haft nåt fuffens för sig, så illasinnad är jag inte. I det här fallet är det snarare Ödet som lavat utgången, får man väl anta. Nu återstår bara att besegra Leksand i bäst-av-sju så är Redhawks där hela (?) hockey-Sverige vill ha dem. I SHL. Går säkert att lava, det också.

En politikens Carola

Alla faller för Ebba Busch Thor. Ja, jag menar alltså alla motkandidater till posten som ny partiledare i KD. Vill minnas att de var åtminstone fem från början. Sen har de stigit av, en efter en och alldeles frivilligt. Lämnat walk over, som man säger på idrottsspråk. KD-distrikten runt om i landet vill nämligen ha Busch Thor, stödet för just henne är nästintill massivt. Och själv är hon väldigt angelägen, det går inte att ta miste på. Fördelen med Busch Thor sägs vara att "hon går genom rutan". Exakt vad det betyder vet jag inte, genom min tv-ruta går hon inte. Men jag har mina misstankar. Ebba Busch Thor är kvinna. Därtill ung, under tretti. Hon har en välpolerad yta. Slät och fin i hyn, röd om läpparna, icke en skråma någonstans, somliga skulle säkert kalla henne snygg. Busch Thor är dessutom extremt vältalig, sådär på gränsen till ansträngt. Faktiskt som klippt och skuren ur Livets Ord's bibelskola - där hon mycket riktigt har ett förflutet. Låter jag skeptisk? Jag är skeptisk. Inte till politiker generellt, men till alla broilers i genren. Unga karriärkåta killar och tjejer som - och nu citerar jag en gammal arbetskollega på Sydis - "aldrig gjort ett ärligt handtag". Men visst, Ebba Busch Thor är säkert en god kristdemokrat och mig skulle det inte förvåna alls om hon lyfter partiet några procentenheter. I tider som dessa ska man aldrig underskatta betydelsen av ett fagert skal. Ej heller bör man överskatta väljaren, allmän rösträtt är inte detsamma som allmän ämneskunskap.

Om fotboll spelats på snö...

Norsk tränare. Norsk back. Norsk mittfältare. Norsk anfallare. Aldrig har MFF varit så norskt som i år. En sak är säker: hade fotboll spelats på snö och med skidor under fötterna, då hade laget varit oslagbart. Nu vet jag inte vad jag ska tro. Träningsmatcherna har förstås gått bra, cupmatcherna likaså. Men allsvenskan är nåt annat, först där blir det väl upp till bevis för nya MFF. Vill man kan man förresten lägga till fjolårsförvärvet Kofi Adu i Norgeprofilen. Ghanan förvisso men rekryterad från, just det, norska ligan.

Rätt domslut, fel fokus

Heroisk insats av PSG igår. 2-2 borta mot Chelsea och avancemang till kvartsfinal i Champions league - trots decimerat lag. Zlatan, den olyckan, blev ju utvisad redan efter en halvtimma. Rött kort direkt för en vårdslös satsning i närkampsspelet. Hårt dömt, ansåg många. Fel dömt, ansåg tydligen ännu fler. Själv lutar jag åt korrekt dömt. Går man in i en situation så opolerat som Zlatan gjorde här, då får man nog räkna med att vissa domare (inte alla) tillämpar regelboken strikt. Farligt spel, kallas det bestämt. Sen finns förstås grader i helvetet, Zlatans tackling hör inte till de värsta man sett. Men fokuset borde ändå läggas där, tycker jag. Alltså på råa spelare snarare än på "hårda" domare. Det skulle kanske - stupida tanke - ge världen en renare fotboll.

Bonuspinne i slutspelsjakten

Alingsås-HK Malmö 23-23. Det här måste ses som en bonuspoäng i HK:s jakt på slutspelsplats. Starkt gjort, särskilt som Linus Persson saknades. Å andra sidan var Adam Lönn tillbaka och sköt för minst två. Åtta mål, ungefär lika många missar. Med både Lönn och Persson i speldugligt skick har HK ett distansskytte som få, om ens något, lag i elitserien matchar. Mest imponerande är dock defensiven, inklusive målvaktsspelet. Att hålla ett lag som Alingsås nere på 23 mål - ynka åtta i andra halvlek - säger allt. Tre matcher kvar nu, alla på bortaplan i det vansinnesprogram som HK Malmö ålagts. Förmodligen krävs två segrar om det ska bli slutspel. Jag börjar faktiskt tro att det är möjligt.

Bragdartat, Karlskrona

Karlskrona-Västerås 2-1. Det skulle bli Malmö. Eller Rögle. Eller Västerås. Eller...ja, vilket lag som helst utom just Karlskrona. Men tjusningen med idrott är att den sällan är förutsägbar, sällan går att tillrättalägga. Karlskrona tar alltså direktplatsen till SHL, hockeyns elitserie. Det är faan i mig en bragd. Ikväll är jag en stolt bleking - och nu ska bara Hästö göra sitt i handbollen. Då vet jag vilken som blir Årets Idrottsstad.

Ett nersläpp från toklyftet

Mycket nostalgi att frossa i nu för oss ex-karlskroniter. Närmast ishockey. Så länge jag bodde i "staun" fanns den sporten knappt på idrottskartan, handbollen dominerade totalt. Det bildades förvisso en hockeyklubb nån gång på 50-talet men om den sysslade med ishockey eller bara den där varianten som kallas hockeybockey, det minns jag inte säkert. Galgamarkens IK hette klubben i vilket fall, döpt efter stadsdelen som hade en tidsenlig månskensrink att erbjuda. Långt senare - och långt efter att jag lämnat stan - flyttade dock ishockeyn fram sina positioner. Karlskrona IK lät tala om sig allt mer och nådde, vill jag minnas, en slags topp på 1970-talet. Dvs näst högsta serien. Tre bröder Loob, med Håkan i spetsen, förgyllde Karlskronahockeyn under den perioden. Omsusade kanadicken Des Moroney var där också, och en hel del andra meriterade spelare. Satsningen var spektakulär men möjligen ofinansierad - det kom nämligen, som man säger, surt efter. KIK försvann, kanske inte i formell mening, men i alla fall bort från de större sammanhangen. Slut på tillbakablickandet och reservation för eventuella fel, mitt kom-i-håg är inte garanterat detaljstyrt. Hursomhelst. Vad jag ville komma fram till är alltså läget för Karlskronahockeyn här och nu. Och det är nästan bortom det begripliga för en sån som mig. KHK, som klubben heter numera, är ett nersläpp från elitserien. Vinst ikväll mot Västerås och det skrivs idrottshistoria i min födelsestad. Som jag hoppas.

Den älskvärda varianten av Arsenal

Lika nedstämd som jag var över Arsenals magplask mot Monaco i Champions league härförleden, lika upprymd var jag igår kväll över Arsenals insats mot Manchester United i FA-cupens kvartsfinal. Seger med 2-1 på bortaplan, bitvis bländande fotboll, oavbrutet full koncentration. Precis det Arsenal jag älskar att se...och får se då och då, men inte alltid. Tur det kanske. Läckerheter bör nog helst avnjutas i små portioner, annars blir man bortskämd å det grövsta. Och det vill man ju inte bli. Lagom är bäst. För blodtrycket, om inte annat.

Förlust som väcker oro

Var jag för tidigt ute när jag välkomnade HIF Karlskrona (f d Hästö IF) till handbollseliten? Jobbig tanke, vågar inte vifta bort den. Igår, när sista hindret för matematiskt säkrad serieseger i allsvenskan skulle passeras, gick det ju alldeles åt helvete för HIF. 23-24 hemma mot mittenlaget Skånela när "hela staun" var på plats för att fira...och en enda poäng hade räckt. Suck, suck, må det icke ha varit början på en kollaps. Hästö (ja, jag föredrar att använda orginalnamnet) har två jättesvåra matcher kvar. IFK Ystad hemma, Aranäs borta. Två lag som inte kommer att ge bort någonting gratis; båda slåss för en plats i kvalserien. Å andra sidan kan alla hjärnspöken drivas på flykt redan i kommande omgång. Utan Hästös egen medverkan faktiskt. Laget står nämligen över där medan Helsingborg, det återstående hotet om seriesegern, möter just Skånela på bortaplan. Rätt resultat (=Skånelavinst eller oavgjort) och saken är etthundra procent biff. Så läget kunde varit värre, absolut. Fortfarande ska det mycket till för att snuva Hästö, Karlskrona och hela Blekinge på härligheten. Men en sak har jag lärt mig: man ska inte ropa elitserien förrän allsvenskan är vunnen.

En stad, två världar

Sydsvenskan har i en serie artiklar uppmärksammat den tragiska situationen på Värner Rydén-skolan i Rosengård. Idag ställer tidningen frågan huruvida något liknande skulle kunna inträffa vid en skola i de västra delarna av stan. Svaret är enkelt: nej, självklart inte. Västerut i Malmö bor i huvudsak människor som är integrerade i rådande samhällsordning - i Rosengård i Malmö bor i huvudsak människor som är exkluderade från samma samhällsordning. Grovt uttryckt: sådana föräldrar, sådana barn. Eller också: sådant samhälle, sådana problem. Normlöshet smittar, utanförskap är förödande. Rosengårdseleverna själva har knappast valt skola och boendemiljö, därvidlag är de snarare offer för vuxenvärldens idéer och anvisningar. Föräldrarnas i någon mån. Politikernas mer, beslutsfattare i olika led. Kanske t o m du & jag. Alla vi som i tysthet accepterat utvecklingen: vissa skolor och stadsdelar är för "våra" barn, andra skolor och stadsdelar är för "deras" barn. Ett Malmö, två samhällen. Värner Rydén-exemplet säger något om hur fel detta kan bli. Tänker på lärarna, känner djup sympati med dem, tvivlar på att de bett om den här modellen av arbetsmiljö. En sak är dock viktig att understryka: barn och ungdomar i Rosengård är INTE är en grå massa av rötägg eller hopplösa förlorare. I grund och botten tror jag att de har precis samma mål och drömmar som barnen och ungdomarna i Väster. Bara en svårare väg att gå.

Publiken bättre än föreningen

Nej, jag såg inte matchen. Bara resultatet: Malmö-Rögle 2-5. Efter 0-4 i sista perioden. Det räcker. För att jag ska tycka synd om alla hockeytokiga människor här i stan. Förmodligen var där väl tio- á tolvtusen på Arenan ikväll igen, flertalet måste ha gått hem med en känsla av tomhet. Rånade på förväntningarna, på underhållningen. Förstår dem, tycker att alla Redhawkssympatisörer förtjänar tapperhetsmedalj vid det här laget. Så många uppblåsta ballonger, så mycket pyspunka. Spelare kommer och går men mönstret består, år efter år. Publiken känns helt klart stabilare än föreningen. Och vem vet, nästa säsong kan det kanske bli Malmöderby i allsvenskan. Redhawks mot Pantern. Chansen/risken finns.

Slutspelsjakt med fallgropar

Starkt av HK Malmö att ta poäng i Partille igår. Men jag är fortfarande tveksam till lagets möjligheter att nå slutspel. Idel bortamatcher kvar, Lönn fortsatt skadad, konkurrenter som i alla fall på pappret har lättare restprogram. Hammarby närmast blir den verkliga nyckelmatchen. Vinst där och HK skulle stärka sina aktier avsevärt. Problemet är att Hammarby borta är bland det tuffaste som finns i handbollens elitserie - och att HK har en svit på sex förlustfria matcher efter VM-uppehållet. Det är ju så med sviter: ju längre de blir, desto närmre till att de spricker. Men förhoppningsvis har jag fel, som Malmöbo och handbollsvän ser jag mer än gärna HK i ett slutspel. F ö noterar jag att även den bäste kan ha en dålig dag på jobbet. Tänker alltså på Mirsad Pecikoza och hans facit i gårdagens HK-match mot Sävehof. Regelfel, tappade bollar, inte ett enda mål. Så brukar inte Pecikoza's personliga protokoll se ut, verkligen inte. Läge för revansch mot Hammarby?

Välkommen till eliten, Hästö IF

När jag växte upp i Karlskrona - 1950-talet, long ago - var Hästö IF en i mängden av småklubbar inom handbollen. Jag tror det fanns närmare tio i stan, under särklassiga IFK. KA 2 i division 2 var näst bäst, Hästö tillhörde division 3-klabbet och räknades liksom bara av nördar. En sak var förstås speciell med Hästö då för tiden: Ingemar Ganneby spelade där. Stans störste handbollstalang, sades det. Låg säkert nåt i det för han försvann snabbt. Inte till IFK, utan till Vikingarna i Helsingborg. Vill minnas att han blev svensk mästare där, kanske gjorde han nån landskamp också, men i vilket fall fick "Hästö-Gannis" en fin karriär i elithandbollen. Alltmedan hans moderklubb fortsatte på skuggsidan, i det lilla formatet. Och varför kommer jag att tänka på allt detta just nu? Jo, för att Hästö IF precis skickat en effektfull påminnelse om att tiderna kan förändras, att ingenting måste vara för evigt. Nästa år spelar klubben i klabbet i handbollens finrum. Elitserien. 29-20 i dagens allsvenska seriefinal mot Helsingborg säkrade i praktiken det lyft som "på min tid" inte föreföll möjligt ens i en fantasivärld. Underbart. Men inte chockartat, om man utgår från ett lite modernare perspektiv. Trendbrottet för Hästö IF kom ju egentligen redan i slutet av 1990-talet. Då fick klubben fram en juniorkull med spelare som t ex Tobias Karlsson och Christoffer Sevestedt. Problemet var att guldkornen försvann. Karlsson (idag bundesligaproffs och landslagskapten) till Hammarby, Sevestedt till en kort men succéartad sejour i Skövde innan upprepade skador punkterade hela hans karriär. Under 2000-talet har Hästö dock varit stadigt etablerat i allsvenskan - och som bäst i stan, före det en gång ouppnåeliga IFK. Så mot den bakgrunden är dagens "mirakel" kanske bara logiskt. Hursomhelst ber en nostalgiker att få gratulera. Trevligt att Karlskrona återkommer på handbollskartan, det är vi många som längtat efter. En till sak, för ordningens skull. Hästö IF skriver sig numera HIF Karlskrona, inte ens klubbnamn går säkra för tidens påfund.

Unikum fick sista ordet

En djävulsk femmil satte punkt för skid-VM. Föret, extrem lössnö, gjorde alla försök till utbrytningar eller ryck verkningslösa. Därav en spurtstrid om medaljerna - och vem vinner då? Just det, Petter Northug. Från en plats långt ner i klungan tog han sig fram i precis lagom tid och fick dessutom hjälp i själva finishen av ett frispår mellan tjecken Bauer och ryssen Vylegzhanin. Man kan tycka att det borde varit stängt där, men i så fall hade förstås Northug tagit sig förbi på utsidan. Karl'n är helt enkelt ostoppbar, ett unikum som längdskidåkare. Frågan är om inte Anders Blomquist också är ett unikum. Som expertkommentator i tv alltså. Hans inlevelsefulla vansinnesgastande när Johan Olsson snöt bronset från stackars Vylegzhanin går nog till historien, i alla fall som personligt rekord. Vilket inte vill säga lite. Tack SVT för Blomquist. Och för Pops, Hård, Ojala, Fredriksson, hela gänget. Bättre tv än VM i längdskidåkning finns inte.