Räddad av pyspunka

Hade tänkt utsätta mig för ett riktigt gubbaprov idag. Cykling tur och retur Höllviken, närmre bestämt. Fem mil cirka, med återhämtningspaus hos svågern och svägerskan som har sommarviste på platsen. Förr gjorde jag detta varje sommar men "förr" är några år sen och under tiden har jag hunnit fylla 70 å lite till. Det kände jag i dagens comeback. Framförallt kände jag det där ryggen byter namn. Otroligt så ömskinnad man blir med åren. Som en proffscyklist, nästan. Har läst nånstans att di förstör sig fullständigt just där ryggen byter namn, att di till slut liknar en apa i den delen av sin lekamen och därför tvingas lägga av. Slitage, helt enkelt. Finns inga sadlar i världen som hjälper mot sånt. Inga salvor heller, vad jag vet. Och som jag cyklat i mitt liv vågar jag knappt tänka i termer av apa, än mindre titta efter. Fast ibland har man tur. Som idag. När jag - långtifrån återställd - skulle påbörja hemtrampet visade det sig att cykeln stått å pyspunkat på framdäcket. För ordningens skull beklagade jag mig högljutt, men om en gump kunnat jubla hade den gjort vågen. Det fick bli bussen. Mjuka säten, halleluja. Och ett halvt gubbaprov är väl också ett gubbaprov, trots allt. Synd dock om min kära hustru som förbarmat sig och följt med. Hon fick cykla hem ensam. Kanske inte helt missnöjd ändå: med mig ur spel flög hon till Malmö på 1,5 timme. Ner tog det 2,5. Där ser man vad ett decennium i åldersskillnad kan betyda.