Hejaklacken bättre än laget

HK Malmö-HIF Karlskrona 33-22. Läser i min morgontidning att HKM visade "mästartakter". Jaså, jaha. Förutsätter inte det ett motstånd som kan betecknas som värdemätare? Saknades här, vill jag påstå. Jag hade alltså oturen att hinna hem från min Tysklandsresa i tid för att kunna se matchen på plats. Ja, oturen. Om jag inte hunnit hem hade karlskroniten i mig sluppit bli heligt förbannad. Det HIF Karlskrona visade upp i Baltiska hallen hade ingenting med elitidrott att göra. Spelet var statiskt, strukturen totalt osynlig, skyttet ett rent skämt. Som i fjol, fast om möjligt värre. Trots att halva spelartruppen bytts ut. Om man bara kunnat ana lite vilja och stolthet och tydligt ledarskap - men nej, inte det heller. Okej, Nygren saknades. Skadad igen. Huruvida Den Store Dansken också var skadad vet jag inte; han deltog i början, sköt tre miserabla skott från stillastående, satt av resten på bänken. Ljusglimtarna fick man famla efter, jag fann till slut två. Vinslövsförvärven Nordahl och Mattsson. Problemet var att de fick spela för lite. Mattsson byttes in alldeles för sent mellan målstolparna, reslige Nordahl tycktes stå lägst i rang bland alla nior som fladdrade runt trots att han var den ende med löd i bössan. Det bästa med HIF Karlskrona satt på läktaren. Eller stod, rättare sagt. Hejaklacken. Ett 30-tal herrar och damer i mogen ålder, outtröttliga i sitt stöd matchen igenom. För deras skull, om inte annat, borde laget visat något som åtminstone påminde om jävlaranamma. Gamnackar förtjänar inga supporters. Vad gäller HKM såg det lekfullt och bra ut. Alla fick spela, alla utom Hampus N fick göra mål. Snällt av laget att slå av på takten i andra halvlek, annars hade differensen lätt kunnat rusa iväg mot tjugo bollar. Lugi borta härnäst, sedan Kristianstad hemma. Därefter kan man möjligen tala om mästartakter...eller också inte.