Tankar kring nyår

Nyårsafton. Igen. Tiden går fort numera, fortare än förr. Men det är blott en känsla, ingen sanning. Kan ha med ens eget åldrande att göra. Apropå det skänker jag en tanke till alla på Hyllie Parks äldreboende. Änglarna som jobbar ikväll. Damerna och herrarna som bor där - och som en gång firade nyår som du & jag. Inte längre. Lusten finns kanske men kraften är borta och tidsuppfattningen diffus. Kväll som kväll, vid sjusnåret vill man helst nanna kudden. Jag vet, min egen mor är en av de boende på Hyllie Park. En dryg vecka in på det nya året ska hon fylla 98. Det är mänskligt att vara trött då, omänskligt att vara festbenägen. Men en gång i tiden, ack du snälle. Mor har också varit ung. Lidit, njutit, levt livet fullt ut. Bytt falukorv mot oxfilé, "kranavann" mot skumpa, städrock mot festblåsa, vardagstristess mot nyårsglamour. Passa på mens ni kan, brukar hon säga numera. Ett gott råd i all enkelhet. Så tack mor, tack alla älskvärda människor på Hyllie Park. Till er ära klär jag mig i hatt och kravatt ikväll. Gott Nytt År.

Stöddig styrkedemonstration

HK Malmö-Kristianstad 22-24. Ingen bra match av det stjärnspäckade Kristianstadlaget, men väl en styrkedemonstration som hette duga. HKM ledde med fyra bollar i halvtid och med fem, 22-17, drygt tio minuter från slutet. Därifrån gjorde Kristianstad alltså 7-0. Det var det som var styrkedemonstrationen. Avrundad med ett osmakligt agerande av lagets tränare Ola Lindgren. Att slänga in timeoutkortet när det återstår tjugo sekunder och matchen redan är vunnen, det är att håna motståndaren. Trodde att Lindgren, tillika förbundskapten, höll sig för god för sånt. Synd att inte HK kunde knyta ihop säcken, känns som Kristianstad och Lindgren hade behövt en näsbränna. Men deras publik gillar jag, den gjorde Baltiskan till en riktig handbollsarena idag. Över 2000 åskådare, hälften var nog bortalagets. HK saknade, förutom Lönn och Linus Persson, även Pecikoza (stukad fot). Kännbart förstås, även om "återstoden" stred för livet. Dvs de som fick spela. Lindahl kunde kanske inte av medicinska skäl, i vilket fall bänkades han efter en kvart för att aldrig komma tillbaka. Bozo Andjelic däremot hade säkert kunnat men då hade tränare Sivertsson måst gå utanför sina förutbestämda ramar - och se, det klarar han inte av. Notabelt i HK var annars att H 43-förvärvet Simon Nyberg gjorde debut och visade att han blir en tillgång. Fast ännu mer notabelt var att Hampus Nygren fick lämna bänken och spela försvar en stor del av matchen. Det gick rätt hyggligt faktiskt, möjligen för att domarna la den s k ribban högre än högt. I ren eufori passade Nygren dessutom på att göra mål, hans allra första i elitserien. Kanske sista också, slår det mig. Efter VM-uppehållet som nu väntar har ju HK Malmö alla spelare tillgängliga - och då blir det bänken igen för Nygren. Om Sivertsson fortfarande är tränare, vill säga.

Bättre sent än aldrig...

Extravalet ställs in. De rödgröna och Alliansen har i årets elfte timma enats om samarbetsformer som utestänger SD från möjligheterna till politiskt sabotage. Beskedet kom inte oväntat, bara onödigt sent. Nu återstår det att se hur väljarna reagerar. Alltså om SD kommer att växa ytterligare. Omöjligt är det inte. Nu om nånsin kan ju partiet odla sin offerroll - och fiska röster på det. Själv orkar jag inte bry mig om just den saken. Det viktiga är att landet går att styra. Under ordnade former, så att säga. Ja ja, allt är relativt.

Avslöjande matchprotokoll

Har precis följt handbollsmatchen mellan Kristianstad och Malmö online. Själva händelseförloppet alltså. Anmärkningsvärt, må jag säga. Malmö vinner första halvlek 17-16, torskar andra 9-17. Totalt 26-33 i nacken, Malmös fjärde raka förlust. Noterar att Tönnesen saknades - men inte Månsson däremot. Inte alls. Av onlinerapporteringen att döma var det Robert Månsson mot Kristianstad, framförallt i andra halvlek. Månsson gjorde nästan alla Malmömålen där. Och bommade ungefär lika mycket. Vad sysslade alla andra med? Pecikoza, Lindahl, Koch-Hansen, Svännel; rörde de inte bollen sista 30? Att förlora mot Kristianstad är minst av allt någon skam - men ett normalt matchprotokoll ska inte se ut så här. Det avslöjar faktiskt ett lag i kris. Och möjligen en tränare som är oförmögen att ta laget ur densamma.

Handbollsvarianten av Björgen

Norge-Spanien 28-25. Norges handbollsdamer är tillbaka där de hör hemma. På tronen. Känns som de ägt den i tio års tid och bara lånat ut den vid ett par olyckliga tillfällen. Undrar hur de tränar, norskorna. De verkar ju aldrig bli trötta. Ikväll kom jag osökt att tänka på Marit Björgen, skiddrottningen. Handbollsdamerna påminner om henne. Viljan, kraften, snabbheten, uthålligheten; allt samma. Kan inte Sverige kapa modellen rakt av? Nä, så enkelt är det nog inte, jag inser det. Motvilligt. Norge och Linn-Kristin Riegelhut Koren finns i Norge, Sverige och Hanna Fogelström finns i Sverige. Så att säga. Riegelhut Koren har varit med under hela den norska framgångssagan men den här finalen måste ha varit hennes absolut bästa. Tio mål stänkte hon in, de flesta knallhårt i nättaket. Kaxigt och rejält, inte en tillstymmelse av nervdaller. Men Spanien ska ha en eloge, matchen stod trots allt och vägde ända in i slutskedet. Avgörande - jämte den norska uthålligheten - blev nog målvaktsspelet: Navarro i Spanien sjönk i standard allteftersom, Solberg i Norge gjorde precis tvärtom. F ö såg jag att Norge coachades av Åsa-Nisse, det kan ha gjort sitt till. Men allvar: visst är han lik "Knohults-Nesse", den norske förbundskaptenen. Något för intresseklubben att anteckna, kanske. Hursomhelst blev det en fin final mellan de två bästa lagen - och därmed en värdig avslutning på ett succéartat EM.

Bundsen avgjorde bronsdramat

Sverige-Montenegro 25-23. Äntligen! Det Sverige saknat genom hela EM-turneringen, det fanns plötsligt när det gällde som mest. Fullödigt målvaktsspel. Johanna Bundsens slutkvart var magisk. Dessförinnan var hon mänsklig men då, i avgörandets stund, gick hon rätt in i den s k zonen och tog nästan allt. Fantastiskt. Bronset till Sverige, Bundsen till listan över blågula målvaktshjältar. Och Isabelle Gulldén till Guinness rekordbok, skulle jag tro. 27 raka straffar i mål, tvivlar verkligen på att något liknande inträffat i handbollens historia. Bredare analys får jag återkomma till, nu är det dags för finalen.

Stjärna som slocknat?

Såg andra halvlek av PSG:s mållösa ligamatch mot Montpeiller. De 45 minuterna kan min själ ha varit bland det sämsta jag sett i fotbollsväg. PSG gick och spelade, passade bollen i små cirklar, skapade i princip ingenting av värde. Och allra sämst, det smärtar mig att säga, var Zlatan. Om man nu inte räknar den hopplöse inhopparen Bahebeck som verkar ha noll spelförståelse. Men vad har hänt med Zlatan? Vantrivs han i PSG? Känner han av nån skada? Är han slut? Så här loj och oinspirerad har jag aldrig sett honom. Bitvis var han närmast demonstrativt svag. Som när han, till synes av ren slöhet, vägrade ta sig ur offsidelägen. Det var mycket därför PSG-spelet bromsades upp, måltavlan var helt enkelt inte anträffbar. Att Zlatan inte byttes ut säger förstås allt om hans status...

Tappert Sverige, skickligare Norge

Norge-Sverige 29-25. Skicklighet slår tapperhet. Norge var helt enkelt bättre. På alla positioner, i spelets alla delar. Okej, en svensk spelare hade kunnat konkurrera om en plats i det norska laget. Isabelle Gulldén. Ingen annan. Torstensson och Odén hade på tok för hög felprocent, mittsexorna gömde sig och blev mållösa, målvakterna kom inte upp i nivå den här gången heller. Ändå bara fyra mål back, ingen förnedrande utklassning. Viljan och stoltheten fanns där, Sverige sålde sig dyrt. Mer kan man inte begära. Men Norge imponerar. Många nya spelare jämfört med senaste mästerskapet utan att det gör någon skillnad. Modellen är samma: högt tempo, vassa kanter, tajt försvarsspel, blixtrande omställningar. Det kollektiva självförtroendet verkar också vara samma: helt orubbligt. Och så är "världens bästa" Heidi Löke kvar, lika bra som nånsin i mittsexpositionen. Av de nya stjärnskotten lyser det allra mest om kraftpaketet Nora Mörk på högernio...just där är skillnaden kanske som störst gentemot Sverige. Odén och Anna-Maria Johansson i all ära, båda har sina förtjänster, men Mörk's handbollsregister matchar de inte. Dagens enskilt bästa spelare fanns dock inte i den här semifinalen, utan i den andra mellan Spanien och Montenegro. Att spanjorskorna något överraskande kunde vinna med 19-18 berodde nästan uteslutande på Silvia Navarros makalösa målvaktsspel. Över 50 i räddningsprocent i en EM-semi, då förtjänar man final. Och är hon lika fenomenal där kan Norge få problem, den saken är klar. Bronsmatchen tror jag Sverige har en hygglig chans att vinna. Montenegriserna är nog lite tilltufsade mentalt efter Spanienmatchen.

Kloakdemokraterna...

KD tar upp kampen med SD i flyktingfrågan. Minskade bidrag, skärpta krav, tillfälliga uppehållstillstånd istället för permanenta etc, etc. Det var Hägglund som sa det vid dagens presskonferens, det var Mattias Karlsson som gjorde segergesten. Övriga partiledare höll sig lite avvaktande men snart ansluter sig hela alliansen, sanna mina ord. Allt för makten. Allt mot den gemensamma huvudfienden. Som alltså inte är eller någonsin varit SD - utan S som i Socialdemokraterna. Frågan är hur SD:s sympatisörer reagerar på utspelet. Håller de fast vid orginalet? Byter de till KD som behöver varje röst för att rädda sig kvar i riksdagen? Blir det en typ av delning, säg tio á femton procent till SD respektive fem á tio till KD? Vill Hägglunds allianskompisar också vara med i racet? Faan, de kan ju få majoritet. M+C+FP+KD+SD...dryga 50 procent är ingen utopi, bara de kan samlas om krafttag mot människor på flykt. Kan S stå emot? Kan jag undgå att spy? Frågor, frågor. Här kommer en till: vilket parti skulle vara skenheligt om inte Kristdemokraterna?

"Finstilt" chefsbyte på Sydis

Anja Gatu ut, Ulf Jarevik in. Först nu ser jag att Sydsvenskan bytt sportchef. Smygvägen, så att säga. Informationen till läsarna har i det här fallet inte varit knapphändig, den har varit obefintlig. Varför vet jag inte. Kanske menar Sydsvenskan att vi inte har med saken att göra? I så fall bevittnar vi ett trendbrott. Chefsbyten på hög nivå - och dit räknas väl trots allt Sporten - brukar uppmärksammas med mer än en finstilt namnuppgift överst på sidan. Minns när Gatu själv tillträdde som chef och krönikör för några år sedan: löpsedel, förstasida, megaintervju, hela paketet. Eller när Rakel Chukri blev kulturchef. Eller när Heidi Avellan tog över efter Per T som chef för ledarredaktionen. Eller när Pia Rehnqvist ganska nyligen utsågs till ny chefredaktör. Intervjuer och presentationer här också, normal kommunikation med läsarna. Men vänta nu. Plötsligt ser jag ett mönster. I samtliga fall är det kvinnor som blivit chefer på tidigare mansdominerade områden. Kanske är det där knuten ligger? Sydis har ju nischat sig på ett ensidigt genusperspektiv under senare år, säkert i goda om än något diffusa avsikter. Skulle "Ulf" vara mindre intressant än "Anja"? Kompetens mindre viktigt än kön? För läsarna alltså. Tror inte det faktiskt. F ö känner jag Jarevik som en trevlig prick. Lustigkurre rent av. Oerhört driven och skicklig på framförallt redigering. Hur han är, eller blir, som chef har jag däremot ingen aning om. Men utgångsläget är gott, kan man väl säga.

Ett ynka mål - och en nypa attityd...

Sverige-Montenegro 29-30. Ett enda mål från gruppseger och fördelen (?) att slippa Norge i semifinalen - och faktum är att Sverige (Ågren) gjorde det målet i slutsekunden. Domarna tog bort det, oklart varför men förhoppningsvis på saklig grund. Måste trots allt uttrycka min beundran för Montenegro. Att komma tillbaka från femmålsunderläge i paus var oerhört starkt, låt vara att medlen kan diskuteras. Jag menar nivån på brutaliteten. Den enda svenska som kunde matcha montenegriserna (heter det så?) i det avseendet var Linnéa Torstensson, övriga skrämdes till handlingsförlamning. Gulldén t ex. Formidabel i första halvlek när hon fick fria tyglar, allt blekare i andra när hon fick stryk. Inte ens Ida Odén stod upp som hon brukar, motståndet gjorde helt enkelt för ont. Någon vacker handboll spelar inte Montenegro, men den är förbannat effektiv i all sin elakhet och inte för inte är de regerande Europamästare. Iögonfallande var skillnaden i fokus och attityd mellan lagen. På den svenska bänken sågs spelare sitta och skratta och flamsa i andra halvlek, på Montenegros bänk lyste det av samlad desperation. Jag gillar sånt, tror att det har betydelse. Skratta kan man göra efter matchen, faan inte mitt under densamma. Sverige har en del att jobba med där, känns det som. Men nu vill jag inte kritisera mer. "Snälla" Sverige gjorde trots allt en bra match, fantastiskt bra så länge Montenegro tillät. Och Norge i semifinal är kanske inte så dumt ändå. Det lär bli mindre brutalt umgänge i alla fall.

Bänka bänkreportern

TV4 ger oss handbolls-EM, det är jag tacksam för. Dock undrar jag lite över Max Grinndals roll. Alltså reportern som i match efter match surrar och snurrar kring den svenska avbytarbänken som vore han medlem av laget. Jo, jag fattar att det är en del av själva dealen. Att TV4 vill komma nära, ge tittarna ett mervärde som det heter. Vi har sett det förr: Patrick Ekwall är väl pionjären på området. Själv tycker jag det är överkurs - och om jag inte misstolkar det svenska förbundskaptensparets ansiktsuttryck i intervjuögonblicken tycker de likadant. Så bänka bänkreportern TV4, det börjar bli hög tid. Annars är det hyggligt bemannat, inte minst i expertleden. Hellgren är allra bäst där, men Per Johansson hotar. Den senare tenderar dock att bli lite "redig" ibland, dvs bättre vetande än alla förbundskaptener i världen. Axnér, expert nr 3, är kanske inte briljant (hans eget favorituttryck) men kan sin sak, gör sitt jobb. Sen kan man ju undra om han vilar tillräckligt mellan matcherna, i rutan ser Axnér konstant sömnig ut. Mycket märkligt, snudd på obehagligt.

Semifinalklart i handbolls-EM - väl?

Sveriges handbollsdamer är klara för semifinal i EM. Okej, inte matematiskt men väl realistiskt. Det enda som skulle kunna hindra det är en holländsk storseger mot Frankrike samtidigt som Sverige förlorar klart mot Montenegro - och så förbannat rund är inte en handboll. Tyskland gav oväntad hjälp ikväll genom att kryssa mot ett skärrat Frankrike, som därmed brände sin chans att passera Sverige i mellanrundans sluttabell. Men framförallt har Sverige sig själv att tacka för det gyllene läget. 31-22 idag mot Slovakien, ingen grann eller felfri handboll men ändå övertygande och stabilt. Precis som tidigare i turneringen. Vem "vi" får i semifinalen avgörs i morgon. Kan bli Norge, kan bli Danmark. Spelar nog ingen större roll, svårt blir det oavsett. Svårt alltså. Definitivt inte omöjligt.

Jaktsäsong på H 43:are

Snappade upp vissa rykten igår om att H 43:s speedige vänstersexa Simon Nyberg skulle vara på gång till HK Malmö. Gärna för mig, Nyberg är en skön lirare med publiktycke. Samtidigt vore det synd om HKM i så fall dumpade Adrian Wolf. Den "evige" bänknötaren har ju äntligen fått speltid på sistone och visat att han faktiskt duger, åtminstone framåt. En intressant fråga är hursomhelst vart de tar vägen nu, alla frikopplade H 43-spelare. Kan tänka mig att flera hamnar i allsvenskan, O/V Helsingborg och IFK Ystad finns ju i det geografiska närområdet. Om HK Malmö har intresse - och ekonomi - för något mer än ryktes-Nyberg vet jag inte, men talangfulle playmakern Julius Andersson hade nog varit en klok investering. Och varför inte hans far, Robert Andersson? Då hade HKM i alla fall fått en tränare som till skillnad från den nuvarande är öppen för den goda idén om att alla i ett lag ska känna delaktighet.

Damer och lillebror bäst i test

Malmö-Lugi i herrarnas elitserie. Sverige mot Frankrike i damernas EM. Mycket handboll idag - och lätt att rangordna underhållningsvärdet. 1/ Dammatchen. 2/ Skånederbyt i Baltiskan. Och minst lika lätt att rangordna bröderna Sivertssons insatser. 1/ Thomas, coach för damlandslaget. 2/ Ulf, coach för HK Malmö. Den senare gjorde mig faktiskt seriöst förbannad. Skadedrabbade HK Malmö har alltså plockat hit en kille från Balkan, Bozo Andjelic, för att få lite stake på niometersbesättningen. Vad händer? Jo, den tilltänkta förstärkningen naglas fast på bänken. Hela matchen senast mot Skövde, hela andra halvlek plus halva första idag mot Lugi. För att han agerade uruselt den korta stund han var på banan? Glöm det. Andjelic hade förvisso någon miss men hann också göra två mål och visa en spelmässig potential som inte kan ha undgått någon. Jo, en. Lagets coach, häpnadsväckande nog. Andjelic satt med handduk över huvudet mot slutet av matchen, förkrossad eller förbannad vet jag inte men förmodligen både och. Jag förstår honom. Handduk över huvudet hade passat bättre på Ulf Sivertsson. Lugi vann förresten med 33-30 i en rätt medioker handbollsmatch. Sämst, jämte Sivertsson, var nog domarparet. Malmöförsvarets behandling av Lugis mittsexa Wickman-Modigh kan omöjligt ha haft stöd i regelboken, ändå fick det passera utan några utvisningar. Glädjande nog halp det föga: bjässen Wickman-Modigh lät sig inte stoppas ens av rena överfall, med åtta mål blev just han något av matchvinnare för Lugi. Men hurra för damhandboll, frestas jag alltså säga efter dagens "dubbelseende". Inte bara för att Sverige slog Frankrike med 29-26 och bäddade för semifinal. Hela EM-turneringen så här långt har kryddats av hård och fartfylld handboll, avsevärt publikvänligare än den gyttjebrottning som ofta bjuds i herrarnas elitserie. Många bra lag på toppen, Sverige ett av dem. Äran tillfaller spelarna men någon del i utvecklingen har säkert lillebror Sivertsson. Hans - och assistenten Helle Thomsens - coaching präglas av en flexibilitet som Sivertsson d ä borde titta närmre på.

Handbollsfest i 3e advent

Frankrike. Det blir nåt för Sveriges handbollsdamer att bita i ikväll. Seger är nog ett måste om semifinalchansen ska leva - och omöjligt är det inte. Bara målvakts- och försvarsspel kommer upp lite i nivå jämfört med hittills i EM. Senast mot Tyskland (39-32!) var det fritt blås och öppna spjäll åt alla håll, riktigt så lär det inte bli mot Frankrike. Själv tänker jag ladda upp med ett besök i Baltiska hallen. Malmö mot Lugi står på programmet där, det får man inte missa.

Sverige stapplade vidare...

Sverige-Holland 30-30. Sverige tog den poäng som krävdes för att säkra vidare avancemang i EM, men övertygande var det inte. Tvärtom faktiskt. Spelare som Jakobsen, Torstensson och A-M Johansson - alla bland förgrundsfigurerna i premiären mot Kroatien - var besynnerligt bleka nu, Torstensson närmast en belastning för laget. Defensiven stämde inte alls och Idehn i målet borde kanske bytts ut betydligt tidigare än fem minuter från slutet, hennes räddningsprocent var besvärande låg. Gulldén gick också ner sig rejält jämfört med premiärmatchen...men därmed slutgnällt. Det blev ju en pinne, det fanns ju spelare som steg fram på ett positivt sätt. Ida Odén inte minst. Typiskt att just hon fixade kvitteringsmålet, ingen annan i laget utstrålar det modet, den kraften, den offerviljan. Odén är en stjärna i blåställ, jag gillar henne skarpt. Men som handbollsvän hade jag unnat holländskorna att få vinna kvällens match. Tyckte de var bättre än Sverige helt enkelt.

Frukostmöte med förhinder

Hösten kom lite sent i år. Idag närmre bestämt, den 10e december. Regn och rusk, vindstyrkor som inte är att leka med. Eller cykla i. Upptäckte jag precis. Hade tänkt bege mig till Baltiska hallen för frukostmöte med Idrottsmuséets Vänner - men gjorde helt om. Ställde in, fegade ur, insåg att det var de bilburnas dag. Jag hör inte till dem, jag hör till den exklusiva lilla föreningsbildningen K.U.K. Karlar Utan Körkort alltså, inget annat. Utmärkande för en K.U.K är gott omdöme i vanskligt läge, typ att avhålla sig vid väderrelaterad Klass 1-varning eller liknande. Från cykling alltså, inget annat. Lite grämer det mig dock att jag missade mötet. Gästtalare var ju Katrine Stjernfeldt Jammeh, Malmös nya Ilmar. Hade sett fram emot att få ge henne en gnutta tröst i en svår tid. Dvs påminna om att inte alla Malmöbor röstar på SD, bara var femte ungefär. Får ta det en annan gång. Godmorron.

Festen över, dags för eftertanke

Olympiakos-Malmö FF 4-2. Två tjusiga omställningsmål av MFF, närmast identiskt lika. Men tack och farväl till både Champions League och den lukrativa tröstturneringen Europa League. Det svenska mästarlaget räckte helt enkelt inte till i den här konkurrensen, förlorade fem matcher av sex. Ikväll var det framförallt försvarsspelet som brast, målvakten Robin Olsen höll faktiskt baklängessiffrorna nere genom ett antal riktigt grymma räddningar. MFF har - fullt berättigat - redan hyllats i alla tonarter för prestationen att ta sig in i CL, dock tycker jag att det finns några kritiska frågor att ställa. Varför har den tidigare nyckelspelaren Simon Thern degraderats till ljummen inhoppare? Det var väl länge sen han blev återställd från sin skada, eller? Varför köptes Agon Mehmeti hem? För att nöta bänk? Blir den upphaussade Kiese Thelin nånsin nåt mer än en oslipad diamant? Och hur står det till med disciplinen i motgångens stund? Rött kort ikväll igen, nu på Adu. Tränare Hareide, själv aldrig sen att obstruera mot domare, har en del att svara på. Och blådårarna i lokalpressen en del att jobba med. Om de vill, vågar och kan.

Imponerande seger - och coaching

Sverige-Kroatien 30-28. Drömstart på handbolls-EM för svensk del. Seger över värdnationen och publiktrycket, mycket imponerande. Gulldén glänste individuellt men allra bäst var nog coachingen. I Thomas Sivertsson och Helle Thomsen verkar svensk damhandboll ha fått ett förbundskaptenspar som klickar perfekt ihop. För visst var det väl fingertoppskänsla bakom det överraskande bytet Ida Odén/Anna-Maria Johansson på högernio? Odén gjorde fem mål i en närmast felfri första halvlek - och avtackades alltså med bänkning i andra. In kom A-M J, veteranen från Skövde som åtminstone jag trodde var något "over the hills" i handbollskarriären. Inte. Johanssons stegisättningar biter än. Tre mål på kontot, plus ett antal yra kroatiskor. En annan veteran som bidrog var Linnea Torstensson. Inte med skyttet så mycket, där var hon bättre förr, men väl med fokus och attityd. Sånt räknas också. Sen kan säkert vissa bitar i det svenska spelet förbättras, trots allt. Kanterna t ex. Framförallt Fogelström brände lite för mycket ikväll. Målvakterna var heller inte särskilt lyckosamma - fast det gjorde inget, Kroatiens var sämre. Holland nästa och känslan kvarstår: Sverige kan vara med och kriga om medaljerna i detta EM.

Potential för medalj

Efter att ha sett Sveriges handbollsdamer i förövningarna mot Brasilien anar jag medaljchans i det EM som nu börjat. Potentialen finns. Inga lätta matcher dock, blåbären har sållats bort i det förberedande kvalspelet. Sverige har Holland, Tyskland och Kroatien som gruppmotståndare, kan slå alla men definitivt inte på halvfart. Kroatien i morgondagens premiär blir en högintressant värdemätare. För en stund sedan såg jag Norges premiärmatch mot Rumänien - och jodå, Norge får nog gälla som huvudfavorit även i detta EM:et. Utklassningen av rumänskorna var total, att segersiffrorna stannade vid 27-19 berodde på norsk generositet i slutet. Bra tv var det också, uteslutande tack vare förre förbundskaptenen Per Johanssons bedövande sakkunskap. Även han lät förresten hoppfull för svensk del.

Sverigedemokrat, kanske?

Man ser mycket när man har tid att titta - och hör mycket när man har tid att lyssna. Så är livet som pensionär, på gott och ont. Senast idag såg och hörde jag nåt som jag helst velat slippa. Nämligen följande. En dam i sjal och långkappa går med sin dramatenvagn längs den kombinerade gång- och cykelbanan utmed Ärtholmerns koloniområde en liten bit från Coop. Bakifrån kommer en annan dam på cykel, barhuvad och rekorderlig och alldeles uppenbart urskånsk. Hon hojtar högt mot den andra damen - och nu citerar jag ordagrant: "hur faan kan du gå mitt i cykelbanan, kärring"? Den promenerande damen svarar på bruten svenska - och faktiskt helt korrekt: "jag går inte mitt i, jag går på sidan". Cykeldamen blir inte svaret skyldig: "håll flabben på daj...jävla pack". Där tog konversationen slut. Undrar vilket parti den rekorderliga damen röstar på.

Tack och farväl, H 43

Sorgligt. Har svårt att komma på nåt annat ord för H 43:s totala haveri. Konkurs mitt under pågående säsong, pang bom och färdigspelat. Det kom lite plötsligt, som flickan sa. Men förvånad borde man kanske inte vara ändå: H 43 var på fallrepet redan för ett par år sedan, räddades den gången av stödinsatser från olika håll. Sen dess har klubben tydligen levt på lånad tid i det Lund som kallas handbollsstad. Usla publiksiffror, inte tillräckligt med sponsorer, inga intäkter som kunnat bära själva huvudvaran (elitlaget på herrsidan); till slut brast linan rakt av, brutalt men logiskt. Hoppas ungdomsverksamheten överlever, att alla ideella ledare i den delen orkar jobba vidare. H 43 som elitklubb lär vi aldrig mer få se.

Olof lärde mig för livet

Jag funderar ibland på det här med generös invandring, på varför jag nästan alltid hamnar på "fel" sida i diskussionen. Den försvarande sidan, så att säga. De flesta jag pratar med är ju kritiska, några till och med hatiska. Fast nöjda. Alltså att de har SD att rösta på, att luta sig mot. Jag försöker verkligen förstå, vill inte döma eller moralisera, men faan så mycket energi det gått åt i alla försvarstal genom åren. Så varför blev jag sån? Jag tror jag vet. Svaret är - Olof. Ja, han hette så, farsans bäste vän när jag växte upp. Olof, berättades det, var båtflykting från krigets Estland. Exakt hur eller varför far min blev vän med honom vet jag inte än idag, drygt sextio år senare. De fiskade ihop, söp ihop under relativt ordnade former, umgicks familjevis i 1950-talets Oskarshamn. Olof gifte sig där med en svensk kvinna, blev pappa, gjorde yrkeskarriär som apotekare. Själv var jag nästan lite mallig över att just vi i vår familj kände Olof. I en parvels ögon då för tiden var han exotisk, närmast mystisk. Pratade bruten svenska, haltade lätt pga skottskador i benen, var som vi och ändå inte. Framförallt minns jag att Olof var gudasnäll, alltid liksom. Det var inte så givet på 50-talet, att pappor var det. Den vidare betydelsen av Olof från Estland i mitt liv förstod jag förstås inte då, den insikten har kommit smygande efterhand och vuxit till övertygelse först nu på senare år. Tack Olof och tack pappa, frid över ljusa minnen i en mörk tid för Sverige.

Alliansen ger SD glansen

Att olika politiska partier sprätter skit på varann under en valrörelse må vara hänt, även om det är barnsligt. Att de fortsätter när valet är över och landet ska regeras, det är ovärdigt människor som gör anspråk på att kallas vuxna. Ansvaret nu faller i första hand på Alliansen som de facto förlorade valet. "Vi överger inte vårt budgetförslag för Stefan Löfvens skull", hör jag den nya stroppiga moderatledaren Kinberg Batra säga. Lööf, Hägglund och Björklund hummar med, lydiga som knähundar. Att man skulle överge sitt budgetförslag av respekt för valresultatet/demokratin finns tydligen inte, viktigast är att jävlas med det gemensamma hatobjektet. Nej, inte Sverigedemokraterna utan Socialdemokraterna. Hellre kaos än stabilitet. Hellre låsta block än lyfta lock. Hellre makt åt SD än makt åt landet. Det är ett ömkligt agerande från Alliansens sida. Hur detta skulle kunna vara uteslutande "Stefan Löfvens ansvar" begriper jag inte - men för all del, det kan bero på att jag inte är politiker.

Bragden var Kallas, inte allas

I princip håller jag med Svenska Dagbladets bragdjury om att laget är större än jaget. Utom ibland. Som t ex när Sveriges skidstafettdamer vinner OS-guld - uteslutande tack vare damen på sista sträckan. Charlotte Kalla alltså. Hon ensam borde fått det bragdguld som SvD nu väljer att fördela på alla fyra i laget, det är min bestämda uppfattning. Bortsett då från att en viss fotbollsspelare med ett förnamn som börjar på Z faktiskt varit etablerad i världstoppen i cirka tolv års tid. Ett slags bragd, det med. Kanske t o m större än ett skidguld i stafett, framförallt om man tar konkurrenssituationen i beaktande. Så att säga.

Ut och jobba, SD-snobbar

Idag meddelade Sverigedemokraterna att de kommer att fälla minoritetsregeringens budget, till förmån då för Alliansens alternativa förslag. Beskedet var väntat men gör mig icke desto mindre illamående. Jag tål inte SD, nämligen. Tål inte politiska partier som gjort affärsidé av tanken om människors olika värde. Personligen bidrar jag hellre till tusen flyktingars försörjning än till en enda Sverigedemokrats. De här kostymklädda nissarna i SD-toppen borde skaffa sig hederliga jobb och bli självförsörjande istället för att ligga skattebetalarna till last. Diska, städa, köra taxi, brassa käk, vårda äldre; det finns mycket samhällsnytta att göra. Men det är klart, SD:arna är nog för fiiina för sånt. De är ju överklass. Akademiker. Gammelmoderater i själ och hjärta. Fast det begriper inte deras väljare. Jo, förresten, allt fler gör. Moderaternas tapp i valet kom just SD till godo, det indikerar att folk på högerkanten liksom hittat hem. Säga vad man vill om gammelmoderaterna - Göran Holm och andra cyniker - men de gjorde i alla fall SD överflödigt på den politiska arenan. Till sist: Mattias Karlsson är onekligen en värdig vikarie för sjukskrivne SD-ledaren Jimmie Åkesson. Samma stil, samma svada, samma argument, samma affärsidé. Och ja, ta mig faan nästan samma dialekt också. Otroligt.