Ett nersläpp från toklyftet

Mycket nostalgi att frossa i nu för oss ex-karlskroniter. Närmast ishockey. Så länge jag bodde i "staun" fanns den sporten knappt på idrottskartan, handbollen dominerade totalt. Det bildades förvisso en hockeyklubb nån gång på 50-talet men om den sysslade med ishockey eller bara den där varianten som kallas hockeybockey, det minns jag inte säkert. Galgamarkens IK hette klubben i vilket fall, döpt efter stadsdelen som hade en tidsenlig månskensrink att erbjuda. Långt senare - och långt efter att jag lämnat stan - flyttade dock ishockeyn fram sina positioner. Karlskrona IK lät tala om sig allt mer och nådde, vill jag minnas, en slags topp på 1970-talet. Dvs näst högsta serien. Tre bröder Loob, med Håkan i spetsen, förgyllde Karlskronahockeyn under den perioden. Omsusade kanadicken Des Moroney var där också, och en hel del andra meriterade spelare. Satsningen var spektakulär men möjligen ofinansierad - det kom nämligen, som man säger, surt efter. KIK försvann, kanske inte i formell mening, men i alla fall bort från de större sammanhangen. Slut på tillbakablickandet och reservation för eventuella fel, mitt kom-i-håg är inte garanterat detaljstyrt. Hursomhelst. Vad jag ville komma fram till är alltså läget för Karlskronahockeyn här och nu. Och det är nästan bortom det begripliga för en sån som mig. KHK, som klubben heter numera, är ett nersläpp från elitserien. Vinst ikväll mot Västerås och det skrivs idrottshistoria i min födelsestad. Som jag hoppas.