Mycket media för lite klass...

Jag gillar egentligen boxning. Har gjort i alla fall. Som ung grabb var jag stammis vid de återkommande amatörgalorna på Amiralen. Slukade allt, diggade inte minst tungviktaren som kallades "nye Ingo" och bar samma namn som stans fotbollsstjärna - Bo Larsson. Boxningen var stor på den tiden, alla ville bli en Ingo eller en Högberg. Eller åtminstone se en, om man nu inte tordes boxa själv. Men idag. Jag vet inte, mitt intresse har nog svalnat. Och amatörboxningen, finns den kvar? När hade Malmö en gala senast? Knappast igår, va? Nå. Proffsboxning existerar, det kan inte ha undgått någon. Helgens gala i Sundsvall fick en enorm uppmärksamhet i medierna, oklart varför. Ingoreflexen kanske? Två svenska tungviktare möttes ju i huvudmatchen, mer behövs tydligen inte. På mig imponerar det inte alls. Visst, båda kom till fajt med snygga "rec" (matchlista), den enes helt fläckfri. Men hur svårt kan det vá i proffsboxningsvärlden? Inte så svårt faktiskt, snarare lätt som en jabb. Det dräller av villiga slaktoffer, inte minst från de forna öststaterna. S k försörjningsboxare, ofta veteraner, som åker runt och får på flabben mot blygsam betalning. Allt för att killar som Wallin och Granat ska kunna bygga sig ett namn och säljas in som dragplåster...i väntan på skarpt motstånd då karriärdrömmarna oftast tar en ände med förskräckelse. Media borde granska detta i stället för att lalla med och låta sig luras. F ö såg jag att Mikaela Laurén också deltog i Sundsvallsgalan. Samma där: mycket media för klen klass. En rödmosig 42-åring som fick med sig en typisk hemmaseger - och som sedan sa i tv att "hela Sverige" vill se ett revanschmöte mellan henne och Klara Svensson. Om sådana överdrifter säger jag bara: lägg ägg.