Åbo häromkvällen, Oslo igår. Mycket friidrott på tv nu. Tillfälle att känna efter vad man gillar mest: andrasortering eller förstasortering? Kalla mig udda typ men jag föredrar andrasorteringen. Eller om man så vill hög klass framför skyhög. Därför hade jag större behållning av Paavo Nurmi Games än av gårdagens stjärnspäckade Diamond League-tävlingar. Tycker om att se mänskliga prestationer, blir misstänksam mot omänskliga.
*. *. *
Jag vill egentligen inte va’ sån, men nånstans är det förstås friidrottens eget fel. Dopingträsket är ju väl upptrampat, fusket vederlagt. I Kenya, inte minst. Ett 40-tal löpare därifrån ertappades och stängdes av bara under fjolåret. Etiopien, Jamaica, Ryssland när dom fick vara med...världen över samma problem. Och - nu gissar jag - samma kapplöpning om prestationshöjande medel som inte är dopingklassade, alternativt inte syns i tester. Alla knaprar något, de flesta något helt oskyldigt. Det är vad jag tror.
*. *. *
Mjölksyra är kroppens livförsäkring. Skyddet mot fysiskt gränsöverskridande ansträngningar. Kan man träna bort mjölksyran? Medicinera bort den? Sådana funderingar kommer alltid för mig när jag ser dagens löparfenomen. Igår igen. Fantastiska tider här och där - av löpare som såg ut att kunna springa vidare tämligen oberörda. Har dom ingen trötthetsvall? Inga spärrar? Inte vett att kollapsa? Jag blir mer skrämd än imponerad av folk som springer 5000 meter på 12.40 utan att stupa. För att nämna ett exempel.
*. *. *
En som jag gladdes med - och tyckte synd om - var Andreas Almgren. Han satte svenskt rekord på 1500 meter, klockades för i blågul kontext närmast ofattbara 3.32 blankt. Men blev tolva i loppet. Ett helt koppel av konkurrenter sprang under 3.30. Måste kännas ganska hopplöst att bli påmind om världsläget i just det ögonblicket. Eller också är det jag som beklagar i onödan. Hursomhelst ska Almgren vara stolt, min barn- och ungdomsidol Dan Waern mötte folkets jubel när han gjorde 3,42 på distansen.
*. *. *
Inga långtgående jämförelser dock. Dagens banor är snabbare. Dagens löparskor bättre anpassade till ändamålet. Fast den största skillnaden ligger nog i motivationsfaktorn; idag springer man för sin livsförsörjning, på Waern’s tid sprang man mot klockan (och möjligen ett litet gage men då otillåtet). Och inte en enda gång behövde man som friidrottsvän spekulera eller känna olust. Dopingen var inte ”uppfunnen”, den kom med utvecklingen. Som myntets baksida, så att säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar