Detta Frankrike...

Frankrike tog EM-guldet i handboll. Föga förvånande; fransmännen hittar nästan alltid ett sätt att vinna. Även när det inte borde gå. Här hade Danmark ett klart bättre målvaktsspel, sånt brukar ge utslag. Inte när Frankrike är part i målet. Sverige vann bronsmatchen. Har glömt målsiffrorna, såg båda matcherna i horisontell dimma. Sjuk. Astmautbrott, värre än vanligt. Sätter punkt här - med en förhoppning om att komma igen.

Brutalt slut på grymt handbollsdrama

Frankrike-Sverige 34-30 efter förlängning, 27-27 vid full tid. Gastkramande är ett mjukt ord om matchens händelseförlopp. Frankrike kvaddade Sverige i första halvlek, ledde 17-11 i paus. Sverige kom igen på ett mirakulöst sätt, ledde 27-25 knappa minuten kvar. Hade en EM-final i händerna när allt sket sig på - fötterna. Jo faktiskt. Två gånger om. Först när Gottfridsson gör 28-26. Bortdömt för fotfel (för många steg). Sedan när Frankrike på själva slutsignalen får ett frikast tio om inte tolv meter från målet - och Prandi skickar iväg en missil runt den svenska försvarsmuren rätt upp i krysset bakom Palicka. Godkänt! Trots fotfel i skottögonblicket, tydligt dokumenterat av tv-repriser.

*. *. *

Jag hör ikväll att Sverige lämnat in en protest i ärendet. Begripligt men troligen lönlöst. Riva upp domslut i efterhand låter sig knappast göras, det skulle bädda för en cirkus som handbollen kan vara utan. Själv störde jag mig faktiskt på Johanna Ahlm, förnumstig expert i tv-studion. Hon var smått vansinnig över målet som släckte Sveriges finaldröm - men ponera att det varit tvärtom: att Sverige fått ett sådant mål godkänt. Jag tror inte Ahlm gått bananas i det läget. Här vill jag gärna passa på att hylla Martin Frändesjö, ankaret i studiopanelen. Han är sansad, klok, rimligt objektiv i sina analyser. Aldrig lika benägen som Ahlm att hacka på domarna. I det här fallet valde de alltså att inte videogranska det ”upprörande” målet, den möjligheten finns ju annars numera. Surt så klart, men bara att acceptera.

*. *. *

Som det såg ut fick den osannolika upplösningen effekt in i förlängningen. Frankrike ny luft, Sverige plötslig pyspunka. Orken bytte sida, så att säga. Fullt naturligt: Sveriges upphämtning i andra halvlek måste ha varit oerhört kraftödande, Prandi’s drömträff när matchen egentligen var över en mental knockout. Grymt att någon tvingas förlora en sån här handbollsmatch. Kanske den bästa jag sett, definitivt den mest spännande. Palicka fantastisk i målet. Claar och Darj otroligt vassa, laget i stort förenat i en vilja bortom normala gränser. Om någon någonsin ”kommit undan med blotta förskräckelsen” var det fransoserna den här kvällen. I grunden ett bättre lag än det svenska - tillåter jag mig att tycka - men möjligen lite styva i korken vid stor ledning. 

*. *. *

Danmark-Tyskland 29-26. Jag trodde att tyskarna kunde åstadkomma ett favoritfall. Och det kunde man. I en halvlek. Efter pausvilan tog det roliga slut. Danmark växlade upp. Bytte målvakt och spelidé, satsade på 7/6. Lät den fortfarande briljante veteranen Mikkel Hansen ta över som styrman i anfallet. Succé. En mäktig styrkedemonstration som gör att jag tror danskarna kan fira EM-guld på söndag. Även om jag njuter mer av Frankrikes handbollskonst. Hoppas Sverige fixar bronset, det vore mer än välförtjänt.

Käckt, fräckt och politiskt korrekt

”Med käckhet man kommer långt, med fräckhet man kommer längre”. Så där sjöng man i en trallvänlig revytrudelutt i min barndom. Håller än, kommer att tänka på den allt oftare. Ja, inte bara tänka: jag nynnar, småsjunger acapella. Närmre bestämt så fort jag ser Romina Pourmokhtari i tv-rutan. Eller Alice Teodorescu Måwe. Eller Sara Skyttedal. Eller vilken annan gränslös politiker som helst i den svenska sandlådan. Det finns rätt många, konkurrensen är tuff, här och nu dock en grov överrepresentation av damer. Förhoppningsvis en tillfällighet, inget könsbetingat mönster.

*. *. *

Romina är alltså landets klimat- och miljöminister. Härförleden föremål för en misstroendeomröstning i riksdagen. Totalt riskfri förstås, spel för gallerierna. Romina sitter säker på sin välavlönade post. Den hon erbjöds i ett politiskt fulspel lite utöver det vanliga. Dessförinnan var Romina nämligen ung och käck ordförande i Ungliberalerna - och i den rollen kompromisslöst anti till Sverigedemokraterna. Inget samröre, punkt. Men tjosan hejsan; minister vid 25, livsförsörjningen fixad, vem kan tacka nej till sånt? Inte Romina. Inte många andra heller kanske. Allt går att köpa. Även tystnad. Idag ser fräcka Romina inga ideologiska hinder, hon sjösätter i princip SD:s politik rakt av. Och nynnar förmodligen hela vägen till banken. Liberal? Inte mycket. 

*. *. *

Alice i sin tur. Jurist. Ledarskribent från och till i olika tidningar. Återkommande debattör i tv. Profilerad moderat i partipolitiken. Tills nyligen. När KD-Ebba ringde med ett sockrat erbjudande om att bli partiets toppkandidat i EU-valet blev Alice simsalabim Kristdemokrat. Över en natt liksom. Medlem och toppnamn i samma pendelrörelse. Öppet transferfönster, som man säger i fotbollen. Partitillhörighet - liksom klubbtillhörighet - till salu, högstbjudande vinner. Sakpolitiskt är förstås skillnaden mellan M och KD ytterst diffus, Alice behöver knappast slå knut på sig själv för att fixa övergången. Om hon nu blir vald. Man vet ju aldrig hur folk röstar, Ebba kan möjligen ha överskattat Alice’s attraktionsvärde. 

*. *. *

En som rimligen inte kommer att rösta på Alice är Sara, KD:s nuvarande gruppledare i EU-parlamentet. Stridbar, kontroversiell, länge och väl partiets eget lilla problembarn. Nu offer för chef-Ebbas härskarnycker. Petad från omval, slut som partist. Men inte nödvändigtvis som politiker. Sara är nämligen som Romina och Alice. Flexibel. Lyhörd. Tondöv. Maktspelare, mer fräck än käck. Förhandlingsbar, öppen för inviter. Sig själv närmast, inte så förbannat ideologistyrd. KD eller SD, spela roll? Samma tankegods i stora drag, det hörde jag Sara själv säga i en tv-intervju häromdan. Detta som förklaring till varför hon sonderat terrängen med SD långt innan Alice kom på tal som hennes ”banekvinna” i KD. 

*. *. *

Här gäller det att slå vakt om den födkrok man har. Tänka smått. Byta ståndpunkt eller parti för egen vinning. Förtränga att politik inte är ett jobb vilket som helst utan ett förtroendeuppdrag, överlämnat och finansierat av oss skattebetalare. Tror jag; Romina, Alice och Sara får mig nästan att tvivla. Politiken i Sverige 2024 ska kanske vara sån. Avhumaniserad. Och avmoraliserad.

En förlust med rumpan bar...

Semifinalparen i handbolls-EM var klara redan före gårdagens matcher. Sverige-Frankrike i den ena, Danmark-Tyskland i den andra. Då kan man välja mellan två olika sätt att förlora en betydelselös avslutningsmatch i mellanrundan. 1. Med flaggan i topp. 2. Med brallorna nere. Sverige valde det senare. 23-33 mot Norge efter en hjärtskärande usel insats. Inte bara av laget, förbundskaptenen Glenn Solberg förtjänar också en släng av sleven. Det är han som ansvarar för coachingen - och det snällaste ord jag kan komma på för den är rörig. Det näst snällaste obegriplig.

*. *. *

Vilken var spelidén? Niometersuppställningen? Försvarsstrategin? Var fanns inställningen? Stoltheten?Kvarlämnad i omklädningsrummet? Detta var inte det Sverige som vid sunda vätskor kan så mycket handboll, som vill så mycket kamp. Och som alltid brukar sälja sig dyrt. Detta var ett billigt offer för ett skärpt och anständigt Norge. Trist att se. Bara för att man har råd att förlora behöver man inte falla igenom fullständigt. Solberg svek f ö - återigen - marginalspelarna, de som hållits kort under hela turneringen. Visst fick de speltid men hipp som happ och tydligt begränsad. Inbjudna liksom med armbågen. I stort var det ett ordinarie Sverige som tog stryk med tio bollar, endast Carlsbogård bland utespelarna vilades helt.

*. *. *

Andreas Nilsson gjorde tre mål på fyra chanser. Han kunde gjort tio på tio - utan att det hade imponerat på förbundskaptenen. Bergendahl och Darj, halleluja. 

*. *. *

Till och med Claes Hellgren, oraklet i tv, var kritisk till Sveriges insats. Då har det gått långt. Men därmed slutsågat. Glömt, förlåtet. Fokus på vad som komma skall. 

*. *. *

Kan Sverige hota Frankrike i semifinalen? Jag tror ändå det. Varje match är ny, handbollen oförutsägbar. Minus gårdagens pinsamhet har Sverige gjort en övertygande turnering. Kapaciteten finns där, guldet från förra EM som bevis. Grundtipset blir dock franskt; jag har svårt att se hur ett så skickligt lag ska kunna besegras. Av någon. Min bräckliga tro, mitt vaga hopp, bygger på att det möjligen kan bli en målvaktsmatch. Att Palicka - alternativt Thulin - har dagen. Att Frankrikes - ofta underskattade - burväktare inte har det. Då kanske, kanske. Annars uttåg tillsammans med Danmark. Ja, jag har plötsligt fått för mig att Tyskland knäcker dansken. På fredag får vi se om jag vaknar med filten i örat.

Klart för medaljstrid

Sverige-Portugal 40-33. En offensiv urladdning, underlättad av portugisernas sorglösa försvarsspel. 40 mål gjorde man inte ens på två handbollsmatcher när jag lärde mig tycka om sporten. Andra tider nu. Annat tempo. Annorlunda målsiffror. Och skickligare spelare. Det fanns liksom ingen Felix Claar på 1950-talet. Ej heller någon Lucas Pellas. Snillen som Gottfridsson fanns kanske, men faan så mycket långsammare. Nog av meningslösa jämförelser. Sverige är i semifinal i 2024 års handbolls-EM. Det är bra - och det kan bli bättre.

*. *. *

I den här matchen demonstrerade Sverige - än en gång - sin gedigna bredd. Pellas stod på tur att avlösa Wanne i kantpositionen till vänster. Han gjorde tio mål, låt vara drygt hälften på straff. Lagergren och Sandell alternerade på högernio utan att det gjorde skillnad; den ene var lika lyckosam som den andre. Samma på nästan varje position: två alternativ, garanterad kvalité. I målet hade Palicka ingen av sina bättre kvällar - men då kom Thulin in och fick visa vad han kan. Vilket inte ville säga lite. Thulin var lysande, briljerade inte minst på närskotten.

*. *. *

Funderar på om t ex Danmark matchar Sveriges bredd. Tveksamt. Hittills i turneringen har det inte sett så ut. Å andra sidan finns där förstås en topp som är sylvass. Men kanske lite sliten nu när det drar ihop sig? Frankrike däremot. Som om inget oförutsett inträffar väntar i semifinalen. Bud på att de faktiskt överträffar Sverige i breddkvalité. Tolv till fjorton olika målskyttar i varenda match, ständig rotation, nyckelspelare allihop. Ändå inbillar jag mig att Sverige har en chans. Bland annat för att Frankrike är mänskligt på en position. Den viktigaste: målvaktsposten.

*. *. *

Först av allt har vi dock Norge på programmet. Sista, nu betydelselösa, matchen i mellanrundan. Skulle inte förvåna mig om påläggskalvar som Wallinius och Stycket får speltid då. Någon enstaka minut i alla fall. För skams skull.

Heroisk insats, smärtsam förlust

Danmark-Sverige 28-27. Dramatik på hög nivå. Onödigt hög i slutsekunderna tack vare domarparet. Först tog de bort ett matchavgörande mål för Danmark, Magnus Landins 29-27. Vilda svenska protester ledde till videogranskning - och jodå, domarna insåg sitt misstag: Danmark hade överskridit gränsen för tillåtet antal passningar vid varning för passivt spel. Efter en lång palaver annullerades målet och istället fick Sverige 17 sekunder på sig att kvittera. Vilket man också gjorde; Oscar Bergendahl 28 lika. Fast nej. Domarna såg något, oklart vad, men tydligen ett regelbrott. Målet underkändes, en heroisk svensk insats blev till ”ingen nytta”. Surt, ruttet, i stunden jävligt upprörande.

*. *. *

Vid närmare eftertanke: ingen skugga på domarna. Det går helt enkelt inte att döma handboll felfritt eller okontroversiellt. Allra minst på toppnivå. Tempot är uppskruvat, närkontakterna legio, regelboken i det närmaste omöjlig att följa. Om man inte vill rensa banan på spelare. Tröjdrag och kroppsslag får passera, ribban för utvisning ligger farligt högt. Betydligt lägre för straffkast: räknade jag rätt fick Sverige nio och Danmark sju. Någorlunda jämnt alltså - och det är väl egentligen vad domarjobbet i handboll handlar om: att fördela så rättvist det bara går, inte förfördela. Räkna passningar borde dock inte vara så svårt - men huvudsaken här var väl ändå att domarna landade rätt. I det fallet.

*. *. *

Matchen som sådan var fascinerande att se. Suveräna, lite småstöddiga, Danmark under press. Darra, komma undan med blotta förskräckelsen. Ett Sverige som vägrade ge sig. Som kom tillbaka gång på gång. Som in i det sista hade vittring på poäng. Två lag som kan varann, spelare som känner varann från klubbmiljöer. Alla vänskapsband lagda åt sidan, alla krafter på att kriga inom eller strax utom lagens råmärken. En sak gick Sverige bet på: stoppa Mathias Gidsel. Den danske högernian gjorde tio mål, missade nästan ingenting. Killen är ett fenomen. Inte särskilt stor i en handbollskontext, snarare ganska tunn. Men hal som en ål, stryktålig som en boll. Och så den skottarmen, suck.

*. *. *

I Sverige var Lagergren och Carlsbogård de bästa rent spelmässigt. Viljemässigt var det plus över hela linjen. Målvakterna - Thulin och Palicka alternerade - inte på topp, tyvärr. Men det var heller inte de danska; ”världens bäste” Niklas Landin gick ut med 0 i räddningsprocent. I sak förändrades inte mycket för svensk del. Semifinal i detta EM kan fortfarande nås av egen kraft. Frågan är vad som finns kvar. Av kraft alltså. Den här matchen måste ha varit oerhört energislukande. Förlusten, så som den blev, mentalt tröttsam. Och redan i morgon ska man på’t igen, mot lömska Portugal. Hoppas Sverige hunnit sluta tycka synd om sig själv lagom till dess.

Gottebord med fadd eftersmak

Sverige-Slovenien 28-22. Lätt vunnet. Fantastiskt målvaktsspel av Palicka så länge det behövdes. Pånyttfödda kanter: Pellas till vänster och Karlsson till höger gjorde tillsammans 14 mål i matchen. Och defensiven! Grym, kort sagt. Slutet borträknat men då kunde det kvitta, utklassningen var ett faktum. Motståndet? Tämligen tråkigt. Slovenien spelade s k smuggelhandboll. Långa anfall i gå- och stå-tempo. Taktik så klart. Hållbar i cirka tio minuter innan Sverige läste den sönder och samman.

*. *. *

Kul i övrigt var att Jim Gottfridsson studsade tillbaka från dippen mot Nederländerna. Då strulig med bollen, nu klockren som speldirigent. Massor av assists, högst delaktig i kantkillarnas succé. ”Gotte” kan än, till lycka för laget. Och för oss som gillar mustig Ystadprägel på timeoutsnacket. Betyder segern att Sverige är klart för semifinal? Matematiskt nej. Realistiskt - ja, nästan. Med full skärpa och galet målvaktsspel slår vi Portugal och Norge, det ger utrymme för en eventuell torsk mot Danmark.

*. *. *

Vad mer? Sverige gav unge och lovande Andreas Nilsson chansen i slutet. Två minuter ungefär, effektiv speltid. Men bara i anfallet och utan bollkontakt. Försvarsspel med sekunder kvar av matchen kunde ju blivit förödande, Sverige ledde bara med sju eller åtta. Positivt ändå att Nilsson fick känna sig för. Ännu inte 34 fyllda har han framtiden för sig. Och - nu är jag seriös - förbundskaptenen mot sig. Varför tog han ut ”Stycket” i EM-truppen? Av misstag? Av ren jävla elakhet? Härska, förnedra? Glädjedödare där.

Vilja, tur och mur i bur

Sverige-Nederländerna 29-28. Inga kontringar. Inga kantutspel. Inget naturligt flow över spelet i det stora hela. Ändå hittade Sveriges handbollsherrar ett sätt att vinna. Vilja, tur och serieräddningar av Palicka i slutet räckte. Imponerande - fast inte. Nederländerna, anförda av den briljante lille playmakern Steins, drev tempot och gjorde matchen till ”sin”. Jag hade unnat dem poäng. Minst en. Han Däruppe höll inte med. Inte Andreas Palicka heller.

*. *. *

Den svenske målvaktsveteranen byttes ut i halvtid - men byttes in igen ”fem i tolv”. Helt avgörande. Nederländerna hade lägena, avsluten, chanserna att gå ifrån. Palicka tog allt, dvs de sista tre eller om det var fyra. 27-28 vändes till 29-28, hotande förlust till blytung seger. Sverige går till mellanrundan med två poäng, noll hade gjort vägen mot semifinal så mycket svårare. Förvisso kan det bli svårt ändå. Tufft motstånd väntar och tur brukar vara en flyktig vän.

*. *. *

Gårdagens match blev problematisk för svensk del från första början. Gottfridsson kom snett in, spelade med för små marginaler så att bollen upprepade gånger gick förlorad. Nederländerna ställde om blixtsnabbt, ledde 6-3 som mest. Med mersmak: Palicka hade en period av serieräddningar även där. Sen kom Claar in för olycklige Gottfridsson. Och Sandell på högernio. Med dem en viss uppryckning. Aldrig jättebra, men markant bättre. Färre misstag, fler mål.

*. *. *

Jag är särskilt fascinerad av Sandells utveckling. Under åren i Ystad var han sällan förstavalet i sin position, en viss Kim Andersson stod i vägen. Nu ser man konturerna av en internationell toppspelare. Stundtals mer än så. Därutöver nämner jag med största nöje krigare som Darj och Bergendahl. När inte mycket annat funkar kan man alltid lita på den duons bultande hjärtan. Men som sagt. Lite synd om Nederländerna var det allt.

Pris i kris

Guldbaggegala ikväll. Svensk films årliga firmafest. På bästa sändningstid i tv. Mig förför det inte: EM-handboll på en annan kanal samtidigt, där snackar vi skådespel för folket. Men med det sagt några ord om förhandsbullret kring galan. Tonläget har ju varit högt, svårt att inte ryckas med. Orsaken är en omskrivning - möjligen ett förtydligande - av prisreglerna. Från och med nu får endast proffsen tävla. Amatörerna har gjort sitt, åtminstone i de priskategorier som så att säga räknas. 

*. *. *

Man behöver inte vara branschsnille för att räkna ut varför; på senare år har debutanter/amatörer fått guldbaggar om och om igen, bedömts och belönats utifrån sina prestationer. Störigt för etablissemanget förstås, lite som att ringakta hela skådespelarutbildningen. Okej, jag gissar men inte särskilt vilt eller vågat. Vilken yrkesgrupp skulle stillatigande applådera att outbildade outsiders tog över jobbet - och prisades för det? Journalister? Tvivlar. Även om Sydsvenskans ställningstagande kan uppfattas så.

*. *. *

Sydis har alltså valt att bojkotta galan helt och hållet. I protest mot nyordningen, som man menar är en eftergift åt eliten. Som om filmskådespeleri vore något slags allemansrätt, eller för den delen allemansförmåga. Det tror inte jag. Enstaka ”naturbarn” finns säkert. Skräddarsydda roller, talanger som reder sig väl utan formell utbildning. Gärna för mig en bagge även till dem - men då i en särskild prisklass. Typ Årets nykomling, Årets debutant. Hur svårt kan det va’ att göra alla glada och nöjda?

*. *. *

För övrigt slår det mig att journalistkåren faktiskt har en motsvarande gala. Där diverse priser delas ut, Stora Journalistpriset det tyngsta. Misstänker att blott legitimerade journalister kan komma på fråga, konstigt vore det annars. Sopa rent vid egen dörr är kanske ingen dum idé...innan man kastar sten i glashus. 

*. *. *

Själv bryr jag mig föga om firmafester och liknande spektakel numera. Har fullt upp med att blogga. Och sortera bland mina favoritslogans. Obs! Uppskattas inte av alla, bör användas i snäva kretsar och med viss försiktighet. Håll till godo. 1. Man behöver inte vara journalist för att kunna skriva. Eller, föralldel, tvärtom. 2. Man behöver inte vara kock för att kunna laga mat. Eller, föralldel, tvärtom. 3 (ny på listan). Man behöver inte vara skådespelare för att bli filmstjärna. Eller, föralldel, tvärtom.

Lite om boll - och något om bil...

Skrev härförleden att det inte finns några blåbär på ett handbolls-EM. Vidhåller detta i sak. Vad som finns är en klar och tydlig skillnad på bra lag och bättre. Förutsägbara resultat, odramatiska matcher. Och därmed ett inledande gruppspel som nog bara en nörd kan älska. Samtidigt: de sämre lagen på EM skulle utklassa de inkvoterade lagen på VM. Handboll är liksom en europeisk angelägenhet - nerifrån och upp.

*. *. *

Igår såg jag ett par matcher som verkligen bröt EM-upptaktens tristess. Först Island-Serbien där Island låg under med tre halvannan minut från slutet. Utan att förlora! 24-27 blev i ett osannolikt huj 27-27, serberna sjabblade bort en given seger. Därefter Kroatien-Spanien. Ett så kallat tungviktsmöte - på förhand. Döm om min förvåning: Kroatien utklassningsvann, 39-29. Spelade en handboll som jag knappt trodde fanns, i alla fall inte utanför franska eller danska gränser. Sensationell klass helt enkelt.

*. *. *

Inga stora växlar ska dras på en match - men var detta Kroatiens rätta nivå blir laget att räkna med i medaljstriden. Om man nu inte blev grundlurad av det spanska målvaktsspelet. Noll riktiga räddningar på en hel match; allt gick in, allt var kanske inte otagbart. Sverige? En match så här långt, 29-20 mot Bosnien Hercegovina. Pliktskyldigt, lagom övertygande. Georgien ikväll, en uppgift av ungefär samma svårighetsgrad. Sverige är i en lätt grupp, Nederländerna enda möjliga hotet mot full pott.

*. *. *

Såg i tidningen att en begravningsbil kört runt med Bosse Larssons kista på Malmö stadion. Detta i en ceremoniell hyllning, initierad av MFF med stöd (får man förmoda) av närmast anhöriga. Och efter diverse påtryckningar i lokal media. 1200 personer mötte upp för ett sista farväl till mannen som en gång förgyllde Malmös fotbollsliv. Mångdubbelt fler kan ha visat respekt genom att utebli. Vad Bosse Larsson själv hade tyckt om saken får vi aldrig veta.

🎼 Ja må den leva 💯 ⚽️

Allsvenskan i fotboll. Känns som den har funnits alltid. Inte riktigt. Bara i 100 år - om jag nu får tillåta mig att gå jubileet någon dag i förväg. 13 januari 1924 föddes nämligen seriernas serie, den som allt sedan dess kallats allsvenskan. Fotboll spelades förvisso i Sverige tidigare än så men då i turneringsform med utslagsmatcher för att få fram ett mästarlag. Örgryte IS blev bestämt det första - och när väl allsvenskan instiftats blev det göteborgskt där också: Gais vann premiärsäsongen. Dock utan officiell mästarvärdighet. Den delen i ”härligheten” infördes först 1930. Och då vann...just precis, Gais.

*. *. *

Mycket Gais kan tyckas. Men det var då, i tidernas begynnelse. Med desto större regelbundenhet har Malmö FF återkommit som mästarlag. 23 gånger, närmre bestämt. Vid ytterligare tre tillfällen har man vunnit allsvenskan utan att bli mästare, detta under experimentåren med SM-slutspel på 1980-talet. Sett över seklet har MFF alltså i snitt vunnit vår högsta fotbollsserie ungefär vart fjärde år. Om jag räknar rätt (vilket jag inte är känd för). Näst bäst i klassen är IFK Göteborg med 15 titlar. God trea IFK Norrköping med 13. MFF:s beryktade stöddighet har tungt stöd av statistiken, så att säga.

*. *. *

Ingen enskild klubb har förstås varit allsvensk i 100 år. MFF t ex står noterat för 88 allsvenska säsonger. De första i 30-talets början - med ett abrupt slut 1934. Klubben anmäldes för brott mot amatörstadgarna och degraderades ur allsvenskan av den anledningen. Brottet kan idag te sig lite skrattretande: spelare hade arvoderats för seger. Blygsamt men icke desto mindre förbjudet. Bakom anmälan stod - enligt historieskrivningen - lokalrivalen IFK Malmö, vilket satte djupa och varaktiga spår i de inbördes relationerna. Nå. MFF kom tillbaka, tog sitt första guld -44. 80 år sen, jubileum i jubileet.

*. *. *

Tidernas skyttekung: Filip Johansson, IFK Göteborg. 39 mål premiärsäsongen 1924-25 (höst-vår gällde länge som speltermin). På 22 matcher. I fjol vann MFF:s Kiese Thelin skytteligan på 16 mål. På 30 matcher. Berättigad misstanke: fotbollens försvarsspel har utvecklats något under de gångna 100 åren.

*. *. * 

Trekvartssanning: Allsvenskan. Själva namnet alltså. Fram till 1953 var den faktiskt stängd för lag norr om Gästrikland. Exakt varför har jag inte lyckats utröna men gissningsvis av klimatskäl. Att höst-vår-modellen liksom inte klickade med norrländskt naturgräs, gömt i snö. Först 1957 gjorde förbundet helt-om i spelterminsfrågan - och några år senare blev GIF Sundsvall första ”riktiga” Norrlandslag i allsvenskan.

*. *. * 

Min egen första allsvenska match: 1953, på Fredrikskans i Kalmar. KFF mot AIK. Jag, åtta år, liggande bakom ena målet på tidstypiskt vis. Hemmalaget vann 3-1, stjärnorna hette Lind och Rylander. Målvakten i AIK Bengt Kjell. Det sista i efternamn. Oförglömligt minne, kan ha varit då jag blev ”kär” i allsvenskan. 

*. *. *

Här och nu: längtan till ännu en premiär. Efter pompa och ståt 100-årsjubilaren till ära. Fast helst utan bengaler å skit. Sånt fanns garanterat inte 1924. Då räckte det med spridda rop om ”heja grabbar friskt humör” och eventuellt en stämningshöjande kaffegök på termos. Tror jag mig ha läst i någon romantisk skildring av forntidens publikkultur. En till sak: Gais! Klubben som vann den allra första allsvenskan är tillbaka efter några år av ökenvandring i lägre divisioner. Ett omen? Kanske inte, men en kul poäng.

Tankar inför stundande handbollsfest

Om ett par dagar börjar herrarnas Europamästerskap i handboll. Sverige är titelförsvarare - och nämns bland favoriterna även den här gången. Konkurrensen är den gamla vanliga, dvs knivskarp. I EM finns inga blåbär som i VM, alla kvalificerade nationer håller anständig klass. Nu som förr utmanas Sverige framförallt av Frankrike och Danmark. Spanien kan aldrig räknas bort, inte Norge heller. Värdnationen Tyskland är en ”luring”, något av Balkanländerna - främst Kroatien - bör nog också tas i beaktande. Med det sagt några kritiska funderingar om Sveriges förövningar.

*. *. *

1. Japan som motståndare i genrepet. Två skojmatcher inför betalande publik. 42-30 i den ena, 43-23 i den andra. Skotträning mot öppen bur, Japan hade möjligen tio målvaktsräddningar. På båda matcherna tillsammans. Roligt var det säkert - men nyttigt inför EM? Tvivlar. Ett dubbelmöte med ett svenskt ligalandslag hade varit intressantare. Mindre uppvisning, mer tävling. Föreställer jag mig. Svårare att sälja ut förstås, folk springer ju knappast benen av sig för att se Sverige slå Sverige. Lättare att locka med ”asiatiska mästarna”, jag fattar. Fast helst inte. Träning är träning, match ska vara match.

*. *. *

2. Andreas Nilssons comeback. Lika lite som jag förstod petningen, lika lite förstår jag återkomsten. Varför? Fyra långa år har gått, ”Styckets” bästa tid är inte nu. Det gör ont att se min gamle favorit släpas i smutsen som något slags tredjealternativ på m6-positionen. Komma in liksom på nåder när en match upphört att vara match - som i genrepen. Marginaliserad. Den rollen hade passat så mycket bättre för någon yngre förmåga. En Felix Möller i Sävehof, en Ludvig Jurmala Åström i Kristianstad. Stycket har ingenting att se och lära, dom har. Och kanske jag...alla andra verkar ju bekväma med saken.

*. *. *

3. Magnus Grahn eller Claes Hellgren som expertkommentator i tv? Hugget som stucket. Båda smörar för sina vänner i och runt handbollslandslaget, båda har lagt den kritiska analysen i klisterburken. Grahn i SVT var så imponerad av genrepet mot Japan, superlativen haglade i snabbare takt än de svenska målen. Från EM blir det Viasat och TV6 som sänder - och då tar Hellgren över. Ny röst, samma smör. Nästan så jag saknar en Bojan Djordjic. Men annars gillar jag handboll. Till och med Solberg, förbundskaptenen, börjar jag gilla så smått. Minus turerna kring Stycket.

Smått och fritt om blått och vitt

Jag växte upp i övertygelsen att alla IFK-lag hade matchställ i blått och vitt. Inte särskilt konstigt, egentligen. I min barndoms Oskarshamn fanns två rivaliserande fotbollsklubbar: IFK och AIK. Jag fastnade för IFK, delvis just för färgerna. Vita tröjor, blå byxor. Exakt samma som mitt dåvarande favoritlag i allsvenskan. IFK Norrköping, fågelvägen blott 15 mil norr om Oskarshamn. Mitt emellan låg Västervik, också där fanns ett IFK-lag i blått och vitt. Och på västkusten anslöt IFK Göteborg till ”familjen”; Blåvitt ända in i smeknamnet. Sen flyttade jag till Karlskrona...

*. *. *

...och vad hade stadens stolthet IFK? Blått och vitt så klart, både i handboll och fotboll. Där och då trodde jag att IFK-klubbar måste ha blått och vitt, att det fanns allmänna stadgar på saken. Inte riktigt skulle det visa sig i 1960-talets början. Nyinflyttad i Malmö mötte jag upp-och-nervända världen. Här hade IFK gult och vitt. Blått och vitt var upptaget av den andra stora fotbollsklubben. MFF hette den visst. Huruvida detta förklarar IFK Malmös tillbakagång är en öppen fråga, men förmodligen inte. Att jag blev av med en villfarelse är däremot ett beklagligt faktum. IFK-lag klär i blåvitt, det tycker jag fortfarande.

*. *. *

Å andra sidan. Man får inte vara färgblind, då kan man fastna i nostalgiträsket. Idag såg jag mitt fina gamla IFK Karlskrona i - helblått. Mörk nyans, jag fick titta två gånger för att inse att det inte var svart. Tiderna förändras, klubbdresser förnyas. Men förhoppningar är som de alltid har varit: mer eller mindre välgrundade, ibland överkänsliga för verkligheten. Här hade IFK alltså chansen att klättra förbi övre kvalstrecket i handbollsallsvenskan, allt som behövdes var seger mot Västerås Irsta. Det sket sig rejält. 23-29 i ett spelmässigt bottennapp. Oroväckande; är inte IFK bättre än såhär kan det sluta illa.

*. *. *

Risken finns. Serien är otroligt jämn, rena getingboet runt nedre strecket. Och IFK miste nyligen sin kanske viktigaste spelare: Shaban Zogaj, kosovansk landslagsman. Allvarligt knäskadad i förra hemmamatchen, av allt att döma borta för överskådlig tid. Utan honom ingen skyttekraft på nio meter. Det syntes tydligt i dagens match. IFK fick jobba för varenda mål, nästan inget gjordes från distans. Svårt spel, mängder av tekniska fel. Mot ett Västerås Irsta som inte heller var bra - men ändå betydligt bättre. Allt i en närmast kuslig tv-sändning: ingen kommentator, ingen publik (i kameravinkeln).

Sverige satsar svenskt

Olof Mellberg ny förbundskapten? Ryktena tilltar, normalt tillförlitliga källor uppger att det i princip är klart. I så fall en påminnelse om att Sverige är ett litet fotbollsland. Att förbundet gräver där man står, botaniserar i sin egen mylla. Inga utblickar, inga utrikes födda, inga internationella impulser. Ericson, Arnesson, Nordin, Svensson, Söderberg, Lagerbäck, Hamren, Andersson; en svensk förbundskapten ska vara svensk, punkt. Rätt eller fel beror nog på vem man frågar. Ganska stelbent, om du frågar mig. Särskilt vid en jämförelse med de allsvenska klubbarnas tränarrekryteringar.

*. *. *

Där tvekar man inte att gå utanför gränserna. Åtminstone till Danmark. Eller Norge. Men även Spanien, Serbien, England (Graham Potter!), Tyskland (Uwe Rösler!). Tränare utifrån bits inte, många av dem har rentav gjort succé i svensk fotboll. Möjligen är de lite dyrare i drift, Potter framförallt. Men okej. Klubbtränare och förbundskapten är inte riktigt samma sak. Man kan vara bra på det ena utan att vara lämpad för det andra. Eller tvärtom. Typ som Lagerbäck: inga stora tränarmeriter på klubbnivå, knappt ens några små. Ändå kapabel att bli en av våra mest hyllade förbundskaptener.

*. *. *

Med detta sagt tänker jag inte instämma i den ”gnällkör” som redan härjar på sociala medier. Mellberg kan vara en bra lösning. Hans allmänna fotbollskompetens är odiskutabel, låt vara att meritlistan saknar guldkant. Tränare i talangspäckade BP det senaste, tog upp och höll kvar laget i allsvenskan. För några år sedan en sejour i Helsingborg som slutade med kicken. Inget graverande: HIF-tränare brukar få kicken. Vad Mellberg möjligen behöver utveckla är sitt förhållningssätt till media. Där verkar han trubbig, smått avog. Duger inte för en förbundskapten som riskerar att möta Bojan Djordjic.

*. *. *

För övrigt såg jag att Djurgården värvat Albin Ekdal. Säkert dyrt. Kanske dumt. Definitivt djärvt. Varnande exempel i kategorin ”hemvändare som gjort sitt” fattas liksom inte. Tinnerholm i MFF. Durmaz och Guidetti i AIK. För att nämna några jag kommer på i stunden. Långa utlandskarriärer sliter, mera sällan får man tillbaka den spelare som en gång såldes.

Rysare i sikte...

I årets första inlägg tänker jag önskedrömma lite. Fantisera fritt, spekulera vilt. Närmre bestämt om handbollen i Karlskrona. Där HFK alltså ligger i högsta serien och IFK i näst högsta - men där tvärtom faktiskt kan bli ett faktum fram på vårkanten. Om jag är nykter? Jovars, någotsånär. Om jag är realist? Nä, drömmare sa jag ju. Men kolla på läget: vinner IFK sin hemmamatch mot Västerås stundande lördag avancerar man till kvalplats uppåt i den allsvenska tabellen. Samtidigt som HFK lever farligt kring strecket för nedåtkval i ligan. Längre bort än så är inte mitt fantasifoster. Här och nu.

*. *. *

Ett förtydligande kan vara på sin plats, alla har säkert inte inblick i handbollens kvalsystem. Så här är det: laget som kommer fyra från slutet i ligan får möta laget som kommer fyra uppifrån i allsvenskan. Och då behöver man bara kasta en blick på de aktuella tabellerna för att sväva iväg i tankar kring ett rivalmöte. Fem fulla hus i Brinova Arena - kvalet avgörs i bäst av fem - är vad jag ser när jag blundar och drömmer. Ett HFK som får stora skälvan, ett IFK som överträffar sig självt och vinner femte. En handbollsstad i chock. Publikens lag detroniserat av en bedagad skönhet som ingen längre bryr sig om. Förutom spridda skurar av åldersstigna nostalgiker, däribland jag.

*. *. *

Det där är tankar jag leker med. Kittlas av. Fröjdas åt, som den IFK-romantiker jag är. Tills jag plötsligt vaknar - och inser att sannolikheten för mitt drömscenario nog gränsar till noll. Ja, jag garderar trots allt med ett ”nog”. Även i Karlskrona lär bollen vara rund. Och tabeller ljuger aldrig någonstans, sägs det. Men innerst inne är jag förstås nöjd om IFK håller sig kvar i allsvenskan. Serien är svettigt jämn, åtminstone tio av de 14 lagen slåss just nu om den åtråvärda fjärdeplatsen. Jag vet vad jag ska göra på lördag: kolla om IFK tar över den. Inte på plats, tv får duga. Matchen går att köpa hem för en dryg hundring. Billigt pris för att hålla liv i en exklusiv dröm.