Leve finnkampen - i alla väder

Tidig söndagmorron. Det pågår ett regn utanför mitt fönster. Ett ihärdigt smattrande, överröstat endast av åskan. Läskigt. Är det början på indiansommar'n, månne? Det ska ju bli en sån, läste jag. Hoppas di har bättre väder i Finland, annars lär det inte bli nån finnkamp idag. Vilket vore synd. Finnkampen i friidrott är en raritet, en evergreen, en hjärtekrossare för nostalgiker. Kändes faktiskt gammal redan när jag var ung - men har överlevt alla trender, alla nycker, alla ösregn å hällregn å åskregn som ryms i ett mannaminne. Till och med resultatnivån har överlevt i vissa grenar. 14.25 på 5000 meter, 2,12 i höjd, strax över 15 meter i tresteg, knappa 65 meter i slägga...sånt gav poäng även på 1950-talet. Gör inget, stör inget. Leve igenkännandets glädje. Men bu för det vansinnesregn som här och nu börjar likna en smärre naturkatastrof.

Tingsryds blåaste Karlsson

Innan jag åkte hem från Tingsryd i morse hann jag med en visit hos min vän Karlsson, som bor mitt i byn. Är du HÄR? utbrast han förvånat. Underförstått att jag borde varit i Malmö och sett Matchen. Det hade minsann han gjort. Dryga 40 mil i bil fram och tillbaka för 90 minuters fotboll när man kan se den i tv...men säg inte det till Karlsson, han är blå så in i själen. Har alltid varit, det var det första jag lärde mig när jag tack vare en gemensam vän fick stifta hans angenäma bekantskap för rätt många år sedan. Karlsson hade en hel pärm med MFF-klipp. Lagbilder, Alfabilder, historik, allt från förr och nu. Undrar hur många såna fans MFF har i Småland. Fler än man kan tro, kanske. Hursomhelst. Karlsson var lycklig i morse, det vill jag lova. Själv "såg" jag matchen i radio, modernare än så är inte mitt sommarviste i Tingsryd. Dessutom är jag inte lika blå som Karlsson - men det har jag aldrig vågat berätta för honom, min fege jävla bleking. För Karlsson är det alldeles självklart att alla Malmöbor ska vara blå, helst alla Tingsrydsbor också. Och visst, 3-0 mot Salzburg imponerar. Och visst, MFF i Champions League är megastort. Men lik förbannat framhärdar jag: heja Mjällby.

Nu bloggar jag ut

Dags igen. Tingsryd kallar. Sensommarfiske, björnbärsjakt längs skogspromenaden ner mot sjön. Tid för eftertanke i den tysta ensamheten. Fyra dagar, kanske fem. Eller också tre. Beror på läget här hemma, det finns förpliktelser man inte bara kan fly ifrån. Underbart är kort, plågsamt är långt.

Nu stiger SD igen

Ser att Sydsvenskan ägnar ett uppslag åt en Sverigedemokrat som uttryckt sig som en Sverigedemokrat. Dvs rasistiskt och motbjudande i största allmänhet. Märklig nyhetsvärdering, kan jag tycka. Men effekten blir säkert den vanliga: SD stiger i opinionen. Gissningsvis till 15 á 20 procent på själva valdagen. Man kan klökas för mindre.

CL-drömmen lever...

Tycker inte MFF behöver be om ursäkt för "drömresultatet" 1-2 i Salzburg igår kväll. Tur har aldrig varit förbjudet i fotboll, somliga hävdar t o m att bra lag förtjänar den. I så fall är MFF kanske bättre än någon utanför den trängre kretsen kunnat ana...för visst, 1-2 kändes både smickrande och tursamt, det kunde dragit iväg mot något mycket värre. Österrikarna hade åtminstone tre bollar i trävirket, ytterligare någon som mirakelräddades av Helander strax före mållinjen, andra tillbud att förtiga. Men samtidigt. MFF kom faktiskt igen efter 0-2-målet. Lyfte spelet, jämnade ut bollinnehavet, skapade en del egna chanser. Rosenberg brände två öppna (den första redan tidigt i matchen vid 0-0), Kroon var där också och sniffade på nätkänning. Innan Emil Forsberg tystade ett helt stadion (minus en bortaklack) med sitt osannolika reduceringsmål i slutminuterna. Snacka om bjudning från Salzburg's sida i den situationen. Nu lever matchen och därmed CL-drömmen för MFF, returen i Malmö nästa vecka kan bli en riktig rysare. Och publikfest, hursomhelst. Men klarar MFF att hålla nollan mot detta offensivt präglade Salzburg? Tvivlar. Kan man förlita sig på turfaktorn två gånger i rad? Tvivlar på det också. En till sak: tyckte att Simon Kroon var bäste MFF:are igår. Han, Halsti och Robin Olsen i målet. Den på sina håll upphaussade Ricardinho föll däremot ur ramen. Knappt en passning rätt på hela matchen, det var märkligt att se.

Rött kort till domaren

Jag har alltid gillat Andreas Ekberg, Lundakillen som blev allsvensk fotbollsdomare redan i 25-årsåldern. Idag, vid 29, är han såvitt jag vet fortfarande allsvenskans yngste domare - men mitt gillande vinner han inte längre. Inte efter braktabben i gårdagens match Djurgården-Mjällby. Hur Ekberg kunde få Mjällbybacken Thorissons misslyckade rensning till en avsiktlig bakåtpassning till Asper i målet är en fullständig gåta och möjligen det mest horribla domslut jag sett. Nej, jag säger inte att det avgjorde matchen, Djurgården hade garanterat vunnit ändå eftersom Mjällby är ett förbannat ihåligt lag. Men 1-0-skänken från Ekberg var skam och skandal, oavsett. Finns inte röda kort för domare?

Bragdguldet till Meraf Bahta

Meraf Bahta. Vilken löpare, vilken fajter, vilken ledstjärna för svensk friidrott. Hennes EM-guld idag på 5000 meter blir nog en klassiker, en sån där triumf som tål att ses om och om igen år framöver. Jag trodde hon var slagen när den här omöjliga hollandsetiopiskan smög upp jämsides i upploppskurvan - men icke. Bahta hade krafter kvar. Svarade. Drog ifrån på ren djävulsk vilja. Så himla, förlåt uttrycket, osvenskt. Okej, Meraf Bahta kommer från Eritrea, vilken betydelse det har i sammanhanget vet jag inte. Och för mig spelar det ingen som helst roll. Hon var ung när hon kom som flykting, hon har på intet sätt myglat sig till svenskt medborgarskap, tvärtom har hon fått vänta omänskligt länge. Hon har också fått åtminstone en del av sin friidrottsskolning i Sverige - och skiljer sig därmed på alla sätt och vis från den särbehandlade "kollegan" Abeba Aregawi. Hoppas Bahta får bragdguldet, det tycker jag hon förtjänar. Dessutom bör de manliga svenska friidrottarna på EM skänka henne en tacksamhetens tanke...deras tillkortakommanden glöms väl antagligen bort nu.

Bestulen vinnare

Vad är det nu för jävla trams att ta ifrån den suveräne fransmannen på 3000 meter hinder EM-guldmedaljen? Visst, killen slet av sig linnet på upploppet när segern var klar men vaddå? Får man inte vá glad i friidrott? Får man inte tappa fattningen i triumfens ögonblick? Får man inte vá som, säg en fotbollsspelare? Såna sliter ju tröjan av sig så fort de gör mål - och inte blir de av med målet för det. Ge fransmannen hans guld, allt annat är stöld.

Mästerskap eller firmafest?

Med all respekt för förbundskaptenen Torneklints ambition att vara alla svenska friidrottares Moder - börjar det inte bli lite väl många pinsamheter redan nu i EM? Stavhoppare som springer igenom fyra av fem försök, 10000-meterslöpare som lufsar runt på över 30 minuter, släggkastare som är metervis från final, sprinters som gör tider som knappt var gångbara för 50 år sedan, bröderna Arrhenius som gör som de brukar i mästerskapen, dvs ingenting. Listan på undermåliga prestationer kan göras hur lång som helst, jag har säkert glömt något av det värsta. Känslan så här på tredje EM-dagen är att 60 deltagande svenska friidrottare är typ 40 för många - om måttstocken vore att kunna konkurrera åtminstone lite, lite. Men förbundskaptenen verkar hyfsat nöjd och TV4 spelar med i firmafesten, så förmodligen är det jag som har missförstått alltihop.

Stor prestation av Härstedt

Några usla men många bra svenska insatser första EM-dagen i friidrott. Den allra bästa hamnade lite i medieskugga, tycker jag. Tänker på Axel Härstedt i diskus. På förhand den sämste av de tre svenska deltagarna i grenen, i tävlingsögonblicket den ende som visade sig uppgiften kvalificerad. 61,51 i sista kastet, vilket tog honom till final. En otroligt stark prestation, helt oförutsägbar. Och själv föll jag väl lite extra för att Härstedt var en av "mina pågar" på den tiden jag skrev Sport i Omkretsen i Sydis. Då tävlade han för IK Finish i Vellinge/Höllviken och var besatt av att någon gång nå 50 meter med seniordiskusen. Tiden går, somliga når längre än de kunnat drömma om i ungdomens dar. Men gud så mycket jobb som ligger bakom, det ska man komma ihåg. Respekt, Axel Härstedt.

Blomberg min favorit

Jag har en favoritspelare i fotbollsallsvenskan. Nej, det är ingen Mjällbyare. Ingen MFF:are heller. Inget stort omsusat namn överhuvudtaget. Min favorit är Johan Blomberg i Halmstad BK. Vet inte ens om han har någon agent. Fast det har han nog, alla i allsvenskan har väl agent nu för tiden. Dock har jag aldrig sett just Blomberg valsa runt i ryktesfloran...kanske för att han lever sin dröm redan med allsvenskan och är lycklig med det. Min gissning, observera. Baserad på den bild jag fick av Johan Blomberg vid ett intervjutillfälle för sju, åtta år sedan. Lundagrabben Blomberg var talangfull mittfältare i Lunds BK vid den tiden, men han stack inte under stol med att han ville vidare. Och "vidare" var allsvenskan, inte mer men heller inte mindre. Gärna MFF, kanske HIF. Bara han fick chansen. Det blev Halmstad, via en omväg till Ängelholm i superettan. Blomberg har gått en lång och säkert mödosam väg mot erkännandet - och jag är jätteglad att han lyckats. Igår blev han förresten målskytt igen för HBK, bara en sån sak. Allsvenskan skulle behöva fler spelare av hans sort. Lojala, ödmjuka, envisa, jordnära. Jag menar för att balansera alla stora egon.

Cronqvist en sillastrybare?

Glömde säga att jag såg Malmöprofilen Bosse Cronqvist i Hällevik igår. Cronqvist, med förflutet som antingen tränare eller sportchef i bl a IFK Malmö, FC Rosengård och Lunds BK, bar Mjällbybricka om halsen och såg ut att röra sig i den innersta kretsen. Har han börjat jobba för Maif? Det har i så fall undgått mig. Eller var han där bara i något annat mer "oskyldigt" ärende? Vad jag inte såg däremot var sillabilen. Den höll till nere vid hamnen eftersom det pågick en jazzfestival där parallellt med fotbollen. Snacka om dåligt omen; sillabilen SKA vara på plats när Mjällby spelar, annars doftar det varken Strandvallen eller poäng.

Den kortkorta Linderotheffekten

Mjällby-Örebro 0-1. 90 minuter. Längre än så varade alltså inte Linderotheffekten för Mjällby. Efter 3-0 mot Göteborg har följt två raka 0-1-förluster, förödande nog i s k sexpoängsmatcher. Men som jag skrivit tidigare vid flera tillfällen: jag tror inte det spelar någon roll vem som tränar Mjällby. Materialet duger inte. All spetskompetens är såld, kvar finns bara arbetshästar och hantverkare. Beundransvärda i och för sig, men lite många av samma sort för att det ska bli ett allsvenskt lag av det hela. Men glömmer jag inte Chippen nu? Svar nej. Jag var på plats igår och såg hans beramade comeback. Det gick sådär. Chippen hade mycket boll och gjorde absolut inte bort sig - men han gjorde heller ingen skillnad i positiv bemärkelse. Att den förlorade sonen kommit hem för att bli Mjällbys frälsare, det måste man nog vara hellörad för att tro på. Örebro vann i mina ögon gårdagsmatchen rättvist. Och del i det hade f ö förre Mjällbyspelaren Marcus Pode. Det var hans perfekta passning som öppnade upp för Kamara's avgörande mål. Kul att Pode blommat upp lite i sin nya miljö, i Mjällby fick han mest bära vatten.

Talande "blå" siffror

Det kom ett sms när jag satt på Polenfärjan. Från min fru. 2-0, stod det. Varken mer eller mindre. Min fru är inte den som lägger ut texten i onödan - och i det här fallet räckte det länge med två siffror delade av ett bindestreck. MFF gick vidare i CL-kvalet, vann över Sparta Prag med exakt den marginal som förutsättningarna krävde. Starkt. Imponerande. Men inte helt överraskande: årets MFF har hittills satt allting rätt. Hareide som ny tränare. Olof Persson som ny ass. Daniel Andersson som ny sportchef. Tillskotten på spelarsidan, alla har levererat. Förmågan att ersätta skadade nyckelspelare (Molins, Thern) och bara trampa på som om ingenting hänt. Ta tabellraden i allsvenskan: 12 4 1 efter sjutton omgångar, man får nog gå tillbaka till Houghton's tid för att finna nåt liknande. Om ens då. MFF är nära ett nytt allsvenskt guld redan nu - och dessutom äckligt nära Champions League. Ett dubbelmöte ifrån, närmre bestämt. Mot vem avgörs idag. Har på känn att det kan kvitta...

Kryssning före fotboll

Som god Malmöbo borde man kanske gått på Swedbanks ikväll för att se MFF mot Sparta Prag i CL-kvalet. Men nej, jag kan inte. En gubbakryssning till Polen, planerad sedan länge, ligger i vägen. Äta, dricka, slappa. Viktigt att bejaka sånt, annars kan man bli fotbollsidiot på riktigt. Men MFF har en chans ikväll, det tror jag. Good luck.

Ordningen återställd - på gott och ont

Daniel Nannskog tillbaka, ordningen återställd i Fotbollskväll. Ledighet efter VM visade sig vara den simpla förklaringen till hans frånvaro de senaste veckorna - och det tycker jag fortfarande att programledare Nyström kunde klargjort för tittarna. Tystnad väcker bara frågor. Men nog om det och över till en annan ordning som återställdes denna kväll. Nämligen Mjällbys läge i tabellen. Prekärt igen. Förlust i Gävle var precis vad laget inte behövde. Nu blir hemmamatchen mot Örebro på lördag närmast ödesmättad, Mjällbyseger känns faktiskt som ett måste. Usch.

På Torneklints sida

Ser att Sverige skickar över 60 aktiva till friidrotts-EM. Det kan bara tolkas på två sätt. Antingen att Sverige plötsligt blivit en stormakt i just friidrott - eller också att Sverige fått en förbundskapten som är ännu snällare än alla företrädare på posten. Jag lutar starkt åt det senare. Karin Torneklint är de aktivas vän, nominerar hellre än nobbar, det har hon visat även vid tidigare mästerskapsuttagningar. Resultatet blir därefter och kommer att bli så den här gången också: de allra flesta slås ut i försökstävlingarna eller hamnar på undanskymda placeringar i startfälten. Några få kan vara med och kriga om medalj - och om någon vinner är allt förlåtet. Ungefär så. Skulle kritik på temat "turistresa" blossa upp brukar Torneklint kontra med att ingen friidrottare blir bättre av att inte få tävla i tuff konkurrens. Möjligt att hon har en poäng där, tesen är i vilket fall rätt effektiv. Själv smyggillar jag liksom Karin Torneklint, både den tuffa (mot media) och den snälla. Ett EM i friidrott vore f ö jäkligt trist utan försökstävlingar och kvalificeringsheat, det måste jag säga. Så heja Sverige, visa att generositet är nåt fint.

Ett inlägg räcker

Har precis plockat bort föregående inlägg om buset vid Coop. Vill inte använda min blogg till upprepat gnäll om samma sak, så att säga. Vill framförallt inte att det ska låta som jag avskyr förtappade människor generellt. Det gör jag nämligen inte. Har aldrig gjort, kommer aldrig att göra, kanske för att jag själv gick på slak lina i yngre dar. Men annars är jag nog som alla andra numera: när något drabbar just mig rinner sinnet. Tur att det går fort över.

En illusion och en cykel fattigare

För ett par timmar sen var jag ursinnig. För en timme sen var jag arg. Här och nu är jag mest beklämd. Allt pga di förbannade tiggarna utanför Coop, av vilka en stal min cykel vid 15-snåret. Kedjelåset låg kvar på marken, avknipsat med adekvat verktyg. Äckel där. Cykeln var ett arvegods från min käre storebror, den var lite mer än bara ett "trampetyg" för mig. Det begär jag förstås inte att du tjuven ska förstå, din livssituation tillåter dig nog inte att tänka efter. En sak ska du ha klart för dig: jag och många med mig vet vem du är. I din ordinarie syssla - tiggeriet - löpte du nästan amok utanför Coop idag, ingen slapp undan. Såg att du slutligen fick napp hos en vettskrämd äldre dam i rullstol. Sedel t o m, inte mynt. Strax därpå stal du min cykel och drog. Jag borde kanske varslat faran, varit mer vaksam. Men nu är det så att jag alltid trott gott om folk, urskiljningslöst liksom. Kalla mig naiv, det är så jag känner mig just nu. Jag har alltså gett dig pengar, mer än en gång. Så som jag gett dina tiggande olycksbröder och olyckssystrar pengar vid upprepade tillfällen. Idag var ni fem till antalet utanför Coop och - begrunda nu detta rassekärringar och nassegubbar - ni var ta mig faan "rena" svennar allihop. Inte rumäner, inte romer, inte blattar nånstans. Inga muggar hade ni heller, och inga filtar att sitta på. Behövs inte. Svennetiggarna jobbar stående och gående, pengarna ska placeras i näven. Inte en enda gång till från min sida, det svär jag dyrt och heligt.