Robertboom som ny staty?

HIF Karlskrona-HK Malmö 27-25. Karlskrona är känt för sin Rosenbomstaty. Frågan är om det inte borde resas en Robertboomstaty också. Till HIF-tränaren Robert Anderssons ära. Förslaget är tidigt väckt, medges. Men så här långt har mannen gjort underverk med handbollen i "staun", den saken är utom all diskussion. Segern ikväll var bara ytterligare ett bevis. HIF är liksom pånyttfött, och därmed även publikintresset. Jag säger inte att allt är Anderssons förtjänst, det vore att förringa t ex nye målvakten Tomic. Eller för den delen ojämne men i grunden briljante Reznicek, förvärvet från Tjeckien. Jag konstaterar dock att det inte går att komma förbi den ytterst ansvarige. Det sägs ibland om skickliga tränare att de kan trolla med knäna. Robert Anderssons magi är större: vem mer än han kan blåsa luft i en utdömd slagpåse? Som sagt. Staty bör övervägas. Efter säsongen - och om den fortsätter som den börjat.

Julmys för mogen ungdom...

Igår var jag på julfest. Med Sydsvenskans seniorklubb, om jag minns rätt. Skämt åsido. Nubbarna till buffén var förvisso subventionerade - fem för en hundring - men nog minns jag. Tack och lov. I en seniorklubb är det inte alldeles givet. Med stigande ålder följer ofta oönskad glömska kring sådant som t ex namn och utseende. Återträffar med gamla arbetskamrater kan på så vis vara en prövning. Somliga känner man knappt igen överhuvudtaget. Andra känner man verkligen igen, men kommer inte på vad de heter. Vissa avslöjar sig på skämtlynnet eller uttryckssättet...sådant verkar inte förändras något nämnvärt av tidens tand. Till skillnad då från hårfärg, hållning, midjemått, matchvikt etc. Hälsostatus, icke att förglömma. Däri ligger några stänk av vemod över en seniorklubb - och kanske förklaringen till att vi i Sydsvenskans är cirka 100 medlemmar och inte 500. Många föredrar att minnas goa gamla arbetskamrater precis som de var - och sig själva också precis som de var under "glansåren". Hursomhelst. På årets julfest var vi 73 stycken. Vid den siffran låg gissningsvis även medelåldern. Småtöser och smågrabbar på dryga 60 balanserades upp av ett antal gedigna 80-plussare, någon eller några förbi t o m de 90. Journalister, grafiker, kontorsfolk i förfluten tid, ett skönt gäng här och nu. En säger en kom på cykel. Det var jag. En säger en klämde fem snapsar. Gissa vem. Min bordsgranne David gick f ö in som god tvåa på fyra. Julbord kräfva dessa drycker, som någon insiktsfull filosof lär ha sagt långt innan dagens seniorer ens var födda. Skål och tack, alla kära kollegor. Ses en annan jul, om ödet tillåter.

Handbollsminnen väcks till liv

År 2001 vann Kävlinge HK:s pojkar 86 åldersklassens SM-turnering i handboll. En omsusad och smått sensationell bedrift då när det begav sig. Lilla Kävlinge liksom. Bäst i Sverige. Jag minns klubbens stolthet mycket väl. Mötte den och kände den vid mina återkommande besök i Korsbackahallen. Skrev om saken på Sydsvenskans lokalsport, presenterade "hjältarna" men också tränaren bakom verket. Just det, Johan Zanotti. Ung och vild vid tiden ifråga, piercad och tatuerad lite överallt. Karismatisk som få, tacksam som ingen annan att intervjua. KHK:s pojkar 86 var Zanottis skötebarn, hans personliga språngbräda mot högre handbollshöjder. Skånela, Trelleborg, Lugi, Norge, just nu Danmark..."pågarnas" passionerade tränare har bara klättrat på karriärstegen under de senaste sjutton åren. Spelarna då? Fyra gick faktiskt hela vägen, dvs till elithandbollen. Niklas Ganneby i H 43, Joakim Bäckström i Redbergslid, Anders Hallberg och Björn Nordmark i Lugi. Ytterligare någon nosade på toppen utan att nå ända fram. Utdelningen måste betraktas som god, ingalunda given: många kan vara "hur bra som helst" vid 15, det garanterar ingenting senare i livet. Nå. Allt detta kring Kävlinges P86:or kom jag att tänka på igår kväll när jag såg succégängets "last man standing". Anders Hallberg, nämligen. 32 fyllda nu, nästintill levande legend i Lugi. Och handbollsmässigt sig ganska lik från pojkåren: playmaker med den där gudagåvan att kunna göra omgivningen bättre. Lysande igår med fyra egna mål och mängder av assists när Lugi slog Önnered 36-27. Jag blir glad varje gång jag ser Anders Hallberg spela handboll. Få gör det så smart som han, ingen väcker sådana minnen. Vore väldigt vackert om han i sinom tid fick sluta sin handbollscirkel med ännu ett SM-guld.

AFC - ett lag i tiden...

AFC är tillbaka i fotbollsallsvenskan. Det forna Stockholmslaget, numera hemmahörande i Eskilstuna, vann dagens kvalretur borta mot Brommapojkarna med 2-1. Bragdartat: BP med 1-0 i ryggen från första mötet tog ledningen, AFC var i det läget uträknat. Men vände i andra halvlek, gjorde exakt vad omständigheterna krävde. Scenerna efteråt var direkt hjärtkrossande. Vilken glädje! Vilket lyckorus! Vilket lagbygge; spelare från världens alla hörn, etnisk mångfald rätt upp i trynet på alla sd-svärmare. En italiensk målvaktsveteran i tårar, om någon var hjältarnas hjälte i detta AFC så var det han. Samtidigt. Synd om BP. Laget avslutade allsvenskan starkt, "ägde" kvalet, tappade allt. Fotbollen är grym. Också.

Börjessons handbollsjour

Johan Börjesson, handelsresande i handboll. Så skulle man kunna kalla mittsexan som nog är mest bekant för sina år i Lundaklubben H 43. Ganska länge sen i och för sig, säkert ett decennium eller så. Börjesson har idag passerat 40 med råge - och borde alltså enligt vedertagen praxis slutat med handbollen. Det har han inte. Jo, någon gång kanske. Men bara tillfälligt och förmodligen motvilligt. På senare år har han snarare trappat upp. Alstermo, IFK Ystad, HK Malmö...där nöden på mittsexpositionen varit som störst har Börjesson liksom blivit allas räddare. Inringd som resurs, en stå-till-förfogande-spelare. Och minsann, igår dök han upp igen. Den här gången i IFK Karlskrona, mitt eget gamla favoritlag. Vars ordinarie mittsexa brutit näsan. I vilken utsträckning Börjesson spelade vet jag inte, men han satte i alla fall avtryck i utvisningsprotokollet. Lugnande när busiga handbollspojkar håller stilen upp i oldboysåren. IFK vann dessutom matchen mot Warta med uddamålet. Lugnande det också. Laget är hårt skadedrabbat - och Johan Börjesson-blommor växer dessvärre inte i rabatt.

Durmaz diskad, eller?

Sverige vann i veckan en fotbollslandskamp mot Ryssland med 2-0. Vann därmed också sin grupp i det där påfundet som kallas Nations league. Bra gjort, lätt att ropa halleluja efter spelare och förbundskapten. Själv tänker jag på - Jimmy Durmaz. Som fick stanna på bänken även den här gången. Faktum är att han suttit där alltsedan den olycksaliga matchen mot Tyskland i VM i somras. Då när Durmaz orsakade en frispark som orsakade ett avgörande baklängesmål - vilket i sin tur orsakade en hatstorm utan like på nätet. Mobben betackade sig för "talibaner", "självmordsbombare" etc i vårt svenska landslag. Med sorg i hjärtat tvingas jag konstatera att de blivit bönhörda. Killen de avsåg har möjligen medverkat i någon träningslandskamp, men i tävlingsmatch icke en minut. Vi talar ändå om minst en handfull chanser: matcherna som följde på Tysklandsmötet i VM, de som därefter utkämpats i NL. Durmaz har varit med i truppen varje gång - utan att komma ifråga för inhopp. Förbundskaptenen må ha sina skäl, jag förstår i och för sig inte vilka. Durmaz kan spela på alla mittfältspositioner: höger, vänster, centralt. I min värld borde en sådan kraft vara gjuten åtminstone som inhoppare. Inte i Sveriges landslag. Alla går liksom före. Svensson, Larsson, Johansson, Olsson x 2...nej, jag vill verkligen inte tro att det har med namnen att göra. Men det var värst så tyst det blev på nätet...

Provocerande promenadseger

HK Malmö-Guif 26-20. En anständig match av HKM, en oanständig av Guif. Har aldrig sett Eskilstunalaget så här uselt. Liknade kris faktiskt. Tränaren Janne Ekman satt närmast demonstrativt passiv under hela matchen, coachingen sköttes av hans assistent. Kulturbärarna Tholin och Andersson-Dickfors fick inte beträda banan överhuvudtaget. Och de som fick verkade måttligt eller inte alls inspirerade. Guif som bjudit på så fartfylld och fin handboll genom åren...detta var liksom inte värdigt klubbmärket. Tacksamt förstås för HK som med en tuff lördagsmatch i ben och huvud nu fick tillfälle att energiminimera. Lönn, Lindahl och Kvick vilades hela andra halvlek. Beutler hela matchen. Hans stand-in Paulsen Haug fixade målvaktsjobbet med bravur, i viss mån hjälpt av det kraftlösa Guifskyttet. Sista fem släppte HKM in ungdomarna Tim Hilding och Linus Svensson. Den senare hann t o m göra mål i sin ligadebut, dessvärre underkänt pga övertramp. Taskigt. Kunde inte domarna bjudit? Skämt åsido. I elitidrott bjuder man inte, man bjuder till. Det borde Guif begrunda efter kvällens insats.

HIF Karlskrona tillbaka i myllan

Inga träd får växa till himlen, allra minst en blekingsk ek. Det var vad HIF Karlskrona fick erfara ikväll. Framgångssviten om tre raka segrar i handbollsligan bröts efter 24-28 i bortamatchen mot AIK. Som i sin tur kunde stöna "äntligen"...segern var lagets första och detta i trettonde försöket. Den som kan sin handboll inser förstås att resultatet på intet sätt var sensationellt. AIK är inte så förbannat uselt att förlustraden kunde vara i evighet. HIF Karlskrona heller inte så bra som de senaste matcherna kanske gett sken av. Dock bättre än i fjol, det skall gudarna veta. Då föll man igenom, gav upp, tog storstryk allt som oftast. Nu är det hög moral i laget, raka ryggar tiden ut. Okej, halvrak på Reznicek. Det tjeckiska förvärvet är något av en gåta. Ikväll inledde han som en lysande stjärna för att sluta som en slocknad dito redan efter en kvart. Obegripligt att en spelare kan pendla så. Desto roligare att se Ian Martin, den unge finländaren. Skjuter ungefär hälften så hårt som Reznicek - men dubbelt så smart. Utmanar, tar fajten, driver tempot. Sju mål drog Martin in på den duktige AIK-målvakten Spikic, nytt "pers". Min favorit Sandgren gjorde sex, varav två på straff. Kul att se honom i gammalt gott slag. Men som sagt. Ikväll kom HIF Karlskrona ner på jorden. Hoppas nu inte att laget fortsätter rakt ner i källaren.

Puckad prioritering i tv

Satte mig tillrätta vid tv:n idag. Tänkte kolla på fotboll, Varberg mot Oskarshamn i superettankvalet. Det sket sig. Damhockeymatchen som låg före fotbollen i programtablån ville liksom aldrig ta slut. Har förträngt vilka lag som spelade, vet bara att de tvingade mig till nytt personligt rekord i zappande. När damhockeyn gick till straffavgörande slog jag nämligen över från Sportkanalen till Cmore som bjöd Värnamo-Syrianska, också det superettankval. I väntan alltså på den match jag egentligen ville se. Jag zappade tillbaka med jämna mellanrum, i trygg förvissning om att straffavgörande i hockey brukar ta någon minut eller två. Inte här. Varje gång jag bytte kanal möttes jag av patetiska repriser: spelare som åkte framåt i maklig takt och aldrig kom ens till skott. I bästa fall en fösning, men minst lika ofta utan att träffa pucken överhuvudtaget. "Uppvisningen" stal en halvtimme av fotbollsmatchen. Ja, herregud. Arma töser som inte bett om att få skylta i tv med sitt respektabla men något trevande idrottsutövande. Och arma tittare - med eller utan mina Oskarshamnssympatier - som trodde att en programtablå fanns av en anledning. Nå. I jämställdhetens förlovade land ska man - som man - icke bli arg eller provocerad över ting som dessa. Då kan man bli kallad gnällgubbe. Eller gammelgris. Och det är jag inte, utom ibland. Hellre ödmjuk dock. En timmes herrfotboll är trots allt två tredjedels match. Tusen tack, vackert så. Hockeydamerna kunde ju hållit på ännu med sin straffläggning, Sportkanalen hade nog inte hindrat dem. Varberg vann förresten fotbollsmatchen med 2-0 och behåller därmed sin plats i superettan. Rätt och riktigt - fast en aning surt för mig som (född bleking) faktiskt växte upp i Oskarshamn. De tio första åren av mitt liv bodde jag där. Spelade knattefotboll i IFK Oskarshamn, hade Egon Bengtsson som idol. A-lagets målvakt. Lång, reslig, ofta hjälte i derbyna mot AIK. Bengtsson värvades senare av Motala AIF, då allsvenskt. Ack ja, minnena lever om än lite diffust numera. En sak vet jag alldeles bestämt: Oskarshamn har aldrig lyckats nå fotbollens näst högsta serie. IFK var nära vid något tillfälle på "min" tid, AIK med 4-2 att gå på ännu närmre idag. Men låt mig sluta som den bleking jag ändå är: heja Mjällby AIF! Varbergs båda målskyttar i dagens match har ett gemensamt förflutet i sagoklubben på Listerlandet. Vikten av det kan inte nog poängteras.

Kom in i matchen, Fischer

Läste i Expressen att Nilla Fischer försörjer fru och barn på sin fotbollslön i tyska Wolfsburg. Förstår att hon är upprörd. Zlatan kan ju försörja halva världen på sin. Men allvarligt. Vad är jämställdhet? Vad betyder lika lön för lika arbete? Att Anna Book ska ha samma gage som Bruce Springsteen? Båda sjunger ju. Att alla manliga fotbollsspelare ska ha Zlatanlön? Alla kvinnliga Nillalön? Tvärtom? Mittemellan? Att utförande, efterfrågan och publikintresse är totalt irrelevant? Vacker tanke i och för sig. Detta att varje individ gör sitt bästa och att alla löneskillnader därmed suddas ut. Har förstås inte mycket med marknadsekonomi att göra. Men den går kanske att rösta bort i allmänna val...eller åtminstone snacka bort vid en fotbollsgala. Jag skulle nog vilja säga till alla s k fotbollsstjärnor, manliga som kvinnliga: lämna bubblan, kom in i matchen.

Årets allsvenska sammanfattning

Med risk för att bli kallad mansgris tänkte jag i all korthet summera årets fotbollsallsvenska. Herrarnas alltså, damernas har jag sett för lite av (om Nilla Fischer ursäktar) för att vara åsiktsberättigad. Så här får det bli, fritt ur ett skröpligt minne. Årets lag: Lätt att säga AIK, mästare skojar man ju inte bort. Men nog var Norrköpings andraplats väl så imponerande, sett till spelartrupp och förutsättningar. Årets väderstreck: Norr. Östersund och Sundsvall visade en gång för alla att Sveriges fotbollskarta ritats om. För att inte tala om Piteå på damsidan (förlåt ett snedsteg). Årets flopp: Hugget som stucket mellan Göteborg och Elfsborg. Allsvenskan varar dock över 30 omgångar, jordmån för uppryckning finns. Icke. Båda fastnade i tristessträsket. Årets strykpojke: Trelleborgs FF. 15 ynka poäng måste vara bottenrekord i en 16-lagsallsvenska. Och 20 raka utan seger på slutet...förmodligen ett slags rekord det också. Årets tränare: Jens Gustafsson, Norrköping. Årets tränarbyte: MFF:s. Magnus Pehrsson ut, Uwe Rösler in. Det var skillnad det, sa han som gifte om sig. Årets Bonke: Innocent i MFF. Kom in från kylan, visade att han duger. Årets mål: Dino Islamovic's från egen planhalva i Östersunds match mot BP. Makalöst. Inte ens Zlatan har gjort nåt liknande. Årets rookie: Jack Lahne i BP. Nyss fyllda 17, galet snabb och respektlös. Kan bli nästa BP-planta på export. Årets brasse: Paulinho, Häcken. Skyttekung på 20 mål, bästa noteringen på länge. Årets elva: I objektiv mening kanske inte den bästa, snarare ett urval av personliga favoriter. Målvakt: Isak Pettersson, Norrköping. Backlinje: Isak Jönsson, TFF, Per Karlsson, AIK, Jonas Olsson, Djurgården, Behrang Safari, MFF. Mittfält: Simon Thern, Norrköping, Fouad Bachirou, MFF, Rasmus Elm, Kalmar, David Batanero, Sundsvall. Anfall: Linus Hallenius, Sundsvall, Saman Ghoddos, Östersund. Bänk: Peter Abrahamsson, Häcken, Björn Paulsen, Hammarby, Rasmus Bengtsson, MFF, Kristoffer Olsson, AIK, Curtis Edwards, Östersund, Haris Radetinac, Djurgården, Karl Holmberg, Norrköping. Tränare: Özkan Melkemichel, Djurgården. Tack för kaffet.

Galakväll med känslosvall

Fin fotbollsgala i TV4 ikväll. Lycka, glädje, stolthet, vemod, humor, allvar, bitterhet; alla känslorna på en och samma gång. Många rörande ögonblick, bättre tal än förr om åren. Tänker särskilt på Lotta Schelin's. Men också Jimmy Durmaz i intervjun om näthatet som drabbade honom under VM. Vilken kille! Så stark, så klok, så sympatisk. Och så var Zlatan där. Kaxig som alltid, charmigare än nånsin. Prisad som Årets anfallare, vilket förvisso kan tyckas lite skumt. Årets? Zlatan är Tidernas anfallare i svensk fotboll och så länge han vägrar lägga dojorna på hyllan borde han få Guldbollen konstant. Men det är min personliga åsikt, andra tycker kanske att han mest är i vägen. Nu gick Guldbollen till Victor Nilsson Lindelöf - och ja, någon ska ju ha den. Mittbackar verkar dessutom vara på modet: i fjol premierades som bekant Granqvist. Inget ont om duktiga försvarskrigare, verkligen inte. Utan dem vore fotbollen en annan sport. Juryn har det heller inte lätt numera. Efter Zlatan finns ingen fixstjärna i svensk fotboll, bara ett jämngrått och välorganiserat landslag där alla egentligen hade förtjänat en guldboll. Diamantbollen, damernas motsvarighet, förärades också en mittback: Nilla Fischer. På tiden, kan jag tycka. Så länge som hon spelat på högsta nivån, så länge som hon varit klippan i landslagets bakre led. Men hennes "tacktal". Nja. Vet inte om gala är rätt forum för jämställdhetsmonolog. Eller om bitterhet är ett lyckat uttryckssätt under en prisceremoni. Fischer valde alltså att läxa upp pojkar/killar/män, med utgångspunkt i att pojkar/killar men framförallt vuxna män gör livet surt för tjejer som vill spela fotboll. Och dessutom roffar åt sig nästan hela kakan, rent ekonomiskt. Bra rutet, sa programledaren Rickard Olsson. Ja, vad skulle han säga? På en festgala ska man vá god och glad, släta över och jamsa med. Ingen vill bli kallad partykiller. Inte Fischer heller, tror jag. Det råkade nog bara bli lite på gränsen. Respekt för hennes engagemang dock. Galan som sådan var f ö hundraprocentigt jämställd. I mina tittarögon, är väl säkrast att tillägga.

Rätt lag vinner allsvenskan...

Okej, jag ger mig. AIK är värdiga svenska mästare i fotboll 2018, punkt. Jag skrev bestämt något annat efter tumultmatchen mot MFF för ett par veckor sedan - och just där var det förstås ingen glans över AIK:s uppträdande. Men sett över hela säsongen: en enda förlust och blott 16 insläppta mål på 30 matcher. Rekordsiffror. Enastående stabilt. Dagens 1-0-seger i Kalmar var årets mästarlag i ett nötskal. Föga spektakulärt, inga oöverlagda risktagningar. Bara hårt jobb, fulländad disciplin och en närmast osannolik förmåga att hålla tätt bakåt. Även med ett halvt reservlag! AIK saknade i princip hela sitt ordinarie mittfält, plus sin ordinarie målvakt. Och tillät ändå inte Kalmar att skapa något som kan liknas vid en het målchans. Imponerande skärpa, måste jag säga. Därmed kom också spänningen kring allsvenskans upplösning av sig, trots att Norrköping gjorde sitt mot Häcken. Undrar förresten om inte Norrköpings 65 poäng - två efter AIK - är nytt rekord för en allsvensk tabelltvåa. Ett tredje lag som har all anledning att fira ikväll är MFF. Östersund höll sitt "löfte" och luggade Hammarby på poäng, tredjeplatsen som garanterar inkomstbringande Europaspel nästa år blev blå. Starkt jobbat med tanke på den miserabla våren. Återkommer vid tillfälle med en fylligare summering av årets allsvenska.

Länge leve vankelmodet

Vem i hela världen kan man lita på? undrade Hoola Bandoola redan på 1970-talet. Relevant fråga, tidlös och allmängiltig liksom. Ett svar som kanske inte Wiehe och grabbarna eftersökte i den där protestsången, men som faktiskt duger är: inte handbollsspelare, inte fotbollsspelare. Häromåret var det Kim Ekdahl Du Rietz som under stor medial uppståndelse lät meddela att karriären var över. 28 år ung bröt han kontraktet med sin tyska klubb. Trött på handbollsbubblan, sugen på livet. Det gick sådär. Du Rietz nöjde sig med ett sabbatsår - och knappt det. Idag är han tillbaka i handbollen, t o m i landslaget. Välkommen förstås. Bra folk kan ändra sig. Att alla artiklar och reportage kring avskedet nu framstår som "fake news" får väl skrivas på kontot "shit happens". Och så Markus Rosenberg, MFF-kaptenen. I fjol vid den här tiden försäkrade han med visst eftertryck: "ett år till, sen är det slut". Mycket (lokal)media följde, sammanfattning av karriären osv. Men se på faan. Igår visade det sig att även Rosenberg är en bra karl. Han fortsätter ytterligare ett år...kanske längre, jag tror i alla fall inte att han sa "sen är det slut" den här gången. Möjligen tar Rosenberg - och MFF - en risk: fotbollsform är färskvara med bästföredatum och det hela, vid fyllda 36 kan s a s köttet bli härsket över en vinter. Men för undvikande av missförstånd: det är svårt att sluta, jag har stor förståelse för det. Pengar är så klart en faktor. Jag läste någonstans att allsvenska fotbollsspelare snittar drygt 100000 i månadslön. Vem vill bli av med det? Svindlande tanke förresten. Snittet måste ju betyda att stjärnorna har i månaden vad jag - och många pensionärer med mig - har om året. Bara för att jaga en boll, som moster Greta skulle ha sagt. Ja, ja. Själv har jag inte klarat av att sluta skriva, trots att jag rent yrkesmässigt gjorde det redan för tio år sedan. Leve vankelmodet.

Returen som blev en repris

MFF-Sarpsborg 1-1. Dacapo på lagens första möte. Samma spel, samma inkast, samma resultat, samma torftighet. Hemmaplan hjälpte inte MFF, det förväntade trycket uteblev. Sarpsborg var för svårt, helt enkelt. Tekniskt underlägset kanske, men taktiskt överlägset. Fler än jag förvånades säkert över bytena i MFF. Vindheim ut, Eric Larsson in. Högerback mot högerback när det var offensiven som skrek efter nytt blod. Det kom förvisso senare - men då var det målskytten Antonsson som fick stiga av till förmån för Strandberg. Varför inte Rosenberg? Helig? Carlos Strandberg visade f ö just ingenting under sina 15 minuter på planen. Förutom en ful armbåge i magen på en motståndare. Föga konstruktivt, slappt av domaren att inte dra upp kortet. Noterbart också att Lewicki var petad, kom inte ens in. Rätt eller fel, tränaren bestämmer, men nog saknades en bollvinnande hårding på MFF-mittfältet. Bäst i ett himmelsblått perspektiv denna afton var att Europa league-drömmen överlevde: Genk hemma och Besiktas borta återstår, MFF kan fortfarande ta sig vidare från gruppspelet av egen kraft. Fyra poäng lär dock krävas nu, det är "straffet" för dubbelkryssen mot Sarpsborg.

Handbollsmiraklet HIF Karlskrona

Jag skulle varit där. I Lund. För att se handbollsligans mirakellag. HIF Karlskrona alltså. Uträknat av alla, av mig inte minst. Tyvärr fick jag förhinder men efter att ha studerat liverapporteringen i repris är jag övertygad: ligans förmodade jumbo vinner kvällens match mot Lugi med 23-20. Ofattbart. HIF Karlskrona har aldrig varit i närheten av poäng vid sina tidigare Lundabesök. Alltid släppt in 30 mål eller fler. Och då har man - på pappret - haft ett bättre lag än det man har nu. Dock har man inte haft en tränare som Robert Andersson. Eller en målvakt som Uros Tomic. Eller ett försvarsspel värt namnet. Allt detta nya hänger ihop, jag ser ingen annan förklaring till förvandlingsnumret. Segern ikväll var HIF Karlskronas tredje raka och fjärde totalt, det är så många laget brukat vinna på en hel säsong. Jag bugar och jublar. Och skäms...

Konsten att knyta en kolsäck

Kan vá svårt att knyta ihop en kolsäck, he he. Ja, jag småskojar alltså om den allsvenska guldstriden och AIK:s missade "straffspark" i helgen. Seger mot Sundsvall och saken hade varit klar: mästarpokalen till laget som kallats Kolsäckarna så långt jag kan minnas. Allt sket sig. Matchen slutade 0-0, vilket innebär att allsvenskan 2018 kommer att avgöras först i den sista omgången. AIK möter Kalmar borta och klarar sig på oavgjort - även i den händelse hotet Norrköping vinner sin bortamatch mot Häcken. Sannolikhetskalkylen talar fortfarande för AIK, absolut. En enda förlust på hela säsongen, 16 insläppta mål på 29 matcher...med ett sådant facit borde säcken redan varit både knuten och plomberad. Nu är den inte det - och just där ligger nog Norrköpings chans. AIK har förvisso varit "bra" på att kryssa i årets allsvenska, men att göra det på beställning och under press är sällan lätt. Och ett avspänt Kalmar skulle säkert inte ha något emot att jävlas, AIK är s a s inte odelat populärt i fotbollsfamiljen. Norrköping å sin sida har inget guld att förlora: andraplatsen är säkrad, redan det är en succé. Ett avundsvärt utgångsläge, rent psykologiskt. Ponera att Kalmar gör 1-0...då lutar det bestämt åt full panik i kolsäcken. Slutspekulerat. På söndag skingras dimmorna.

Betygsättarens begränsade beröm...

Ser att Bonke Innocent får en 2:a i Sydsvenskans betygsättning efter MFF:s övertygande 4-0-seger mot Örebro igår. "2" i detta sammanhang betyder godkänd, eller om man så vill slätstruken. Inte bra (3), ännu mindre mycket bra (4). Vilket däremot nästan alla andra i MFF var. Enligt betygsättaren. Vars fotbollssyn inte är min. "Sydismagisterns" betygskriterier verkar stanna vid målprotokollet. MFF hade fyra olika målskyttar i matchen, alla dessa var därmed "bra" eller rent utav "mycket bra". Oavsett prestationer i övrigt. Bollmottagningar, passningskvalité, spelförståelse etc. Innocent å sin sida satte knappt en fot fel på hela matchen (okej, jag missade sista tio då jag bollade över till Östersund-AIK). Visst. Grabben kan "beskyllas" för säkerhetsspel. Sidledspass, enkelhet, riskminimering. Men vad är problemet? Behövs inte den typen av spelare? De som vårdar bollen, vinner duellerna, tar det oglamorösa jobbet. Någon som i handling visar att laget är större än jaget. Hur skulle annars alla svulstiga egon kunna glänsa? Sydis betygsättare bryr sig tydligen inte. Han avfärdar Innocent med en simpel 2:a - men glömmer kanske att han i samma ögonblick klistrar en 1:a runt sitt eget omdöme.