Längtan till stillheten ger mig ingen ro

Tingsryd. Runt 12000 invånare totalt i kommunen. Därav 3500 på själva centralorten. Skulle jag kunna bosätta mig där? Jag menar för gott, återstoden av mitt liv. Tanken gnager, som den alltid gör när jag precis kommit hem därifrån med en semestervecka i bagaget. Det händer förvisso inte mycket i Tingsryd, city pulserar liksom ingenting. Efter 20.00 på kvällen slocknar i princip allt vad gatuliv heter. Så dags stänger nämligen Börjes. Varuhuset vid torget alltså, Tingsryds nav. Ett rätt oansenligt bygge i och för sig, i Malmö hade det försvunnit i mängden av överdimensionerade affärsschabrak. Men i Tingsryd är Börjes stort nock, vill jag lova. Tre plan. Mat å sånt där nere, kläder å diverse i mitten. Och så fikat på Hyllan, dvs överst. Där serveras bl a kaffe å räkmacka för 26 spänn. 1:50 respektive 24:50. Priserna har legat still sen 50-öringens dagar, det är faan inte klokt. Gud vet hur många brickor med nya räkmackor som bärs in i diskarna, intrycket är att det går i ett. Och det är ingen lågbudgetvariant, absolut inte. Här snackar vi räkor i trängsel, dessutom med alla de rätta tillbehören: ägg, tomat, majonnäs, grönt, citronskiva på toppen. Mums filibabba. Möblemanget på Hyllan tål också att begrunda: bord och pinnastolar av 50-talsmodell, inget onödigt bjäfs överhuvudtaget. Jag gillar det, gillar att någon liksom trotsar tidsutvecklingen. Börjes är bra på det. Söndagsöppet t ex finns inte på kartan - vilodagen skall helgas nu som förr, amen. Det tackar nog Ica för. Ja, det finns en Icabutik också, längre ner mot sjön Tiken vid själva infarten till Tingsryd. Ica håller söndagsöppet s a s i Börjes ställe och räddar därigenom sin årsomsättning. Sägs det på byn i alla fall. Annars pratar man mest om Taif här. Tingsryds AIF, hockeyklubben. På en ort där det bor 3500 själar berör den snart sagt alla. Mer eller mindre, men dock. Redhawks i Malmö är inte i närheten av den betydelsen för gemene man å kvinna, det ska man ha klart för sig. Hur många Tingsrydare som intresserar sig för fotboll har jag inte fått grepp om - men klubb finnes och namnet är "stort": Tingsryd United. Krigar i toppen av division 4, såg jag i lokalbladet nu när jag var där uppe. Travbana finns förresten också, i utkanten av centralorten. Det som attraherar mig mest är nog den speciella stillheten. Det lilla, det hanterbara, det överblickbara. I Tingsryd finns inte 500 pizzerior, det finns två. I Tingsryd är blåljus ingen vardagshändelse, det är en sensation. I Tingsryds kommun är insjö däremot ingen sensation alls, det finns hur många som helst där man kan meta abborre och annat gott. Närheten till Blekinge är bara ytterligare ett plus, länsgränsen nås på en ordinär cykeltur. Som sagt, tanken på en flytt gnager i mitt inre. Kanske, kanske inte.

Nu bloggar jag ut

Dags igen. Att lämna neon och betong för skog och sjö - och en väldig massa abborre, förhoppningsvis. En vecka i Småland väntar, avresa i morgon. Ingen tv, ingen dator, inget jävla trafikbrus. Bara jag å en eka. Och en lånecykel för att komma till affären någon halvmil bort. Det ska vá gött att leva, annars kan dé kvetta. Eller vad det var di sjöng, Galenskaparna.

Lugi satsar "järnet"

Lugi spänner musklerna. Idag presenterades Magnus Jernemyr som sista-minuten-förvärv inför stundande handbollssäsong. Världens bäste försvarsspelare, som han ofta kallats genom åren. Inte illa, kanske den pusselbit Lugi saknat för att kunna utmana om SM-guldet. Det ger sig fram på vårkanten. Bara nu inte Jernemyr faller in i mönstret av floppande hemvändare; mannen är trots allt 37 år och har en lång slitsam proffskarriär bakom sig. Men Lugi har väl koll på läget, får man anta. En fråga i sammanhanget är vem i den befintliga spelartruppen som offras nu när Jernemyr ska in. Gissar på Nemanja Milosevic. Som i så fall skulle kunna återvända till H 43, där han lär behövas desto bättre.

Mjällby i mitt hjärta...

Mjällby-Helsingborg 4-3. Vassego MFF, vi bjuder. Men seriöst: Mjällby har med detta luggat HIF på sex poäng, sett till spelarmaterial och budgetmuskler är det inte riktigt klokt. Där HIF har nästan allt har Mjällby nästan inget. Utom hjärta, hunger och moral. Sånt kommer man långt på i fotboll, snacket om att vilja slår klass är inte bullshit alltid. Nu vet jag inte exakt hur det gick till ikväll, om det var tur med i spelet eller så. Förmodligen inte; såg jag rätt på text-tv:n ledde Mjällby med 4-1 långt in på övertiden, såna målsiffror har sällan bara med tur att göra. Varför det sen behövde bli 4-3 vet väl endast di lärde men skit samma, Mjällby vann. MFF vann också, utan att vara där. Och min oro försvann. Inte för gott, men för några omgångar framöver. Försiktighet är en dygd, förskottsglädje en synd, det har vi blekingar klart för oss. Skål!

För mycket kvar för Mjällbys bästa...

Mjällby-Helsingborg ikväll. Kan Mjällby ge MFF en hjälpande hand i fotbollsallsvenskans guldstrid? Jag tvivlar. Och ärligt talat bekymrar jag mig inte jättemycket om just den saken, lagen "där uppe" får sköta sitt. Värre är att lagen "där nere" börjat knapra poäng. Det betyder att Mjällby snart nog kan dras in på allvar i bottenstriden. Tanken plågar mig. Önskar att det var tre omgångar kvar, då hade allt varit lugnt. Men efter kvällens match återstår tio förbannade omgångar - och som Mjällby sett ut på sistone finns inga givna poäng att hämta nånstans. Så är min känsla i alla fall. Men gud give att jag har fel, då ska jag med glädje stryba en sill.

Upplyftande uppkastning

Ganska avslaget idag på friidrotts-VM. En gravallvarlig ryska tog höjdhoppsguldet och Bolt vann 200 meter retfullt enkelt. Måttliga resultat i båda fallen, noll dramatik. Att Vesely och Pitkänen blev etta respektive tvåa i spjut var heller inte särskilt omskakande - men det var synd om kenyanen som snuvades på bronset i sista kastomgången. Kenya i spjut...jag trodde bara de sprang där. Damernas kort häck passerade också utan "störningar"; den här nya oslagbara amerikanskan vars namn jag just nu glömt vann före tidigare suveränen Pearson. Maratonloppet valde jag bort, sitta å kolla på folk som springer 4,2 mil är inte min grej. Hörde i alla fall att svenskhoppet Mustafa Mohammed spydde efter målgång. Det är bra, det indikerar att han är en normal människa. Utomjordingar finns det nock av inom friidrotten, lite mänsklig svaghet höjer trovärdigheten. Svenskinsatsen i stort följde annars VM-mönstret, dvs ingen överträffade sig själv. Emma Green Tregaro - för dagen i enfärgade naglar - nådde förvisso en hygglig placering (5a) i damhöjden men tvåmetersskräcken tycks hon aldrig komma över. 1,97 den här gången - också. Kim Amb i spjut stannade på 78 meter nånting, nästan tio meter bakom de bästa. Men killen är ung och kommer säkert igen i framtida mästerskap. Detta går nog till historien som ett av de sämre för svensk del. Nej, jag räknar inte Abeba Aregawis guld på 1500 meter. All respekt för själva prestationen men den säger ingenting om tillståndet i svensk friidrott.

Det "svenska" VM-guldet

Hejaklacksjournalisterna jublar: svenskt VM-guld i friidrott! Ja, ja, det får man väl unna dem. Glädjedödare vill man ju inte vá, inte alls. Ännu mindre Sverigedemokrat, fy faan. Men att kalla 1500-metersvinnaren Abeba Aregawi för "svenska", hur korrekt är nu det på en skala? Visst, hon har medborgarskapet, hon bär den blågula tävlingsdressen. De bitarna löstes snabbt och smidigt i lagom tid före VM. Jag har inga synpunkter på det. Eller jo, det har jag kanske. Typ att idrottsstjärnor inte bör ha nån gräddfil till nytt medborgarskap bara för att de är idrottsstjärnor. Positiv särbehandling av det slaget äcklar mig faktiskt rent principiellt. Men till frågan. Kan man utplåna en människas ursprung över en natt, över ett upplopp? Hejaklacksjournalisterna tycker tydligen det. Jag tycker det inte. Ponera att Zlatan Ibrahimovic skulle få för sig att söka - och beviljas - franskt medborgarskap. Vore han fransos då? Hur Abeba Aregawi identifierar sig själv har jag förstås ingen aning om, men får jag gissa blir det så här: som etiopiska. I själ och hjärta som etiopiska. Allt annat vore märkligt. Det är i Etiopien hon är född, där hon levt nästan hela sitt liv, där hon skolats till friidrottare, där hon fortfarande har sin träningsbas. Sen bor hon tydligen i Sverige då och då, oklart varför, men det får hon gärna göra. Svensk friidrott har dock ingen som helst anledning att ta åt sig äran för hennes VM-guld - och mediasvansen borde hålla sig för god för sånt här skennationalistiskt viftande. Det är min enkla mening. F ö är jag fortsatt skeptisk mot alla medel- och långdistanslöpare som springer som om mjölksyra inte fanns.

Vad har Källström gjort för ont?

Sverige-Norge 4-2. En ovanligt uppsluppen träningslandskamp. Nästan så man frestas att ta till den glyttiga beteckningen gladfotboll. Att det svenska försvarsspelet än en gång var spretigt och virrigt gjorde inget - Norges var värre. Därav målfesten och ett hattrick av Zlatan. Kul att se Ekdahl och Durmaz ta för sig nu när de fick chansen från start. Mindre kul att se Pontus Slugger sparka karate. Att förbundskaptenen föredrar honom framför fotbollsspelaren Kim Källström är onekligen något att begrunda. Matchens särklassige lirare var förstås Zlatan - men matchens mål snuvades han på av Anders Svensson. Stänkaren till 4-2 var av den där kalibern som Svensson bjöd på i good old days. Han kan än, den gamle.

Reklamterror - och så Juhlin...

Tio minuter tävling, fem minuter reklam. Timme ut och timme in, samma visa med osviklig tajming. Ja, jag pratar alltså om TV4:s sändningar från friidrotts-VM. Och jo, jag fattar att det är en ekonomisk fråga och hela den biten. Men icke desto mindre är det sabotage. Dels mot hela idén med direktsänd idrott i tv, dels mot själva tittarnöjet. Vem faan sätter sig tillrätta för att kolla på VM med en förhoppning om reklamavbrott mitt i ett 5000-meterslopp? Ingen jag känner i alla fall. Upprörde herr'n här i mina kvarter sa nåt om att det är som att gå på dass och önska sig förstoppning. Väl drastiskt kanske, men jag förstår vad han menar. F ö är Fyrans VM-personal märkligt oentusiastisk, tycker jag. Stefan Holm möjligen undantagen, mest pga konkurrensen. Ta oraklet Juhlin. Ingen människa kan så mycket friidrott som han - men det enda han går igång på verkar vara siffror. Nya siffror, gamla siffror, relevanta siffror, ovidkommande siffror; som statistikrabblare överträffar Juhlin SvT-legenden Bosse Hansson med hästlängder. Det är inte riktigt lika plågsamt som reklamen, men bra nära.

Renare på Benke's tid

Okej. Jag ger mig. Inser att jag tycker för mycket om friidrott för att inte titta på VM. Trots alla dokumenterade dopingfall och alla mina misstankar om de icke dokumenterade. Försöker övertyga mig själv om att de flesta som tävlar faktiskt är rena. Som på Benkes tid. Benke Nilsson alltså. Sveriges bäste höjdhoppare på 1950-talet, då när di dök över ribban. Jag växte upp med Benke, ville bli som han. Det ville alla små knattar i 50-talets Oskarshamn, höjdhoppsställningar att träna på fixades fram på var och varannan gård. Själv stannade jag på 1,25, vill jag minnas. Benke tog visst 2,13 som bäst, ett världsresultat på den tiden. Benkefebern drog över landet - ända tills Dan Waern slog igenom. Då ville jag och mina kompisar bli medeldistansare istället, Oskarshamn (och senare Karlskrona) kryllade plötsligt av små Waernwannabe's. Doping hade ingen ens hört talas om, definitivt inte inom friidrotten. Där var det talangen i sig som var prestationshöjande. Talang i kombination med träning och kanske ett visst mått av naturbegåvning. Ädel och fin tävlan, man mot man på lika villkor. Så sa de vuxna, och så färgades min syn på friidrotten. Lite sitter det i än idag. Eller också ganska mycket. Gammal kärlek kan krackelera men aldrig rosta helt - det är vad jag känner nu under VM, ibland nästan motvilligt. Och ikväll blev jag förresten skum igen. Ja, på hon jamaicanskan Fraser-Pryce som vann damernas 100 meter i utklassningsstil. Jag får liksom inte ihop det. På herrsidan förklaras ju ofta Bolt's överlägsenhet i sprint med hans exceptionella fysik, att hans längd och reslighet ger honom en fördel gentemot konkurrenterna. Men hur förklarar man då fenomenet Fraser-Pryce? Där är det ju tvärtom, hon är minst av alla. Det är när man begrundar detta som fantasin börjar skena, i alla fall min. Så var det aldrig på Benkes tid, det kan jag lova.

Ett VM som luktar...

Måste erkänna att jag har svårt att hetsa upp mig för friidrotts-VM. Stanken av doping går rakt genom tv-rutan. Det är ju inte så att alla fuskare åkt fast, så effektiv är väl knappast dopingpolisen? Många gråzonsskummisar finns säkert kvar och tävlar som om ingenting hänt. Fast några är smarta nog att utebli från VM. Kim Collins t ex. Mannen som vid 37 års ålder kutar 100 meter snabbare än han nånsin tidigare gjort. I de vanliga penningstinna galorna alltså. Vet inte hur kontrollen är där, gissningsvis ganska slapp jämfört med pådraget vid de stora mästerskapen. Så Collins - och många VM-avhoppare med honom - dyker nog upp på löparbanorna igen. När faran är över, så att säga. Men det var kul att Sveriges överdimensionerade trupp fick ett par framgångar dag ett: Jeng till final i herrarnas stav, Jarder till final i damernas längd. Starkt jobbat.

Elitlicensen räddad - men kontraktet?

Mjällby avyttrar Haris Radetinac till Djurgården för en ynka miljon. Man kan bara sucka och beklaga att ens favoritklubb tvingas göra såna "operationer" för att rädda sin elitlicens. Undrar förresten vad Mjällby gav för Radetinac när han kom från Åtvidaberg i förfjol. Förmodligen mer. En mille, som nu, är ju närmast skrammel när allsvenska fotbollsklubbar byter spelare med varann. Risken, eller problemet, för Mjällby är att man säljer ut sitt allsvenska kontrakt. Radetinac har varit en viktig kugge i laget, en spetsspelare i mängden av hantverkare. Hur han ska ersättas är en gåta - nån rekrytering utifrån lär det i alla fall inte bli tal om. Utan medel är man liksom inte med på marknaden. Idag inträffade f ö det jag väntat på i allsvenskan: bottenlagen vann. BP och Halmstad, närmre bestämt. Mjällby har kvar att möta båda dessa på bortaplan. Så kom inte till mig och säg att Mjällby redan säkrat kontraktet, den går jag inte på. Det krävs fem á sex poäng ytterligare - och med det lag, den trupp, som återstår efter lex Radetinac är jag fortfarande seriöst orolig att det går åt helvete.

En match att spela av

MFF-Swansea 0-0. Rikard Norling luftade några ungdomsspelare som normalt inte är nära startelvan - och markerade därmed att han inte trodde på mirakel. Inte mycket att säga om. 0-4 i bortamötet gjorde returen till ett nödvändigt ont, en match som måste spelas för formens skull. MFF klarade det hyggligt, ungdomarna inte minst. Swansea i sin tur såg bara till att bevaka läget, nån anledning att jaga mål fanns ju inte. Ändå var det nära några gånger. Men 0-0 stod sig och båda parter var nog rätt nöjda med det. Huruvida tredje part - publiken - var nöjd vet jag inte. Själv somnade jag i tv-fåtöljen och missade delar av andra halvlek. Skam till sägandes.

Tack och adjö, Croatia

Man får bestämt se sig om efter ett nytt favoritlag i Malmös småklubbsfotboll. Efter NK Croatia alltså. Ett lag som lämnar walk over har liksom förverkat sin rätt att ha supporters. Jag har följt Croatia sen 1980, lärt känna massa trevligt folk runt klubben, upplevt alla resultatrelaterade toppar och dalar. På senare år mest det senare. No problems för min del; ett favoritlag stöttar man i med- och motgång, punkt. Men det finns en gräns, den går vid w o i en seriematch. Det var den Croatia passerade igår. Skamgränsen. Den där spelarna pissar på sin egen klubb, på sitt eget anseende, på fotbollen i stort. Och på oss som älskar att gå på match. Tack för resan, den var upplevelserik.

Bra match av MFF?

Ser i morgontidningen att MFF gjorde en bra match i Swansea igår. 2,58 i snittbetyg, inte en enda spelare underkänd. Det måste betyda att Swansea's spelare är utomjordingar. Mitt minne är förvisso kort men jag tror att de vann över detta förträffliga MFF med 4-0. Ska jag sätta betyg på morgontidningens betygsättning får det bli 0. Fetnoll. Vad hände med den kritiska analysen? När blev det okej för en utsänd reporter att bara vifta på svansen? Usch och fy, nu säger jag det igen: mycket var bättre förr. Bland annat sportjournalistiken.

Europa för stort för MFF

Swansea-Malmö FF 4-0. Njutbart och plågsamt på samma gång. Njutningen var Swansea's fotboll. Så vägvinnande och effektiv, så trygg och välorganiserad. Plågan var klasskillnaden lagen emellan, MFF:s totala tillkortakommande. Oväntat var det förstås inte, påminnelsen om allsvenskans status brukar komma så fort det blir skarpt läge. Men 0-4 i ett kval till Europa league...det är nästan så jag önskar att Per Olsson varit MFF-tränare. Den mannen kan ju organisera ett försvarsspel, i alla fall Gefles. Norlings förmåga därvidlag är mera diffus, liksom f ö hela hans coaching. Ikväll var Forsberg petad igen, svårt att förstå varför. Thern däremot fick 90 minuter utan att komma in i matchen. Friberg var bättre men byttes ut. Backlinjen inledde hyggligt för att sedan balla ur i andra halvlek. Tycker att Pontus Jansson har stagnerat, förvisso på en hygglig nivå men långt från den internationella klass som anades i fjor. Om Helander var det synd; hans omkulldrattande bäddade för Swansea's ledningsmål, fram till dess hade han skött sina kort utmärkt. Undrar förresten om MFF hade ett enda avslut på mål? Tror inte det, minns inget. Var Rantie med i andra halvlek? Man anar ju viss potential i den killen, men gnällspiken Eriksson är nog inte rätt komplement. Retur i Malmö om en vecka, för formens skull.