Seriöst. Jag brukar sitta framför tv:n när jag kollar på fotboll. Igår kändes det som jag satt inne i apparaten. Inte från början men successivt och slutligen, i takt liksom med matchuret. Det var Mjällby mot Göteborg, fromma förhoppningar mot djävulska demoner. Skulle Mjällby hålla nollan och rädda en poäng? Skulle Mjällby mot sina principer göra något så underbart som mål och knipa alla tre?
*. *. *
Livet som Mjällbyvän är inte lätt, kan jag säga. Man kastas mellan ismerna hela tiden: optimismen, pessimismen, realismen. Väldigt sällan känner jag vad jag alltid hoppas. Typ den här matchen vinner Mjällby. Som igår; Göteborg borta. Ett Göteborg i nöd, i kris, i akut poängbehov. Med ett massivt publikstöd i ryggen. Icke en chans, tänkte jag vid avsparken. Kanske en pinne ändå, tänkte jag när Mjällby gick till pausvila med 0-0. Så dags hade jag - utan att märka det själv - kasat fram tv-fåtöljen rejält.
*. *. *
En knapp kvart in i andra halvlek hör jag plötsligt någon skrika som en stucken gris. Någon var jag. Mjällby gör mål! Tar ledningen! På en cykelspark signerad Adam Ståhl. Otroligt vackert och kanske en smula tursamt, det skiter man i som gris. Hur sådana skriker i stucket tillstånd vet jag f ö inte men gissningsvis högt, gällt och hjärtskärande. Ja, herregud. Att man kan va’ så glyttig vid fyllda 77. Så emotionell. Så distanserad från sunt förnuft. Över en boll. Kan bara hoppas att grannarna var ute i solen.
*. *. *
Resten av matchen blev en långt utdragen pärs. Jag menar, hur betryggande är 1-0? Varför går klockan så förbannat sakta? Och vem faan har mage att ringa i de skälvande slutsekunderna? Månsson, visade det sig. Min gode vän. Har du hällt upp en lille en nu, väste han i luren. Jag tror det skulle föreställa en gratulation - och sa precis som det var: Inte än. Matchen är inte slut. Slå upp du - på min tv är den slut, sa Månsson. Lurigt det där med teknik, tydligen. Eller kan fördröjning uppstå när en stolle sitter inne i apparaten?
*. *. *
Såhär i efterhand, när jag lugnat ner mig och sorterat alla intryck, måste jag säga att Mjällbys 1-0-seger var välmotiverad. Göteborg var nästan ledsamt uselt. Obegripligt; det finns väl trots allt ett par hundra landskamper i laget. Förvisso i svunnen tid, men ändå. Berg, Wendt, Salomonsson, Gustaf Svensson, Sebastian Eriksson...respektingivande namn, tunga meriter. Mjällby har ingenting av den glansen - men desto mer av gud vet vad. Tro kanske? Slår tvivel alla dar i veckan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar