Kul på jobbet, Norling?

Rikard Norling, fotbollstränare. En gång ledde han MFF till allsvenskt guld, den meriten kan ingen ta ifrån honom. Idag tränar Norling AIK - och jag bara undrar: hur har han det egentligen på jobbet? Jag har mina aningar: press, stress, inte särskilt kul alls. Det är så det ser ut i tv och rutan ljuger sällan. Senast igår såg jag honom må illa. AIK mötte Sundsvall borta, matchen hade noll underhållningsvärde och slutade stilenligt 0-0. Sorgligast var dock intervjuerna med Norling. Före avspark, i paus, efteråt. Den klurige filosofen från MFF-tiden stod liksom inte att känna igen. Han verkade kort sagt plågad. Åldrad, sliten. Jag tror - och detta har jag bestämt skrivit tidigare - det är ett helvete att vara fotbollstränare på elitnivå, i stora klubbar som AIK inte minst. Resultatkraven är orimliga, uppfylls de inte är det alltid tränarens fel. Aldrig spelarnas. Aldrig sportchefens eller klubbdirektörens. Ohälsosamma jobbvillkor, otänkbara på vilken annan marknad som helst. Att Norling och andra utsätter sig frivilligt begriper jag inte riktigt...eller jo, kanske. Människan tycker om spänning och adrenalinutsöndring, människan gillar också att få äran av en framgång om en sådan nånsin kommer. Och så gillar människan att tjäna pengar. Allt detta erbjuder fotbollen. Till ett högt pris, är jag rädd.