I veckan kom beskedet: Zlatan slutar. Ger upp kampen mot naturlagarna, accepterar att allt har sin tid. Även en karriär de luxe. Zlatan’s - som betald yrkesman i fotboll - varade i nästan ett kvarts sekel. Från MFF 1999 till Milan 2023. Från 17 års ålder till dryga 41. Fantastiskt förstås, en käftsmäll på myten om ”max tio år på toppen”. Den gäller kanske andra - men det var ju det Zlatan inte var. Som andra. Framförallt inte som andra svenska fotbollsspelare. Han gick helt egna vägar, fattade helt egensinniga beslut. Strålade knappast av ödmjukhet, gjorde hellre en poäng av att vara kaxig. Vann beundrare världen runt. Också belackare - men mest i landet och staden där han växte upp.
*. *. *
Zlatan var - i vissa kretsar - liksom inte svensk nog. Sjöng aldrig med i nationalhymnen vid landskamper. Gav sällan sken av att omfamna det blågula mantrat ”laget är större än jaget”. Talade om sig själv i tredje person - och med pressen när han ville. I hemstaden Malmö gick han från förlorad son till förtappad svikare. Aktieköpet i Hammarby, oförlåtligt. Alibi för statyvandalisering och avglorifiering i lokal media. Som om Zlatan var MFF:s egendom livet ut, bara för han spelat där en kort period av sin ungdom. Okej, Bosse Larsson kom tillbaka som den självklaraste sak i världen. Pontus Jansson kommer också ”him”. Men som sagt: Zlatan var Zlatan, provocerande vägval en del av hans signum.
*. *. *
Som fotbollsstjärna hade Zlatan viss otur. Han råkade bli samtida med Messi och Ronaldo, fick aldrig det officiella erkännandet som världens bäste. Det sved nog. Sårade definitivt oss i beundrarklubben. Själv satt jag alltid klistrad när det var ”Zlatan på tv” - de sista fyra, fem åren borträknade. Klarade inte av att se utförsbacken. Den förlorade magin. Ålderstecknen. Zlatan efter 35 blev för mig som en trollkarl utan tricks. Föredrog att minnas vad som en gång var. Explosiviteten. Dribblingarna. Rycket, finterna, de rykande skotten och tjusiga målen. Kroppen som fortfarande höll. Varje match en högtidsstund, varje skada otänkbar. Zlatan var järnmannen, stålmannen, fantomen. Fysiskt okränkbar.
*. *. *
Vad återstår nu när allt är över? Något förutom minnen och tomhet? Det som borde komma är ju redan sagt, skrivet och gjort. Filmerna. Böckerna. Avhandlingarna. Berättelserna. Zlatan fick sitt eftermäle under pågående karriär. Inte särskilt vanligt - men så var han heller inte särskilt vanlig. Snarare ett unikum i fotbollens eget universum. Själv kan jag bara säga tack. Fint att man fick uppleva sagan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar