Darr på guldmanschetterna...

En poäng av nio möjliga på de tre senaste matcherna. Ett spel som inte funkar, en medgångsvåg som ebbat ut. Den kom lika plötsligt som hösten, MFF:s formsvacka. Lika väntad också, egentligen. Inget lag kan ha flyt genom en hel säsong - och man får inte glömma att MFF vunnit ett antal matcher på just det sätt man förlorade igår mot Örebro. Avgörande mål på övertid alltså. Sånt brukar jämna ut sig, och MFF har därvidlag fortfarande en del att betala tillbaka. Men förvisso marginal för det: nio poängs försprång med åtta omgångar kvar, skulle Djurgården (mot förmodan) vinna ikväll mot Göteborg krymper dock försprånget till sju poäng. Det kan bli strid om det allsvenska guldet, kan bli en dramatik som tycktes helt utesluten för bara ett par veckor sedan. Allt som krävs är, elakt sagt, att MFF fortsätter i Örebrospåret. Darrigt försvarsspel, särskilt på ytterbackarna. Disharmoni lite överallt, "stjärnor" som inte gör jobbet. Tänker på Sarfo som ängslig likt en pojklagsspelare mest flyttar boll så kort som möjligt. På Rosenberg som inte når halvvägs till den ikonstatus lokalpressen så ihärdigt försöker ge honom. På Jeremejeff som pendlar vådligt i prestation, mot Örebro nästan inte ett rätt. På Magnus Pehrsson, tränaren. Det är han som ska coacha laget och nyttja truppen - men av outgrundlig anledning inte gör det. Strandberg kvar på bänken i 83 minuter, Wolff-Eikrem i frysen hela säsongen. Totalt obegripligt. Skulle det trots allt bli guld för MFF beror det knappast på aktiv coaching från Pehrssons sida. En till sak, avslutningsvis: någon påpekade att Berget, Tinnerholm och Christiansten saknades mot Örebro. Korrekt. Trion var dock med i matchen mot AFC härförleden.