En något trevande Zlatandebut

Så har Zlatan debuterat för Manchester United. 45 trevande minuter i kvällens uppvisningsmatch mot Galatasaray, dock med ett spektakulärt mål redan efter fyra. Typiskt Zlatan att presentera sig så, kan man väl säga. Men strax därefter drog han på sig en onödig frispark som ledde till Galatasaray's kvitteringsmål...och så mycket mer hände faktiskt inte runt "Superswede". Eller i United överhuvudtaget. Turkarna tog över spelet, ledde i halvtid med 2-1. Sen gick Zlatan ut - och med honom hela startelvan, i två omgångar. In kom nya friska krafter och simsalabim blev Manchester United ett bättre lag. Mycket bättre. Samtidigt som Galatasaray rasade ihop alldeles. 5-2 slutade det hela, fyra av Manchestermålen alltså i Zlatans frånvaro. Helt bekväm var han nog inte med den utvecklingen, det märktes i tv-intervjun efteråt. Växlar bör förstås inte dras på matcher som denna, fotboll utan tävlingsnerv är lite som mål utan mening.

Från pedagogik till praktik

Jens Fjällström förstärker tränarstaben i MFF. Låter intressant. Förutsatt då att han kan omvandla ord till handling. Som expertkommentator i tv har ju Fjällström framstått som en fotbollstänkare utöver det vanliga. Ofta lysande, ibland nästan för pedagogisk. Välkommen ut i verkstan, hoppas det går bra.

Allsvensk halvtidssummering

MFF överst i ett tätnande toppskikt. Falkenberg och Gefle sladdande i botten. Så är läget när exakt hälften av årets fotbollsallsvenska avverkats. Inget förvånar, framförallt inte "däruppe". MFF skuggas närmast av Norrköping, Göteborg och AIK, alla nämnda i förhandstipsen. I kön hade många kanske räknat med nykomlingarna, om inte annat så av gammal vana. Men Östersund och Jönköping har hävdat sig väl - så här långt, är säkrast att tillägga. Besvikelserna i halvtid är i mina ögon Hammarby och Djurgården. De stolta Stockholmsklubbarna krisar kring kvalstrecket, ser ut som enda tänkbara räddningsplankor för Falkenberg och Gefle. Vilket får mig att undra om det finns "lantistränare" i fotbollen. Djurgårdens Pelle Olsson såväl som Hammarbys Nanne Bergstrand har ju tidigare lyckats väl under evighetslånga sejourer i Gefle respektive Kalmar...men huvudstan är nåt annat, tydligen. Skulle förvåna mig om inte minst en av dem får kicken innan säsongen är över. Någon undrar kanske om jag inte ser även Helsingborg som en besvikelse? Faktiskt inte. HIF av idag saknar ekonomiska muskler - och därmed spetskvalité i spelartruppen. Nytt kontrakt vore en prestation, det kan man fortfarande hoppas på. Slutligen. Till vårsäsongens spelare utnämner jag Pawel Cibicki. Ratad i MFF, inlånad av Jönköping där han blivit målskytt i var och varannan match. Så kan det gå när en ung talang får omgivningens fulla förtroende.

Räddad av pyspunka

Hade tänkt utsätta mig för ett riktigt gubbaprov idag. Cykling tur och retur Höllviken, närmre bestämt. Fem mil cirka, med återhämtningspaus hos svågern och svägerskan som har sommarviste på platsen. Förr gjorde jag detta varje sommar men "förr" är några år sen och under tiden har jag hunnit fylla 70 å lite till. Det kände jag i dagens comeback. Framförallt kände jag det där ryggen byter namn. Otroligt så ömskinnad man blir med åren. Som en proffscyklist, nästan. Har läst nånstans att di förstör sig fullständigt just där ryggen byter namn, att di till slut liknar en apa i den delen av sin lekamen och därför tvingas lägga av. Slitage, helt enkelt. Finns inga sadlar i världen som hjälper mot sånt. Inga salvor heller, vad jag vet. Och som jag cyklat i mitt liv vågar jag knappt tänka i termer av apa, än mindre titta efter. Fast ibland har man tur. Som idag. När jag - långtifrån återställd - skulle påbörja hemtrampet visade det sig att cykeln stått å pyspunkat på framdäcket. För ordningens skull beklagade jag mig högljutt, men om en gump kunnat jubla hade den gjort vågen. Det fick bli bussen. Mjuka säten, halleluja. Och ett halvt gubbaprov är väl också ett gubbaprov, trots allt. Synd dock om min kära hustru som förbarmat sig och följt med. Hon fick cykla hem ensam. Kanske inte helt missnöjd ändå: med mig ur spel flög hon till Malmö på 1,5 timme. Ner tog det 2,5. Där ser man vad ett decennium i åldersskillnad kan betyda.

Mot marknaden - och skuggan...

Sjöbo marknad idag. Buss t o r. I denna hettan. Vad gör man inte för en älskad dotter som råkar bo just i Sjöbo? Vad gäller själva marknaden har jag planen klar: leta upp största möjliga träd i anslutning till nåt fikaställe, sätta mig därunder och hurra för skuggan. Pallar inte solen. Benen svullnar, svetten lackar, hjärnan smälter och fradgan sprutar. Funderar på att ta med badbrallor. Dottern och hennes rekorderlige make har pool i trädgården, ett dopp i den kan kanske lindra besvären. Gott de va jul.

Har di inga bättre i Amerikat?

Trump eller Clinton? Clinton förstås - i den konkurrensen. Den amerikanska presidentvalskampanjen får mig att känna tacksamhet över att jag är född här och inte där. En svensk s k valrörelse framstår ju vid en jämförelse som ett under av lågmäld klokskap. Over there verkar det vara precis tvärtom. En orgie i högljudd dårskap. Turnéer delstat för delstat, successiv utröstning av kandidater tills dess att blott två återstår. En republikan, en demokrat. Lite som i diverse moderna skitprogram på tv - fast värre. Som folkförförare känns de ungefär jämbördiga, Donald Trump och Hillary Clinton. Han affärssnubben med den väl insmorda flabben och det avspända förhållandet till ordens substans. Hon politikerproffset med det påklistrade smajlet och den väl inövade förmågan att vinka till folkmassorna som en drottning. Båda ger intryck - varning, nu sänker jag mig till Trump's uttryckssätt - av att vara synnerligen kåta. På makten alltså. På världens mäktigaste ämbete, som det brukar kallas. Ungdomligt oförstånd går knappast att skylla på: båda är i 70-årsåldern. Båda är dessutom förbannat bra på att säga "God Bless America". Och en av dem kommer verkligen att bli USA:s näste president, det vet vi med säkerhet. Trump efter Obama? Då säger jag bara God Bless The World.

Nu kan Kuhn spela Allan

AIK-MFF 1-1. Hög tid att erkänna Allan Kuhn. Efter en vinglig start har den nye MFF-tränaren fått sitt lag att göra det enda som räknas i hans jobb: resultat. 9 1 1 på de senaste elva matcherna i allsvenskan, 28 poäng av 33 möjliga. Ett mäktigt facit, låt vara att det rymmer en skrivbordsseger mot Göteborg. En tränares exakta del i sådant går naturligtvis inte att mäta - och det spelar heller ingen roll. Framgång talar, punkt. Och som det ser ut nu kan Allan Kuhn mycket väl bli nästa namn i raden av "blå" guldtränare. Det var vi inte många som trodde efter bakslagen mot Jönköping och Sundsvall tidigt på säsongen.

Kajsa Kavat & Karin Kapten

Soppa. Kommer inte på nåt bättre ord för att beskriva turerna i Aregawifallet. Först fälld för doping, nu friad. Men fortsatt misstänkliggjord, av förra höjdhoppsstjärnan Kajsa Kavat bland andra. Fast samtidigt pånyttlanserad som OS-kandidat, av Kajsa Kavats kompis Karin Kapten framförallt. Den sistnämnda är alla svenska friidrottares Moder. Klok och godhjärtad, principfast men prestigemjuk. Omfamnar "problembarnen" hellre än hon stöter bort dem. I alla fall så länge de kan förväntas göra svensk friidrott en tjänst, rent resultatmässigt. I linje med denna övertygelse antyder Karin Kapten nu att Abeba Aregawi's OS-kandidatur fortfarande bör hållas öppen. På tvärs då med Kajsa Kavat som i och för sig verkar uthärda tanken på att Aregawi får göra tävlingscomeback - bara inte för Sverige, präktighetens förlovade land. Själv känner jag mig nästan som medlem av Dopingkommissionen. Vilsen och vankelmodig, vet varken ut eller in. Aregawi har ju bevisligen tagit något slags hjärtmedicin som hon inte behöver, annat än i prestationshöjande syfte. Hennes diffusa väg till svenskt medborgarskap (krattad av förbundet) har jag berört tidigare...men det är en annan fråga, knappast relevant i samma soppa som dopingen. Som alltså inte var någon doping, när allt kom omkring. Ja, herregud. Nånstans är friidrott på toppnivå sjuk, den saken är klar. Undrar hur många av atleterna som INTE medicinerar eller manipulerar. Piller, vitaminer, näringstillskott, sprutinjektioner, whatever. En del lagligt, annat olagligt, somligt mittemellan, allt i prestationshöjande syfte. Någon? Mig skulle det inte förvåna om t o m Kajsa Kavat tog en sjyst liten lyckopilla när det begav sig.

Men Härstedt då?

Läser på text-tv att SOK nu gett klartecken till OS-start för ytterligare en handfull friidrottare. Däribland Sanna Kallur på 100 meter häck trots att hon inte varit nära angiven kvaltid. Okej för mig. Snällhet ska man aldrig förakta, inte ens när den gränsar till dumhet. Synd bara att SOK gör skillnad på folk och folk. Axel Härstedt, diskuskastaren, står i alla fall inte nämnd på text-tv - och är det inte ett rent förbiseende så är det en fet skandal. Härstedt är ju, till skillnad från Kallur, formellt kvalificerad för OS, låt vara att han uppnådde den nödvändiga kastlängden i en pyttetävling utanför programmet. Rimligen måste det väl vara bättre att göra adekvat resultat i en sådan tävling än i ingen tävling alls? Hoppas text-tv helt enkelt missat Härstedts namn, annars blir jag sur på riktigt.

Uefa's dreamteam inte mitt

Såg att Uefa nominerat ett slags All Star Team efter EM-fotbollen. Inte i min smak, kan jag säga. Utom på några få punkter. Mitt eget "dreamteam" skulle se ut så här: Målvakt: Patricio, Portugal. Backlinje: Srna, Kroatien, Hummels, Tyskland, Pepe, Portugal, De Sciglio, Italien. Defensiva mittfältare: Kroos, Tyskland, Blazsczykowski, Polen. Offensiva mittfältare: Shaqiri, Schweiz, Sissoko, Frankrike, Bale, Wales. Anfallare: Nani, Portugal. Obs! Fritt ur ett minne som allt oftare är alltför kort. I någon mån är jag förstås färgad av finalen. Nani var lysande där - och f ö underordnade han sig Ronaldo genom hela turneringen, allt för lagets bästa. Svårast är egentligen att välja målvakt. Väldigt många var väldigt bra - vår egen Isaksson icke att förglömma - men Patricio höll nollan i finalen, det väger tungt. Huruvida mitt lag skulle funka på plan står för evigt skrivet i stjärnorna...kanske, kanske inte. Fast jo, ge mig Daniel Nannskog som coach så hade det nog ordnat sig.

Den "osande" vägen till OS

Michel Torneus i längd. Kim Amb i spjut. Axel Härstedt i diskus. Alla tre har klarat stipulerade OS-kvalgränser under de senaste dagarna, det gläder mig mycket. Så mycket att jag nästan känner olust över att ifrågasätta tävlingarna där prestationerna utförts. Det var ju inte på EM, liksom. I skarp konkurrens, inför betalande publik och avslöjande tv-kameror. Där och då, i det som sades vara sista chansen att OS-kvala, sket det sig. För Torneus del på ren otur, för Härstedt och Amb på obefintliga respektive otillräckliga resultat. Men se, plötsligt fanns det nya "tävlingar". Torneus for direkt till Spanien och fick till ett monsterhopp på 8,44 i en folktom anläggning, sånär som på ett pliktskyldigt antal funktionärer. Amb fann på liknande sätt lyckan i Karlstad, Härstedt i Helsingborg. Tillrättalagda "tävlingar" i minimal konkurrens, bortom kontroll för gemene man. Men som sagt, hellre glädjas än illa spekulera. Jag tänker på hur de här killarna - och många med dem - slitit, kämpat, försakat mycket av ett "normalt" liv, för sin gemensamma OS-dröm. Det är dem väl unt att få den infriad, nästan oavsett omständigheter. Och vem vet: ikväll finns det kanske nya "sistaminutentävlingar", just friidrotten brukar vara bra på att ordna sådant. Än ska vi nog inte räkna bort t ex bröderna Arrhenius.

Ett värdigt mästarlag - trots allt

Portugal-Frankrike 1-0 (efter förlängning). Många skulle säkert säga att bästa laget INTE vann EM-finalen. Jag kan hålla med - delvis. Frankrike hade mer boll, fler chanser, visst spelövertag mest hela tiden. Portugal hade inte ens Ronaldo - megastjärnan utgick skadad redan efter tjugo minuter - men även utan honom en taktiskt fulländad lagmaskin, vars like jag nog aldrig skådat. Som Island gånger tusen. Hårt arbetande spelare, otroligt skickliga både med och utan boll, optimalt organiserade av en sträv veterancoach vid namn Santos. Kan inte påstå att jag njuter av den sortens fotboll, men beundra den kan jag absolut göra. En annan aspekt på kvällens final är - semifinalerna. Portugal hade en tämligen bekväm mot Wales, Frankrike en avsevärt mer kraftödande mot Tyskland. Tillika en dag senare så att återhämtningstiden till finalen blev kortare för fransmännens del. Självklart bör semifinalerna spelas parallellt. Om man vill värna sportslig rättvisa alltså. Hursomhelst köper jag Portugals seger, den var om inte välförtjänt så i alla fall välmotiverad. Målen räknas ju, inget annat.

Damernas afton...

Vilken lördagskväll för svensk friidrott! Tre medaljer på EM, alla på den kvinnliga sidan. Två smått förväntade: silvret för Meraf Bahta på 5000 meter, bronset för Angelica Bengtsson i stavhopp. En helt sensationell: bronset för Lovisa Lindh på den kanske svåraste löpsträckan av alla, 800 meter. Grymt imponerande att se Lindhs viljeladdade upplopp med en direkt knäckande finish som kronan på verket. Samma med Bahta: urstark på slutet, skulle inte drömma om att vika sig frivilligt. Nåt för en del andra i den svenska EM-truppen att begrunda. Allt var inte bra, ganska mycket var dåligt eller sämre. Som det måste bli när uttagningsprincipen verkar vara "alla ska mé". Men det glömmer vi ikväll, gnäll passar sig inte i medaljyra.

Finalmöte med flera bottnar

"Portugal vinner EM". Så skrev min gamle vän och Sydiskollega Magnus Månsson på sin blogg - och han gjorde det på ett mycket tidigt stadium av turneringen, innan Portugal ens säkrat avancemang från gruppspelet. Det var extremt varmt i Malmö dom där dagarna och jag ska inte förneka vad jag tänkte: den gode Månsson har vistats lite för länge i solen, må han krya på sig. Idag vet jag bättre. Månsson måste sett eller anat något som ingen annan såg eller anade just då. Imponerande...så här långt. Vunnit EM har Portugal förvisso inte gjort, inte än. Finalen återstår. Mot Frankrike. Som en annan bloggare - blygsamhet hindrar mig från att nämna vem - tippade som vinnare redan på förhand. På söndag får vi se var pokalen hamnar. I vilket land, hos vilket orakel. Lycka till, Månsson.

Kallur's "skrämmande" comeback

Europamästerskapen kommer slag i slag nu. Innan fotbollens är över går friidrottens igång. Närmre bestämt i morgon, i Amsterdam. Mest uppmärksamhet såhär på förhand riktas förstås mot Sanna Kallurs comeback på 100 meter häck. För egen del tänker jag inte se den. Törs inte. Är rädd att det ska gå åt helvete. Att hon snavar, faller, gråter, gör sig riktigt jävla illa. Igen. Uthärdar knappt tanken, blundar hellre än bevittnar. Och kollar på text-tv i efterhand om det gått lyckligt, vilket jag självfallet hoppas. Men allvarligt talat skräms jag lite av Kallur - och egentligen av alla besatta människor, idrottsstjärnor eller andra. Hur kan man rehabträna i sex års tid, plåga kroppen, genomlida bakslag på bakslag, för att mot alla rimliga odds ta sig tillbaka till det som orsakat ens lidande? Är inte livet större? Är det bara jag som inte fattar?

Tack Island - Vive le France!

Hårt slut på den isländska fotbollssagan i EM. 2-5 i kvällens kvartsfinal mot Frankrike, ren utskåpning så länge det behövdes. Island vann faktiskt andra halvlek och putsade till siffrorna, stoltheten fanns där in i det sista. Men fransmännen imponerade tungt, det måste jag säga. Snabb och kreativ fotboll, teknisk briljans på alla fötter. Min specielle favorit Sissoko var tillbaka i startelvan, med honom blir ett starkt mittfält ännu starkare. Att det franska laget rymmer två Arsenalspelare - Giroud och Koscielny - gör ingenting sämre, tvärtom. Om det sen räcker för att knäcka Tyskland i semifinalen återstår att se. Hoppas är tillåtet.

Underdogsen förgyller fotbollslivet

Wales-Island i EM-final? Känn på den. Troligt är det förstås inte men bara att möjligheten lever så här sent i turneringen är fascinerande. Blev helt betagen av Wales igår kväll. Den kraften redan i nationalsången, den viljan ute på planen, den respektlösheten gentemot oddsen. Belgien på andra sidan, tvåan på världsrankingen (hur faan de nu hamnat där). Var Wales ligger på den rankingen vet jag inte - men lågt, förmodligen t o m lägre än ett blåbär som Sverige. Det skulle inte gå, kunde inte gå på mer än ett sätt. Och så började det: belgiskt 1-0 på ett drömskott av mittfältaren med mohikanfrillan, har glömt hans namn. Men sen. Walesisk fotbollshistoria, enkelt uttryckt. Seger med 3-1 efter hattrick i fantastiska mål, glädjescener som överträffade de isländska. Wales, av alla länder, till semifinal, visa mig den expert som hade det i sin bok. Underbart med trotsiga underdogs, utan dem vore fotbollslivet fattigt. Sen bör man kanske i rättvisans namn - och utan att förringa prestationen - påtala omständigheterna. Belgiens reservspäckade backlinje framstod som ett skämt, Wales hade aldrig fått de målchanserna mot normalt organiserade lag. Typ Portugal som nu väntar i semin. Där tar det nog stopp, beklagligtvis. Svårt att placera sina sympatier blir det ju inte: Wales har tagit sig fram via fyra mer eller mindre sensationella vinster, Portugal har gått i "tråkspåret" utan en enda seger inom ordinarie speltid.

Delvis lycka till, Zlatan

Manchester United! Jäkla Zlatan. Nu sätter han mig på pottan riktigt ordentligt. Arsenal har ju alltid varit mitt engelska favoritlag, Man U närmast en huvudfiende. Och just där ska min favoritspelare alltså skriva ett nytt kapitel i sin fantastiska sagobok. Det trodde jag aldrig, ärligt talat. Stora klubbar med stora framtidsplaner brukar inte kontraktera 35-åringar, åtminstone inte för en kostnad av tre millar i veckan. Zlatan blir vad han är, så att säga. Ett undantag, en särling höjd över gängse mönster. Man får ta klubbvalet som en man och önska lycka till. I alla matcher utom de mot Arsenal.