Tankar kring spring i benen, med mera

Satt på gårdsbänken i morse. Förbi sprang en ung man. Hörlurar i öronen, lätt på foten. Motionsrunda, av allt att döma. När han försvann runt knuten kom tanken: kan jag springa? Jag menar, överhuvudtaget. Har jag kvar vad som krävs? Spänsten? Motoriken? Orken? Fick nästan lust att testa - men tordes inte. Insåg faktum: har bara hörlurar, fattas allt det andra. Åren tar ut sin rätt, mitt löpsteg tillhör förfluten tid. Nu får man be böner om att slippa hamna i situationer där man måste springa. Bränder å sånt. Putins missiler. Fladdermöss i flock. Rea på Systemet. Hur hade man gjort? Förmodligen sprungit lik förbannat. Och stupat på första avstampet.

*. *. *

Nä, tacka vet jag cykla. Där kan man bokstavligt talat styra över sitt eget öde. Och andras förstås, beroende på hur man tar sig fram. Min stilart är numera erkänt långsam. Någon har kallat mig Malmös långsammaste cyklist, det kan vara den finaste komplimang jag fått. Näst efter den jag fick i lumpen 1965.  Det var då plutonchefen Persson röt i öronbedövande raseri: ”Eckerström är ta mig faan den näst sämste soldat vi har haft här på Revingehed. Den sämste är Bosse Larsson. Han var här i fjol”. Jämförd med en fotbollsikon, man kan bli mallig för mindre. Surt dock att bli slagen, har alltid undrat varför. Exakt vad skulle jag gjort för att trumfa en MFF-stjärna?

*. *. *

Apropå fotboll har jag tittat en del på damallsvenskan, inte minst nu under uppehållet på herrsidan. Underhållande matcher, spännande bekantskaper. Häromdan ett östgötaderby mellan Norrköping och Linköping - inför drygt 8000 åskådare. En publiksiffra vissa herrlag bara kan drömma om. 0-0 blev det. Mest pga två utmärkta målvakter. Chanser fanns åt båda hållen. Ramträffar, fyndiga kombinationer, bollar på eller farligt nära mållinjen. Norrköping har blivit mitt favoritlag; debutant i allsvenskan, färre poäng (14) än man förtjänat, ett par spelare som ”sticker i ögonen”. Tänker på My Cato, vänsterbreddare, och Wilma Leidhammar i något av en klassisk centerroll. 

*. *. *

Nej, ingen av dem finns med i VM-truppen. Lika lite som många andra talangfulla fotbollstjejer i vår högsta serie. Jag vet inte vilka kriterier som gäller - men en vågar jag gissa på: gamla meriter. Namn behöver inte nämnas, truppsammansättningen talar: skadade veteraner går före fräscha nykomlingar. Oavsett startpengarna på 300 000 kronor till varje enskild spelare borde det kanske vara tvärtom, eller? Vid samboförhållande (exempel finns) rasslar det förresten in 600 000 till hushållskassan, även vid noll spelade VM-minuter. Damfotbollen närmar sig onekligen herrfotbollen i obegripliga vidlyftigheter.

Högtidsdag med högriskdrag...😇

Bröllopsdag. Lömska saker - i längden. Ju fler de blir, desto lättare att glömma. Fullt naturligt: det mänskliga minnet trubbas av med åren. Framförallt det manliga minnet trubbas av. Nä, det där var hitte-på. Ville bara peka på ansvarsfördelningen. Ingen förebrår en kvinna som - mot all förmodan - skulle glömma en bröllopsdag. Men gud nåde den man vars minne sviker på denna dagarnas dag. Vem skall då pynta hemmet med blommor? Vem skall då bjuda på restaurang och hela den biten? Hustrun? Skojar du? Vissa ting åligger mannen att komma ihåg, gör han det inte väntar skamvrån. Nålstick. Pikar. Hårtork. Om båda glömmer? Då har man varit gift så länge att allt är förlåtet.

*. *. *

Låter det som jag talar av egen erfarenhet? Fel. Någon gång har jag räddat min heder via en brandkårsutryckning i sista stund, men normaltillståndet är fortfarande att jag minns. Och fascineras över hur könsroller kan ligga fast som de gör i just detta avseende. Om det nu är som jag tror: han köper blommor till henne, han bjuder henne på middag, han tackar henne för åren som gått. Decennium efter decennium efter decennium, samma. Aldrig tvärtom. Okej, aldrig är kanske för mycket sagt. Det kan finnas kvinnor som uppvaktar mannen på bröllopsdan, med bukett eller butelj. Det har bara inte drabbat mig - eller någon annan jag känner. Men seriöst: jag tar det som en man, äras den som äras bör.

*. *. *

Födelsedag. Lite samma - i längden. Ju fler de blir, desto lättare att glömma. Fast då av fri vilja. Jag menar, fylla 25 är ju skitkul. Första gången. Men när man gör det för drygt tredje gången känns skitkul som ett missvisande ord. Vemod som ett bättre. Ödmjukhet som det bästa - om man begrundar alternativet. Att åldras är inte givet, allra minst förknippat med något slags himmelsk rättvisa. För egen del är jag lyckligt lottad: jag cyklar, tar mig fram till fots, hör och ser och kämpade ner en brutal coronaattack häromåret. Röker, tar ett järn emellanåt. Mår bättre än jag levt ihop till, så att säga. Och har f ö slutat tala om hur gammal jag är. I den händelse någon frågar brukar jag svara med ett lågmält ”45a”.

*. *. *

Födelseåret alltså. 1945. Har fått för mig att det låter mildare, mjukare, mysigare. Lägre siffror liksom, jämfört med min faktiska ålder. Trams förstås. Ett utslag av övervintrad fåfänga. Hursomhelst kommer de tätt, mina högtidsdagar. En vecka emellan ungefär. På den andra slipper jag köpa blommorna själv. Nära och kära entledigar mig. Ge och ta, livet precis som det ska va’. Om jag minns rätt. 

Glädje och sorg i Croatia’s korg

Jag var och tittade på Croatia i torsdags kväll. Mitt gamla favoritlag i Malmös småklubbsfotboll har gått som tåget denna vårsäsong. Eller som tågen gick förr, bör man väl säga. Raka spåret, helt felfritt. I Croatia’s fall tolv matcher, idel vinster. 49-5 i målskillnad, överlägsen serieledning i femman. Tolfte segern var alltså den jag såg. Palestina/Liria stod för motståndet och det blev rätt hårdnackat. Croatia hade 2-0 med sig från första halvlek, spelade på klockan i andra (såg det ut som). Kvarten kvar kom ett reduceringsmål och plötsligt var det match. Men Croatia höll undan, 2-1 stod sig.

*. *. *

Det är alltid lika spännande att återknyta bekantskapen med Croatia. Staketexpertisen är ungefär samma, år efter år. Laget däremot. Hög omsättning, ständigt nya ansikten. Prestationer som pendlar - utan att komma i närheten av ”good old days”. Tänker på åren runt eller strax före 1990. Det var då jag började följa Croatia. Och föll platt för profiler som Pajen, Michele, Goran, Putte, Nikola Corak...ja, det frestar på att räkna upp många fler. Den generationen av spelare lyfte Croatia till höjder ingen kunnat ana. Division 2, närmre bestämt. Då tredje nivån i seriesystemet. Och med HIF som ett av de konkurrerande lagen.

*. *. *

Minnena kom för mig i torsdags. Jag fick veta att Goran gått ur tiden. Goran Voloder. Min specielle favorit bland alla Croatialegendarer. Goran hade allt som fotbollsspelare - allt utom förmågan att bruka allvar av sin talang. Han provade någon säsong i IFK Malmö (då bättre än nu) men förblev liksom ett med Croatia. Gick på match då och då under senare år, mottogs som en kung. Senast i fjol träffade jag honom på Kroksbäcks IP. Vi tog en fika, snackade om epoken som en gång var. Trevligt, för min del smått rörande. Goran kunde mycket mer än han ville. I fotboll som i livet. Vid 57 tog det slut, beskedet gjorde ont.

*. *. *

I dagens Croatia finns ingen som Goran Voloder. Ingen med den förmågan att styra spelet, ingen med den tekniska briljansen. Däremot finns en skyttekung som axlat Pajens mantel. Marko Spajic heter han. Killen har gjort mål i varenda match. Exakt hur många vet jag inte, kanske uppemot 20 av de 49. Och visst imponerar lagets segersvit. Tolv raka tror jag inte ens Goran och grabbarna mäktade med när det begav sig. Nu väntar ett sommaruppehåll och därefter återstår blott åtta matcher. Man vet aldrig hundra procent med Croatia men det är svårt att se hur säsongen skulle kunna sluta med något annat än serieseger.

MFF blir andra bullar för Lill-Bagarn

Efter en tids ryktesspridning kom så den officiella bekräftelsen: MFF köper loss Otto Rosengren från Mjällby. Pris 15 miljoner. Försumbart för MFF, förmögenhet för Mjällby. Fotbollens skilda världar i all sin galenskap. Mig stör det inte längre, inte särskilt mycket i alla fall. Det är så det är på en fri marknad; den stenrike köper vad den vill ha, betaler för sig, sköter affärerna snyggt. Gör av bara farten säljaren glad, nöjd och nyrik. Win-win, åtminstone för stunden. Inget att moralisera över, bättre att gratulera. Alla parter - men framförallt Otto Rosengren förstås.

*. *. *

Lill-Bagarn, som han kallas efter sin berömde far, byter ju upp sig. Får rimligen en kortare väg till nästa karriäravstamp. Killen har nyss fyllt 20, MFF ser så klart ett andrahandsvärde vid horisonten. Han själv också. Unga spelare är hårdvaluta i dagens fotboll, Europas toppklubbar scoutar och köper efter utvecklingspotential. Antar att Mjällby lyckats förhandla in nån klausul om viss avkastning även på framtida eventuella transfers. Fortfarande återstår dock att se vad Otto Rosengren är ”gjord av”. Tar han en tröja i MFF? Slår han ut Lewicki, Zeidan, Siby med flera?

*. *. *

MFF räknar nog med det, annars hade man inte köpt. Å andra sidan hade man säkert liknande förhoppningar på Zeidan i fjol - och där har leveransen uteblivit. Garantier finns aldrig, heta spelare kan ibland kallna innan de hunnit värma upp. Givet det jag sett av Lill-Bagarn i Mjällby tror jag han har goda chanser att lyckas i MFF. Talangmässigt är han jämförbar med Hugo Larsson. Lite kortare i växten men rätt lik i spelstil. Fattas kanske en del fysik, liksom Larsson. Har blicken, temperamentet, arbetsmoralen, publiktycket. Passar bättre än han skjuter - än så länge.

*. *. *

Vad affären betyder för Mjällby rent sportsligt är tillsvidare en öppen fråga. Priset kan bli högt. Laget utarmas ytterligare på kvalité, nyligen försvann ju även Noah Persson. Miljonförsäljningar säkrar inget allsvenskt kontrakt, snarare äventyrar de just den saken. Om nu inte Hasse Larsson, sportchefen, sätter sprätt på kosingen och handlar nytt. Det gör han nog, delvis. Larsson brukar vara flitig på affärer, även in. Men hittar han rätt den här gången? Tvivlet gnager. Otto Rosengren var kanske inte Mjällbys viktigaste spelare men definitivt den mest talangfulle, jämte Noah P. 

*. *. *

Med detta sagt och skrivet önskar jag alla - bagare och andra - en riktigt go’ å gla’ midsommar. Nubbe på er. Och glöm inte att livet är större än en fotboll. Inte mycket, men något. 😇

Österrike-Robin Olsen 2-0.

Falska vibbar av optimism från min sida. Sverige kunde inte matcha Österrike i fotbollens EM-kval. Förvisso stod det 0-0 fortfarande efter 80 minuter - men det berodde på en svensk målvaktsfantom, inte på ett jämnt styrkeförhållande spelmässigt. Österrike var överlägset. 2-0 smickrande förlustsiffror för Sverige, 6-0 närmre än 2-1 räknat i avslut och målchanser. Sällan har en individuell betygsättning känts lättare: 5 för Robin Olsen, 1 för övriga.

*. *. *

Visst skulle man kunna hitta en och annan 2a, men varför peta i ansvarsfördelningen? Sveriges samlade prestation var inte bra nog, punkt. Ett lag som släpper till den mängden målchanser och tvingar sin målvakt till den mängden idioträddningar brister i alla delar. Sagt med respekt för Österrike, numera en fotbollsnation i eller åtminstone nära Europatoppen. Vad Sveriges tillbakagång beror på vet jag inte. Känslan är att vi har spelarna men saknar spelet. Idéerna, kreativiteten.

*. *. *

Ytterst ansvarig därvidlag är Janne Andersson, det kommer man inte ifrån. Jag tycker synd om honom vid det här laget. Tänker inte delta i nåt drev, sånt får ”experterna” på sociala medier ha för sig själva. Nöjer mig med konstaterandet att en förbundskapten som fastnat i förlustcirkeln kanske borde reflektera över sin roll. Av ren självbevarelsedrift. Jag kan ibland få intrycket att Janne Andersson blivit större än landslaget, att just han måste vara förbundskapten på obestämd tid. Oavsett resultat.

*. *. *

Detta - om det nu stämmer - är mycket märkligt. Och möjligen olyckligt för svensk fotboll. Självklart ska Janne Andersson ha sina chanser att vända skutan men var går gränserna, när är förtroendekapitalet förbrukat? Rimliga frågor, tycker jag. I grunden ganska odramatiska. Andersson har suttit i sju år, i framgång och motgång. En lång era på en utsatt - men ack så välbetald - position. Varför skulle ett byte vara en provocerande idé?

I väntan på match: tro, hopp och tvivel...

Österrike-Sverige ikväll. EM-kval i fotboll. Ödesmatch? Inte enligt Janne Andersson, svensk förbundskapten. Inget är kört och inget är klart oavsett resultat, hörde jag honom säga i en tv-intervju. Och det har han ju rätt i, rent matematiskt. Men så finns den förbannade realismen. Den säger att om Sverige skulle förlora ikväll, ja då kan vi nog glömma ytterligare ett mästerskap. Nu tror jag - hör och häpna - inte det blir så. För omväxlings skull känner jag optimism. Försiktig, men dock.

*. *. *

Visst kan Sverige lugga Österrike på poäng? Visst borde det vara dags för Isak att göra mål även i landslaget? För Kulusevski att leva upp till sitt renommé? För Andersson själv att få en gnutta flax med marginalerna? Jord i lommorna, som han hade i början av sin tid som boss. Inte är väl svensk fotboll helt tappad och hopplöst förlorad? Österrike är bra numera men nånting säger mig att Sverige har liknande potential i grunden. 1-1 eller 2-2 bör vara möjligt - minst.

*. *. *

Reservation för det gamla vanliga förstås. Försvaret. Backlinjen. Förr stabilaste lagdelen, på sistone den darrigaste. Där måste det bli skärpning, annars går det åt pipsvängen. Såg någonstans att Janne Andersson tänker starta Martin Olsson på vänsterbacken. Djärvt om det är sant; Olsson nöter bänk i MFF, därifrån brukar det vara svårt att konservera en matchform. Å andra sidan har vi vårt målvaktsexempel. Robin Olsen. Han har nött bänk mer än de flesta - och förblivit landslagsklippa. 

*. *. *

Några allmänna funderingar kring landslagsbehörighet. I förra veckan gjorde media ett stort nummer av att MFF-talangen Hugo Larsson kommit med i ”EM-truppen”. Det visade sig snart vara en sanning med grov modifikation. Larsson var med på några träningar, fick ett inhopp i reservernas uppvisningsmatch mot Nya Zeeland innan han (och ett par spelare till) knoppades av från det saken gällde. EM alltså. Bara lukta, inte smaka. Lite typiskt svenskt. Bida sin tid, vänta ut ”di gamle”. 

*. *. *

Aktuella - och värre - exempel på tankegodset finns i den svenska damfotbollen. Där ratades Häckens 19-åriga supertalang Rosa Kafaji i VM-truppen. En succévår med kontinuerlig speltid i allsvenskan hjälpte föga. En etablerad ikon, dubbelt så gammal, gick före. Trots efterhängsna skador och i princip noll spelade minuter. Kul för henne. Kul för alla som menar att förnyelse är av ondo. Själv tycker jag ungefär tvärtom. Den som kan prestera här och nu och med framtiden för sig ska lyftas, inte sänkas. 

*. *. *

VM-resenärerna lär f ö erhålla vars 300 000 i startpengar. Tufft att tacka nej till frivilligt, jag fattar.

Dagens datum - mina minnen

18e juni minsann. En bemärkelsedag för min del. Just detta datum 1964 började jag på Sydsvenskan - och just detta datum 2008 slutade jag. 44 år av livet. 15 år sedan sortin, på dagen. Tid flyr, minnen biter sig fast. Saknad? Under kontroll, bearbetad. Få av mina gamla vänner och kollegor finns kvar på tidningen - och skriver gör jag ju fortfarande, nästan mer än när jag hade betalt för det. 

*. *. *

Nu var det förvisso inte så - med journalistik - min historia med Sydis började. Jag kom som handsättarlärling. Direkt från yrkesskolan, enligt rådande 60-talsrutiner. Anställdes fast utan att behöva visa betyg. En försäkran om att jag var villig att jobba räckte. Min entré blev snart en vandringssägen: vit skjorta, röd väst, svarta jeans, frillan dränkt i brylcreme...gubbarna i sätteriet tyckte det var väldigt roligt, kanske hade de aldrig sett nån liknande kuf förr. Åtminstone inte på Sydsvenskan.

*. *. *

Vid den tiden låg tidningshuset på Östergatan, mellan Stortorget och Centralen. Malmös näst största arbetsplats, sades det. Runt 1300 anställda, Kvällsposten inkluderad. Bara Kockumvarvet hade fler. Jag insåg snabbt vilken otrolig tur jag haft. Som hamnat på Sydis alltså. Så många färgstarka personligheter. Så högt i tak. Sådan tillåtande kultur. Min förste sätterichef hette Algot Olsson. Stram men snäll, skjorta med fluga som normal klädkod. Han efterträddes senare av Kjell Dyberg, den ende i sitt slag.

*. *. *

Kjell var problembarnens bästa vän. Och gudarna ska veta att det fanns många problem- och olycksbarn på Sydis förr i tiden. Jag var ett. Kjell dömde ingen, räddade desto fler, förstod alla. Själv står jag i tacksamhetsskuld än idag. Utan Kjell Dyberg hade jag knappast kunnat summera en obruten yrkeskarriär på samma ställe. I hans värld var ett och annat snedsteg definitionen av en komplett människa. ”En man e’ en man”, som han brukade säga. Underförstått jobba och gör ditt bästa för tidningen, det är gott nock.

*. *. *

I drygt 30 år jobbade jag inom det fack som motsvarade min yrkesutbildning. Handsättare, typograf, grafiker, sidmakare; titel efter teknikutveckling. 1995 började jag skriva. Först på 25 procent. Snart på 50. Och efter något år på heltid. Sport i Omkretsen, Sport i Lund. Allt på initiativ och förtroende från Jan Wifstrand, dåvarande chefredaktör. Någon sa att jag gjort en klassresa. Själv sa jag ”gjort och gjort”, i så fall har jag fått den till skänks. Av Dyberg och Wifstrand och alla andra som gav mig tusen chanser. 

*. *. *

Idag känner jag mest ödmjukhet att det blev som det blev, livet på Sydsvenskan. Jag kom trasig, gick hel. Strulade längs vägen, balanserade på gränser, såg kamrater fara illa. Lärde mig allt om hjärta och smärta - och sent omsider något om vikten av personlig skärpning. Nödd och tvungen; sorglösheten stämplade ut när teknikrevolutionen svepte in. Takhöjden sänktes, kostnadsmassan krymptes, buteljerna försvann. Så visst var det en resa. Den längsta och bästa jag gjort. Bara för det ska jag fira med en liten rackare idag.

Andrasorteringen mest sevärd

Åbo häromkvällen, Oslo igår. Mycket friidrott på tv nu. Tillfälle att känna efter vad man gillar mest: andrasortering eller förstasortering? Kalla mig udda typ men jag föredrar andrasorteringen. Eller om man så vill hög klass framför skyhög. Därför hade jag större behållning av Paavo Nurmi Games än av gårdagens stjärnspäckade Diamond League-tävlingar. Tycker om att se mänskliga prestationer, blir misstänksam mot omänskliga.

*. *. *

Jag vill egentligen inte va’ sån, men nånstans är det förstås friidrottens eget fel. Dopingträsket är ju väl upptrampat, fusket vederlagt. I Kenya, inte minst. Ett 40-tal löpare därifrån ertappades och stängdes av bara under fjolåret. Etiopien, Jamaica, Ryssland när dom fick vara med...världen över samma problem. Och - nu gissar jag - samma kapplöpning om prestationshöjande medel som inte är dopingklassade, alternativt inte syns i tester. Alla knaprar något, de flesta något helt oskyldigt. Det är vad jag tror.

*. *. *

Mjölksyra är kroppens livförsäkring. Skyddet mot fysiskt gränsöverskridande ansträngningar. Kan man träna bort mjölksyran? Medicinera bort den? Sådana funderingar kommer alltid för mig när jag ser dagens löparfenomen. Igår igen. Fantastiska tider här och där - av löpare som såg ut att kunna springa vidare tämligen oberörda. Har dom ingen trötthetsvall? Inga spärrar? Inte vett att kollapsa? Jag blir mer skrämd än imponerad av folk som springer 5000 meter på 12.40 utan att stupa. För att nämna ett exempel.

*. *. *

En som jag gladdes med - och tyckte synd om - var Andreas Almgren. Han satte svenskt rekord på 1500 meter, klockades för i blågul kontext närmast ofattbara 3.32 blankt. Men blev tolva i loppet. Ett helt koppel av konkurrenter sprang under 3.30. Måste kännas ganska hopplöst att bli påmind om världsläget i just det ögonblicket. Eller också är det jag som beklagar i onödan. Hursomhelst ska Almgren vara stolt, min barn- och ungdomsidol Dan Waern mötte folkets jubel när han gjorde 3,42 på distansen. 

*. *. *

Inga långtgående jämförelser dock. Dagens banor är snabbare. Dagens löparskor bättre anpassade till ändamålet. Fast den största skillnaden ligger nog i motivationsfaktorn; idag springer man för sin livsförsörjning, på Waern’s tid sprang man mot klockan (och möjligen ett litet gage men då otillåtet). Och inte en enda gång behövde man som friidrottsvän spekulera eller känna olust. Dopingen var inte ”uppfunnen”, den kom med utvecklingen. Som myntets baksida, så att säga.

Friidrottsgala under radar’n...

Fin friidrott på tv igår kväll. Paavo Nurmi Games i Åbo, Finland. Jämna och högklassiga startfält, många svenskar. Inte som utfyllnad, i vissa fall snarare som russin i kakan. Daniel Ståhl t ex. Diskusbjässen drog till med 70,38 och satte ”omöjlige” slovenen Ceh på plats. Denne nådde förvisso ännu längre - men då i ogiltiga övertrampskast. Kul att Ståhl är tillbaka på monsternivå, fjolåret innebar ju en liten dipp för hans del. Kvällens svensk blev dock en sprinter. Henrik Larsson kutade 100 meter på 10,17 sekunder, hundradelen under Peter Karlssons smått klassiska rekord från 1996. Mäktigt att se. Perfekt start, viljeladdad finish; Larsson kunde inte gjort det bättre.

*. *. *

Själv är jag särskilt svag för 800 meter. Blev det i lumpen för länge, länge sen. Inte för att jag sprang just den distansen - men halva. Eller rättare sagt: knappt halva. Överfurir Persson ledde mig av banan strax före målgång. Då sprang jag inte längre. Jag raglade. Drabbad av mjölksyrechock. Påmind om min allmänna bräcklighet. Jag var faan inte tränad att springa 400 meter, framförallt inte i full rusning från start. Men där föddes nog min beundran för riktiga 400-meterslöpare - och ännu mer för sådana som klarade 800 utan att kollapsa. Därför blev jag glad över Andreas Kramer igår. Killen sprang i vass konkurrens in som tvåa på 1.44,95. Vid fullt medvetande. En tid och ett tillstånd jag bara kunde drömma om när det begav sig - på halva distansen.

*. *. *

Vad mer hann jag se? Två svenska hinderlöpare, Emil Blomberg och Vidar Johansson, på tider runt 8.20. Långt från yppersta världstoppen, utmärkt från deras egen normala resultatnivå. Alla kan inte vara ”Ståhl”, friidrotten behöver sina undanskymda kämpar. Utan dem inga games. Imponerad blev jag också av Max Hrelja på 110 meter häck. Malmöbaserad östgöte, tävlar för MAI. Klockades för 13,66 sekunder i försöksloppet, putsade tydligen till 13,53 i finalen som jag dessvärre missade. Jag vet: de bästa i världen gör numera under 13 sekunder - men den som växt upp med Bosse Forssander förstår verkligen att respektera 13,53. För 60-talets svenska stjärna var 14 blankt något av en stående drömtid, underskriden blott vid lyckliga tillfällen (13,73 som bäst).

*. *. *

Vad jag inte förstår är varför friidrotten förpassats till medieskugga. Typiskt nog ingen resultatlista från Paavo Nurmi Games i dagens Sydis. Trots svenska intressen, även lokala i tidningens spridningsområde. Bara en liten notissnutt om Henrik Larssons 100-metersrekord. Spaltutrymmet går åt till att berätta om Peter Gerhardssons kapning av Janne Anderssons idé från ett tidigare fotbollsmästerskap, har glömt vilket. Men då var det Andreas Granqvist som nominerades i truppen utan att vara spelduglig, nu är det Caroline Seger som slinker med till VM på sentimentala grunder. Tufft tydligen att vara förbundskapten, svårt att klippa band till gamla vänner. Tufft också med modern nyhetsvärdering. Ännu en Segerkrönika på bekostnad av allt annat...ja, kanske det. Men jag blir ganska trött faktiskt.

Allsvenskan här och nu

Fotbollsallsvenskan går till tidig sommarvila. Tolv omgångar har spelats, tretton för några lag. Mer än hälften återstår och klyschan är motiverad: mycket kan hända. Vilket förstås inte hindrar en liten resumé av läget här och nu.

*. *. *

Toppen: MFF 31 poäng. Elfsborg 29. Häcken 28 (13 spelade matcher). Högst ovanligt att tre lag inleder så starkt. Ett normalt år hade 31 poäng på tolv matcher gett en lucka nedåt, inte flås i nacken som nu. MFF får skylla sig självt: tappar man fem av sex poäng mot toppkonkurrenterna ger det så klart utslag i en tabell. Sen har MFF gått rent i övrigt - det har inte Elfsborg och Häcken, därav ordningen. Vem som slutligen tar guldet känns omöjligt att tippa. Men definitivt någon av dessa tre, Djurgården och andra är redan för långt efter.

*. *. *

Vårens mål: MFF:s 1-1-kvittering mot Värnamo i lördags. Ett solonummer signerat Taha Ali. Jämförelser har gjorts med Kurre Hamrins legendariska mål mot Tyskland vid VM 1958 - men hallå: Hamrin gick förbi ett rundningsmärke till back. Spatserade in bollen, typ i slowmotion. All respekt, prestationen var fantastisk då. Men Ali 2023 gick inte. Sprang inte heller. Han sprintade. Från mittlinjen ungefär. Med bollen under full kontroll. Med en back i hasorna, akterseglad decimeter för decimeter. Sen vek han in i straffområdet, kuggade ytterligare ett par försvarare för att liksom få nättaket ledigt. Pang bom, skott och belägg. Visa mig en kopia på det målet, tror inte det existerar. Taha Ali, kanske inte allsvenskans bästa spelare men absolut dess ende artist.

*. *. *

Vårens trend: Målvaktstavlor. Kan inte räkna dem alla. Vill heller inte rangordna, det vore för taskigt mot IFK Göteborg. Vårens målvakt: Kollar man på förbundskaptenens senaste landslagstrupp måste det vara AIK:s Kristoffer Nordfeldt. Kollar man på aktuella prestationer kan det vara vem som helst - utom just han. Vårens Mjällby: Anfallslöst. Nio gjorda mål, sju gånger av tolv inte ett enda. Ändå 15 inspelade poäng. Imponerande och skrämmande. Ett är säkert: fortsätter Mjällby i den stilen slutar det illa. Vårens krislag: Två. Göteborg och AIK. Vardera en seger, vardera sju poäng. Så många namn, så lite klass. Sorgligt att se.

*. *. * 

Vårens diva: Viktor Fischer, omsusat nyförvärv i AIK. Sent inbytt mot Elfsborg igår, uträttade ingenting. Förutom en verbal spya mot en ung lagkamrat som råkade slå en felpassning. Sånt, om något, borde ge rött kort. Vårens buse: Norrbaggen i Göteborg. Trondsen heter han visst. Två grova utvisningar på en handfull starter. Inte vad ett krislag - eller allsvenskan som sådan - behöver. Vårens buuu: Riktas utan reservationer mot Djurgården. Köpa sönder Mjällby för att få utfyllnad till sin egen bänk. Sjukt. Vårens Glader: Givet alla förhandstips måste svaret bli BP. Experternas jumbo ligger sexa, 19 poäng skojar man inte bort i termer av tur eller flyt. 

*. *. *

Vårens öde: Anders Christiansens. MFF:s lagkapten kollapsade på träning. Hjärtrubbningar, visade det sig. Pacemaker av nöden. Avbruten säsong, sannolikt även karriär. Vårens comeback: Kristoffer Khazeni, IFK Norrköping. Cancersjuk i fjol, mörk prognos. Tillbaka i huvudskydd, spelar när dagsformen tillåter. Gripande. Vårens transfer: MFF-talangen Hugo Larsson till Eintracht Frankfurt för 133 miljoner. Svindlande pengar, osäkert utbyte. Har han fysiken? Snabbheten? Spelsinnet? Jo, sistnämnda egenskap är nog minsta problemet. Hugo Larsson kan lyckas men det vore dumt att ta det för givet.

*. *. *

Vårens startelva: Mv: Friedrich, Kalmar. Backlinje: Hovland, Häcken, Baffo, Halmstad, Cornelius, MFF. Mittfält: Ondrejka, Elfsborg, Pena, MFF, Rygaard, Häcken, Samuel Gustafson, Häcken, Hult, Elfsborg. Anfall: Traore, Häcken, Nanasi, MFF. Bubblare: Abrahamsson, Häcken, Sögaard, BP, Busanello, MFF, Khazeni, Norrköping, Ahlstrand, Halmstad, Rajovic, Kalmar, Ali, MFF. Reservation för minneslucka.

Comeback i Paradiset

Jag trodde jag var färdig med Småland. Med fisket. Med skog och sjö och sagolik stillhet. Inte riktigt. I helgen blev det en liten comeback. Samma plats som förr: Iremåla i Tingsryds norra utkant. Samma stuga: rödmålad, rymlig som en herrgård, 1800-talskaraktär i väggar och vrår. Och samma fiskevatten: Hyllen, en hyfsat stor insjö i det mindre beståndet. Dottern och svärsonen var med. Utan dem hade det aldrig hänt - med dem blev det omöjliga möjligt. Tack från djupet av mitt hjärta.

*. *. *

Det är nåt med livet häruppe i Tingsrydskrokarna jag verkligen älskar - och därför saknat de senaste fem åren. Jag tror det har med tid att göra. I Smålands skogstrakter står den liksom still. I storstadsdjungeln löper den amok. I Iremåla gal tuppen från en gård ett stycke bort. I Malmö gal sirener från diverse utryckningsfordon. Det är som stiltje mot storm, som frid mot strid. Finge jag leva om mitt liv hade jag nog gjort precis tvärt om: bosatt mig i Iremåla, åkt till Malmö då och då. För kontrastens skull.

*. *. *

Viss förnyelse möttes jag ändå av nere vid sjön. Det gamla förrådet för fiskeprylar och ”diverse” fem meter från strandkanten hade byggts om till bastu. Så läckert! Väl ute med båt - förlåt, eka - upptäckte jag ett par nybyggda sommarresidens i omgivningarna. Avundsvärt lyxigt alltså; hus i högläge på frilagd tomt, utsikt över sjön, egen strand och egen brygga. Så skulle man bott, suck. I ett av de äldre husen utmed sjön residerar numera en gammal MFF-stjärna, i trakten dock väl så känd som gäddfiskare av rang.

*  *  *

Fisket? Inte det bästa jag upplevt, långtifrån. Mest smått. Ett par abborrar gränsfall till grillning - men vi beslöt gemensamt att ge dem nåd. Prio 1 den här gången var att bara njuta över själva gästspelet. Ro en eka på solglittrande vatten, sitta bakom flötet och filosofera. Återuppleva en känsla jag nästan glömt. Det lyckades fullt ut. Bäst av allt: dottern och svärsonen blev lika betagna som jag, de spekulerar redan i nästa tripp. Med eller utan mig, förmodligen med. Någon måste ju sätta på mask och kroka av fisk.

Tack, Zlatan Ibrahimovic

I veckan kom beskedet: Zlatan slutar. Ger upp kampen mot naturlagarna, accepterar att allt har sin tid. Även en karriär de luxe. Zlatan’s - som betald yrkesman i fotboll - varade i nästan ett kvarts sekel. Från MFF 1999 till Milan 2023. Från 17 års ålder till dryga 41. Fantastiskt förstås, en käftsmäll på myten om ”max tio år på toppen”. Den gäller kanske andra - men det var ju det Zlatan inte var. Som andra. Framförallt inte som andra svenska fotbollsspelare. Han gick helt egna vägar, fattade helt egensinniga beslut. Strålade knappast av ödmjukhet, gjorde hellre en poäng av att vara kaxig. Vann beundrare världen runt. Också belackare - men mest i landet och staden där han växte upp.

*. *. *

Zlatan var - i vissa kretsar - liksom inte svensk nog. Sjöng aldrig med i nationalhymnen vid landskamper. Gav sällan sken av att omfamna det blågula mantrat ”laget är större än jaget”. Talade om sig själv i tredje person - och med pressen när han ville. I hemstaden Malmö gick han från förlorad son till förtappad svikare. Aktieköpet i Hammarby, oförlåtligt. Alibi för statyvandalisering och avglorifiering i lokal media. Som om Zlatan var MFF:s egendom livet ut, bara för han spelat där en kort period av sin ungdom. Okej, Bosse Larsson kom tillbaka som den självklaraste sak i världen. Pontus Jansson kommer också ”him”. Men som sagt: Zlatan var Zlatan, provocerande vägval en del av hans signum.

*. *. *

Som fotbollsstjärna hade Zlatan viss otur. Han råkade bli samtida med Messi och Ronaldo, fick aldrig det officiella erkännandet som världens bäste. Det sved nog. Sårade definitivt oss i beundrarklubben. Själv satt jag alltid klistrad när det var ”Zlatan på tv” - de sista fyra, fem åren borträknade. Klarade inte av att se utförsbacken. Den förlorade magin. Ålderstecknen. Zlatan efter 35 blev för mig som en trollkarl utan tricks. Föredrog att minnas vad som en gång var. Explosiviteten. Dribblingarna. Rycket, finterna, de rykande skotten och tjusiga målen. Kroppen som fortfarande höll. Varje match en högtidsstund, varje skada otänkbar. Zlatan var järnmannen, stålmannen, fantomen. Fysiskt okränkbar. 

*. *. *

Vad återstår nu när allt är över? Något förutom minnen och tomhet? Det som borde komma är ju redan sagt, skrivet och gjort. Filmerna. Böckerna. Avhandlingarna. Berättelserna. Zlatan fick sitt eftermäle under pågående karriär. Inte särskilt vanligt - men så var han heller inte särskilt vanlig. Snarare ett unikum i fotbollens eget universum. Själv kan jag bara säga tack. Fint att man fick uppleva sagan.

Underhållande fotboll. Mot ett mål.

MFF-Degerfors 5-0. Uppvisningsfotboll. Spel mot ett mål. Oavbrutet. Mycket närmare 10-0 än 5-1. Detta var en imponerande insats av MFF - och en genant av Degerfors. Ytterst sällan man ser sådan nivåskillnad mellan två lag i samma serie. Men man borde kanske inte vara förvånad; Degerfors kom till Malmö med 2-17 i målskillnad på de fyra föregående bortamatcherna. Förvärrade bara facit till 2-22. Allsvensk klass? Omöjligt att hävda. ”Degen” är dock ett pendlande mysterium. Svårslaget hemma, slagpåse borta. Elva inspelade poäng så här långt, alla på Stora Valla.

*. *. *

Angenämt för MFF, tänker jag. Svårtuggat motstånd i Borås senast, munsbit att avreagera sig på nu. Lite nya formationer att riskfritt laborera med. A C borta för säsongen (fint tifohyllad av fansen), Kiese Thelin frånvarande med ljumskbesvär, Hugo Larsson i sista hemmamatchen innan flytten till Tyskland. In i startelvan kom en annan Hugo: Bolin, 20. Lovande, helt klart. Kan bli den som ersätter A C, inte rakt av eller fullt ut men i själva rollen som mittfältsspets. Vem som ska ersätta Hugo L är en öppen fråga, lösningen finns kanske i stundande transferfönster. Mjällbys Otto Rosengren? Ryktena går.

*. *. *

Andra som fick leka av sig från start mot Degerfors var Taha Ali och - kors i taket - Niclas Moisander. Den senare hade jag nästan räknat bort. Korsbandsskadad i fjol, 37 fyllda, mittback; en position där MFF redan är väl försörjt. Rydström älskar tydligen att jäklas med oss som tror vi begriper nåt om fotboll - eller också älskar han att bestämma. Hursomhelst. Moisander fick en behaglig comeback. MFF kunde gå och spela, till och med stå och spela. Växla tempo när man kände för det. Dutta boll ostört. Vinna rubbet i duellspelet. Motståndet var inte där. Respekt för Moisanders passningsfot, den glänser än.

*. *. *

En som kommit i kläm i MFF-överflödet är Martin Olsson. En enda gång - av elva - har han fått starta, då som ersättare för avstängde Busanello. Olsson är reserv i Rydströms tankesmedja, nöter bänk match efter match. Det bekommer inte förbundskaptenen Janne Andersson. När han presenterade sin landslagstrupp till EM-kvalet häromdan var Martin Olsson ett av namnen. Kul för Olsson. Pinsamt för...ja, jag vet inte vem. Rydström? Andersson? Fritt val. Men visst är det originellt: den ene ser en spelare som inte duger i allsvenskan, den andre ser en landslagsman.

Sista stollen inför bästa bollen?

Seriöst. Jag brukar sitta framför tv:n när jag kollar på fotboll. Igår kändes det som jag satt inne i apparaten. Inte från början men successivt och slutligen, i takt liksom med matchuret. Det var Mjällby mot Göteborg, fromma förhoppningar mot djävulska demoner. Skulle Mjällby hålla nollan och rädda en poäng? Skulle Mjällby mot sina principer göra något så underbart som mål och knipa alla tre? 

*. *. *

Livet som Mjällbyvän är inte lätt, kan jag säga. Man kastas mellan ismerna hela tiden: optimismen, pessimismen, realismen. Väldigt sällan känner jag vad jag alltid hoppas. Typ den här matchen vinner Mjällby. Som igår; Göteborg borta. Ett Göteborg i nöd, i kris, i akut poängbehov. Med ett massivt publikstöd i ryggen. Icke en chans, tänkte jag vid avsparken. Kanske en pinne ändå, tänkte jag när Mjällby gick till pausvila med 0-0. Så dags hade jag - utan att märka det själv - kasat fram tv-fåtöljen rejält.

*. *. *

En knapp kvart in i andra halvlek hör jag plötsligt någon skrika som en stucken gris. Någon var jag. Mjällby gör mål! Tar ledningen! På en cykelspark signerad Adam Ståhl. Otroligt vackert och kanske en smula tursamt, det skiter man i som gris. Hur sådana skriker i stucket tillstånd vet jag f ö inte men gissningsvis högt, gällt och hjärtskärande. Ja, herregud. Att man kan va’ så glyttig vid fyllda 77. Så emotionell. Så distanserad från sunt förnuft. Över en boll. Kan bara hoppas att grannarna var ute i solen.

*. *. *

Resten av matchen blev en långt utdragen pärs. Jag menar, hur betryggande är 1-0? Varför går klockan så förbannat sakta? Och vem faan har mage att ringa i de skälvande slutsekunderna? Månsson, visade det sig. Min gode vän. Har du hällt upp en lille en nu, väste han i luren. Jag tror det skulle föreställa en gratulation - och sa precis som det var: Inte än. Matchen är inte slut. Slå upp du - på min tv är den slut, sa Månsson. Lurigt det där med teknik, tydligen. Eller kan fördröjning uppstå när en stolle sitter inne i apparaten? 

*. *. *

Såhär i efterhand, när jag lugnat ner mig och sorterat alla intryck, måste jag säga att Mjällbys 1-0-seger var välmotiverad. Göteborg var nästan ledsamt uselt. Obegripligt; det finns väl trots allt ett par hundra landskamper i laget. Förvisso i svunnen tid, men ändå. Berg, Wendt, Salomonsson, Gustaf Svensson, Sebastian Eriksson...respektingivande namn, tunga meriter. Mjällby har ingenting av den glansen - men desto mer av gud vet vad. Tro kanske? Slår tvivel alla dar i veckan.

Olika falla ögats lotter...

Den pikanta fotbollsfrågan om ”hela inne” upphör inte att göra sig påmind. För ett par veckor sedan var det i Malmö, MFF:s sena och något suspekta kvitteringsmål mot Häcken. Godkänt sedan en assisterande domares falkögon trumfat teknikens alla landvinningar. Han, bara han, såg vad otaliga tv-repriser från olika vinklar inte kunde bekräfta. Att hela bollen var inne. 100 procent. Inte 88 eller 99, ty då är det per regelboksstadgad definition icke mål. Igår hände det igen. Fast nu i Helsingborg - och med domare utan falkögon. Därav omvänt utfall från en situation kusligt lik den i Malmö.

*. *. *

Matchen var HIF-Skövde, ett slags jumbofinal i superettan. Mållöst en bit in i andra halvlek när gästerna plötsligt såg ut att ta ledningen. Bollen i luften, någon meter ovanför och innanför HIF:s mållinje. Eller? Nix, synvilla. Falskt jubel i Skövdelägret. Domarteamet dömer - rätt eller fel, men alltid. I det här fallet inte mål. Trots att doften av ett sådant var betydligt fränare än i Malmöexemplet. En misstanke - ful, jag medger - är att domarna, medvetet eller omedvetet, påverkas av publiktrycket. Vänd på steken: hade Häcken fått ett eventuellt mål godkänt i Malmö? Hade HIF snuvats på ett 1-0-mål typ det Skövde sannolikt gjorde igår? Tillåt mig tvivla.

*. *. *

Det enda som imponerade i Helsingborg var publiksiffran. Uppemot 5000...vissa allsvenska lag kommer inte i närheten. Och superettans just nu bästa lag ska vi inte tala om. Utsikten må leda serien men Göteborg är liksom upptaget, ingen bryr sig. Uppstickaren från Hisingen hade 267 åskådare på veckans hemmamatch mot Örebro - och då var en betydande andel ett bortafölje. HIF har alltså inte det problemet. Inte än. Desto fler vad gäller lagets prestationsförmåga. Sex poäng och fem gjorda mål på tio matcher stinker kris. Gårdagens match var väl tänkt som startskottet på en vändning, det sket sig fullständigt. Ett hårt kämpande Skövde hade vunnit om fotboll innehållit ett moment av rättvisa.