Minns i november...

Förlåt tjatet, men som vän av även besvärande fakta gick jag tillbaka och kollade när HIF Karlskrona senast vann en match i handbollsligan. Korrekt svar: 20e november 2016, Skövde 29-27. Sen dess har laget spelat 25 matcher utan att vinna någon. Ulf Schefvert har varit ansvarig huvudtränare i 13 av dem, Kalle Lång i de senaste 12. Schefvert fick gå, Lång är kvar. Spelarnas ansvar kan vi lämna därhän; de anses i regel inte ha något. Annars borde de åtminstone lära sig veta hut, kan jag tycka. Inför klubben som avlönar dem, inför fansen som - otroligt nog - fortfarande stöttar dem. Slutligen, vad gäller tränarfrågan. Jag föreslog Sebastian Seifert, men droppar gärna ett namn även på en tänkbar assisterande. Han finns här i Malmö, ratad som spelare av HK pga åldern. Just det, Mirsad Pecikoza. Gammal HIF-ikon, det var ju där han en gång inledde sin svenska handbollsresa. Fansen skulle älska att få honom tillbaka, så mycket vet jag. Resten överlåter jag åt klubben...

Lyft tränarfrågan, HIF Karlskrona

Efter tre raka bortamatcher och lika många förluster var det äntligen dags för hemmapremiär för HIF Karlskrona igår kväll. Mot Aranäs, ett av få lag i handbollsligan som HIF Karlskrona i all sin bräcklighet möjligen skulle kunna ge en match. Men nej, det sket sig igen. Stortorsk, 26-32. Ett gott råd: skaffa en tränare, HIF Karlskrona. Någon som kan coacha ett lag. Någon som kan sätta ett spel. Någon som kan bestämma sig för en förstauppställning. Någon som kräver attityd av spelarna. Kort sagt, någon med erforderlig kompetens. Kalle Lång är inte den mannen, tyvärr. Resultaten talar för sig själv: under Långs ledning har HIF Karlskrona vunnit NOLL matcher i handbollsligan. Hur många det rör sig om vet jag inte, har tappat räkningen. Men Lång tog alltså över tränarjobbet efter Ulf Schefvert under senare delen av förra säsongen så tid har han ju haft, "vänta & se" har löpt ut för länge sen. Personligen trodde jag att Kalle Lång, internrekryterad från farmarlaget, var en tillfällig nödlösning, att HIF Karlskrona skulle komma med nåt nytt och betydligt tyngre namn inför den här säsongen. Möjligen lät man sig luras av det lyckosamma återkvalet i våras. Segrarna mot ett mediokert Tyresö, Lång's enda avvikelse från mönstret s a s. Det kan i så fall stå klubben dyrt. Förutsatt alltså att målet är fortsatt elithandboll, vilket jag tror. Har jag fel spelar tränarfrågan mindre roll, då kan Kalle Lång lika gärna ersättas med Kalle Kort eller Kalle Anka. Men annars är t ex Sebastian Seifert ledig, såvitt jag vet.

Ett exempel att beundra och begrunda

Östersund! 1-0 mot Hertha Berlin, andra raka segern i Europa league. Jag blir nästan matt av beundran. Det finns så många dimensioner i lagets succé. En sticker säkert i ögonen på de där "Sverigevännerna" SD-ledaren brukar prata om och vädja till. Det gör mig glad, dumhet får gärna besegras med klokskap även i fotboll. Östersund är liksom beviset på vad som borde vara självklart - men i vissa kretsar inte alls är det: människa är människa, ursprung kvittar. I gårdagens startelva fanns en Pettersson, enda s k ursvennen. I övrigt afrikaner, araber, britter, någon grek, någon fransman. Hela världen i ett och samma lag - och det funkar, det berikar svensk fotboll! Jobbigt, Jimmie.

Min domare - och nu även MFF:s...

Aldrig får man ha nånting i fred. Inte ens en allsvensk favoritdomare, suck. Min heter som bekant Andreas Ekberg - och jag inser nu att jag tvingas dela honom med hela MFF. Och då menar jag hela. Spelare, tränare, ledare, supportrar, svansviftare i lokalpressen, klabbet. Min insikt är s a s statistiskt säkerställd. På kort tid har Andreas Ekberg sålunda dömt tre hemmamatcher för MFF, i samtliga har han med hjälp av sitt röda kort decimerat motståndarlaget till tio man. Och som om det inte vore nock har han på samma tre matcher förärat MFF fyra straffsparkar. När man sedan begrundar det faktum att Lundabördige Ekberg tydligen är Malmöbo numera...ja, då behöver man inte vara konspiratör för att ana fula ugglor i blå mossa. Men stopp och belägg, säger jag. Min favoritdomare är en oförvitlig man, hans aktuella "MFF-facit" råkar bara vara iögonfallande anmärkningsvärt. I förfluten tid har Andreas Ekberg visat ut MFF:are också, vill jag minnas. Då var han helt säkert en "domarjävel" för sina nya beundrare. Fotbollsfans kärlek får man ta för vad den är: enögd, flyktig, inget att bry sig om. Ponera att nämnda serie av domslut gått mot MFF...punkt.

Fy på sig, Elfsborg

Sextrakasserier ska man kanske inte tala om i fotboll, men ibland är det svårt att låta bli. Som när MFF klär av Elfsborg in på bara skinnet och vinner med, just det, sex mot noll. Vågar jag säga att offret i det här fallet får skylla sig själv? Att Elfsborg la upp sig, bjöd in, tog emot utan minsta protest. Trodde aldrig jag skulle få se den anrika Boråsklubben så lättfotad, så villig till förnedring. Slut där på plumpa anspelningar. MFF går mot nytt guld nu, alla spekulationer om "frossa" kan läggas åt sidan. Makten och rikedomen i svensk fotboll är di blåes - och därtill kommer en spelskicklighet som också överträffar konkurrenternas.

Hejaklacken bättre än laget

HK Malmö-HIF Karlskrona 33-22. Läser i min morgontidning att HKM visade "mästartakter". Jaså, jaha. Förutsätter inte det ett motstånd som kan betecknas som värdemätare? Saknades här, vill jag påstå. Jag hade alltså oturen att hinna hem från min Tysklandsresa i tid för att kunna se matchen på plats. Ja, oturen. Om jag inte hunnit hem hade karlskroniten i mig sluppit bli heligt förbannad. Det HIF Karlskrona visade upp i Baltiska hallen hade ingenting med elitidrott att göra. Spelet var statiskt, strukturen totalt osynlig, skyttet ett rent skämt. Som i fjol, fast om möjligt värre. Trots att halva spelartruppen bytts ut. Om man bara kunnat ana lite vilja och stolthet och tydligt ledarskap - men nej, inte det heller. Okej, Nygren saknades. Skadad igen. Huruvida Den Store Dansken också var skadad vet jag inte; han deltog i början, sköt tre miserabla skott från stillastående, satt av resten på bänken. Ljusglimtarna fick man famla efter, jag fann till slut två. Vinslövsförvärven Nordahl och Mattsson. Problemet var att de fick spela för lite. Mattsson byttes in alldeles för sent mellan målstolparna, reslige Nordahl tycktes stå lägst i rang bland alla nior som fladdrade runt trots att han var den ende med löd i bössan. Det bästa med HIF Karlskrona satt på läktaren. Eller stod, rättare sagt. Hejaklacken. Ett 30-tal herrar och damer i mogen ålder, outtröttliga i sitt stöd matchen igenom. För deras skull, om inte annat, borde laget visat något som åtminstone påminde om jävlaranamma. Gamnackar förtjänar inga supporters. Vad gäller HKM såg det lekfullt och bra ut. Alla fick spela, alla utom Hampus N fick göra mål. Snällt av laget att slå av på takten i andra halvlek, annars hade differensen lätt kunnat rusa iväg mot tjugo bollar. Lugi borta härnäst, sedan Kristianstad hemma. Därefter kan man möjligen tala om mästartakter...eller också inte.

Kris, kaos, Croatia..

Tog cykeln och begav mig till Kroksbäcks IP idag. Croatias sista hemmamatch för säsongen, mot Höllviken. Tänkte tillbaka på fjolåret. Seriesegern i femman. Hyllningarna, glädjen, stoltheten. Besöket av Kroatiens Sverigeambassadör just på Kroksbäck när allt skulle firas. Då var det lätt att vara Croatiavän, kan jag säga. Tuffare i år. Så mycket tuffare. Inte en seger. Tre oavgjorda matcher, resten förluster, de flesta av karaktären "brak". Senast med siffror man knappt vill skriva. Okej då, 0-15. Det känns lite futtigt att tala om kris, förfall ligger närmre till hands. Hur kunde det bli så? Så plötsligt? Det enkla svaret är samtidigt det märkligaste: spelarflykt. Så brukar det ju sällan bli i framgång - men faktum är att årets Croatia haft mycket lite gemensamt med fjolårets. Flera av de tongivande kuggarna försvann redan inför säsongen, ytterligare några har hoppat av efterhand som resultaten stulit spelglädjen. Eller moralen, kanske. Klubbkänsla kan vi bortse ifrån, idag förgiftar kosing fotbollen även på låg nivå. Nej, jag har inga bevis, bara fullgod hörsel. Förutom detta slutade också succétränaren Said Mekahal, oklart varför. Återstoden var i vilket fall inte division 4-mässig, det syntes nästan direkt i serieupptakten. Men därifrån till att bli slagpåse...usch, urtråkigt, supporterprövande till yttersta tålamodsgränsen. Vi är trots allt rätt många gubbar som följt Croatia genom åren, jag själv mer eller mindre trofast sedan 1980-talet. Nån säsong liknande denna kan ingen av oss erinra sig, vi avhandlade faktiskt ämnet idag på Kroksbäck. Vi 20 (generöst räknat) som var där. Matchen? 0-5. En till spik i kistan, inte mer med det. Nästa år kan bara bli bättre. Om NK Croatia finns kvar, vill säga. Hoppas, hoppas. Allt är f ö inte mörker: klubbens ganska nystartade damlag har gjort en bra säsong och kan ta steget upp i division 3. Respekt.

Kul på jobbet, Norling?

Rikard Norling, fotbollstränare. En gång ledde han MFF till allsvenskt guld, den meriten kan ingen ta ifrån honom. Idag tränar Norling AIK - och jag bara undrar: hur har han det egentligen på jobbet? Jag har mina aningar: press, stress, inte särskilt kul alls. Det är så det ser ut i tv och rutan ljuger sällan. Senast igår såg jag honom må illa. AIK mötte Sundsvall borta, matchen hade noll underhållningsvärde och slutade stilenligt 0-0. Sorgligast var dock intervjuerna med Norling. Före avspark, i paus, efteråt. Den klurige filosofen från MFF-tiden stod liksom inte att känna igen. Han verkade kort sagt plågad. Åldrad, sliten. Jag tror - och detta har jag bestämt skrivit tidigare - det är ett helvete att vara fotbollstränare på elitnivå, i stora klubbar som AIK inte minst. Resultatkraven är orimliga, uppfylls de inte är det alltid tränarens fel. Aldrig spelarnas. Aldrig sportchefens eller klubbdirektörens. Ohälsosamma jobbvillkor, otänkbara på vilken annan marknad som helst. Att Norling och andra utsätter sig frivilligt begriper jag inte riktigt...eller jo, kanske. Människan tycker om spänning och adrenalinutsöndring, människan gillar också att få äran av en framgång om en sådan nånsin kommer. Och så gillar människan att tjäna pengar. Allt detta erbjuder fotbollen. Till ett högt pris, är jag rädd.

Skithäftigt var ordet

Östersund-MFF 2-2. Jag har fått en ny favorit. Johan Dahlin, MFF-målvakten. Inte för att han knep straffen i sista stopptidsminuten utan för det han sa i tv-intervjun direkt efter matchen. "Östersund är ett skithäftigt lag. Jävligt bra alltså". Inte ofta man hör fotbollsspelare rosa en motståndare på det sättet. Heders, Dahlin. Men visst. Lite sur var han också. MFF ledde ju 2-1 ännu i 90e minuten, trepoängaren fanns inom räckhåll. Och fotbollsmatcher har ju slutat "orättvist" förr så denna hade bara blivit en i raden, så att säga. Spelmässigt var Östersund bättre än MFF, bollinnehavet gränsade till utklassning. Sema's urläckra frispark till 2-2 kom i den meningen som en befrielse, om nu alla blådårar ursäktar. Vilket de säkert gör med tanke på upplösningen. Dvs straffen som kunde nollat MFF - och nog gjort det om rätt man fått lägga den. Ja, jag har svårt att tro att Hopcutt var "rätt". Det var han som typ fälldes (hm), det är han som faktiskt inte gjort mål på Cibickilänge. Killen var kanske mer sugen än lämpad, och hursomhelst lästes han sönder av Dahlin. Som nog var glad att han slapp ställas mot Saman Ghoddos, i mina ögon den normale straffskytten i det aktuella läget. I det stora hela en grymt underhållande fotbollsmatch...och som bonus då den grymt underhållande intervjun med MFF:s poängräddare. Skithäftig tv, helt enkelt.

Osportsliga spottloskor

Såg en eftersändning av MFF-Hammarby,4-0. Ett pånyttfött MFF, får man väl säga. Mot ett lag som redan lagt ner för säsongen. Jo, dom säger det ju faktiskt själv, Hammarby. 2018 gäller, eventuellt 2019. Här och nu är det experimentverkstad, ett slags inventering av det befintliga spelarförrådet. Resultaten en andrahandsfråga. Baxnar när jag hör sånt, tycker det är en spottloska mot allsvenskan. Och när jag ändå är uppe i varv: spottar inte MFF-tränaren på Kingsley Sarfo nu? Smek är det i alla fall inte tal om, den saken är klar. Härförleden blev Sarfo in- och utbytt i samma match, den här gången stod han vid sidlinjen redo för ett nytt inhopp men kallades tillbaka till bänken. Varpå tränare Pehrsson med jämna mellanrum bytte in tre andra spelare. Hårresande att skåda.

Magplask i handbollens ankdamm

Jag tar handbollen på allvar, det är ett som är säkert. Om handbollen tar mig på allvar är jag däremot osäker på. Det finns en del som talar emot. 1. En säsongsupptakt i högsta ligan där ett lag hinner spela fyra matcher innan övriga lag spelat en eller två, i något fall ingen alls. Oavsett skäl är detta inte seriöst från förbundets sida. Inte om man tror på sin produkt och menar att serieformen är värd att värna. Inte om man respekterar sin publik åtminstone hälften så mycket som man uppenbarligen respekterar mästarklubben. 2. En tränare som har som bisyssla att sitta i tv och recensera konkurrerande lag när hans eget råkar vara spelledigt. Skojigt, på gränsen till intressant. Men samtidigt plask, plask i ankdammen. Motsvarande "grepp" vore omöjligt i fotbollen, vågar jag påstå. Kan förstås bero på att fotbollstränare har bättre betalt än handbollstränare. 3. Igår kväll hade jag bespetsat mig på att se Lugi-Karlskrona i tv. Matchen var utannonserad av Cmore, fanns i alla tablåer. Inte i rutan. Där fick jag, utan närmare förklaring, Hammarby-Guif. Inget ont om de lagen men för mig som karlskronit i förskingringen kändes det som att bli serverad blodpudding när jag beställt gåslever. 4. Spelschemat. Trodde man kunde lita på det, planera efter det. Såg på HK Malmös hemsida igår att jag hade fel. Hemmamatchen mot Karlskrona har med kort varsel flyttats från måndagen den 25e september till söndagen den 24e. Då jag tackat ja till en invit om Tysklandsresa - med utgångspunkt just från mitt nördiga handbollsintresse. HKM:s "ursäkt" är att MFF spelar på måndagen och att man inte vill konkurrera om publiken. Som om en hemmamatch mot Karlskrona någonsin lockat fler än de närmast sörjande till Baltiska hallen, dvs sex á åttahundra pers. Av vilka nu minst en faller ifrån pga det uppgivna tricksandet med speldatum. Jag säger bara: kom igen handbollen, visa lite intresse för de intresserade.

HK-förlust - i min och Mirsads frånvaro

Hade tänkt bege mig till Baltiskan ikväll för att se HK:s hemmapremiär mot YIF. Ställde in, fegade ur. Storm leker man inte med. Cyklar man inte i heller, har jag lärt mig sent omsider. Noterade online att Ystad vann, 30-27. Föga oväntat. Det finns så mycket talang och potential i Ystadlaget, dessutom en Kim Andersson som fortfarande (i min bok) är Sveriges bäste handbollsspelare. Om jag sedan tolkar protokollet rätt vann Anders Persson målvaktsmatchen - trots att HK Malmö enligt egen utsago förfogar över ligans bästa målvaktspar. Snöpligt, snöpligt. Problemet för HK, tror jag, är väl annars mittsexpositionen. Det borde det inte vara. Inte om det stämmer att Mirsad Pecikoza finns kvar i klubben. Svälj stoltheten HK Malmö och be mannen om en comeback. Ju förr desto bättre.

Sju pinnar - men det kunde varit en

Djurgården ikväll! Imponerande. 3-1 med mycket mersmak borta mot Göteborg. MFF:s försprång i allsvenskans topp krympte därmed till sju poäng - och om begreppet rättvisa funnits i fotboll hade det bara varit en (1) ynka. 1-0-segern mot just Djurgården för några veckor sedan kom på matchens sista spark, i princip den enda chans ett spelmässigt underlägset MFF lyckades vaska fram. Läget kunde med andra ord varit skarpare. Men det vill nog till att det vänder för MFF nu, annars har vi simsalabim en vidöppen guldstrid. Det närmaste programmet - och lagets aktuella formkurva - garanterar förstås inga poäng. Hammarby hemma, Östersund borta. Marigt.

Darr på guldmanschetterna...

En poäng av nio möjliga på de tre senaste matcherna. Ett spel som inte funkar, en medgångsvåg som ebbat ut. Den kom lika plötsligt som hösten, MFF:s formsvacka. Lika väntad också, egentligen. Inget lag kan ha flyt genom en hel säsong - och man får inte glömma att MFF vunnit ett antal matcher på just det sätt man förlorade igår mot Örebro. Avgörande mål på övertid alltså. Sånt brukar jämna ut sig, och MFF har därvidlag fortfarande en del att betala tillbaka. Men förvisso marginal för det: nio poängs försprång med åtta omgångar kvar, skulle Djurgården (mot förmodan) vinna ikväll mot Göteborg krymper dock försprånget till sju poäng. Det kan bli strid om det allsvenska guldet, kan bli en dramatik som tycktes helt utesluten för bara ett par veckor sedan. Allt som krävs är, elakt sagt, att MFF fortsätter i Örebrospåret. Darrigt försvarsspel, särskilt på ytterbackarna. Disharmoni lite överallt, "stjärnor" som inte gör jobbet. Tänker på Sarfo som ängslig likt en pojklagsspelare mest flyttar boll så kort som möjligt. På Rosenberg som inte når halvvägs till den ikonstatus lokalpressen så ihärdigt försöker ge honom. På Jeremejeff som pendlar vådligt i prestation, mot Örebro nästan inte ett rätt. På Magnus Pehrsson, tränaren. Det är han som ska coacha laget och nyttja truppen - men av outgrundlig anledning inte gör det. Strandberg kvar på bänken i 83 minuter, Wolff-Eikrem i frysen hela säsongen. Totalt obegripligt. Skulle det trots allt bli guld för MFF beror det knappast på aktiv coaching från Pehrssons sida. En till sak, avslutningsvis: någon påpekade att Berget, Tinnerholm och Christiansten saknades mot Örebro. Korrekt. Trion var dock med i matchen mot AFC härförleden.

Tack, Hasse Alfredson

Hasse Alfredson har gått ur tiden - lika odödlig som parhästen Tage Danielsson, som råkade hinna lite före. Hasse & Tage gav svenska folket den plumpfria humorn. Den eleganta, spetsfundiga, glädjerika, skrattretande galenskapen i lyxförpackning. Ståuppkomik långt innan själva begreppet myntats. Hasse var "stjärnan" och Tage sekundanten, men den ene var liksom ingen utan den andre. Tillsammans förgyllde de livet för hela min generation (och säkert några till). Sagt och skrivet utan någon som helst överdrift. Ödmjukt tack.

Växlande väder värmer

Dagens rim: plötsligt blev det höstligt. Regn som aldrig upphör, vindar som gör nederbörden typ vågrät. Kul att cykla och komma hem som en inlagd sill. Men allvarligt. Detta är alltså en del av tjusningen med de fyra årstiderna. Förvisso den sämsta delen, men dock en del. Utan höst skulle man nog inte kunnat uppskatta våren. Eller sommaren. Eller torra kläder. Eller livet överhuvudtaget. Hur spännande vore det att bo på Island? Höst året runt, hallå. Och tänk om ens vagga stått i Förenade Arabemiraten. Ökenvarmt alltid, puh. Nej, hurra för växlande väderlek. I Sverige kan den i sämsta fall bara bli ett lyxproblem. Ute i världen härjar i dessa dagar både orkaner och jordbävningar, människor dukar under och stryker med. Där snackar vi katastrof på riktigt. Här hänger vi kläder på tork och längtar till nästa årstid. Har man tur kan man snart nock få cykla i snöyra.

Så går det i handbollsligan

Okej då, man borde kanske tippa handbollsligan. Om inte annat för att vara med i matchen, så att säga. 1. Kristianstad. Kan låta som en inövad reflex, men vem annars? Möjligen...2. Sävehof. Enda hotet. Vassa nyförvärv med rutin, unga talanger med hög potential. Spännande mix! 3. Alingsås. Tunga förluster - Darj, Konradsson, Frend Öfors - men mycket kvalité kvar. Plus välrenommerade nytillskott som Niclas Barud och Andreas Berg. 4. Ystads IF. Ny tränare i Jerry Hallbäck, samma lag (i princip) som i fjol. Ojämna prestationer då, stabilare nu? 5. HK Malmö. Frågetecken för M6-positionen efter att Pecikoza slutat. Välbalanserat annars, kan överraska. 6. Hammarby. Rimligen starkt förbättrat. Fahlgren som playmaker lyfter ju vilket lag som helst - om han inte är slut och förbrukad efter åren utomlands. 7. Redbergslid. Här gäller det att ersätta Linus Arnesson. Inte lätt, kanske omöjligt. Intressant lag ändå, bör räknas. 8. Lugi. Med tvekan. Förlitar sig på eget, har inte ersatt Simon Jeppsson. Sjysst filosofi, insprängd risk att missa slutspelet. 9. Guif. Lite som Lugi numera. Låg profil, inga yviga värvningar. Men bra nog för att undvika "träsket". 10. OV Helsingborg. Nykomling, fast med en hel del rutin. I bästa fall en outsider om sista slutspelsplatsen, i sämsta fall en nedflyttningskandidat. 11. Skövde. Tunt, glanslöst. Finns dock några unga som kan slå igenom - och en handbollskultur som inte skall negligeras. 12. Ricoh. Svårbedömt. Kan lika gärna bli åtta. Eller tia. Eller sist. 13. HIF Karlskrona. Tog ynka tolv poäng förra säsongen. Bör ta fler nu, men undviker knappast kval. 14. Aranäs. Någon gång straffar sig alla spelarförluster. Det finns gränser även i den finaste plantskola. Tror jag. Punkt.

Go'nattstudion...

SVT har gjort om sitt morgonprogram. Till det sämre. Ytan är förvisso fräsch men vad hjälper det när innehållet är ett enda mischmasch av tekniskt strul och tafatt programledarskap. Om det nu är tänkt att Morgonstudion (nya namnet) ska se ut som det gjorde i morse. Inga textremsor som översatte diverse världsledares yttranden. Svajig uppkoppling, ibland ingen alls, till reportrar och korrespondenter på fältet. Halsbrytande övergångar mellan löst sammansatta ämnesrubriker. Ideliga upprepningar. Och kanske värst av allt: snuttifieringen. Där trodde jag botten var nådd för länge sen, men icke. Morgonstudion verkar vilja ta snuttifieringen bortom den yttersta spetsen, allt för att hinna med så lite som möjligt av så mycket som möjligt. Resultatet blir ett slags jordkällarjournalistik, ovärdigt SVT kan jag tycka. Skärpning är en nåd att stilla bedja om. Annars går jag min själ över till reklaminfekterade TV4.

På mästarlagets begäran

Handbollsligan har smygstartat - på Kristianstads begäran. Mästarlaget dikterar liksom villkoren och med internationella åtaganden på agendan längre fram är det väl rimligt att förbundet böjer sig, låt vara till priset av allmän oordning. Kristianstad mötte alltså Karlskrona igår (31-22) och fortsätter mot Aranäs på onsdag. Två lätta, båda på hemmaplan. Först därefter börjar ligan på allvar, dvs övriga lag går i elden. En händelse som ser ut som ett slutfacit är att tabellen redan då toppas av Kristianstad - och bottnas av Aranäs och Karlskrona. Jag har svårt att se något hot mot ännu en serieseger och ännu ett SM-guld för Ola Lindgrens manskap. Jag har också svårt att se att HIF Karlskrona skulle vara bättre än förra säsongen bara för att sju nya spelare införskaffats. Bredd ger inte per automatik spets. Det finns heller inga givna räddningsplankor, typ IFK Ystad i fjol. OV Helsingborg väl, invänder kanske någon. Tror inte det. Säga vad man vill om Ulf Sivertsson som coach, mannen brukar vara rätt bra på resultat. Laget är dessutom förstärkt med erfarna spelare som David Florander och Andreas Thynell, fria från skavanker kan de tillsammans säkert bidra med cirka tio mål per match. Nej, Karlskrona lär få kämpa med just Aranäs - och möjligen Ricoh - för att undgå nedflyttningsplatsen. Om jag nu får lov att vara lite klarsynt utan att bli kallad svartsynt. HK Malmö återkommer jag till. När serien börjat på riktigt.