Klockan klämtar, Croatia flämtar

2016 känns inte avlägset, eller hur? Det var det året Croatia vann fotbollsfemman och dessutom småklubbarnas s k Malmömästerskap. Det var det året vi som följt Croatia under några decennier tyckte oss ana embryot till en ny storhetstid, liknande den på 1980-talet. Då när Croatia nådde division 2 och var näst bäst i stan. Vi vaknade snart, som man säger, med en filt i örat. När seriesegern var fixad och firad tackade tränaren bakom verket för sig. Och med honom ett stort antal spelare. Comebacken i fyran kunde bara sluta på ett sätt: med nedflyttning. Inte en enda seger på hela säsongen, knappt ens anständiga förlustsiffror. Croatia gick från hyllat succélag till hånad slagpåse på ett år. Här och nu, våren 2018, känns det som ett smärre mirakel att klubben överhuvudtaget finns kvar. Så sent som i februari saknades både tränare och spelare, nästan alla bakom fjolårsfiaskot hade stuckit. En klick eldsjälar vägrade dock kapitulera, i de leden finns nämligen all den stolthet och klubbkänsla som dagens fotbollsspelare inte kan stava till. Som tränare lyckades man (än en gång) engagera Robert Ekholm, tidernas kanske bäste Croatiaspelare. Spelarfrågan löstes delvis genom sociala medier, delvis genom personliga kontakter, men framförallt genom desperat jobb. Allt detta - och lite till - fick jag veta idag när jag besökte Croatias tillfälliga hemmaarena vid Stadionområdet (Kroksbäcks IP ej disponibel eftersom den skall utsättas för konstgräs). Match mot Vellinge FF stod på programmet. 0-1 föll i andra minuten, 0-2 i tionde. Det fanns anledning att befara ras modell ruggigt, men slutresultatet stannade vid 0-4. Ett fall framåt jämfört med 1-7 i premiären mot Skabersjö. Ekholms uppgift med "nya" Croatia är allt annat än lätt: den sent sammansatta spelartruppen spretar i kvalité, samträningen har inte hunnit verka. Målet är att hålla sig kvar i femman...men om det inte går är nog sagan om NK Croatia all. Det finns gränser även för fotbollskärlek och klubbhjärtan.