Disharmoni i öppen dager

Mycket handboll igår. Även i Kalmar faktiskt. Trots att det var fotboll som stod på programmet där. KFF-MFF, ett klassikermöte. Med ett 1-0-mål som nog också kan bli en klassiker, åtminstone i boken om alla tiders domargrodor. Att Måns Söderqvist slog in bollen med armen kunde en blind tocke se, spelaren själv var heller inte sen att erkänna det. Domarteamet däremot kacklade hit och dit för att till slut landa i den totala galenskapen: korrekt mål. Men, men. Inget ont utan gott. Felbedömningen ledde till att MFF:s problem kom i öppen dager. Ett harmoniskt lag viker liksom inte ner sig i ett ögonblick av motgång. En harmonisk spelare sparkar inte omkull lösa föremål bara för att han blir utbytt. Ett gediget lagbygge rasar inte ihop som ett korthus så att ett orättvist 0-1 förvandlas till ett rättvist 0-3. En anständig tränare belägger inte - utan närmare förklaring - en av sina spelare med tillträdesförbud på gräsplanen där jobbet ska göras. En noggrannt researchande sportchef köper inga grisar i säck. Men precis så ser det ut i och omkring årets MFF. Bra som sagt att det flyter upp. Låt vara att sanningen kanske smakar beskt för alla blå hovpoeter i media: allsvenskan är större än MFF, förnyelse på toppen enbart positiv. Objektivt sett, menar jag. Sen är sex omgångar av 30 förstås inget underlag för tvärsäkra påståenden. Men visst imponerar Hammarby så här långt? Och Sundsvall!? Och visst var det enormt kul att TFF vann i Norrköping, där hemmalaget förvisso decimerades när Jordan Larsson visade att han ännu inte vuxit upp. Slutligen: om det är kris i MFF, vad är det då i Elfsborg?

Matchserie som krossar allt

Alingsås-HK Malmö 22-24. Jaha. Här sitter man insmord som en annan Ranelidare och fattar absolut ingenting. Vem sa att hemmaplan är en fördel i handboll? Den här matchserien krossar myter, statistik, sannolikhetslära, bondförnuft, snusförnuft...och säkert en del annat som jag inte kommer på just nu. Bäva månde Malmö som har den femte och avgörande matchen hemma. Usch, det där kändes konstigt att skriva. Men relevant. Vem sa förresten att Fredrik Lindahl bara duger i serielunken? Jag, min fubbick. Lindahl var kvällens sensation, med fyra viktiga mål en av nycklarna till Malmötriumfen. En annan var Binai Aziz, som jag också dissat lite grann. Nu visade han att min idé om Fredrik Petersen som ny playmaker var överilad. Aziz kan ju jobbet, bara det att han pendlar i utförandet. Ikväll åt rätt håll - mestadels. Petersen fick alltså som vanligt stå på kanten och vänta på utspel. Förgäves. Inte ett enda på hela matchen. Otacksam syssla, måste jag säga. Slöseri med en god resurs. Bäst av allt ikväll - igen - var HKM:s försvarsspel med Kassem Awad som "överstegris". Men visst börjar det likna ren mystik att Alingsås kan dyrka upp det i Malmö, för att sedan stå handfallet på sin egen hemmaarena. Nå. På onsdag skingras alla dimmor, upplösningen blir s a s oundviklig. Kristianstad som slog Lugi idag ska få en finalmotståndare. Taskigt för Malmö att Alingsås har bortaplansfavören.

Tuff utmaning, "Knirr"

Robert "Knirr" Andersson blir ny tränare i HIF Karlskrona. En intressant lösning, på pappret positiv. Jag gillade Andersson när han var i H 43. Hans coaching, hans ledarstil, hans vilja och förmåga att involvera samtliga spelare osv. Tyvärr fick han sällan resultaten med sig - men det kan ju bero på spelarmaterialet och på att tränare är tränare, inte trollkarlar. De senaste åren har Robert Andersson verkat i Tyskland, tydligen med framgång. Att han tar sig an HIF Karlskrona indikerar visst mod. Något elitmässigt lag att jobba med finns inte i skrivande stund. Nygren och Olsson lämnar, inga ersättare har presenterats. Den vänsterhänta duon gjorde tillsammans säkert minst 250 mål i årets handbollsliga (har inte kollat), tappet utplånar s a s hela högersidan. Andersson får kanske börja med att slå en pling till sina gamla H 43-adepter Måns Gerdtsson och Pavle Karacic, numera i Önnered respektive Ricoh. Om de är i klassmässig nivå med Nygren och Olsson vet jag inte...men kajhänta, absolut. Och sådana rariteter växer inte i rabatter - flertalet handbollsspelare är nämligen som folk i allmänhet. Högervridna.

Prova Petersen på nyckelpositionen

Goda råd är dyra, sägs det. Inte alltid. Jag kan bjuda HK Malmö på ett alldeles gratis: in med Simon Nyberg på kanten, lösgör Fredrik Petersen för playmakeruppdraget. Det garanterar inget, självklart inte. Men något måste hända om HKM ska kunna överrumpla Alingsås på söndag, slutintrycket igår var att mer av samma inte duger. Dvs Aziz som playmaker. Eller Blickhammar. Båda kan vara bra i serielunken, t o m Lindahl kan vara bra i serielunken. Slutspel är skarpt läge, eventuella brister avslöjas obarmhärtigt. Som att Blickhammar egentligen inte är spelmotor utan skytt. Som att Aziz är extremt ojämn i sina prestationer: utmärkt senast i Alingsås, slarvig och äventyrlig i båda hemmamatcherna. I en matchserie bäst av 5 håller det inte. Bördan på råskyttarna Lönn och Linus P blir för tung, spelet för lättläst när inte kanterna involveras. Detta är vad jag tror. Tränare Tönnesen - själv en playmaker av rang när det begav sig - vet förstås bättre. Men jag hoppas han provar med Petersen. Den mannen har blick, speed och fantasi, dessutom viss erfarenhet av rollen som mittnia. Och Nyberg fixar jobbet på vänstersex, inga problem. Lycka till HK Malmö, allt att vinna.

Malmös mystiska målvaktsbyte...

HK Malmö-Alingsås 21-24. Jag säger inte att ett obegripligt målvaktsbyte kostade Malmö segern. Jag säger bara att det var - obegripligt. Saeverås ut, Beutler in...varför, Stian Tönnesen? Målvakter byter man väl ut för att de inte får fatt i bollarna? Saeverås var förvisso inte överdådig. Men bra, bitvis mycket bra. Faktiskt den som såg till att Malmö kunde försvara sin ledning ända fram till 54e minuten. Beutler släppte fem (=rubbet) på sin korta tid i buren, 21-19 blev 21-24. Nu vill jag inte göra Malmös veteranmålvakt till syndabock, det förtjänar han verkligen inte. Trist bara att han drabbats av en formdipp precis nu när formtopp hade varit så mycket bättre. Beutler inledde även ikväll, steg av tidigt för att han inte fick till det den här gången heller. Nog om målvaktsgåtan. Ett ännu värre problem för HKM var att anfallsspelet "dog" i andra halvlek. Eller rättare sagt avslöjades av ett brutalt skickligt motståndarlag. Malmö ledde 13-9 i paus, Alingsås tillät därefter ingenting. Målvakten Frisk var lysande, försvarsspelet fulländat. Och 18-årige Andersson-Moberg planens mest begåvade spelare. 1-2 i matchserien nu. Vågar jag säga att finaldrömmen sprack för HK Malmö? Ja, det vågar jag nog. Någon gång måste ett hemmalag vinna - och den gången blir i Alingsås på söndag. Om inte ska jag smörja in mig i handbollsklister.

Mycket media för lite klass...

Jag gillar egentligen boxning. Har gjort i alla fall. Som ung grabb var jag stammis vid de återkommande amatörgalorna på Amiralen. Slukade allt, diggade inte minst tungviktaren som kallades "nye Ingo" och bar samma namn som stans fotbollsstjärna - Bo Larsson. Boxningen var stor på den tiden, alla ville bli en Ingo eller en Högberg. Eller åtminstone se en, om man nu inte tordes boxa själv. Men idag. Jag vet inte, mitt intresse har nog svalnat. Och amatörboxningen, finns den kvar? När hade Malmö en gala senast? Knappast igår, va? Nå. Proffsboxning existerar, det kan inte ha undgått någon. Helgens gala i Sundsvall fick en enorm uppmärksamhet i medierna, oklart varför. Ingoreflexen kanske? Två svenska tungviktare möttes ju i huvudmatchen, mer behövs tydligen inte. På mig imponerar det inte alls. Visst, båda kom till fajt med snygga "rec" (matchlista), den enes helt fläckfri. Men hur svårt kan det vá i proffsboxningsvärlden? Inte så svårt faktiskt, snarare lätt som en jabb. Det dräller av villiga slaktoffer, inte minst från de forna öststaterna. S k försörjningsboxare, ofta veteraner, som åker runt och får på flabben mot blygsam betalning. Allt för att killar som Wallin och Granat ska kunna bygga sig ett namn och säljas in som dragplåster...i väntan på skarpt motstånd då karriärdrömmarna oftast tar en ände med förskräckelse. Media borde granska detta i stället för att lalla med och låta sig luras. F ö såg jag att Mikaela Laurén också deltog i Sundsvallsgalan. Samma där: mycket media för klen klass. En rödmosig 42-åring som fick med sig en typisk hemmaseger - och som sedan sa i tv att "hela Sverige" vill se ett revanschmöte mellan henne och Klara Svensson. Om sådana överdrifter säger jag bara: lägg ägg.

Malmös ljuvliga revansch

Alingsås-HK Malmö 23-28. Hoppsan! Inbillade sig Alingsås att Malmö gett upp, att vägen mot ännu en SM-final låg spikrak utan farthinder? I så fall var det samma här, skam till sägandes. Matchen i Malmö i torsdags såg ju sån ut: ett famlande och fumlande HKM, ett skärpt och gediget Alingsås som vann tämligen ohotat. Men det var då - och betydde ingenting ikväll. Eller jo, det gjorde det nog. Revanschlust är en god drivkraft och HKM hade samlat på sig massor, det var tydligt. Försvarsspelet så effektivt att målvakterna knappt behövde rädda, distansskyttet återuppfunnet, moralen skyhög. Och, icke att förglömma: mittsexspelet pånyttfött! Kvick gjorde fem mål på fem lägen och överglänste faktiskt Alingsås "monster" Bergendahl. Det såg man inte komma. Tyvärr seglade ett orosmoln upp för HKM i slutet. Den ovärderlige klippan Adam Lönn blev skadad, till synes ganska illa. Något med armen, möjligen armbågen. Kan han inte fullfölja matchserien vet blott stjärnor & orakel hur detta går. 1-1 står det i alla fall nu, match nr 3 i Malmö stundande torsdag. Kom igen, publiken.

Fira men's tid är, HIF Karlskrona

Förmodar att det är glädje och lättnad i min födelsestad ikväll. HIF Karlskrona höll sig kvar i handbollsligan, vann femte och avgörande kvalmatchen mot Varberg med 35-29. Låter behändigt men siffrorna bedrar: tio minuter från slutet var ställningen 26-25 sedan HIF kollapsat i ledning 19-11. En timeout av tränare Seifert räddade situationen, oklart hur och skit samma. Huvudsaken var att lagets supporters, de beundransvärda Lejonen, fick sin frälsning. Som de stöttat, som de rest till bortamatcher, som de ställt upp genom hela säsongen. För deras skull är jag glad, för klubbens skull är jag trots allt bekymrad. Årets lag tog ynka elva poäng i seriespelet och nu försvinner bärande spelare som Jakob Nygren och Hampus Olsson. Kanske flera med dem, antingen av åldersskäl eller allmän vantrivsel. Ganska få har naturlig koppling till just Karlskrona, ganska många är nog trötta på det eviga lindansandet. Detta var tredje gången av tre möjliga som HIF Karlskrona tvingades kvala sig kvar i ligan. Sånt sliter. Och inget tyder på något nära förestående trendbrott, tvärtom. Ett nyförvärv har presenterats inför nästa säsong: en ung grabb med division 2-meriter från Växjö. Tränarfrågan är heller inte löst, såvitt jag vet. Så fira och svira ikväll, HIF Karlskrona. I morgon är det dags att kavla upp ärmarna och möta framtiden...

Klockan klämtar, Croatia flämtar

2016 känns inte avlägset, eller hur? Det var det året Croatia vann fotbollsfemman och dessutom småklubbarnas s k Malmömästerskap. Det var det året vi som följt Croatia under några decennier tyckte oss ana embryot till en ny storhetstid, liknande den på 1980-talet. Då när Croatia nådde division 2 och var näst bäst i stan. Vi vaknade snart, som man säger, med en filt i örat. När seriesegern var fixad och firad tackade tränaren bakom verket för sig. Och med honom ett stort antal spelare. Comebacken i fyran kunde bara sluta på ett sätt: med nedflyttning. Inte en enda seger på hela säsongen, knappt ens anständiga förlustsiffror. Croatia gick från hyllat succélag till hånad slagpåse på ett år. Här och nu, våren 2018, känns det som ett smärre mirakel att klubben överhuvudtaget finns kvar. Så sent som i februari saknades både tränare och spelare, nästan alla bakom fjolårsfiaskot hade stuckit. En klick eldsjälar vägrade dock kapitulera, i de leden finns nämligen all den stolthet och klubbkänsla som dagens fotbollsspelare inte kan stava till. Som tränare lyckades man (än en gång) engagera Robert Ekholm, tidernas kanske bäste Croatiaspelare. Spelarfrågan löstes delvis genom sociala medier, delvis genom personliga kontakter, men framförallt genom desperat jobb. Allt detta - och lite till - fick jag veta idag när jag besökte Croatias tillfälliga hemmaarena vid Stadionområdet (Kroksbäcks IP ej disponibel eftersom den skall utsättas för konstgräs). Match mot Vellinge FF stod på programmet. 0-1 föll i andra minuten, 0-2 i tionde. Det fanns anledning att befara ras modell ruggigt, men slutresultatet stannade vid 0-4. Ett fall framåt jämfört med 1-7 i premiären mot Skabersjö. Ekholms uppgift med "nya" Croatia är allt annat än lätt: den sent sammansatta spelartruppen spretar i kvalité, samträningen har inte hunnit verka. Målet är att hålla sig kvar i femman...men om det inte går är nog sagan om NK Croatia all. Det finns gränser även för fotbollskärlek och klubbhjärtan.

Alingsås bättre i allt

HK Malmö-Alingsås 24-27. HKM förlorade av en enkel anledning: Alingsås var bättre. På målvaktsposten. I försvarsspelet. På mittsex. På kanterna. I taktisk disposition. Ja, snart sagt överallt var Alingsås ett eller flera snäpp bättre än Malmö. Som ändå ska ha en eloge för att man aldrig gav upp och lät målsiffrorna skena iväg. Viljan var det inget fel på, problemet var kunnandet. I förhållande till motståndet alltså. Alingsås miste flera tongivande kuggar inför säsongen - men spelet är detsamma, bara i delvis nya händer. Ett imponerande lag, en imponerande klubb. Lönn var bra i hemmalaget, Linus P likaså i andra halvlek. Fast den lille från Lund borde nästan fått blomsterkvasten. Jag talar om Simon Nyberg. Att stiga in från bänkkylan och förvalta fem straffar på bästa sätt är min själ en prisvärd prestation. Ett problem - milt uttryckt - i HKM var högersidan i försvaret. Lindahl och Jim A saknade mod, kraft och fötter, Alingsås kunde göra mängder av mål från deras "härad". Främst genom Filip Moberg-Andersson och Andreas Berg, två av nytillskotten i det ständiga finallaget. En till väntar i år, sanna mina ord.

Först hockeyn, sen handbollen...

Är HIF Karlskrona på väg att göra en Karlskrona HK? Dvs spela bort sitt ligakontrakt trots "öppet mål" mot att förlänga det. Hockeyklubben lyckades ju med konststycket att tappa 3-1 i matcher till 3-4 mot Timrå - och stadens handbollsklubb leker nu med ödet på liknande sätt. Hade 2-1 i matcher mot Varberg, utklassningsvann i söndags, kunde avgjort igår kväll. Men sket ner sig som så många gånger förr. 24-27 i siffror, kris i klartext. Kalla mig pessimist men jag har otroligt svårt att se hur HIF Karlskrona ska kunna vinna den femte och avgörande matchen stundande helg. Så mycket talar emot. Spelare som redan bestämt sig för andra klubbar till nästa säsong, tränarfrågan som svävar fritt, lagbygget som verkar vara obetydligt stabilare än ett korthus. Och så talesättet om att "en olycka kommer sällan ensam". Bevis för motsatsen mottages tacksamt...

Modgjutare Pehrsson...

Djurgården-MFF 3-0. "Mitt jobb är att gjuta mod i spelarna", sa MFF-tränaren Magnus Pehrsson i tv-intervjun efter matchen. Månn'de? Inte faan gjuter Pehrsson mod i Bonke Innocent. Han mobbar honom. Ikväll bytte Pehrsson in två s k lärlingar, fullblodsproffset Innocent fick som vanligt stanna på bänken. Jag vägrar tro att killen är komplett oduglig, i så fall måste han ju vara den sämsta värvning MFF någonsin gjort. Möjligen i konkurrens med den där brassen som "fyndades" på 70-talet. Har glömt hans namn, kanske för att han aldrig fick spela. Eikrem däremot kommer jag ihåg. Han var s a s fjolårets Bonke i Pehrssons MFF. Men då gick resultaten lagets väg, den gåtfulla utfrysningen fick passera. Annat nu. Fem poäng på fyra matcher, sämsta MFF-starten i allsvenskan på elva år. Ikväll var bristen på attityd det mest frapperande. Djurgården var så mycket hetare. Ville mer, kunde mer, vann hur rättvist som helst. MFF, förvisso märkt av några tunga avbräck från en normal startelva, såg ut som ett mediokert mittenlag. Så illa behöver det kanske inte bli - men vägen mot ännu ett guld känns redan lång som en expertnäsa.

Oberoende handbollsfunderingar

Dagen efter för Ystads IF. Utslaget i kvartsfinalen mot Alingsås, ingen skam, inget fiasko. Men kanske saker och ting att begrunda. Alla tränarbyten på senare år, inte minst. Storm, Engblom, Seifert, Hallbäck...olika namn, samma resultat. Ett instabilt YIF som blandar och ger - och aldrig når ända fram. Spelarrekryteringarna. Kim Andersson, Forsell Schefvert, Borgstedt, lite danskt, mycket Aranäs...på viss bekostnad av den egna talangproduktionen. Sportslig succé och allt hade varit förlåtet, typ Kristianstads exempel. Så är det alltså inte, YIF stampar där man står. Frågan nu är väl om Jerry Hallbäck får förlängt förtroende som tränare. Eller om han, krasst uttryckt, är lämplig. Med två söner i laget utmanar han liksom den oskrivna regeln om oberoende. Att båda råkar vara duktiga och därmed ges mycket speltid av far sin gör knappast problemet mindre - på bänken och på läktaren finns alltid någon eller några som känner sig provocerade. Punkt för funderingarna kring Ystads IF. För egen del nöjer jag mig med att bli provocerad av Tomas Axnér's dubbelspel. Tränare för Lugi som är i semifinal, expertkommentator i tv när tänkbara motståndare gör upp i en femte och avgörande match. Det säger sig självt att han måste vara lite fin i kanten och återhållsam i analysen, för att inte stöta sig med "familjen". Inget ont om Axnér, jag tillhör hans beundrare. Men svagt av tv-kanalen ifråga. En expertkommentator bör vara oberoende, inte insyltad.

Aj då, Kristianstad bjöd Malmö på Alingsås

Detta Alingsås. Man kan inte bli annat än imponerad av Västgötalaget som alltid är bäst när det gäller. Seger ikväll mot Ystad IF i femte och avgörande kvartsfinalmötet i handbollens SM-slutspel. 27-25, knappt men typiskt. Alingsås låter sig sällan nöjas med mindre än final - och låter sig ungefär lika sällan besegras på hemmaplan. YIF var skenbart nära ikväll, låg under klart i paus men jobbade sig upp till likalägen i en heroisk andra halvlek. Aldrig förbi dock. Alingsås var för bra, för stolt, för smart för att tillåta det. Bäva månde HK Malmö, frestas jag säga nu. Kristianstad valde alltså Lugi som semifinalmotståndare, "gav" Alingsås åt HKM. Tufft. Malmö har förvisso hemmaplansfavören i bäst av 5, men klarar man tre raka vinster i Baltiskan? Borta tror jag inte man rör Alingsås. Snart nock vet vi. Handbollstummarna håller jag hursomhelst för Malmö och Lugi. Finaler mellan Kristianstad och Alingsås har vi haft några stycken på senare år, vore kul med nåt nytt.

Ingen Batanero i MFF

MFF och TFF i tv - samtidigt. Svårt val. Men bestämde mig för MFF, av nyfikenhet på Gif Sundsvall. Spanska Sundsvall, nedflyttningstippat av många s k förståsigpåare. Dit hör inte jag. Giffarna har alltid haft min sympati, tror det började med en samlarbild på Gammel-Foppa under Alfaepoken för sisådär 100 år sen. Gammel-Foppa var alltså Forsberg senior, Lennart vid förnamn om jag minns rätt. Center, en av de mer omsusade då när det begav sig. Sedermera pappa till Leif som också blev fotbollsstjärna - och som i sin tur blev pappa till Emil, dagens bundesligaproffs och landslagsprofil. Detta om Forsbergdynastin. Numera ser vi ett spanskt Gif Sundsvall, flera av spelarna har rekryterats därifrån. Varför vete fopparna - goda kontakter, kanske. I kombination med goda erfarenheter. David Batanero kom ju redan i fjol och den mannen är i mina ögon allsvenskans spelskickligaste mittfältare. Det pratas mycket om "passningsfot" i den moderna fotbollen, Batanero's måste vara en av de bättre. I MFF finns ingen av den kalibern - men förvisso en del annat som är bra. 2-2 blev det igår i en helt jämn match. De fyra målen föll inom loppet av tio minuter sent i andra halvlek. Det första och sista för Sundsvall, däremellan två snabba för MFF. Ett sjysst resultat, nästan så man kan tala om rättvisa. Och i Trelleborg var det som på Elinegård, såg jag i eftersändningen. Vansinnesvindar. Omöjligt att spela ordnad fotboll. Frågan är om man borde gjort det. Man ställer ju in vid spöregn å blixt å dunder. Storm är okej, tydligen. TFF förlorade äventyret med 1-2. Synd. Oavgjort hade passat bättre i rådande omständigheter.

Dagens väderrapport...

Jag vet att det är höjden av idioti att reta sig på väder. Så kalla mig gärna dåre - men: hur faan kan det blåsa 30 sekundmeter i fyra oavbrutna dygn? Nu hör jag hur du protesterar, du som har lyckan att bo i innerstan och kommer undan med hälften. Du menar att jag överdriver? Okej, lite. Obetydligt lite. Kom ut till Blåsebergavägen och förvissa dig om att gatan heter som den heter av en anledning. Kolla på cykelställen. Liknar ett plockepinnspel, jag lovar. Alla cyklarna på hög, omkullblåsta. Min underst, av två anledningar. 1. Den stod ytterst. 2. Jag är född med en löjeväckande otur. Inte i kärlek, dessbättre. Men i väder och vind, spel och dobbel, omdöme och analytisk förmåga. Till och med när jag flyttar har jag otur. Söderkulla var ju lugnt och fint mot detta. Blåste sällan över 20 m/s där. Cyklarna stod upp, låg aldrig i drivor. Jag stod upp, for aldrig runt i en galen jävla torktumlare. Entrédörren till huset öppnades per automatik även vid byig vind. Inte här. Räcker med halvstyv kuling för att dörrarna ska vägra, man får draaaaa så in i bängen för att komma in i trapphuset. Sen sköts det en del på Söderkulla förstås. Skarpt. Okontrollerat. Ödesdigert. Inte här. Inte än. Förmodar att det är en tidsfråga. Inbrott och diverse bus förekommer redan, trenden är illavarslande. Och folk flyttar, har jag sett. Men det beror nog mest på det förbannade vädret.

Kittlande nyhet vid tveksam tidpunkt

Ser att HK Malmö kontrakterat Lugis mittsexa Otto Lagerquist till nästa säsong. En intressant värvning. Killen är ung (22), utvecklingsbar, men redan gediget skolad. Märkligt dock att man släpper nyheten nu, kan jag tycka. HKM och Lugi lär ju mötas inom kort i SM-slutspelets semifinalserie. Knepigt för både klubbarna och Lagerquist att hantera. Kommer Lugi att spela honom? Kommer HKM att behandla honom som vän eller fiende? Pallar Lagerquist själv de dubbla lojaliteternas dilemma? Kanske bekymrar jag mig i onödan. Coachar Lugitränaren Axnér som han brukar löser det sig: Lagerquist på bänken mer än på banan, Wickman-Modigh given etta i positionen. Sen apropå SM-slutspelet. Vad hände där? Plötsligt ett långt utdraget break när det började bli intressant. Oavsett orsak: klantigt skött, förbundet. I värsta fall intressedödande. Handbollspubliken är inte större än att man borde vá rädd om den.

"Händelserikt"? Jaså...

MFF-AIK 1-1. Anna Brolin i tv sa upprepade gånger att detta var en händelserik match. Det tror jag inte målvakterna i respektive lag håller med om. Ingen av dem behövde göra en enda räddning. Förutom målen - AIK:s ett skolboksexempel, MFF:s på en korrekt men turlig straff - avlossades ett säger ett skott på 90 minuter och det rammade stolpen (Svanberg för MFF). Magert, klent, torftigt, vad som helst utom "händelserikt". Men Brolin syftade kanske på Brorssons utvisning, den bröt ju trots allt tristessen i någon mån. MFF:s unge mittback fick ett fatalt hjärnsläpp strax efter pausvilan, tog sitt andra gula kort helt oprovocerat. Och satte laget på pottan. Eller kunde gjort, rättare sagt. Det otroliga var ju att AIK blev markant sämre med en man mer. Slutade pressa, slutade försöka vinna matchen. MFF gick plus i decimerat skick, dock utan att komma till några farliga avslut. Sammantaget skulle jag nog kalla matchen bedrövlig. Synd. Fotboll som kan vara så händelserikt.

Kvalfyllt i handbollstemplet

Besökte ett luggslitet gammalt handbollstempel idag. Söderkulla sporthall, nämligen. Hemvist för Dalhem sedan urminnes tider. Den idoga Malmöklubben som från och till fått fram hyggliga årgångar, utan att nånsin få riktigt fäste i det yppersta elitskiktet. Tur det, höll jag på att säga. Hallen håller inte måttet. För liten, för trång, för publikovänlig. I all sin mysighet. Idag var vi säkert ett par hundra på plats, fler behövs inte för en förtätad atmosfär i "templet". Lockbetet var kvalhandboll. Dalhems damer mot Önnerediterna (kunde ingen komma på ett bättre namn på Önnereds farmarlag?). Division 1-avancemang i potten och skarpt läge för Dalhem; Önnerediterna vann första mötet i Göteborg med fyra bollar. Det lät överkomligt - men blev omöjligt. Bortalaget hade större spelare, mer fysik, bättre målvakter. Och vann till slut med fyra idag också, 26-22. Kul ändå att se Dalhem. Eller HK Malmö/Dalhem, för att vara korrekt. Söderkullas stolthet är ju en del av stans elitklubb numera, spelar följdriktigt i svartröd mundering. Laget såg genomgående väldigt ungt ut, aningen lättviktigt i förhållande till motståndet. Men mycket talang, helt klart. Duktiga tjejer på kanterna, en begåvad playmaker i Rebecka Cica som nog kan nå höjderna om hon vill. Lika "lovande" är inte lagets tränare: Birthe Hansson/Lisa Jönsson. Där snackar vi rutin och kompetens i överflöd. Får de hålla på ett tag till med töserna kan HK Malmö/Dalhem i sinom tid kanske bli en attraktion utanför Söderkullas snäva gränser.

Tankar kring en uppstickares sorti

Karlskrona-Timrå 0-2. Väntat, men inte mindre trist för det. Karlskrona hade 3-1 i matcher, tappade till 3-4. Spelade bort SHL-kontraktet på en vecka - och ett antal miljoner på kuppen. Exakt hur många vet jag inte, ikväll kan det förresten kvitta. Karlskrona förlorade mot ett bättre lag, eller i alla fall ett smartare. Man kan också säga resultatet blev ett bevis för att kultur slår "köpe". Timrå är ett hockeyfäste med stolta traditioner och egen talangproduktion, Karlskrona är inget av detta. Och just därför tror jag nedflyttningen slår stenhårt mot klubben. Få av dagens spelare har kontrakt för nästa säsong, laget kommer i vitala delar att lösas upp. Köpa nytt och börja om är enda vägen - och den är redan prövad. Det höll i tre säsonger. Vackert så.

Högtidsstund med Arsenal

Härligt och delvis förfärligt att se Arsenal igår kväll. Bakom 4-1-segern mot CSKA Moskva i Europa league låg en spelmässig briljans som är ganska sällsynt i dagens fotboll - men också en ineffektivitet som fortsatt skiljer Arsenal från de allra bästa lagen. Fyra mål kunde/borde varit sju eller åtta, så många och så öppna var målchanserna. Visst, målvakten hör till laget och ryske Akinfeev gjorde några enastående räddningar när inte Arsenal hade "vänligheten" att skjuta över eller utanför eller inte alls. Och varför klaga? 4-1 är förstås mer än okej i en EL-kvartsfinal, returen i Moskva bör vara ren formalia. Jag skriver "bör". Det är trots allt Arsenal som är part i målet. Mitt olycksbarn. Svajigt, oberäkneligt. Bländande elegant i de ljusa stunderna, kollapsbenäget i de mörka. Försvarsspelet lämnade mycket i övrigt att önska även igår, CSKA hade sina chanser. Wernbloom, det gamla råskinnet, agerade f ö forward i Moskvalaget. Riktigt bra faktiskt. Synd att han tackat nej till landslagsspel, han hade med lätthet platsat. Knappast i Arsenal, däremot. Wernbloom har liksom fel klädkod: blåställ istället för smoking.

När Lill-Babs kom till parken...

Jag såg henne i Wämöparken i Karlskrona på 1950-talet nån gång. Hon var ung, jag var yngre. Hon var stjärna, jag var en prick i publikhavet. Hon sjöng om Klas-Göran och om sig själv. Jag menar "Tuff brud i lyxförpackning"...visst var hon. Helt unik faktiskt för sin tid. Hon lämnade scenen och gick ut i publiken. Satte sig i knät på utvalda gubbar. Inte på småpojkar tyvärr. Ingen annan artist gjorde så vid tiden ifråga, alla stod rätt upp och ner och sjöng s a s på behörigt avstånd. Hon kom med nåt nytt och djärvt och blev sådär omåttligt populär att hon snart blev hela Sveriges lilla darling. Folkkär. För evigt. Hennes namn var Barbro Svensson, hennes alias var Lill-Babs. I förrgår lämnade hon denna jord - men inte mitt minne. Tack.

Bollen sjysstare än pucken

Var bortrest under delar av påsken, satte idrotten på undantag. Kom dock hem i rättan tid för att se MFF:s allsvenska premiärmatch i Borås - och därefter Karlskronas hockeykval mot Timrå. Likartade upplevelser, skilda resultat. MFF var i det stora hela överlägset Elfsborg, vann med 2-1. Karlskrona var i det stora hela överlägset Timrå, förlorade med 1-3. Kanske för att fotbollen är mer "rättvis" än hockeyn. Kanske för att ett fotbollsmål är så mycket större än en hockeykasse. Lättare att hitta in i, så att säga. Vilket man i och för sig inte kunde tro när man såg MFF-förvärvet Traustasson missa två, eller om det var tre, öppna lägen framför Elfsborgs förträfflige keeper Ellegaard. Karlskrona å sin sida hade 33-7 i skott på mål efter två perioder, 18-2 bara i första. Då Timrå ändå tog ledningen. Det är ju det jag sagt hela tiden: hockey är en galen sport, gjord för hasardspel, slumpgenerator och Gud Faders godtycke. Över TRE perioder dessutom...vilket Karlskrona tycktes ha glömt den här gången. Usch, 3-2 i matchserien nu och en obehaglig känsla att Timrå nog tar hem det till slut. Huruvida MFF tar hem allsvenskan återstår förvisso att se, men premiären var ganska övertygande. Låt vara att Elfsborgs försvarsspel (i första halvlek) mest liknade ett dåligt skämt. Noterade förresten att förbundskaptenen satt på läktaren. Oklart varför. Allsvenska spelare verkar ju vara nästintill bannlysta i landslaget. Hellre en iskall Guidetti än en stekhet "vem som helst" från vår egen liga, typ. Trist att allsvenskan är så usel...