Säsongsbästa av HK Malmö

HK Malmö-IFK Kristianstad 25-21. Spontant skulle jag nog säga att detta var Malmös bästa match på hela säsongen. Försvarsmässigt, definitivt. Kristianstad hade otroligt svårt att ens komma till skottlägen, det var liksom stängt överallt. Laget med de många omsusade namnen (jodå, även i Freimans och Nyfjälls frånvaro) stannade på arton spelmål, övriga tre gjordes på straff. Okej, allt kan kanske inte förklaras med Malmös starka försvarsspel. En del såg faktiskt ut att ha med Kristianstads egen attityd att göra. Det slog inte direkt gnistor om den, inte jämfört med hemmalaget. Där jag bara måste nämna Kassem Awad. Outstanding i defensiven, oanat snabb i kontringsfasen, viljesprängd upp över öronen. Snart är mannen min själ värd en landslagschans. Sammanfattningsvis en trevlig handbollskväll i Baltiskan. Inklusive en anständig publiksiffra. 1887 pers för att vara exakt.

Nya stora stjärnan? Nja...

Jag läser i min morgontidning att MFF:s "nya stora stjärna" heter Isaac Kiese Thelin. Vackra ord om en fotbollskille som återvänder från en allt annat än lysande utlandskarriär. Kiese Thelin har på senare år provat lyckan i Frankrike, Belgien, Tyskland - och dessvärre inte blivit erkänd någonstans. Jo, som bänknötare men i den rollen kan man ju per definition knappast vara någon "stor stjärna". Nu ska man förstås inte fästa någon större vikt vid utlåtandet: skribenten ger säkert bara uttryck för eget önsketänkande. Dessutom är "stjärna" en svårt missbrukad etikett inom idrotten numera, snart sagt vem som helst kan föräras den. Vad gäller Isaac Kiese Thelin vore nog "vänta och se" ingen dum idé. Det är möjligt att han blir en tillgång för MFF - men rostfaktorn skall aldrig underskattas. Tre år utan regelbunden speltid gynnar normalt ingen utveckling, tvärtom faktiskt. Själv är jag en smula förvånad över att förmögna MFF inte letat förstärkningar på ett hyllplan för "större stjärnor". En Saman Ghoddos t ex. Det hade i alla fall varit ack så mycket mer spännande.

En gala i tiden...

Idrottsgalan i tv. Ett fint tal av Annika Sörenstam. En underhållande komiker från Göteborg. Fler slocknade än lysande stjärnor vid festborden. Konsekvent genuslinje, från programledare till pristagare. Inkluderande en galadrottning vid namn Tove Alexandersson, hyllad om och om igen för storslagna prestationer i orientering. Det är vad jag minns såhär dagen efter. Kvinnorna vann pristävlingen med 7-3, Alexandersson själv "spelade" oavgjort med herrarna. Ett konstaterande bara, inget ställningstagande kring rätt eller fel. Noterade dock att fotbollslandslaget - det manliga - inte ens nämndes, än mindre var nominerat i någon av prisklasserna. Ett lyckat EM-kval stod sig slätt i konkurrens med en kvinnlig bowlingduo, en kvinnlig orienteringstrio samt en kvinnlig skidkvartett. Att Daniel Ståhl inte skulle vinna Jerringpriset var väntat, VM-guld i friidrott gör ingen folkkär i detta upplysta land. Jo, möjligen om diskusvirtuosen hetat Daniella. Punkt.

Minnet av en basketlegend

Jag har alltid varit djupt okunnig om basket, kanske för att jag växte upp på platser där just den sporten inte hade något fäste. Länge kände jag bara till Magic Johnson och Michael Jordan i världen. Och i Sverige Sten Feldreich för att han var son till tv-profilen Bengt. Plus någon som hette Åke Skyttevall för att jag tyckte namnet var häftigt. Mitt intresse - och min respekt, inte minst - för basket väcktes först i 2000-talets början och då i samband med att jag bevakade Lundaspelen för Sydsvenskans räkning. I jobbupplägget ingick att göra dagliga små intervjuer med slumpvis utvalda ungdomsspelare. Fråga dem t ex om förebild/idol/favoritspelare. Påfallande många gav ett och samma svar: Kobe Bryant. En av de tillfrågade killarna hjälpte mig med stavningen för att det skulle bli rätt i tidningen, så "initierad" var jag. Dessa minnesbilder kommer för mig idag när jag hör att Kobe Bryant förolyckats i en helikopterkrasch. Kidsen i Lund lärde mig förstå hans storhet. Tv-sändningarna nu på morgonen bara bekräftar detta: Kobe Bryant var helt enkelt en av vår tids största, alla sporter inkluderade. Hans basketkarriär tog slut vid 37, hans liv vid 41. En 13-årig dotter och ytterligare åtta människor följde med till evigheten. R I P.

Lite handboll, mycket brottning

Spanien-Kroatien 22-20. Väldigt lite handboll i EM-finalen. Desto mer kamp. Inkluderande brottning och allsköns bråte. I mina ögon en helt fascinerande kraftmätning, om än i slowmotion. Beröm till det nordmakedonska domarparet som lyckades hålla en konsekvent linje i röran. Spanien vann, som jag ser det, på bättre målvaktsarbete och bättre bredd. Exemplifierat vid underläge 7-10. Då byttes Gonzalo in i buren, samtidigt som Maqueda ersatte Dusjibajev på högernio. Effekten blev omedelbar: Gonzalo spikade igen, Maqueda gjorde tre raka mål till 10-10. Förödande för Kroatien som så långt såg ut att ha momentum. Fortsättningen blev en mental uppförsbacke - men också en påminnelse om kroatisk stolthet. Vika ner sig finns inte i dna:t, i så fall hade finalen varit körd vid 16-12 i spansk favör. Istället segade sig Kroatien ikapp, till och med förbi ganska nära slutet. Trots en förhållandevis tunn numerär och en slitenhet som måste varit enorm efter urladdningen mot Norge i semin. Imponerande. Man ska komma ihåg att Kroatien är ett litet land, knappt hälften så stort som Sverige. I det perspektivet framstår VM-silver vid senaste fotbolls-VM liksom EM-silvret nu i handboll närmast som prestationer utöver det rimliga. Att Spanien knep guldet kan jag leva med, det bevisar ju bara att även jag kan tippa rätt nån gång.

Detta knäckande Kroatien...

Mycket har jag sett i handbollsväg genom åren. Ohälsosamt mycket, skulle nog alla vänner av sans & måtta säga. Men har jag någonsin sett en match som matchar gårdagens EM-semifinal mellan Kroatien och Norge? Tror inte det. Inte vad gäller spänning, dramatik och konstant gåshud över 80 minuter. Jo, jag vet. Normala handbollsmatcher pågår i en timma - men här serverades vi en onormal. Två förlängningar á 2x5 minuter krävdes för att få till ett avgörande, och då i den yttersta av sekunder. 29-28 Kroatien! Musa gjorde ett mål i matchen - detta som skiljde himlen från helvetet. Scenerna som följde var närmast filmiska. Fast på riktigt. Jubel, tårar, fnatt, chock; allt-i-ett och lite till. Lycka och sorg är livet i en korg, har någon sagt. Ja, sanna alla bevingade ord. Själv "svennekroat" fällde jag en lyckotår över upplösningen, det skäms jag inte för ett dugg. Jag tror min vurm för Kroatien började med Ivano Balic. Handbollsvärldens sista geni, konstnären bland hantverkarna under 2000-talets första decennium. En udda typ i den grå massan, omsusad även för avspänt förhållningssätt till livets olika njutningsmedel. Vem kunde motstå en sådan man? Idag finns ingen Balic, ingen som helt ogenerat kan ta ett bloss eller ett järn mellan varven, för att sedan spela brallorna av motståndarna på handbollsarenan. Å andra sidan finns det en Domagoj Duvnjak. Den mannen bär liksom dagens kroatiska landslag på sitt hjärta. Till skillnad från Balic är han dessutom tvåvägsspelare. Dvs duglig både framåt och bakåt. Som "spets" i försvarslinjen är Duvnjak makalöst skicklig, en mästare i att läsa, stänga eller bryta passningsvägar och spelval. Anfallskraften har kanske klingat av med åren - och med diverse skador - men inte igår. Duvnjak stod för åtta mål i matchen, flera av dem i prekära lägen. I mina ögon personifierar han detta mycket speciella Kroatien. Där andra nationer spelar match, där utkämpar Kroatien ett fältslag, lite så ser det ut. Från nationalhymn till slutsignal. Därmed inte sagt att det blir seger över Spanien i finalen. Jag förstår helt enkelt inte hur Kroatien ska orka. Urladdningen mot Norge var extraordinär, Duvnjak t ex tycktes plågad av en nära-döden-upplevelse mot slutet. Det kostar på att gå i fronten.

Snyggt svenskt uttåg från EM

Igår 24-18 mot Ungern. Ikväll 32-25 mot Island. Sverige fick det där som brukar kallas lidnersk knäpp i slutet av EM-turneringen i handboll. Bra gjort, övertygande bevis för att lagmoralen överlevt tidigare dippar. Skönt också för den sympatiske förbundskaptenen Kristjan Andresson att få sluta på jobbet med seger. Nu tar norrmannen Glenn Solberg över och det blir så klart intressant att se vad han har i idébanken. Norsk speed kanske? En svensk Sagosen är väl för mycket begärt, även om det förvisso vore mumma. Just ikväll saknade jag dock ingenting. Sverige spelade både snabbt och kreativt - plus att effektiviteten underlättades av rätt beskedligt målvaktsjobb hos Island. Stycket gjorde sju från linjen, därav två baklänges. Arnesson var tillbaka som högernia (i Lagergrens frånvaro) och frågan är om han inte var bäst av alla. Okej, i skarp konkurrens med Gottfridsson. Lukas Nilsson också till sin fördel, glädjande nog. Vasst målvaktsspel är man så bortskämd med att jag höll på att glömma den förträfflige Appelgren. Sverige lämnar alltså EM med hedern i behåll - men utanför den medaljstrid som återstår. Spanien-Slovenien i ena semin, Norge-Kroatien i den andra.

Kagan i rutan

"Kaga" är ett gammalt skånskt uttryck om den som ger sken av att alltid veta bäst. Kommer osökt att tänka på det varje gång jag hör och ser Johanna Ahlm i tv nu under handbolls-EM. Ahlm är expertkommentator. Påläst, kunnig, entusiastisk. Men dessvärre en redig kaga. Ahlm vet bättre än domarna. Bättre än förbundskaptenerna. Bättre än spelarna. Bättre än alla andra hur allting ska vá. Ja, inte själva språket förstås. Ahlm vet t ex inte att objektformen av "han" är "honom", blir det någon gång rätt låter det som ren tur. Och så denna besynnerliga förkärlek till ordet "ligger". "Ligger och laborerar". "Ligger och spelar runt". "Ligger och söker lägen". Va'faan då ligger? Handbollsspelare står, går och springer - om de inte blir bokstavligt talat nerslagna, vill säga. Nu LIGGER ju inte språkvård i tiden, Ahlm är i brett sällskap av "frimicklare" på det området. Här är det nog bäst att jag slutar. Annars kan man få kagan i retur.

Dubbelhjälp räddade inte Sverige

Sverige-Norge 20-23, Island knäckte den portugisiska koden. Ungern slog Slovenien. Sverige fick all den hjälp omständigheterna krävde för fortsatt strid om en semifinalplats - men gick bet på sin egen del av ekvationen. Möjligen pga taktisk härdsmälta: Andreas Nilsson bänkad från start, ett anfallsvapen mindre. Jag förstår syftet - slippa byten anfall/försvar - men ifrågasätter idén. Vilket annat lag skulle komma på tanken att peta sin bästa mittsexa av just det skälet? Var det inte att redan på förhand upplysa Norge om att vi inte trodde på vår normala spelidé? Funderingar bara, ingen "dom". Förbundskaptenen och hans stab begriper förhoppningsvis handboll bättre än jag. Utfallet blev dock ingen hit. Sverige gjorde åtta mål i första halvlek. Skyttarna kom inte till, spärrarna som Nilsson brukar fixa uteblev nästan helt, inspelen likaså. "Stycket" togs till nåder i andra halvlek, det löste inga knutar även om anfallsspelet blev marginellt bättre. Något annat var förstås knappast möjligt. Vad som var bra i Sverige matchen igenom var försvarsspelet. Att hålla Norge nere på 23 mål är urstarkt alla dar om året. Här bidrog även Palicka i buren, låt vara att han hade sin jämlike i Norges fantom Bergerud. Bästa målskytt i Sverige blev en riktig högoddsare: Lucas Pellas från Lugi. Inbytt sent i ett skede där straffkasten duggade tätt. Pellas satte fyra av fem, gjorde dessutom ett mål från kanten. En ljusglimt i dunklet, så att säga. Mörker vore fel att tala om. Sverige stred verkligen för sin heder, respekt för det.

Förnedrande förlust

Sverige-Portugal 25-35. Portugal! Klasser bättre än Sverige. I handboll. "Vår" sport! Det såg man inte komma ens i mörkaste fantasin. Med den förnedringen är EM över för svensk del, endast evakueringsmatcher återstår. Portugal däremot. Man kan bara fascineras och imponeras - och hoppas att laget tar en av semifinalplatserna. Chansen är god, tror jag. Seger över Slovenien krävs, men med den här uppvisningen på näthinnan känns det både möjligt och troligt. Om man nu inte blev lurad av Sveriges totala genomklappning. Inget försvarsspel, inga målvaktsräddningar, inget distansskytte förrän Jeppsson släpptes in fem minuter från det befriande slutet. Portugal drev med oss ikväll, det är den bistra sanningen.

Storm i ett groggaglas

Fyra kompisar i vuxen ålder går på krogen. Umgås, tar en öl, möjligen lite vin eller rent utav nåt gott från drinklistan. Löpsedelstoff? Inte om det varit du och jag eller några andra mindre meriterade dönickar i marginalen. Men, men. Det är som bekant skillnad på folk och folk. Här handlar det om fyra landslagsspelare i handboll - och visst, de borde veta bättre. T ex att Aftonbladet ser dig. Att det finns tipsare, golare, skvallerbyttor. Att de själva i någon mening är offentliga personer, antingen de vill eller ej. Sånt borde de veta, kan jag tycka. Utan att bli särskilt upprörd. Snarare lätt upprymd: killarna hade fridag från den pågående EM-turneringen och därmed frihet under ansvar. De valde att nyttja den friheten till ett krogbesök, av allt att döma ett tämligen oskyldigt. Ingen av dem har setts packad, ingen av dem har setts uppträda illa...var lugn för att Aftonbladet i så fall skulle ha rapporterat detaljrikt om saken. Så ansvarslöst, nej. Omdömeslöst, ja. Men i det stora hela en storm i ett groggaglas.

Danmark bad om sorti

Jag spekulerade i kryss Island-Ungern. Dumt, överdriven försiktighet. Island verkade måttligt intresserat av att ta någon poäng med sig till EM-handbollens huvudrunda, men desto mer intresserat av att inte få med sig Danmark. Nej, jag säger inte att Island la sig mot Ungern, jag konstaterar bara att andra halvlek slutade 6-15. Och matchen därmed 18-24, eftersom Island faktiskt ledde 12-9 i halvtid. Sen är det upp till var och en att värdera en sådan händelseutveckling, särskilt "normal" är den ju inte. Till syvende och sist får Danmark förstås skylla sig själv: lämnar man över sitt öde i andras händer ber man nästan om sorti. EM går nu vidare utan två av huvudfavoriterna - och som handbollsvän har jag ingenting alls emot det. Otippade inbrytningar friskar upp och ruskar om.

Sverige sargat - men vidare...

Sverige-Polen 28-26. Lagergren struken av medicinska skäl. Nielsen på läktaren med känningar i ett knä. Gottfridsson ut lårskadad med kvarten kvar. Frågetecknen hopar sig inför Sveriges fortsatta utmaningar i handbolls-EM. Klarar vi oss utan tre bärande spelare? Rimligen inte. Möjligen i någon enstaka match, men knappast i fyra vilket det handlar om i huvudrundan. Dessbättre finns det väl visst hopp om Jim Gottfridsson. Åtminstone var han själv positiv direkt efter Polenmatchen. Just Gottfridsson är i det närmaste oersättlig, skulle jag säga. Ingen annan i truppen har liksom svart bälte i spelsinne. Enda alternativet som playmaker är Linus Arnesson, hittills i detta EM nyttjad som något av nödlösning på högernio. I rätt position har Arnesson sina förtjänster, absolut, men Gottfridssonnivå når han inte. Skönt ändå att Sverige fick avsluta gruppspelet med seger. Och en spelmässig uppryckning jämfört med Slovenienmatchen. Kanterna involverades, Stycket satte sina lägen, Thurin kom in och gav oblyga smakprov på sin vänsterbössa. Det negativa hoppar vi över den här gången. En eloge till Polen förresten. Generationsväxlat, många unga killar, någon eller några av dem säkert framtida stjärnor.

Dansk dynamit på skör tråd

Frankrike är redan ute - och nu hänger även Danmark löst i handbolls-EM. Om Island INTE vinner över Ungern i morgon är det kört för danskarna. Och varför skulle Island vilja gå Danmarks ärenden när man inte har nåt eget att vinna på det? Om det rört sig om motsvarande förutsättningar i fotboll hade jag varit bombsäker på kryss Island-Ungern, nu är jag drygt halvsäker. I handboll är det svårare att "ordna" ett oavgjort resultat, lättare att en oönskad boll slinker in av "misstag". Däri ligger Danmarks enda hopp: ödets eventuella välvilja. Skörare kan det knappast bli. När två lag kan spela bort ett tredje som dessutom råkar vara EM-turneringens huvudfavorit vore det ju märkligt om man inte gjorde det. Dessutom rättvist, som matcherna sett ut hittills. Island vann förvisso på marginalen över Danmark, men igår tycker jag nog att danskarna hade tur som fick en poäng mot ett bättre Ungern. Ikväll Sverige. Vid sunda vätskor förhoppningsvis. Annars finns risk för att hela EM-festen drabbas av pyspunka.

Människan i centrum, tack

Några ytterligare funderingar kring Sveriges landslag i handbolls-EM. Jag oroar mig för Albin Lagergren. Den påstådda fotskadan verkar vara en dimridå, möjligen en halvsanning. Exakt vad som håller honom borta från spel är oklart, ledningen väljer att mörka. All respekt, beslut av det slaget tas aldrig utan anledning. Kan dock inte låta bli att erinra mig öppenheten kring Lagergrens timeout i Kristianstad häromåret. Den gången talades det om mental utmattning, akut behov av vila. Lagergren kom dessbättre tillbaka relativt snabbt. Blev proffs i tyska bundesliga, trappade upp snarare än trappade ner. Huruvida denna bakgrund har något samband med det aktuella läget vet jag förstås inte - men rent allmänt skadar det kanske inte att påminna om att även idrottsstjärnor är människor. Ofta starka, ibland sköra. I det här fallet menar jag - förlåt min spekulation - att landslagsledningen kan ha utsatt Lagergren för övermäktig press. Allt ansvar i H9-positionen har lagts på honom, ingen naturlig ersättare har funnits till hands. Jämför med V9 där fyra olika spelare skrivits in i truppen. Än en gång: jag spekulerar, har lika lite som någon annan fakta i målet. Det viktigaste nu är att Albin Lagergren får den tid omständigheterna kräver. Människan i centrum, inte handbollsspelaren. Lycka till.

Högervridet handbollshaveri

Sverige-Slovenien 19-21. Säg den glädje som varar. Att förlora mot Slovenien i handboll är förvisso ingen skam - men sättet, strategin, spelet. Allt som lyste i förrgår var nersläckt ikväll. I 60 fulla minuter. Häpnadsväckande. Visst, motståndet var som sagt annorlunda. Mer anmärkningsvärt var dock att Sverige kom till spel utan en EM-värdig uppställning. Ja, det står jag för. Att ta ut en enda vänsterhänt "nia" i truppen var hasard från början, särskilt som the one & only Albin Lagergren hade skadebekymmer redan då. Nu gick han tydligen sönder igen mot Schweiz och då satt vi där med "priset". Idel högerhänta på nio meter, rörigt och obalanserat, lätt fångat för de smarta slovenerna. Reserven Jack Thurin kunde skrivits in i truppen som ersättare för Lagergren, ledningen valde att inte göra det. Lite typiskt svenskt: Thurin är 20 år ung och oprövad, då ska man stå på tillväxt, inte härdas i hetluft förrän "tiden är inne". Häromåret hade vi förresten Andreas Cederholm som ett alternativ i positionen, var har han tagit vägen? Sen har jag en fråga i min egenskap av självutnämnd ordförande i Styckets fanklubb. Varför fick just han bära hundhuvudet för kvällens kollektiva fiasko? Hur tänkte förbundskaptenen där? Sant är att Stycket brände två av fyra lägen i första halvlek, men att för den skull tvingas sitta av hela andra kändes som ett personligt straff långt bortom normal anständighet. Jag menar, skulle spelare bänkas efter skottprocent hade t ex Ekdahl Du Rietz redan gjort sitt i turneringen. Precis som Frankrike! Ser man på, där fick jag med det också. Två raka förluster för en av de tyngsta förhandsfavoriterna, kors i taket.

Läsvärt om Ztatyn

Utmärkt krönika i Sydsvenskan om den vandaliserade Zlatanstatyn. Nej, inte på sporten, där är det tyst. Kulturen gör jobbet - och gärna för mig, där har man lite andra ingångsvärden kring frågan än himmelsblå. Det kulturchefen Ida Ölmedal skriver idag är faktiskt bland det bästa jag läst i ämnet. Sansat, konstruktivt, bitskt på ett elegant sätt. Sidan 2 i C-delen, rekommenderas. Zlatan själv skickade f ö en hälsning från Italien igår. Första målet efter återkomsten till Milan. Kung där, skurk här. Världen är som en vandal: skvatt galen.

Flygande EM-start för blågult

Sverige-Schweiz 34-21. Nästan tolvtusen åskådare i Scandinavium i Göteborg. Stämning därefter. Och ett landslag som såg ut att spela i ren njutning. Detta var en alldeles ljuvlig EM-upptakt för svensk del. Kvalitén på motståndet kan vi lämna därhän, Schweiz har aldrig varit någon stormakt i handboll. Här hade man dessutom vänligheten att praktisera det målvaktslösa spelet, vilket måste vara idrottsvärldens mest kontraproduktiva uppfinning näst efter diton i hockey. Sverige gjorde rader av mål i tom bur, vår egen målvakt Palicka två. Men med det sagt föredrar jag att glädjas helt utan reservationer. Inte minst över mina speciella skyddslingar Andreas & Andreas. Dvs Palicka respektive Nilsson. En gång i tiden skrev jag ju om just de killarna på lokalsporten i Sydis. Palicka för att han var en ovanligt talangfull målvaktsplanta i H43, Nilsson för att han redan som biffig 16-åring upphöjts till elitspelare i IFK Trelleborg. Sen dess har jag med stigande rörelse följt deras fantastiska karriärer steg för steg och - skam till sägandes - nästan känt mig lite delaktig. Ikväll tillhörde de som så ofta förgrundsfigurerna i det svenska laget. Palicka's målvaktsspel var långa stunder utomjordiskt bra. Och Nilsson, som numera kallas Stycket, stänkte till slut in sex sköna kassar från linjen. Jag tar att han gjorde det som renrakad på skallen, men hävdar bestämt att han klädde bättre som hippie. Slovenien nästa. Hanterbart det också, vill jag gärna tro.

Om dagens handboll - och gårdagens

I väntan på Sveriges EM-premiär ikväll kan man alltid fundera lite kring handbollens utveckling. Från 1950-talets utförande till 2020-talets. Skillnaden är som sig bör monumental, de matcher jag såg i min barndom framstår idag närmast som små romantiska fantasifoster. Bolltempo var ett okänt begrepp på 50-talet, kontringsspelet icke uppfunnet. Och vänsterhänta människor förmodligen inte födda, man såg i alla fall inga inom handbollen. Inte förrän Uno Kvist dök upp i Lugi och gjorde mål från halva plan. I mitt IFK Karlskrona fanns aldrig någon kajhänt spelare. Alla var högervridna - och om det kommit fram en avvikare hade han garanterat placerats i vänstervinkeln. Så var det förr, man kan möjligen kalla det logiskt tänkande. Fast ologiskt i just handboll. Bättre idag: alla normala lag har vänsterhänta killar i högerpositionerna och så tvärtom till vänster. Ingen behöver längre kasta sig in i målgården liksom i sidled och försöka vrida bollen förbi målvakten, den siste kantskytten av det slaget var nog "Böta" Hasselberg i Drott. Undrar dock om inte största skillnaden ligger i försvarsspelet. Förr innebar det i princip att täcka skott med uppsträckta händer, inte mycket mer. Okej, till nöds med huvudet också. IFK Karlskrona hade en gigant på det området. Percy Sellborn hette han. En försynt typ som gömdes undan på högerkanten i anfallet, men som gav försvarsspelet ett blodrött ansikte match efter match. Percy i mitt handbollshjärta än idag. Han drog min själ inte sönder några tröjor på motståndarna. Kopplade inga livtag, slog inga rallarsvingar, äventyrade ingens hälsa. Förutom sin egen. Percy var s a s ett barn av sin tid, i dagens brutaliserade handbollsvärld hade han knappast blivit erkänd som fullvärdig. Men trestegsregeln är sig lik. Förbudet mot dubbelstuds intakt. Och fortfarande doppar handbollsspelare fingrarna i klisterburken. Alltid något. Nämnde jag Nisse Jakobsson? Nähä. Nisse Jakobsson var en annan av hjältarna i 1950-talets IFK Karlskrona. Vet inte säkert om det var han som uppfann gubbafinten men han var förbannat bra på den. Möjligen får vi se en uppdaterad version av gubbafinten ikväll, den verkar faktiskt ha överlevt alla trender och nycker genom decennierna.

Ny handbollsfest i faggorna

Handbollsmästerskapen duggar tätt. För inte särskilt länge sen dam-VM, nu i dagarna herrarnas EM. Med ett inledande gruppspel spritt på tre länder: Sverige, Norge, Österrike. Och, för första gången, med hela 24 deltagande nationer. Idel kapabla till skillnad från ett VM där "geografikvalet" gör att även blåbär slinker igenom. EM är i den meningen alltså tuffare än VM - och Sverige kan få erfara det redan i första gruppspelsrundan. Där ställs vi mot Schweiz, Slovenien och Polen. Inget motstånd man skojar bort. För att inte tala om det som väntar i en eventuell mellanrunda: sannolikt Danmark, Norge, Frankrike. Medaljerna hänger högt för Sverige, helt klart. Jag skulle dock inte döma ut chanserna. Hemmaplan brukar betyda en del i såna här sammanhang. Dubbelgenrepet mot starka Egypten såg dessutom ganska lovande ut. Med minus för de många straffkasten emot: åtta per match. Det syndaregistret bör Sverige nog undvika i EM. Som alltid är vi väl rustade på målvaktssidan, Palicka/Appelgren kan vara hela turneringens bästa par. Karaktärsmässigt står vi oss också gott. Sverige är ett l-a-g, oberoende av enstaka fixstjärnors dagslynne. Låt vara att Gottfridsson är lite viktigare än alla andra, är man playmaker så är man. Kul förresten att se Stycket i ny look. Den långhårige vilden är ett minne blott, svallet har ersatts av civiliserad stubb. Huvudsaken verkar dock vara intakt. Handbollsformen alltså. Stycket gjorde ett par fantastiska bakom-ryggen-mål i matcherna mot Egypten. Från liggande. Faan, han har ju en akrobat i sig, den store drulen från Söderslätt. Kanhända hjälper det Sverige att vinna EM? Ett normalare - men tråkigare - tips är förstås Frankrike. Därför säger jag Spanien. Garderat med Norge.

Bra nog för Milan...

Såg Zlatans comeback i Milan. Ett inhopp på drygt 35 minuter, ingen succé men heller inget fiasko. Möjligen en bekräftelse av välgrundade farhågor: vid fyllda 38 är Zlatan bortom bergen som fotbollsartist, allt annat vore märkligt. Dock bra nog för ett Milan som också sett bättre dagar. Gårdagens 0-0-match mot Sampdoria var ett bevis så uselt som något. Ledsamt att se en gammal storklubb så på dekis - och en gammal idol i den omgivningen. Kung i Milano är han förstås fortfarande, Zlatan, det framgick med all önskvärd tydlighet av publikmottagandet. Annat i Malmö, som bekant. Fast det orkar jag inte ens kommentera, orden är slut.

Osynat kort på tränarposten i MFF

Jon Dahl Tomasson ny MFF-tränare. Flip eller flop återstår naturligtvis att se, men någon mindre meriterad tränare har nog MFF aldrig anställt. Om nu inte assisterande till Hareide för Danmarks landslag ska räknas som merit. Tomassons spelarmeriter är en annan sak, i sammanhanget möjligen ovidkommande: vass anfallare med framgångsrik utlandskarriär, en av de allra bästa i dansk fotbollshistoria. Med reservation för eventuell minneslucka blir Tomasson den tredje dansken som huvudtränare i MFF. Föregångarna har hetat Viggo Jensen respektive Allan Kuhn. Vill man vara dum kan man säga "spåren förskräcker". Vill man vara from kan man säga "tredje gången gillt". Lycka till.

Upplyftande uppryckning

Nytt år, nytt hopp. Nej, kanske inte om världsfreden. Så länge rena seriefigurer eller ruggiga stollar kan väljas till presidenter är allt möjligt, inklusive storskaligt krig. Men om vi blundar och håller andan och nöjer oss med de små tingen i tillvaron...ja, då finns det hopp. T ex om HIF Karlskrona i handbollsallsvenskan. Det var dit jag ville komma, förlåt en lång(sökt) introduktion. Igår vann HIF över Hammarby med 28-25, lagets åttonde seger på de tio senaste matcherna. En remarkabel uppryckning; HIF Karlskrona inledde serien med sex matcher utan vinst. Vad som då såg ut att bli nerflyttningsstrid ser nu ut att kunna bli det rakt motsatta. Uppflyttning, ligacomeback på studs. HIF har i alla fall fått kontakt med övre kvalstrecket och Karlskronas hårt prövade handbollsvänner vädrar säkert morgonluft. Jag med. En liten brasklapp bara: den bedrövliga starten blir man liksom inte av med, marginalerna åts upp. HIF Karlskrona måste kort sagt fortsätta i segerspåret, laget tål kanske någon enstaka förlust till men definitivt ingen längre dipp. Vanskligt, pendeln slår gärna tillbaka. HIF har dessutom bortamatcher kvar mot flera av toppkonkurrenterna. Men här och nu finns liv i hoppet, det är min själ bra jobbat.

Klubbmärket större än opartiskheten

Trumfar ett klubbmärke vad som på tidningsspråk brukar kallas allmänintresse? Svar ja. I Malmö gör det. På annat sätt kan jag inte tolka Sydsvenskans nyårslöfte/nyårshot: tidningen kommer under 2020 att fortlöpande följa damfotbollens division 4. Inte pga något nymornat intresse för breddidrott på korpnivå, det hade ju annars varit ganska trevligt. Nej, här handlar det om MFF. Som i kraft av status och rikedom lockat till sig ett antal spelare - bl a ett helt lag från Dösjöbro - för att göra en damsatsning "nerifrån och upp". Populistiskt eller seriöst vet jag inte, det får framtiden utvisa. Men i vilket fall har jag svårt att se varför en sportkrönikör ska vifta på svansen så fort MFF kallar. Det är nästan så jag mår illa faktiskt. Opartiskhet, var tog du vägen?