Satt på gårdsbänken i morse. Förbi sprang en ung man. Hörlurar i öronen, lätt på foten. Motionsrunda, av allt att döma. När han försvann runt knuten kom tanken: kan jag springa? Jag menar, överhuvudtaget. Har jag kvar vad som krävs? Spänsten? Motoriken? Orken? Fick nästan lust att testa - men tordes inte. Insåg faktum: har bara hörlurar, fattas allt det andra. Åren tar ut sin rätt, mitt löpsteg tillhör förfluten tid. Nu får man be böner om att slippa hamna i situationer där man måste springa. Bränder å sånt. Putins missiler. Fladdermöss i flock. Rea på Systemet. Hur hade man gjort? Förmodligen sprungit lik förbannat. Och stupat på första avstampet.
*. *. *
Nä, tacka vet jag cykla. Där kan man bokstavligt talat styra över sitt eget öde. Och andras förstås, beroende på hur man tar sig fram. Min stilart är numera erkänt långsam. Någon har kallat mig Malmös långsammaste cyklist, det kan vara den finaste komplimang jag fått. Näst efter den jag fick i lumpen 1965. Det var då plutonchefen Persson röt i öronbedövande raseri: ”Eckerström är ta mig faan den näst sämste soldat vi har haft här på Revingehed. Den sämste är Bosse Larsson. Han var här i fjol”. Jämförd med en fotbollsikon, man kan bli mallig för mindre. Surt dock att bli slagen, har alltid undrat varför. Exakt vad skulle jag gjort för att trumfa en MFF-stjärna?
*. *. *
Apropå fotboll har jag tittat en del på damallsvenskan, inte minst nu under uppehållet på herrsidan. Underhållande matcher, spännande bekantskaper. Häromdan ett östgötaderby mellan Norrköping och Linköping - inför drygt 8000 åskådare. En publiksiffra vissa herrlag bara kan drömma om. 0-0 blev det. Mest pga två utmärkta målvakter. Chanser fanns åt båda hållen. Ramträffar, fyndiga kombinationer, bollar på eller farligt nära mållinjen. Norrköping har blivit mitt favoritlag; debutant i allsvenskan, färre poäng (14) än man förtjänat, ett par spelare som ”sticker i ögonen”. Tänker på My Cato, vänsterbreddare, och Wilma Leidhammar i något av en klassisk centerroll.
*. *. *
Nej, ingen av dem finns med i VM-truppen. Lika lite som många andra talangfulla fotbollstjejer i vår högsta serie. Jag vet inte vilka kriterier som gäller - men en vågar jag gissa på: gamla meriter. Namn behöver inte nämnas, truppsammansättningen talar: skadade veteraner går före fräscha nykomlingar. Oavsett startpengarna på 300 000 kronor till varje enskild spelare borde det kanske vara tvärtom, eller? Vid samboförhållande (exempel finns) rasslar det förresten in 600 000 till hushållskassan, även vid noll spelade VM-minuter. Damfotbollen närmar sig onekligen herrfotbollen i obegripliga vidlyftigheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar