Länge leve vankelmodet

Vem i hela världen kan man lita på? undrade Hoola Bandoola redan på 1970-talet. Relevant fråga, tidlös och allmängiltig liksom. Ett svar som kanske inte Wiehe och grabbarna eftersökte i den där protestsången, men som faktiskt duger är: inte handbollsspelare, inte fotbollsspelare. Häromåret var det Kim Ekdahl Du Rietz som under stor medial uppståndelse lät meddela att karriären var över. 28 år ung bröt han kontraktet med sin tyska klubb. Trött på handbollsbubblan, sugen på livet. Det gick sådär. Du Rietz nöjde sig med ett sabbatsår - och knappt det. Idag är han tillbaka i handbollen, t o m i landslaget. Välkommen förstås. Bra folk kan ändra sig. Att alla artiklar och reportage kring avskedet nu framstår som "fake news" får väl skrivas på kontot "shit happens". Och så Markus Rosenberg, MFF-kaptenen. I fjol vid den här tiden försäkrade han med visst eftertryck: "ett år till, sen är det slut". Mycket (lokal)media följde, sammanfattning av karriären osv. Men se på faan. Igår visade det sig att även Rosenberg är en bra karl. Han fortsätter ytterligare ett år...kanske längre, jag tror i alla fall inte att han sa "sen är det slut" den här gången. Möjligen tar Rosenberg - och MFF - en risk: fotbollsform är färskvara med bästföredatum och det hela, vid fyllda 36 kan s a s köttet bli härsket över en vinter. Men för undvikande av missförstånd: det är svårt att sluta, jag har stor förståelse för det. Pengar är så klart en faktor. Jag läste någonstans att allsvenska fotbollsspelare snittar drygt 100000 i månadslön. Vem vill bli av med det? Svindlande tanke förresten. Snittet måste ju betyda att stjärnorna har i månaden vad jag - och många pensionärer med mig - har om året. Bara för att jaga en boll, som moster Greta skulle ha sagt. Ja, ja. Själv har jag inte klarat av att sluta skriva, trots att jag rent yrkesmässigt gjorde det redan för tio år sedan. Leve vankelmodet.