18e juni minsann. En bemärkelsedag för min del. Just detta datum 1964 började jag på Sydsvenskan - och just detta datum 2008 slutade jag. 44 år av livet. 15 år sedan sortin, på dagen. Tid flyr, minnen biter sig fast. Saknad? Under kontroll, bearbetad. Få av mina gamla vänner och kollegor finns kvar på tidningen - och skriver gör jag ju fortfarande, nästan mer än när jag hade betalt för det.
*. *. *
Nu var det förvisso inte så - med journalistik - min historia med Sydis började. Jag kom som handsättarlärling. Direkt från yrkesskolan, enligt rådande 60-talsrutiner. Anställdes fast utan att behöva visa betyg. En försäkran om att jag var villig att jobba räckte. Min entré blev snart en vandringssägen: vit skjorta, röd väst, svarta jeans, frillan dränkt i brylcreme...gubbarna i sätteriet tyckte det var väldigt roligt, kanske hade de aldrig sett nån liknande kuf förr. Åtminstone inte på Sydsvenskan.
*. *. *
Vid den tiden låg tidningshuset på Östergatan, mellan Stortorget och Centralen. Malmös näst största arbetsplats, sades det. Runt 1300 anställda, Kvällsposten inkluderad. Bara Kockumvarvet hade fler. Jag insåg snabbt vilken otrolig tur jag haft. Som hamnat på Sydis alltså. Så många färgstarka personligheter. Så högt i tak. Sådan tillåtande kultur. Min förste sätterichef hette Algot Olsson. Stram men snäll, skjorta med fluga som normal klädkod. Han efterträddes senare av Kjell Dyberg, den ende i sitt slag.
*. *. *
Kjell var problembarnens bästa vän. Och gudarna ska veta att det fanns många problem- och olycksbarn på Sydis förr i tiden. Jag var ett. Kjell dömde ingen, räddade desto fler, förstod alla. Själv står jag i tacksamhetsskuld än idag. Utan Kjell Dyberg hade jag knappast kunnat summera en obruten yrkeskarriär på samma ställe. I hans värld var ett och annat snedsteg definitionen av en komplett människa. ”En man e’ en man”, som han brukade säga. Underförstått jobba och gör ditt bästa för tidningen, det är gott nock.
*. *. *
I drygt 30 år jobbade jag inom det fack som motsvarade min yrkesutbildning. Handsättare, typograf, grafiker, sidmakare; titel efter teknikutveckling. 1995 började jag skriva. Först på 25 procent. Snart på 50. Och efter något år på heltid. Sport i Omkretsen, Sport i Lund. Allt på initiativ och förtroende från Jan Wifstrand, dåvarande chefredaktör. Någon sa att jag gjort en klassresa. Själv sa jag ”gjort och gjort”, i så fall har jag fått den till skänks. Av Dyberg och Wifstrand och alla andra som gav mig tusen chanser.
*. *. *
Idag känner jag mest ödmjukhet att det blev som det blev, livet på Sydsvenskan. Jag kom trasig, gick hel. Strulade längs vägen, balanserade på gränser, såg kamrater fara illa. Lärde mig allt om hjärta och smärta - och sent omsider något om vikten av personlig skärpning. Nödd och tvungen; sorglösheten stämplade ut när teknikrevolutionen svepte in. Takhöjden sänktes, kostnadsmassan krymptes, buteljerna försvann. Så visst var det en resa. Den längsta och bästa jag gjort. Bara för det ska jag fira med en liten rackare idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar