Feminist i drängstuga

All respekt för Max Wiman, krönikör, reporter, analytiker på Sydsvenskansporten. Förr krävdes det åtminstone tre man för att leverera de textmängder Wiman numera sprätter ur sig på egen hand, hans motor är på så vis imponerande. Eller också skrämmande, beroende på hur man ser det. Det speciella med Wiman, förutom textmängderna, är hans genusbetingade reflex. Den styr liksom skrivandet. Ofta på ett hedervärt sätt, absolut. Ibland på ett halsbrytande sätt, lika absolut. Som idag när Wiman skriver att beteckningen Riksserien (på damhockeyns högsta liga) ger obehagliga associationer till ett fasansfullt rike under andra världskriget. Där hänger jag inte med. Menar Wiman att hockeyförbundet ser på kvinnliga hockeyspelare ungefär som nassarna såg på judar och romer? Eller är det ordet "riks" som väcker anstöt? Får Wiman i så fall obehagliga associationer även av t ex riksdag och riksbank? Lite sökt blir det allt, när man hela tiden letar fel med en feministisk ficklampa. Ett problem, tror jag, kan vara Wimans "utsiktsposition". Sydsvenskans sportredaktion alltså. Såvitt jag vet finns där för tillfället inte en enda fast anställd kvinna. Bara gubbs i övre medelåldern. Blir nästan lite komiskt i skenet av rubriken till dagens Wimankrönika: Välkommen till damernas värld.