Falska vibbar av optimism från min sida. Sverige kunde inte matcha Österrike i fotbollens EM-kval. Förvisso stod det 0-0 fortfarande efter 80 minuter - men det berodde på en svensk målvaktsfantom, inte på ett jämnt styrkeförhållande spelmässigt. Österrike var överlägset. 2-0 smickrande förlustsiffror för Sverige, 6-0 närmre än 2-1 räknat i avslut och målchanser. Sällan har en individuell betygsättning känts lättare: 5 för Robin Olsen, 1 för övriga.
*. *. *
Visst skulle man kunna hitta en och annan 2a, men varför peta i ansvarsfördelningen? Sveriges samlade prestation var inte bra nog, punkt. Ett lag som släpper till den mängden målchanser och tvingar sin målvakt till den mängden idioträddningar brister i alla delar. Sagt med respekt för Österrike, numera en fotbollsnation i eller åtminstone nära Europatoppen. Vad Sveriges tillbakagång beror på vet jag inte. Känslan är att vi har spelarna men saknar spelet. Idéerna, kreativiteten.
*. *. *
Ytterst ansvarig därvidlag är Janne Andersson, det kommer man inte ifrån. Jag tycker synd om honom vid det här laget. Tänker inte delta i nåt drev, sånt får ”experterna” på sociala medier ha för sig själva. Nöjer mig med konstaterandet att en förbundskapten som fastnat i förlustcirkeln kanske borde reflektera över sin roll. Av ren självbevarelsedrift. Jag kan ibland få intrycket att Janne Andersson blivit större än landslaget, att just han måste vara förbundskapten på obestämd tid. Oavsett resultat.
*. *. *
Detta - om det nu stämmer - är mycket märkligt. Och möjligen olyckligt för svensk fotboll. Självklart ska Janne Andersson ha sina chanser att vända skutan men var går gränserna, när är förtroendekapitalet förbrukat? Rimliga frågor, tycker jag. I grunden ganska odramatiska. Andersson har suttit i sju år, i framgång och motgång. En lång era på en utsatt - men ack så välbetald - position. Varför skulle ett byte vara en provocerande idé?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar